Dagens klipp, låt, film, ja allt:

Dagens bild:

- Okej, Loa. Du är ball, men skägg är inte dig grej.

På irrfärd genom trapphus och dunkla tankar

I bostadsföreningen där jag bor har man bestäm att renovera garaget. Detta resulterar i att det under kontorstid, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, är ett konstant buller som både skakar golv och skallrar fönsterrutor. I huset där jag bor är väggarna papperstunna. Varje eftermiddag, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, kommer min kära granne hem och håller akustisk liveakt med tolkningar av Lars Winnerbäck. I trappuppgången där jag bor har det nyligen flyttat in en familj med två tonårskillar. De tycker väldigt mycket om att spela hög musik och varje kväll mellan åtta och tio, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, dundrar basgångarna från någon radiohit genom betongblock och gipsplattor. Länge trodde jag att jag var otursförföljd. För ett tag sedan fick jag tag på Hyresgästen av Roland Topor. Nu tror jag inte längre att jag är otursförföljd, nu vet jag att hela grannskapet konspirerar mot mig.
När Trelkovsky, en skötsam, om än osympatisk kontorsarbetare i trettioårsåldern, flyttar in i en lägenhet på Rue des Pyrénées dröjer det inte länge före han börjar misstänka att det är något som inte står rätt till. Den tidigare boende begick oförklarligt självmord och Trelkovsky börjar mer eller mindre ofrivilligt att göra efterforskningar kring denne mystiske Simone Choule. Detta leder bland annat till att han aningen drastiskt har en kärleksaffär med en av Simones väninnor samtidigt som han får dras med oförstående vänner och grannar som beter sig underligare och underligare för varje dag.
När jag började läsa kom jag inte helt osökt att tänka på karaktärer hos Franz Kafka och Nikolaj Gogol (och blev mäkta stolt när Kristoffer Noheden i efterorden antydde dylikt), men Topors huvudperson är så mycket mer än bara en underkuvad tjänsteman. Det psykologiska spelet och insikten i hur ett psyke under nedbrytning fungerar är bara en av alla element i Hyresgästen. En av de saker som fascinerar mest är hur denna surrealistiska vansinnesfärd kan beskrivas med en sådan nykterhet och precision att man halvvägs genom boken själv börjar känna sig förföljd. Storheten ligger i Topors växlingar. Mitt bland dematerialiserande hushållssopor och hörntänder gömda i väggen kan det slå över i en nästan tekniskt realistisk beskrivning av en bakfylla:

Det var inte obehagligt. Det var som en befrielse. […] Ämnena som rusade ut genom hans mun, när han trott att de var slukade och smälta, äcklade honom inte. Nej, han var likgiltig inför dem, som inför allt annat. Det var bara när han spydde som han kunde vara helt likgiltig inför livet självt.

Dessa växlingar löper parallellt med och blir representant för Trelkovskys mentala hälsa – stundtals sobert klartänkande, stundtals hysterisk förföljelsemani. Och då berättandet hoppar mellan en putslustigt akademisk humor och en gravallvarligt svart dito känner man sig som läsare snart lika schizofren som huvudpersonen. Det är de bipolära lägena i boken som är drivkraften, kryddat med narrativa dalar och toppar vilka gör att den nästan ironiskt pekorala vändningen i slutet omöjligt går att fastställa som väntad eller överraskande.
Som sagt hade jag redan innan jag läste Topors mästerverk på känn att det skulle vara något alldeles utöver det vanliga. Att jag själv under en längre tid blivit terroriserad av mina grannar skulle kunna vara en bidragande faktor till att jag uppskattar Hyresgästen extra mycket, men troligtvis inte. Roland Topor har karvat fram ett hantverk, som oavsett presumtiva referenser, står självständigt och odödligt i den moderna litteraturhistorien. Dessutom avslöjar efterorden ett hybrisstint komiskt geni. Att den första svenska översättningen kommer 2009 kan man bara häpnas över, och gratulera Sphinx till. Bra jobbat!

Det där om att göra en höna av en fjäder

Idag är dagen då jag far ner till min syster i Malmö. Varje gång jag ska bege mig någonstans, oavsett anhalt, restid och utflyktens omständighet, fylls jag alltid av en ofrånkomligt tryckande känsla som inte kan beskrivas med något annat ord än rotlöshet. Detta kan tyckas en aning befängt med tanke på att jag är allt annat än rotlös; jag har en fast, om än drömsk, tillvaro utan fragmenterande uppväxt eller utomstående inverkan som kan ha haft någon avgjort bidragande konsekvens för eventuell missanpassning och vilsenhet. Det är på samma oförklarliga sätt jag alltid har fått en obekvämt tillbakalängtande tår när himlen täcks av en grötgrå hinna av novembermoln och tankarna flyr iväg: Manchester, Manchester, Manchester! Min, av naturen inrättad, romantiska läggning har till så hög grad karaktäriserat mig att jag praktiskt taget kan framkalla nostalgisvängningar ur vad som helst. Kom an, I dare You!
Jag blir kvar i söder några dagar, även om den egentliga anledningen till besöket – förutom det trevliga sällskapet syskon anbringar det vill säga – är bob hunds spelning på Mejeriet i Lund. Man kan ju passa på att beta av ytterligare några bekanta. I övrigt kretsar mina tankar kring den stora avsaknaden av livespelningar i mitt liv just nu. En snabb jämförelse med förra året visar att jag ligger back med hundratals procent. Våren -08 var ju fullspäckad med konserter, evenemang och attraktioner (eller romantiserar jag igen?). Hursomhelst är det enda framträdandet jag kan dra mig till minnes att jag har varit på i år det föra veckan, då Skansros lirade på Bengans – emedan jag bangade ur då Olle skulle köra på Henriksberg. Det återstår att se om det blir någon förändring på detta sorgliga faktum.

Ang. varsel om kommande tilldragelser

Men anledning av min eventuellt blivande karriär lyssnade jag på gårdagens Nya Vågen. Där diskuterades litteraturvetenskapens framtida vara och/eller inte vara. Förnyelse var väl det stora temat där litanior om maktsystem, anseende och livsbejakande trängdes med jämväl en hel del vettiga åsikter. På det stora hela löste man aldrig någon världskris och inte heller problematiseringen kring elitlitteraturens försvagande gentemot mer populära litterära fenomen, så som deckare och bloggar (!), anser jag särskilt alarmerande. Litteratur, och intresset där för, har och kommer alltid vara en betydande del hos mänskligheten, oavsett samhällsystem och tidsanda. Så istället för att lyssna på diverse polemiker lutar jag mig tillbaka för att läsa The Guardians hyllning till nyligen framlidne J.G. Ballard och citerar min gode vän Keller Douglas: "Blogg – vadå blogg? Bloggen är ingenting. Det enda bloggen har gjort är att ersätta skivsamlingens imaginära status i homosocialiserande ryggdunkarkretsar."

Boken -09

På ett mindre uppseendeväckande sätt har jag lyckats komma över ett förhandsexemplar av Rolan Topors debutroman Hyresgästen, som inom en snar framtid kommer ut på Sphinx förlag. Av någon oförgrundlig anledning har den inte tidigare släppts på svenska, trots att den verkar vara mer eller mindre kultförklarad – bland annat gjorde Roman Polanski en filmatisering av den 1976. Efter att, sen igårkväll, ha läst knappt halva boken kan jag utan att tveka säga att det är tjugohundranio års i särklass bästa utgivning. Det kan tyckas vara stora ord så här tidigt, men det är ingen överdrift. Och jag lovar att försöka återkomma med en lite utförligare analys då jag läst ut den (och då det finns tid).

Ett återtåg - ett återtåg?

Det har inte på något sätt varit ett ställningstagande att jag mer eller mindre förträngt det faktum att jag överhuvudtaget befattar mig med det som Lena Adelsohn Liljeroth, i sitt invigningstal under Göteborgs Filmfestival -09, så uttrycksfullt, kallade ”stinkande göl” – bloggosfären. Nej, att min aktivitet både som producent och konsument drastiskt minskade under inledande månader 2009 bör ingen tolka som ett inlägg i debatten kring de etiska ansvar och klavertramp som gör den fina balansgång mellan riktigt underhållningsvärde och kvalificerad skit. Jag har ingen intention att försvara min frånvaro, lika lite som jag ämnar skylla den på något. Detta är endast ett konstaterande av ett faktum – och därmed finns inte heller någon garanti för eventuell återetablering.

I rampljuset

Igår råkade jag svänga in på Weekdays 'invigningsfest' för kollektionen ”CW designed by Carin Wester”. Jag märkte direkt att jag hamnat fel eftersom där endast hängde ett gäng 19-åriga modebloggare och en JMG-student i hatt. Alla med kameror och anteckningsblock i högsta hugg. Efter en kort och tämligen menlös presentation (förlåt fröken Wester) så skulle alltså själva minglandet sätta igång. Folkskygg som jag är drar jag mig undan till en vrå för att ringa ett samtal. Där står jag - stör ingen - och försöker göra mig så osynlig som möjligt medan jag väntar på att samtalet ska kopplas fram. Då ser jag plötsligt hur ett monsterobjektiv, manövrerat av en blond kalufs, riktas mot mig och på 20 centimeters avstånd börjar blinka i mitt ansikte. Jag kunde se minsta pormask reflekteras i linsen. Vad faen tänker man när man trycker upp en kamera i nyllet på en total främling? Det var dessutom ganska uppenbart att jag var upptagen med något eftersom vänt mig från den ständigt ökande klungan människor och höll handen för ena örat i ett förjäves försök att höra vad som försegick i andra änden av telefonen. Så vad kunde jag göra? Hon fick en present i form av två fingrar och en spottloska. Nej, det där sista var inte sant. Men jag klagade högljutt och länge för Joanna och PG, vilka delade mina åsikter men försökte trösta mig med att det de facto var för att jag är så fruktansvärt autentisk och uppseendeväckande vacker. "En ren skönhet" skulle de kunna ha sagt.
I övrigt verkar kvällen ha varit en besvikelse för alla parter. Kollektionen var inte ful direkt - snarare precis vad man kunnat förvänta sig av Weekday. Carin Wester däremot såg praktfull ut (och ung; jag trodde hon v ar mycket äldre än så). Alla var nog lika förvånade över att den utlovade visningen bestod i fem minuter presentation av plaggen och visionen, och att den dessutom började en halvtimma innan utsatt tid. Men de flästa var väl, precis som jag, ändå bara där för gratis sprit. Vad jag hörde hade de köpt in alldeles för mycket, så de mer eller mindre prackade på folk öl efter öl. Efter att ha utbytt diverse artighetsfraser med gemensamma bekanta lämnade jag scenen, ganska tidigt. Idag är jag fortfarande i chocktillstånd efter gårdagens omtumlande upplevelse.

Linus; 1 - Världen; 0

Haha, jag skrämde skiten ur en snorunge på vagnen. Jag är kung!