Självömkan – det nya svart 2007?

Det är konstigt hur kappan faktiskt vänds efter vinden. Jag har testat. Det fladdrar som bara attan. Nybadad (söndag idag), nyfrossad, ny Ågren och snart ny vecka. Har jobbat en del nu, vågar man ta ledigt nästa vecka? Eller ska jag helt sonika räkna med att ingen tar in en vikarie under Sportlovet? Har alltid undrat varför det heter sportlov. Men så har jag ju aldrig fattat charmen med vintersport. Det är bara kallt.
Låg hemma och såg ”À bout de souffle” igårkväll. Jean Seberg kvalar lätt in på min lista. Hur många gånger jag än ser den är den lika vacker. Jag är motbjudande. Jag får rysningar.
"Rainbow Star" med Regina Lund är utan tvekan dagens. Kan man vara mer pretto?

- If you'll be my beatnik I can be your life long pall

It's just a jump to the left

Plötsligt så händer det

Där går man, Jon och jag, på väg hemåt genom genom den frostnupna vinterkvällen – så kall att Näckrosdammen låg täckt av ett kristalltunt skikt av is – någonstans på en gata mellan Johanneberg och Landala, då ögat fångar skimret av något blekt, smalt avlångt. När jag böjer mig ner för att plocka upp cigaretten ser jag till min förtjusning att det är rätt märke. En Lucky! Alltså. Januari har genererat 0 och februari (hitintills 8 dagar) 3 cigg. Men det var den första som kändes riktigt värt det.

UB 4 life

Larmet gick precis och en stackars kulturtjej i beige basker och Englandduffel blev högröd i ansiktet. Det har hållt på så hela dagen. I och för sig är det ingenting jag vet någonting om, men det brukar vara så. För ett tag sedan däckade jag på en av bänkarna inne på Humanisten - happy days are here again - och så småningom kom till sans insåg jag hur kulturellt och exibitionistiskt betingad cigaretten är hos mig. Igår simulerade jag en cigarettpromenad, dock utan att hitta något retligt paket Prince på marken, och vägde värkligen för mot... mot. D.v.s. huruvida det verkligen är värt att sluta röka och huruvida det verkligen är värt att röka. Kom inte på något vettigt. Bara att jag borde springa imorgonbitti.
Nu ska jag pallra mig upp till Etnologen. Eller vafan han nu heter...

Plötsligt lät det som om jag var bilägare

Så går livet sin gilla gång, som jag skrev till min mormor i det vykort jag borde lägga på lådan innan sex. Det där med icke elektronisk post känns konstigt avlägset. Hade inte reflekterat över det förän Jens berättat att han jobbade extra med brevsortering i julas. Fast kanske kan handskrivna, eller ännu hellre maskinskrivna, brev vara det nya svarta.
Annars ska jag träffa Bobo idag. Weird. Så ska Olle låna bilen och flytta högtalare också.

Ackas marackas och Ezra Pound

Skulle pluggat, det blev rödvin med morsan istället, nya skivan och sista kapitlet i "Dracula". Fiii faen va spännande det var när de tävlade mot solnedgången och till häst klättrade upp för berget. Tur att zigienare är så fega.
Sart, så snart - bär det av mot Kingan. Ska bara läsa lite beatnik först. "The apparition of these faces in a crowd; / Petals on a wet, black bough". Pretto!

Tippee day, today

F.ö. är dagens låt "Thunder road" med Brucean.
Ska jag plugga nu?

Gråa dagar

Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb klampar jag in hallen till en nedsläckt och öde lägenhet. På sin höjd faller det in en strimma ljus från trappuppgången, då jag öppnar dörren, och åskådliggör några små dammkorn som yr och virvlar i luftdraget. Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb känner jag depressionen växa i mitt mer än nödvändigt beklagande ego. Mitt mörkerseende är dåligt och jag har enda sedan barnsben haft svårt för nedsläckta rum. Det är inte det att jag skyr mörkret, jag ser bara ingenting. Mörkrädsla är kanske en överdrift – även om det är sagt att det inte är mörkret man är rädd för utan just avsaknaden av ett sinne – det är snarare en sorts mörkerförakt. Problemet ligger inte i att vistas i mörkret, problemet är färglösheten. Allt blir grått, konturlöst och suddigt. Till och med när jag ser på TV, till mina vänners förtret, brukar jag ha taklampan tänd. Det liksom kryper längs ryggraden och ögonen ansträngs något obeskrivbart. Mörker är inte bra för mig, jag har det mörkt nog. Åter igen vill jag påpeka att det inte handlar mörkräddhet, det skulle vara indirekt då, jag gillar att vistas i mörkret och brukar varje gång jag är på landet gå ut i skogen mitt i natten bara för att allt är så tyst. Men, som sagt, då lyser månen, stjärnor, snö, vafan som helst, upp allt det svarta och fäller fantasieggande skuggor utmed landsvägen. Där jag står i min nedsläckta hall faller inga skuggor. Det är inte ens svart. Bara mörkt, grått och trist. Likt himlen över Hisingen.

This just in:

Gallianos verkar vara nya hänget för rockkidsen.

5 anldeningar till att fortsätta röka:

1. Det är destruktivt
2. Det är vanebildande
3. Det är en onödig utgift
4. Det är uppseendeväckande
5. Det är ett tidsfördriv att dö för

5 anledningar till att sluta röka:

1. Det är destruktivt
2. Det är vanebildande
3. Det är en onödig utgift
4. Det är uppseendeväckande
5. Det är ett tidsfördriv att dö för

Tillbaka till Manchester

Ikväll är det final i "På spåret" och i vanlig ordning surfade jag runt på Public Service hemsida och upptäcker detta. Grymt! Fast du Ingvar: OS -56 var i Melbourne och inte i Sidney. Funderar även på att gå till Tältet och kolla in Silverbullit, men vet inte om kö är så hett. Det fick oss ju som sagt att banga Kings Head igårkväll. Inget jag ågrar dock.
Olle ska ringa om 40 min.
Vad tar 40 minuter att göra?
Plugga är överskattat...

- Nostalgi är mycket bättre!

FFS!

Man går inte säker någonstans.

Frukostfika

Morgonrock, Justice League och Fredrik. Jag känner på mig att det kommer bli en långsam dag. Jag försökte blåsa ur skallen igår men det gick inge vidare.
Premiären av "Bröllopsbesvär" var trevlig; ett par öl i foajen och mingla bland gräddan. Pratade lite kort med Olof Lindqvist och Erik Ståhlberg - han är Gaisare. Chill. Sen blev det NH med Felix, Cecilia och Aurora - hon var full. Chill.
Nu har mon mamma köpt ost jag tänlkt äta av.
Ikväll är det ManU - Portsmouth, jag hade tänkt spirnga innan dess. Får ringa Olle och kolla om han vill.

Dagens låt:

"Oh no" - The Concretes

Det kliar inte lika mycket längre

Guldbaggegalan är en enda stor legitimerad incestfabrik. Fan va trist allt var igår. Den enda behållningen var Cecilia Frode i cabaretutstyrsel. Farsan och Anders Ekborg hade tydligen suttit och föraktat alla fulla skådisar.
Det var inte så svårt att komma upp ur sängen imorse. Det där med vardagsrutin och ansvarstagande har börjat fästa sig i mitt teflon till rutmönster. Visst fanns där ett eller annat monster i ögat, men det kan jag leva med.
F.ö. är teknologi läran om teknik. Med andra ord teori kring människans förmåga att använda sig av naturens resurser för att slippa anstränga sig själva och därmed göra stora framsteg i evolutionen.
Tänkte att ni kanske inte visste.

Vadå genusperspektiv?

- Klart vi lever efter normen

5 tjejer jag ska gifta mig med:

1. Audrey Hepburn
2. Grynet Molvig
3. Marilyn Monroe
4. Natalia Kazmierska
5. Felicity Huffman

See you later, aviator

När man tar sig en funderare över det där med flygplan och bolag och sånt blir i alla fall jag alltid konfunderad över hur krångligt allting är. För bara några år sedan var det något spännande och upplyftande med att checka in på Landvetter, och jag tog alltid hellre flyget upp till Stockholm än X2000. Nu för tiden är det rena fängelsebesöket att försöka borda en Boeing 747. Hårspray i återslutbara plastpåsar, gitarrer som sportutrustning, iPod-förbud, skosmugglingsrisk och allt vad det nu heter. När jag åkte från Stansted till Säve tog det 2 timmar att komma igenom alla säkerhetskontroller och jokks. Och så har man lagt ner Englandsfärjan. Sjukt…

update

Har precis läst en artikel om ett av mina favoband, Herman Düne. Fyllan igår fick mig nästan att komma för sent till första mattelektionen. Jag skulle behöva något upplyftande. På TV snackar de Susanna Kallur och jag funderar mer och mer på om det verkligen är ett klokt beslut att upphöra med rökningen. Fast…
Är jag den enda som verkligen gillar Natalia Kazmierska. Pelle var fruktansvärt jobbig igår.
Ska man ta och börja följa Saltön?

post memorium

Jag är helt såld på Bram Stokers "Dracula". Kan inte lägga den ifrån mig. Det värsta är att jag inte kan sova heller. Ska ner till KH och kolla matchen.

Mitt hjärta var en bilolycka i en snöstorm

- Det blev aldrig mycket sömn, vi åkte ju på dan.

En klassens James Dean

Gylf kan nog vara den enda bloggen värd att läsas. Bortsett från Virtanen och Atladottir då.
Efter Chelseas förlust mot Liverpool (yeah!) gick Olle och jag hem till mig och såg de första fyra avsnitten av Playa del Sol. Ett privilegium man har när man är son till en nöjesjournalist på GT. De tror han är betydande. Kvällen spenderades ensam, med ”Mannen som slutade röka” på DVD och en stor påse godis. Har man precis blivit dumpad får man tycka synd om sig själv. Dessutom har jag fortfarande ont i handleden från all foosball i fredags. Folk på krogen är fruktansvärt trista och jäkligt dåliga på att umgås. Det är som om varenda kotte blev livrädd för mig och Per, bara för att vi var lite bättre än övriga klientel. Och det gäller inte bara främlingar. Jag tror vi skrämde iväg 3-4 av dem vi hade med oss. Tillslut var det bara vi två kvar. Då kom vakten. Hade det varit i Ungern, England eller nån annan stans där folk super hade alla velat vara med. Med undantag från Tyskland, då. De är faktiskt tristare än svenskar.
Jag har nare. Det är förjävligt…

- Ååh, min Beatrice Morris

ooh, Fauntleroy

Det var så oerhört tyst när jag vaknade imorse. Efter att ha kollat ut på balkongen insåg jag att det nog berodde på all snö. Jag reflekterade inte ens över det faktum att det inte hade snöat när jag ragglade hem vid 3-4 tiden och att det nu låg ett decimetertjockt lager knark över hela Göteborg. Inte heller blev jag speciellt upprymd av det vita. Det sitter liksom i ryggmärgen, det där med snö. Självklart ska det vara snö i januari och tankarna på den varma vintern var som bortblåsta. Har det inte varit snö sen jag kom hem, i december. Jag vill bestämt minnas att familjen gick ut och åkte pulka på självaste julafton. Nä, det skulle aldrig min familj göra.
Jag har lyxsurfat lite på Adlibris och läst om Kalle Anka på Wikipedia. Undra vafan man översätter Fauntleroy med Magnus för…

Bra start

Självklart stressar man iväg till jobben en timma för tidigt. Typisk. Såå, nu sitter man här i arbetslag DE:s arbetsrum och slentriansurfar på en otroligt gammal dator. Se det från den ljusa sidan, jag har i alla fall tagit mig i kragen och svarat på de där 4-6 mailen som blinkat oläst i ikorgen ett bra tag. Likt en nagel i ögat.
Det blir middag på Notting Hill idag, innan Carl-Einar Häckner. Vi bestämde det nån gång runt jul, jag och morsan, och äntligen är det dags. Det sägs vara bra käk där. Och man bangar ju inte en chans att träffa Thomas. Syrran drar vi med också.
F.ö. går det varken bra för svenska handbollslandslagets herrar (inte i VM i Tyskland, som börjar idag) eller svenska fotbollslandslagets herrar (torsk mot Ecuador med 2 mot ett, igår). Vafan är det med världen? Ska man behöva lira mot lag som Bosnien-Hercegovina och andra blåbärsnationer, vi som en gång var ett dunder land, i klass med Soviets hockey...

Det är inte min dag - eller: Han har öppnat pärleporten

Lite tidigare ikväll simulerade jag ytterligare en cigarettpromenad. Uppe vid Masthuggskyrkan, bland mystiskt cirkulerande bilar – jag tror det har med knark att göra – och den sublima utsikten över Majornafunkis och Älvsborgsbrons plöjande långtradare i mörker, finner jag inget mindre än ett halvfullt (märk väl; halvfullt, inte halvtomt) paket Prince. Någon där uppe måste verkligen förakta mig, eller så testar (läs: plågar) han mig som han gjorde med Job (f.ö. har jag alltid ansett den delen vara lite motsägelsefull). Minus bölderna då. Jag kilade ner till Felix och lämnade dem på hans diskbänk. Nu har han nåt att festa loss på.
Morsan blev förnärmad när jag, vid matbordet, kallade Annica Dahlström för gammelfeminist. Sen blev hon lite sur när farsan klankade ner på FI, Gudrun Schyman och alkoholister (nyktra som onyktra), vilka startar politiska organisationer för att åter igen kunna få sola sig i rampljuset ack så vanebildande sken. Hon är en passionerad medborgare, min mor, men elden har falnat. Snart ska jag läsa artikeln om poprasism igen. Felix blev nog lite lack när jag dissade Världens modernaste land.

Word!

- Huvudet på spiken

Ro hemåt

Notting Hill och Kingan tog knäcken på mig. Fast det var det värt. Allt började med att jag och Joanna bittert kastade galla över kärleken och blindhet, till Thomas kom och livade upp stämningen med några skämt. Sen var det bärs som gällde. Nu har jag 25 kronor på kontot. Men Yoa bjussade faen på en bärs. Tjo!
Fritids tar knäcken på en, speciellt om man är bakis. Som tur var, var det ingen som frågade varför jag luktade bensin. Fast jag fick en utskällning av en sur lokalvårdare som gnällde över att jag släppte in baren för tidigt. Det ösregnade ju, för fan. Jävla kärring…
Jag har inte orkat läsa tidningen idag, bara glott på TV och käkat rotsaksgryta. Det blinkar galet vid på Stenabåtens kryssdäck och de skjuter raketer vi kajen.
Olle Adolphssons "I ösregnet" fick bli dagens...

På spaning efter den tid som flytt

Sitter och lyssnar på dagens låt; ”You can call me Al” – Paul Simon, och funderar lite över det där med ljud. Sen en vecka tillbaka, då jag hade NO-lektioner för Åke Abrahamsson, kan jag titulera mig akustikexpert. Akustik betyder läran om ljud och innefattar resonans (även kallat återklang eller medsvängning), frekvens (mäts i hertz (Hz)), ljudstyrka (d.v.s. volym som mäts i decibel (en tiondels bel (dB))), oscilloskop, mikrofoner, öronproppar och allt därtill. Det är en ganska trist terminologi, men bara sådana saker som skillnaden mellan eko och efterklang gör det oerhört fascinerande i praktiken. Speciellt de dagar man börjar filosofera kring ljudets olika funktioner, hur man uppfattar det olika från person till person, och de associationer och kopplingar som uppstår. Till exempel rycker jag fortfarande alltid till och känner på byxfickorna när de högfrekventa dubbelpip, som så välbekant annonserar ut ankomsten av ett SMS på äldre mobiltelefoner (läs: Nokia 3310). Liknande saker händer då jag hör toner som påminner om min väckarklocka. Eller bara en sån sak som att varje gång jag hör ”One” med U2 får jag rysningar längsmed hela ryggraden. Det är väl något sånt Proust beskriver.

och så var man ensam igen

Jag var lite för trött för att orka göra något efter jobbet. Försökte förvisso ta mig i kragen och kila ned till Felix, men orkade bara med ett avsnitt av Fawlty Towers innan jag blev tvungen att dra mig hemåt. Olle blev nog lite besviken.
Till frukosten läste jag helgens Två Dagar och en dålig artikel angående svenska språkets ordfattighet. Den var ny.
Annars har jag börja gilla den här mannen mer och mer.
Mycket går på tomgång, annat gör ont.

Livet är en sand som i ett timglas rinner
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner
Du är kvinna, jag är man

en swingpjatt i alltför små kläder

Så blev det att man såg Camilla på en sista Söndagsöl ändå. Planet blev, inte helt otippat, inställt p.g.a. orkan (oerhört symboliskt). Själv förbereder jag mig inför annalkande vikariat på Annedalskolans fritids. Annars händer inte mycket här i livet.
Försöker man ta det lugnt drabbas man genast av en förkylning. Därför hamnade jag på Notting Hill i lördags. Populärfilosofiska debatter kontra sentimentala hyllningsrop, för att sen dra vidare mot nån vräkningsfest där det lirades Lasse Dahlqvist, och där Gurra dansade krypandes på golvet. Tydligen gick nån vattenledning sönder också och man fick utrymma lokalen.
Syrran stökar i köket – skolkar hon? – samtidigt som dagen så sakterliga börjar gry. Strålkastarna på Stena-båten släcks en efter en, spårvagnarna skramlar förbi Masthuggstorget på väg med flocken till jobbet, doften av kaffe letar sig in genom en öppen balkongdörr men klarar knappt att väcka liv i de måndagströtta, arbetslösa swingpjattarna. Textilen skaver lite mot huden, så att skinnet lyser rött. Det grusar sig. Stormen har lämnat mig oberörd… Förutom det att jag inte kan gå ut och springa. Vilken sabla otur.

"intrigen tätnar"

Det var på hemvägen jag passerade två 25-åringar utanför Notting Hill och varav en av dem säger; "Det var inte så gott att röka nu". Då var jag nära på att vända mig om och lappa till honom i ansiktet med en av morsans skinnhandskar.

Fredagsinsikt

Erlend Øye är och förblir min gud och det, tillsammans med allt annat, gör "Sudden Rush" till dagens låt.

Om konsten att statuera ett exempel och dess konsekvenser

”Dig är det ju ingen idé att ge nånting”. Det var va morsan sa efter att jag hällt ut min glögg över hennes mobil. Annars tycker jag att vi har en ganska bra alkoholrelation.
Jag vet inte vad som händer ikväll. Göteborgspriset 2007 har en fågel viskat, fast jag är inte så sugen på Bellan. Den där bittra tvåettan jag drack till knäckebrödet blir nog den sista droppen av livets vatten för ikväll.
Med det inte sagt att jag utesluter något.

För övrigt

Jag känner igen mig i det här...

Är jag en ond människa?

Förut, när jag satt på muggen, kom jag på ett oerhört ironiskt scenario: Om man som anorektiker får binnikemask. Dels lägger man, helt i onödan, ner onödigt mycket tid, lidande och energi på att svälta sig, när det bara hade varit att frossa på för all framtid. Dels dör den stackars parasiten. Är det, det som kallas, lose-lose situation?

Bergman är nog stolt

Hjärnan känns som ett geléhallon efter en dag i Nordhemsskolans korridorer. Inte för att jag ogillar det, utan det är bara så fruktansvärt svårt att resocialisera sig till vardagens små bestyr. Fast jag försöker. Herren ska veta att jag försöker. Tre veckodagar innan helg är kanske en bra början. Sen får vi hoppas på 100% aktivitet. Jag bangade att springa idag. Någon lyckades persvadera mig – jag var ett ganska mottagligt offer för övertalningsförsök – att man, i träningssyfte, inte ska belasta samma muskler inom loppet av 24 timmar. Inte visste jag att det gällde andnöd och alkisstapplande.
Har kollat lite i katalogen för filmfestivalen. Usch va svart allting verkar. Är civilisationens framtid på fullaste allvar så pass mörk? Det är lite väl mycket terrorism och förtryck i årets tema. Men vad har man för val som ynklig konsument...
Nu borde jag läsa in mig på frekvens, resonans och vibrationer.

come on!

När man simulerat sin tredje cigarettpromenad på en dag, i ösregn med paraply och allt, får man väl ta och ge sig.
Dagens låt: "As I put out my cigarette" med The Chrysler.

abstinens?

Man förstår att man inte riktigt kommit över sitt nikotinberoende när man, ute på joggingtur, frivilligt springer så nära de få cigarettvandrarna som man möter, bara för att kunna få ta del av ett uns passiv rökning. Det smakar ju så gott i lungorna. Men jag är stark. Jag tackade till och med nej till en cigg i söndags, när jag var så full att jag höll på att bli utkastad från Kingan.

Onsdagsflärd

Det tog mindre än 24 timmar innan vikariepoolen hörde av sig. Så i morse var man på Fjällskolan igen, fem timmar Svenska/Engelska med frågvisa högstadieelever. Då är jag i mitt esse. Imorgon är det Nordhem som gäller.
Min iPod kaosar. Det suger. Nu har jag ingenting att lyssna på under potentiella lunchraster. På tal om det så har Per börjat rota lite i var det försvunna paketet kan ha tagit vägen. Han ringde mig förut och frågade efter kvitton från postkontoret på Vauxhall street. Hur lyckas ett 13 kilo tungt paket försvinna?
Ikväll är det ”Gitarristerna” med Jens som gäller. Är sjukt pepp på kulturmissbruket jag är på väg in i. Kanske kan det bota all annan abstinens.
F.ö. verkar det vara officiellt nu, att Cecilia och Felix datar. Anna ringde igår kväll på väg hem från Kings Head och skvallrade. Dessutom ville Mihaly slåss med Felix. Spännande värre! Jag undrar fortfarande varför han messade mig om Auroras nummer. Intrigen tätnar…

Kvasiinterlektuell

Kraven som ställs på storstadsmänniskan är inte ouppnåeliga men inhumant höga. Att vara framgångsrik – kanske inte ett harmoniellt måste för alla, men i alla fall för mig – innebär inte bara ett målmedvetet klättrande i karriärstegen och utdelning därutav, utan man tvingas dagligen möta olika sociala konstellationer i vilka det är av högsta vikt att man gör ett imponerande intryck, genom att vara; vacker, artig, kunnig, rolig, mystisk och/eller någon annan karaktäristika som är synonym med lyckad och begåvad. Genom indirekta handlingar bidrar man således till sin egen framgångssaga, alternativt metrofilosofiska död.
På grund utav dessa sociala konventioner kände jag mig tvungen att söka jobb. Så jag har tågat runt på stan med mitt CV och frågat, och frågat, och frågat. Nu ska jag snart ringa vikariepoolen för att höra om inte de vill ha tillbaka mig.

öl och fotboll

Henke och Solskaer! Hade ett pit stop hemma, med lite kladdkaka, men snart är det dags för KH igen.

kullerbyttor och champagne

När jag igårkväll, framför ”Sky Captain and the world of tomorrow”, låg och klämde på min ynkliga lekamen upptäckte jag till min fasa någonting obehagligt, en liten utbuktning, en böld, jag tidigare aldrig lagt märke till. Under käken, på min vänstra sida, ner mot halsens första bronk sitter en lite rund kula. Troligtvis en mandel. En härlig start på det nya året, det nya livet och den 21:e födelsedagen.
Men vafean, nån skit ska man ha.
Hela lägenheten osar vitlök, en doft jag lärt mig avsky på min resa runt i Europa (fotnot: Per kan inte laga mat utan vitlök och vägrar äta någonting han inte lagat själv), ty min moster steker köttbullar(?). Det värsta med stekos är att stanken sätter sig i alla former av textilier och att det är praktiskt taget omöjligt att hålla den ute, hur många dörrar man än stänger. Det finns åtaliga minnen och historier rörande en viss Robin Merkings något pikanta fiskdoft under en nyårsafton X antal år tillbaka. Själv äter jag ett päron, dricker en kopp kaffe och inspekterar födelsedagskalsongerna jag fått av min kära mor. För första gången i världshistorien (i.a.f. vad jag kan minnas) har jag fått precis allt från min önskelista:
tofflor
kalsonger
pengar
Jag fick till och med en liten bonus av farsan. En bok. Dra på trissor!
Nu ska jag återgå till självömkan och klämma lite på min abscess. Glöm inte att komma till Kings Head. Henke ska lira sin första match med ManU, dock osäkert huruvida det blir från start. Jag vet vad jag tror.

reinkarnerad exakt som förut

Sen frukost, utan morgontidning, med ett korsord. Idag är det svårt att få fason på tankar, likväl som pliktkänslor. Fast pliktkänslor har jag nog, det är bara det att jag inte tar tag i alla måsten. Som vanligt. Och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva upprepa mig för att jag själv ska inse vilken patetisk liten figur jag i själva verket är, trots frisyrer, slipsar, dyra strumpor, 200 CD-skivor, alla Shakespeares verk utgivna av Ordfront, vegeterianism och social pondus. Alla gamla anteckningar från Lit.vet. ligger staplade i ett torn på golvet, under en hög med smutstvätt, och jag hade tänkt att ta tag i det så sent som idag. Men det fick ingen bra start.
Mina nagelband är torra och spruckna, händerna är nariga och jag har spillt något klet på min tröja. Det är en obestämd, men bestämt unken, smak i munnen, från någonting jag absolut inte ätit, kaffesuget är stort och dagen är långt gången. Ända in på eftermiddagen.
Idag är det lördag. Fan va kul…

Frizon – natten till lördag

Satt och stirrade på armbandsuret förut, på när datumräknaren slog om, och det var som om tiden stod stilla. Hela min person var som i en fristad av tyngdlöshet och tankarna rensades ut. Det är för mycket i mitt huvud just nu, och jag gillar det inte. Enda trösten är väl att stor konst skapas ur stort lidande. Håller på att skriva ett forumsinlägg på Salka angående Fantasinyheter.Jag kan fortfarande inte släppa den skiten, jag är som i chocktillstånd, så traumatisk var upplevelsen. Typ.
”Stranger than fiction” blir lätt en av favoritfilmerna jag sett i år. Det var og länge sedan jag såg en så snäll, men ändå ganska svart film. Viss kritik kan man kasta åt upplösningen, men Will Ferrell är alltid Will Ferrell.
Det surrar en fluga i vardagsrummet. Snacka om att vara tidigt ute.

efter frukost

Hitintills har jag lyckats åstadkomma:
två knäckemackor med stureost
lösningen Torstens nyårskryss i Expressens korsordsbilaga
ett telefonsamtal Etnologiska instutitionen för att inse att den var stängd
två signaler till Vikariepoolen för att sen slås av att det antagligen också är stängt
en ful frisyr

Efter att ha surfat runt lite på Adlibris och dräglat efter grymma böcker (Arne Anka är tillbaka!), som jag inte har råd med, förstår jag hur lite jag gjort med den här dagen. Kanske är det dags att beställa min akt ur belastningsgistret.

fredagsmissbrukare

Min iPod har gått bananas och snart gör väl den övriga tillvaron det likaså. Klart man försov sig i morse - det var nog den där ölen på Sejdeln. Det är behagligt hur lätt man faller in i sina gamla vanliga mönster. Det är ungefärsom ett missbruk. En gång till sen är det slut. Jo, tjena...

- Kolla vad man missar när man inte är i Manchester

Summa kardemumma:

- Som sagt

Spermaharen 2007?

Nyss bläddrade jag igenom en gammal GP där de hade en kort notis om Fantasinyheter. Känns så jävla taget. Höll inte Killinggänget på med det för typ hundra år sedan?
Hmm, nyskapande. Tacka vet jag Johan Wanloo.

summan av lasten

Fyra dagar har gått sen jag slutade röka - making progress - och jag känner knappt av det. Cigaretter finns inte för mig längre. Och det är sjukt! Tidigare har det alltid varit ett av mina attribut, en assecoar som färdades mellan mungipan och pek- och långfingret. Paketet i bröstfickan var lika med känslan av frihet. Men jag tar det bra. Man kommer i och för sig sakna röktixen, fast exter kan man skaffa sig på annat håll.
Nu letar jag ferbrilt efter kurser som jag kan hoppa på, kommer inte palla en hel vår utan stressfamkallad interlektuell prestationsångest. Någon som har en idé? Borde man ha kanske frågat Felix och Cecilia de sprang in i oss (Jens, Victor och undertecknad) på väg mot en dubbel espresso...
Etnologi eller engelska...
Kanske båda...

Inte helt otippat

F.ö. har "Misery Is the River of the World" med Tom Waits blivit soundtracket för morgonen och därmed dagens låt.

Alice

Sällan blir det som man tänkt sig, var det någon som sa. Det sorgligaste med klyschor är att de ofta stämmer. Saker som ältas om och om igen tenderar att bli tjatiga, fast det finns också en bakomliggande orsak till deras oändliga upprepning. Sånt som är sant blir slentrian.
Att det kunde kännas så bra, som om enkel väg mot toppen, och så springer man med förbundna ögon rakt ner i tjärnet. Det där Plura sjöng, om att varje mänska har en plats i solen tror jag är skitsnack – enfaldigt önsketänkande. Den filantropiska synen på mänskligheten finns inte. I alla fall inte nu, inte här. Solen har för länge sedan gömt sig bakom molnen och gått ner. Allt som finns kvar är den gråmulna himlen som kan vänta.
Jag gick upp klockan åtta imorse för att skicka iväg ett CV till IKEA bara för att upptäcka att farsans laptop, som jag lånat (läs: stulit), hade kraschat och Brf Masthuggets Internetuppkoppling lagt av. Livet är fyllt av små överraskningar.
Kaffedieten håller i sig. Klockan ett ska jag vara på Bar Italia för att kavalkadprata franska internatskolor, tysk indieelectro, yachtpornografi och övrig pseudodandyism som jag aldrig riktigt haft någon koll på.
Word!

Lättirriterad, jag?

Ibland händer det att jag totalt tappar kontrollen över mina handlingar och går mental och/eller verbal berzerker. Oftast har det att göra med personer och deras handlngar och/eller uttalanden. Då något sådant händer måste jag avsäga mig allt ansvar för konsekvenserna och/eller komplikationerna det orsakar.
Idag är en sådan dag. I själva verket har det att göra med mig, det är jag itne sen med att erkänna, och de krav jag ställer på omgivningen runtomkring, men visst civilt ansvar har man som postagrikulturellt kvasiexporterande IT-land som Moder Svea påstås vara. Vill man ha en interlektuellt framstående populärkulturistiskt supernation måste man kunna ställa vissa krav på det rent fysiska och materiellt eftersträvansvärda utbudet, samt de som idkar, anser och lever kring, med och/eller i kanon av mellanfolklig metropolitik. Semimondiala folkgrupper med vogueambitioner kan fan gå en på närverna.
Säg något och/eller håll käft!

lugn stund

Kulturdelen i GP avklarad, tomt i inkorgen, timern på videon satt på 22:30 och kaffet slut. Jag har surfat runt lite på Internet, men informationssuget från i måndags höll inte i sig. Snart ska jag kila ner till Olle och vi ska ta en joggingtur. Ett steg i rätt riktning. Ikväll är det middagsbjudning hemma hos Hellblom/Fornander och 1900 på SVT 2.

tisdagstristess

Nu går skam på torra land. Den där karaktären infinner sig aldrig hos mig, jag överdriver inte när jag säger att jag måste vara en av vår tids mest slarvigaste disträ kvasiambitiösa posttonåring. Väx upp för fan!
Borde väl ringa Camilla nu, svepa en kaffe på något hipp café eller, ännu bättre, ett kondis (post memorum; något för Duellen). Jag älskar den förslappade medborgarens depravering och lackande frånvaro av självkänsla. Min kärlek till allt som är fel får mig att stå för den tafflige och romantiserande imbicill en välfärdsuppväxt i medelklassens högborg (läs: Linné) format av det som först var en blint skrikande och kärlekstörstande lekamen. Får nog inget jobb idag heller.
Borde bli polare med Virtanen...
Kristina Lugn, du är min musa!

Listan:

1. Hot Chip – The Warning
2. Gossip – Standing in the way of control
3. The Pipettes – We are the Pipettes
4. Kris Krisofferson – This old road
5. Mogwai – Mr. Beast
6. Gnarls Barkley – St. Elsewhere
7. The Strokes – First Impression of Earth
8. The Knife – Silent shout
9. Bruce Springsteen – We Shall Overcome – The Seeger Sessions
10. The Elected – Sun, sun, sun

bubblare; The Bear quartet, Tom Waits, Jarvis Cocker, Håkan Hellström

Den 25 smäller det

Det krävs inte mycket för att jag ska känna mig manlig; en hammare, en sladd och några såna där mojs man klämmer fast kablar i lister med. Jag har även uppdaterat iTunes till 7.0.2 och känner mig jävligt IT-hype, ”25 mest spelade” rullar i Podden, vilken jag kopplat in i stereon och allt är frid och fröjd. Rummet är visserligen fortfarande en enda röra, jag är tung i huvudet efter gårdagens pekoral med familjen - för att referera Carl Reinholdtz-Bellfrage på Gumps juldagsfest förra året – men solen skiner bakom BRF Masthuggets kåkar, jag funderar på att kila upp till Masthuggskyrkan och kolla utsikten (någon som känner sig manad?) och kvällen kommer vara full av underbara rendezvous.
Skivorna jag och Perry postade från London har inte kommit än, vilket gör mig en smula besvärad med tanke på att kassören på kontoret lovade oss att paketet skulle anlända innan jul. Om vi nu förstod honom rätt. Kan ju vara så att vår stressade skolboksengelska inte räcker till när en cockney-brittisk posttjänsteman rabblar i hundratio om olika rabatter och tillägg. Det enda jag egentligen minns är att det var snuskigt dyrt.
Rosie Thomas sjunger om att åka runt på landsvägen med bilen full av billiga cigaretter och drömma sig bort i ”Wedding day” och det blir, inte helt otippat dagens låt.
God fortsättning!

Dagens låt: "Over and over" - Hot Chip

Det är krävande att packa upp grejor ur papplådor så jag har tagit en välförtjänt paus på sisådär två timmar. Surfar runt på Djungeltrummans bildgalleri bland quiff och rutiga skjortor och funderar över hur jag ska komma in i smeten igen. Tydligen har man börjat uppskatta cevilkurage i Sverige medan jag varit borta.
har tänkt en del på det jag skrev förut bara för att komma fram till att jag håller med mig själv mer än någonsin. Utan att för den delen försöka ta ifrån folk deras händelserika höst. För visst har saker och ting förändrats, fast det märks knappt här.

Dreaming of a White Christmas, kallt kaffe och lite solljus

Vardagen är inte så dum, ändå. Inte som arbetslös, bostadslös, kravlös, aningslös 80-talist i slutet av det som var det nya året. Jag äter min knäckemacka och funderar över allt ball som skulle hänt i år. Orden, Felix semidesperat yttrade några kvällar sedan, ekar fortfarande i huvudet: ”Nästa sommar måste bli en galen sommar”. Först förstod jag inte vad det skulle betyda, min sommar var händelserik – en förort, en förfest, en flytt, en kärlekshistoria, ett stygn i tummen – fast för ha varit en jubileumssommar var den kanske tam. Men så var det ju sommaren innan också. Varje sommars soundtrack är ”This is the year” med Marit Bergman och varje sommar repas skivan. Luften går ur. Och en sak jag lärt mig är att skippa alla förväntningar.
Sånt är lätt att skrocka om som posttonåring med åldersnoja.
Idag har jag varit hemma i en vecka, vi missade 3-månaders-gränsen med en dag, och allting känns exakt som när vi åkte. Vi lämnade Göteborgs central i brittsommarblom och kom tillbaka till ett Säve i decemberöversvämning och jag märkte ingen skillnad. På ett sätt blir det lite skönt att inte behöva ställa om sig när man går på Andra Långgatan för första gången på vad som kan uppmätas i ett kvartal.
Med det vill jag inte ha sagt att det inte skett någon förändring. Jag missunnar ingen någonting.
Mitt rum är 10 flyttkartonger hos mina föräldrar, min garderob är fyra sopsäckar med kläder och min levnadsstandard ligger i jämnhöjd med hur mycket pengar jag kan låna av polarna på krogen just nu, fast jag ser ingen anledning att göra något åt det. Förvisso skulle det vara trevligt att kunna komma hem för att lägga sig om kvällen och slippa rota fram sängen under högar av emballage och visst skulle det vara kul att ha råd med den där julklappen till mamma också, men det kommer ändå bli 8+ på Julafton. ”Att göra”-listan är fullsmockad med viktigheter, de där numren av BON borde läsas, pälsängrarna måste vädras ut, stereon är nerpackad i skokartonger och det enda jag egentligen gjort de senaste sju dagarna är att packa upp min skivsamling ur konsumkassar. Det är en jävligt snygg skivsamling. Dessutom har jag knappt hört av mig till hälften av alla jag borde här hemma, jag har inte ringt syrran eller skrivit klart det där sista mailet. Jag har inte ens smält intrycken. Men vadå? Kan man inte få ta det lugnt lite ibland…
Visst är jag medveten om att min definition av vardagen är ett hån mot allt vad karriärstrappan och den akademiska skitnödigheten står för när jag sitter och lyssnar på Consequences nya platta och sippar på mitt kalla kaffe, fast för fan, det är ju snart nytt år. Låt mig stressa då! Jag har ju i alla fall slutat röka. Det är en bra början.
Imorse vaknade jag klockan 9, tanken var att jag skulle välkomna årets kortaste dag med en lussebulle och en joggingtur. Av någon anledning somnade jag om och väcktes först när Fanny ringde. Så sitter man här, blickar ut över grådaskiga lastkajer och rostiga kranar och jag trivs med det. Det är farligt att nöja sig, men Fara är mitt mellannamn.
Det enda jag egentligen ångrar är att jag inte tog med några CD-skivor i ryggsäcken.

gravöl

Min blogg är döende, insåg jag nyss. Jag har liksom inte riktigt lika mycket tid till meningslösa assosiationer och långa kvasiutläggningar om dödssynd, tonårsnihilism och postmodernism - sånt där en ung man tänker på i dagens samhälle. I hostellets reception lirar de Fat Boy Slim med "Praise you". Det får bli dagens låt.

ens stund i solen

På det lilla hostellet (det har nio sängar) där vi bor har de precis instalerat en dator, med gratis Internet för de som sover här. Att det inte är det snabbaste och att vissa sidor inte kan läsas gör nästan ingenting. Sånt hör liksom till. Jag kollade nyligen min hotmail för första gången på två veckor: 36 nya medelanden. Varav 0 var från någon jag kände. Tur att man bytt till gmail.
Vi bor på en kullerstnesbelagd gata som heter Uus, centralt i östra delarna av Gamla Stan. Vår tyske vän Mike, som nu tyvärr åkt vidare till Tartu, sa att det antagligen betydde “ny”. Vi bor alltså på den nya gatan i den gamla staden. Något som blir väldigt talande för hela Tallin. Staden är som en enda stor svärm av arketetoriska överaskningar. När man promenerar längs Pärnu mnt:s rader av stalinistiska funkiskonstruktioner dyker det plötsligt upp ett bevarat gammalt stenhus från 1850-nånting. I de neomordanistiska hotellens glasfasader speglar sig övergivna fabrikslokaler och medeltidskyrkor. Michmachet av linjer och former får det att gå runt i huvudet. Och jag älskar det. Det finns en estetisk överlägsenhet i det som tillsynes vara en planläggningsmässig inkompetens, men som vid närmare betraktning bara tyder på en iver att skapa, att deltaga i den nya världens höga tempo och lysande flärd. CocaCola plats är bara ett täcken på det.
Tallins centrum ser ut som den kyrkogård jag och Per besökte idag. Gamla och nya gravar var ihoppuzzlade I vad som såg ut att vara en skogsglänta. Ormbunkar och hagtorn glängde över gravstenar och ortodoxa kors, likt en tävlan att komma högs upp mot solljuset. Samtidigt som det stod ryska små gummor och gubbar och tände ljus vid de avlidnas sista viloplatser. Där vi vandrade i det lummiga, grönmossiga ljuset var det inte svårt att älska den här staden.

Måndagspoesi

Det är en sorts brytpunkt, september, som väcker den där solnedgångsröda vemodskänslan i mig. Vare sig det är morgonpromenadens frostfukt med dagens första cigg eller skymningsskenet vid Masthuggskyrkan med kvällens sista.
Det känns som om jag är uppe och väntar på någonting. Jag kan bara inte förstå vad. Antagligen är det väl bara vetskapen om att efter man somnat måste man vakna. Så jag sitter här framför datorn och surfar runt i trivialitetens tecken. Det är mycket jag har att ta tag i, i morgon. Jag som är så bra på att skjuta upp allt till senare. En promenad, en cigarett och en vän hade varit på sin plats nu. Men jag vet att det är fel.

- Den här kom upp när jag googlade på "trivialt"

Morgonrock och Macahan

Tvättmaskinen surrar i grovköket, septembersolen dis över hamnen, unken luft och torrt bröd till frukost. Men kaffet var gott. Nostalginatten är nu över och snart försöker vi igen. Jag har läst in mig på lite olika visky-sorter, fast det nya som gäller är nog fan majsbrännvin. Det är något som tynger mig inför kvällen, förutom tredagarssnuvan och den tryckande värmen. Jag dricker mitt kaffe medan kajorna grupperar sig på hustaken. De vet lika väl som jag att sommaren är över. De ska också åka härifrån.

- Fem avsnitt kvar

Vaka

Trött, bakfull och besviken. Eller var det: ”frånskild, lonely och ensam”. Jag tror jag tappade konceptet igår. Jag försökte köra i linje med Fru Dygd men råkade visst ta den gula tegelvägen lite väl långt in i blomsterfälten. Vaga minnen om ett telefonsamtal tillsammans med en främling av motsatt kön, svag erinran om Laphroaig och LOOK och alldeles för påtaglig huvudvärk. Egentligen ville jag väl dansa och slåss idag igen men nu sitter jag och väntar på Den enfaldige mördaren.
Klockan tickar och imorgon är en dag närmre. En stor dag närmare.
Det var nån prettotillstälning på ett kafé vid Stigbergsliden. Marschaller brann, kulturkufar rökte och jag gick förbi och försökte undvika ögonkontakt. Jag tycker alltid är så obehagligt med poeter som vill läsa upp sia liv på scen. Det blir pinsamt. De är alltid så dåliga. Fan, hitta på!
Jag behöver skaffa mig ett tidsfördriv… att dö för.

Dagens låt: "Jockey full of bourbon" - Tom Waits

- Men det finns inget annat att hålla sig till

Välkommen till förorten!

Snart ska jag hämta de sista grejerna från Tynnered och börja sortera ned kläder i malpåse. Jag har förökt få patiensen att gå ut hela förmiddagen men min hjärnbark verkar vara som marinerad i grappa. Jag blir yr bara av att tänka gårdagen. En vanlig kväll på Kings Head kan tyckas.
Jag baddar mina sår med mineralvatten och nostalgi. Men av någon anledning är det inte bra nostalgi. Att vara bakis när det är soligt är inte grejen. Att åka spårvagn bakis är inte heller kul. Att vara bakis i en spårvagn en solig dag kan vara något av det värsta. Så man kan förstå varför jag drar mig.
Jag försökte glömma massa saker igår, sånt man inte vill minnas. Men hur jag än dränkte hjärncell efter hjärncell ligger det fortfarande kvar dar i bakhuvudet och trycker.
Sommaren rasar, jag vill läsa böcker och ligga i en säng hela dagen. Synd bara att jag inte har någon säng.

konstiga slut på konstiga veckor

Det när man på fredag eftermiddag, nånstans på Liljeforsgatans oändliga gräsmattor och med iPoden på suffle, hör hur dagens låt, ”Friday I’m in love”, som av en slump, dra igång i lurarna som man glömmer av en vecka av helvetets kval samt det faktum att man skumpar fram på en monstermaskin till gräsklippare. Samma gräsklippare som jag igår körde fast med i Lilla Les lervälling. Och jag glömmer, de facto, även det – hur jag stod i störtande hällregn med skyffel, rep och traktor, kämpandes för att gräva fram både däck och axel ur en sönderblöt plätt med f.d. gräs. Allt är som bortblåst. Precis som minnet av att jag nån gång skurit mig i tummen så jag blev tvungen att akutbesöka Sahlgrenskvita väggars kala rum.
En konstig dag. En brytningspunkt.
I alkoholångornas fördunklande illumination försvinner sanningen och tvivlet. Helt plötsligt verkar allt spontant och provokatorisk. Patologi och depravering går hand i hand som en av existensens omistliga deputationer.
Jag har löst korsord och druckit vin med morsan.

lösöre

En kul grej hände på jobbet idag: jag skar av mig tummen.

dag för dag

Tisdag
Det var moln på himmelen, det minns jag, och jag skulle lägga ner alla mina böcker i kartonger, inför flytten, men kom liksom aldrig igång. Fanta-reklamen stod på i bakgrunden – en marknadsföring som verkar gå ut på att få köpkraftiga TV-tittare att tappa lusten till konsumtion för all framtid. I hopp om att slippa packning gick jag ner till närbutiken och köpte cigg. Dagarna rinner ur händerna på mig.
Reklamen med ”Big Bill” och ”Small Bill” får mig att vilja vara en amerikansk high school-tonåring, på riktigt.
Bobo kom in och sa något trist, jag ställde mig på balkongen och rökte, sen gick jag och la mig. Då var klockan 20:45.

Onsdag
Linus kläcker den dumma idén om AW på Kingan till Per och glada i hågen försvinner två naiva ynglingar iväg till krogen, direkt efter jobbet. Där sitter redan grabbarna grus (Jens & Felix) och skvallrar om den förlorade sonen (Olle). Joanna kommer, Duelen håller låda, Pelle känner sig utanför och går hem. En efter en droppar alla av. Kvar blir jag och Felix när Anna och Andreas kommer in och diskussioner om Påven, arbetarklass och utlösning löser all världens problem.
På något sätt lyckas Felix övertala mig om att det är lill-lördag och att man måste dricka Jim Beam hemma hos Olle, dagen till ära. Så vi hamnar på utkiken, jag blir full, vi ska ut. På Nef är det GayStraight2Hell. Jag dansar.
När sista vagnen gått blir jag tvungen att sova nattens resterande 1,5 timmar på kontoret, dit jagoturligt nog hade nycklarna och, dum som jag är, med mig ut.

Torsdag
Baksisrus och power-sleep i skotkärra, till trots, blir jag sugen på en öl lagom till att jag klippt den sista gräsmattan. Jag möter upp Victor och Jens på Kings Head, dricker ”Sam Adams” och ”London” i goda vänners lag, tigger cigg och hamnar till sist (och som faktiskt tyder på en viss styrka i karaktär) på Cigarren med Bodin och varsin cigarill.
Missade Whitest boy alive.
Jag träffade Ågren på vagnen hem. Han sa att jag såg ut som en frilansare.

Fredag
Jag försov mig. Tommy ”alla muslimer på denna jord är mina dödsfiender” Andersson hade hittat en pava Jeltsin-vodka i ett badrumskåp och det smaka kaka. Pelle och jag försvann till Jeffery’s och träffade en krokodil som hette Magnus.
Robert skjutsade oss till Kungen. Vi tog en promenad, jag hittade en sjal, Per blev kallad James Dean, vi drack Aveny ale på Beafeater och försvann åt varsitt håll.

Lördag
Jag har börjat ifrågasätta mitt alkoholsinne. Idag ska vi till Tynnered. Där ska jag dricka vin. Det var inte igår.
Kom precis hem från Bolaget, snart ska jag laga tofu åt min syster.

give me cigarettes and alcohol

Jag ska bli man! Det är i alla fall tanken med Pers och min resa genom Europa. Det lät så bra när vi sa det, efter att ha lyssnat på Mikael Persbrandt något peniskomplexa radiopret. Men nu så här i efterhand känns det som ett Sysifos-projekt att bli manligheten personifierad. Och ärligt talat vet jag inte om jag vill bli en man. Det finns så många krav man måste uppfylla. Det är inte det att jag har fått reseångest, tvärt om. Men det känns som målet har blivit något annat. Och, de facto, vi var nog aldrig riktigt seriösa med det.
Nu vill jag ha något starkt och lugnande att dricka, men jag tror inte det går att få tag på på Stadsbiblioteket.

Funderingar över cigaretter och en pulverkaffe

Jag har alltid haft svårt att beskriva känslor, men kanske känns det lite som utanför vindrutan igår, nånstans i skymningsbranden över den danska heden, tillsammans med Erland Øyes loja stämma, på en 12 timmar lång bussresa. Att komma hem är som att resa i tiden. Berlin gav mig så mycket mer än huvudvärk och två svidande ögon. Det var 10 minuter innan Rostock-Gedser jag insåg att det börjar ta slut och att jag senare skulle bli tvungen att röka TaxFree-cigaretter på däck under en sakta sjunkande kvällssol. En solnedgång som fick världen att dö en smula, då det orangea eldklotet, med ett fräsande, försvann ner i ett kolsvart vråldjup. När jag slängde fimpen i det skummande vågsvall som slog mot buken på båten visste jag att det snart var över. Nu återstår bara en vecka på HSB, ytterligare två i en stökig lägenhet och sen är det dags att börja ta farväl – skicka mail och vykort.
Det känns som det är så mycket som jag lämnat ogjort, som jag bara fortsätter fly, fast det är på ett sätt en skön känsla. Efter att jag kom hem igår natt hade jag svårt att sova så jag rotade fram min dagbok, som jag inte skrivit i på ett halvår och satte mig på balkongen med Jan Hammarlunds samlingsskiva i lurarna och kedjerökte i en timma. Med det gälla gnällandet från ”Valarna som sjunger” i ryggen fick jag en sån vilja att bidra med någonting. Det är svårt.
Att komma hem till en ödelagd 3:a mitt i natten, när hungern bitit sig fast och kylskåpet står lika tomt som alltid - utan hopp om frukost till morgondagen - känns det också lite ensamt. Att inte ha någon som väntar på en och är villig att lyssna när man har så mycket att berätta lämnar en så till en själv. På många vis är det karaktäristiskt för hela den senare halvan av det här året. Inte för att det på något sätt förändrar min syn på Tynnered och Västra Frölunda. Briljantgatan 67 kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Sovstadsromantiken och doften av orientaliskt livsmedel har etsat sig in i min själ, de långa spårvagnsresorna har försvunnit ut ur mitt medvetande och allt lämnar bara ett nytt hål.
Jaha, så har man blivit sådär långrandig som vanligt, utan att ha fått någonting sagt egentligen. Jag ville ju bara berätta att jag har en flaska Jim Beam och två paket Davidoff som ska ta slut innan kvällen gör det. Någon som känner sig manad för en sovjetfylla?

Dagens låt: ”Lilla bäcken” - Allan Edwall

De röda hästarna

Än en gång har man blivit sådär tröttsamt söndagsfilosofisk. På fyran är det svensk matinéfilm, traditionsenligt och dagen till ära. Jag svettas i två dagar gamla kläder och väntar på att något ska hända. Man är aldrig längre än ett telefonsamtal bort. Egentligen borde jag ju själv ta tag i saker och ting, men det är så mycket lättare att skylla på andra. Med TV:n på i bakgrunden sitter jag sedvanligt och gnäller över söndagstristessen. Motsägelsefullt nog har det faktiskt varit en bra söndag. Rekreation för både kropp och själ. Imorgon går jag på ännu ett pass på HSB och snart är ju Pelle tillbaka. Är det bra sak eller dålig sak?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: på måndag är det dags att ta tag i mitt liv. Till att börja med ska jag ta en löptur runt Tynnered. Hoppas jag kommer hem helskinnad bara. Man vet aldrig vad det gömmer sig för farligheter i snåren. Måste nog försöka dra med Olle.
Myggbetten från igår håller på att ta livet av mig. Det är nog det närmsta sommarkänslan jag kommit i år. Om man bortser från fiskmåsarna då. Det där med fiskmåsar är nog min nya grej tror jag. Jag vet inte om det var Mäster Cee som fick in mig på det eller om det helt enkelt bara är ljudet som är så behagligt. När jag tänker efter tror jag att Filip tjatade om det ganska mycket i våras.

Dagens låt: ”Under Pressure” - Bowie/Queen
Vilken karl:

- Kollan in hans högerarm!

sommarkort

Det piper i mitt öra. Jag tror det är något som gått sönder där. 2,5 h sömn natten innan 8 timmar på Guldheden i gassande sol är ingen bra kombination. Det var en bra spelning igår. Lite högt ljud bara. Det gick inte så bra att snacka därinne. Muren av Önneredsgrabbar var kul att inspektera. Deras upphetsning nästa lyste i deras desperata ögon. Fan vad de ville ha Uffie. Det var lite av ett genidrag att ge blod innan utgång. Jag drack tre huttar hemma hos Olle och en San Miguel på båten och var klapp kalas. Snart ska jag ducha för att sen gå ner till Hemköp och köpa snask. Ikväll blir en kväll till sängs, framför TV-apparatens blåa ljus, när fiskmåsarna krigar på taket. Trots besöket på systemet går jag inte ut ikväll.
Kanske borde man grilla imorgon.
Jag är sjukt pepp på tattueringen. Taskigt värre att Aurora drog till Tyskland. Nu får jag göra det ensam.
Vad sägs?:

- Mumma!

Ljudet i mitt öra upphör inte att irritera och det börjar bli dags att tröstäta.

Dagens låt var "Grimas om morgonen" med Cornelis Vreeswjik.

Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Måndagskvällen spenderades på balkongen bland överfulla askkoppar och vissna krukväxter, med en mobiltelefon mot högerörat och den där konstiga känslan i magen. Örterna på fönsterbrädet måste planteras om, köket luktar surt från disktrasan och här och var smyger dammråttorna runt. Men disken är i alla fall ren.
Det skvallras om fel och svek av vänner. Mitt minne är helt fullt av sånt men jag hoppas att jag glömmer allt så småningom. Den 20 år långa sängkammarfars som är mitt liv blir mer och mer ett substitut för den verklighet jag försöker fly. Det är bara reklamfilmerna och för smärtstillande och nikotinavvänjning som håller mig någorlunda verklighetsförankrad och nykter.
Fast slutscenen är ändå alltid i slow-motion.
Solen gick i moln för en kvart sen. Jag vet inte om det är sant, men det är mycket möjligt. Sannolikheten är trots allt bara relativ. Och vad spelar det egentligen för roll om solen skiner eller ej. Inte för att den stör, men inte gör den mig glad. Inte märker jag någon skillnad. TV-tablån förändras inte, klockan är lika mycket, spårvagnarna slutar inte rulla förbi fönstret. Det är bara fiskmåsarna som väsnas mindre.
Knappt nämnvärt.
Så istället för att stanna hemma framför TV:n med alla ”Sluta röka!”-broschyrer från Apoteket packade jag min bowlingväska och hoppade på ettans spårvagn mot en semesterövergiven lägenhet i Nya Masthugget för att sova i rena lakan och läsa Göteborgs Posten. Och någon behöver faktiskt vattna mammas orkidéer. Det där med att börja träna och sluta röka går inte så bra, vegetarianismen desto bättre. Det blir lite paradoxalt att handla nyttiga grönsaker för att ha råd med ciggen, men det får väl bli dieten på sallad och cigaretter återigen.
Jag fick förfrågan att hänga med ut imorgon. Antagligen blir det så. Suget är för stort och karaktären för dålig. Man får ta smällen på fredan och sona sitt brott. Nåt ska man ha för att man bränner pengar på att dansa och slåss när man är pank. Jag har 200 spänn och en kondom på fickan. Inatt är jag fri. Var det inte så Peter Birro sa?

Låten för dagen har varit ”Överblivna anteckningar” med Las Palmas.

one night out

Imorgon ska hyran betalas. Jag ligger 200 spänn back. 200 spänn som jag faktiskt var värt att bränna igår. Tänk att få se Jakob i sit esse, klättrandes upp för en balkong tillsammans med Kalle. Det var nog länge sedan jag såg honom så full. Och så glad.
Den här dagen har gått i spillror och runnit ut i sanden. Snart är det natt och dags att sova. En sväng förbi Kingan bara…
Jag har fått en fästing på ett väldigt speciellt ställe. Rock’n’roll!

Varför inte en bild från "På spåret"-kvällen:

- Två röda slipsar

Dagens låt: ”I’d rather dance with you” – Kings of Convenience

Skärgården nästa

Snart ska jag ner till Hemköp och inhandla sill. Jag måste förbi T-Livs och köpa folköl. Ingen midsommar är en midsommar utan folköl. ”Word Life!” (Vad hände egentligen med Monday Night RAW?) Sen ska vi ta båten ut till öarna och vara sådär borgerligt midsomriga med vår lax och vår Evert Taube.
Det var så mycket som inte blev som jag hade planerat igår. Det fanns så många problem att ta itu med, men som vanligt var det inget läge för sånt. Nu får jag stå mitt kast och framstå som den knöl jag är. Men är det verkligen mitt fel att det händer så mycket runtomkring min existens?
Bäst att passa på och läsa lite GP, medan man är hemma hos föräldrarna.

Dagens låt: ”40 veckor innan mars” med Stefan Sundström.
Gissa varför…

Dagens låt: "13" - Håkan Hellström

Det är svårt att vara mer arbetarklass än mig. Jag är en alkoholiserad fastighetsskötare som bor i förorten och måste ta vagnen in till stan före klockan halv sju. Idag har jag till och med kört traktor. Som vanligt drog jag och Pelle en repa genom Haga, med Håkan på högsta volym i elbilens radio, pilotbrillorna högt uppskjutna på näsan och frisyrerna slickade till perfektion. Det kommer att bli en trist vecka utan honom. Det enda positiva är att jag får bossa helt fritt uppe på Guldheden. Om det är någon som känner för att prata strunt skratta till och vänja sig är det bara att svänga förbi Guldbergen eller Guldlänken någon gång nästa vecka, Katrin! Med störst sannolikhet är jag utomhus. Annars har ni mitt nummer. Eller?
Sommaren har redan börjat rinna mig ur händerna. Det tycks bli likt ifjor då man satt instängd under kvällssolen med Nosferatu som enda kamrat och vinylspelaren på högvarv. Skillnaden är bara att min vinylspelaren är trasig, i övrigt är allt detsamma. Midsommarafton imorgon: jag har missat att gå till systemet, halsflussen håller fortfarande i sig, man måste åka båt för att komma till ö, det ska bli regn, allt är skit. I vanlig ordning. Det enda positiva är att jag kan kosta på mig en midsommarsvid utan att få dåligt samvete. Om jag hinner…
Nu måste jag hasta hem till Tynnered och glida i någonting lite bekvämare.

onsdagen som Gud glömde

Jag sitter och letar efter en lägenhet. Det går inte så bra. Gårdagen tog på krafterna. Det började med att jag och Pelle agerade vräkningspoliser à la Lars Molin-film. Det kändes lite som vi var två av de snubbarna på statyn nere på Olof Palmes plats när vi skällde ut tanterna som samlade på sig skräp från soprummen och ställde ut i trapphusen. Det som fick Pelle att tilta totalt var när en grådassig och fetlagd i röd morgonrock hävdade att den dataskärm vi hämtat tre hus bort var hennes och hon behövde den akut - i ateljén. ”Men ställ den där då, förihelvete” muttrade fascist-Pelle surt. Det jag lärde mig var att hata folk som samlar på sig skit och att det är jobbigt att bära ett glasbord, "som ska säljas", upp och ner för en trappa fem gånger.
Sen gick vi till Kings Head – vi hade tänkt ladda inför matchen med öl och mat – och fick bittert erfara att det inte var någon after work. Misären tilltrots satte vi oss vid det bästa bordet för att en timma senare bli bortkörda, p.g.a en reservation. Dålig stil tyckte jag och Pelle.
Efter några öl och en eller annan Davidoff glömdes det dock bort och allt var frid och fröjd. Det var trots allt trevligt att se matchen ute med ett gäng testosteronstinna grabbar vid tjugostrecket.
Idag var döden. Att jobba var inget roligt så vi bestämde oss för att cruisa längs Haga Nygata i Tommys elbil (som vi fått ”låna” under semestern). Det är alltid en hit.
Sen ville en viss person träffa mig och prata. Jag gillar inte sånt, så jag sa nej. Jag vill bara dansa och slåss.

en besvikelse trots allt

Ingen film blir det. Fast jag får i alla fall träffa Felix.
I flera minuter har jag försökt få tag på Victor. Jag börjar bli desperat. Hur slår man ett plusstecken på en telefon? Något som slog mig nyss är att jag är totalitärt uppbunden till och med 11 augusti. Eventuellt kan jag komma loss en vecka, men då måste den veckan matcha med både semestrarna på Askungen och med Maya. Vem har sånt flyt? Inte jag i alla fall.
Mitt hår är i ett bedrövligt skick. Tyvärr vet jag inte vad jag ska göra åt det. All hårspray i världen hjälper inte ens mot när Linus har bad hair day. Och jag inser även det Fredrik Virtanen-nördiga i att uppdatera en blogg så tätt inpå, men jag var stressad innan och nu har jag plötsligt all tid i världen. Plus att jag vill spara det jag skrev innan som ett tidsdokument, en skildring av en splittrad generation, en ung mans desperata sökande efter vardagens Den Heliga Graal, tillvarons tillflyckt och jag har själv tappat tråden...

Kolla på bilden jag hittade på mina föräldrars dator! Den är från deras femtioårsdag:

- Se så unga vi var, nu är vi gamla och grå

Idag blir låten "Allting kan vända" med Stefan Sundström, för det var precis vad som hände.

the laugh's on us

Det var verkligen folk som, på invigningen av Götatunneln, samlades i gemensam trupp och gick genom den. Något jag fick erfara idag i lunchrummet, då det visade sig att det är allmänintresse för fastighetsskötare. Och mitt skämt for åt helvete.
Snart ska jag hem till Felix och se film. Det var ett tag sen nu. Frågan är bara när det är dags för Zelda och pizza. Varken han eller jag har nåt som kan liknas vid sommarlov.
Egentligen skulle jag ha börjat träna idag. Får se hur det blir med den saken. Jag som var så sjukt pepp ett tag. Nä, nu blir det Davidoff-dieten.

det som det mesta handlar om

Bara för att fira det faktum att jag nästan är frisk tycker jag att jag gjort mig förtjänt av att börja morgonen med en skål gårdagstorr coscos och Norrlands Guld (med 14% förlängning). Tvåtusentalsfenomenet ”sommarburk från Tommys” väcker så många minnen till liv. Popfylla, kajal och solnedgång är nog det bästa en pojke kan uppleva.
Det var halvvägs in på min tjeckiska cigarett, jag tog tillsammans med Olle Adolphson och en stor kopp svart kaffe bland flaskorna på balkongen, som gårdagens stora mysterium återigen gjorde sig påmind. Vad var grejen med alla som frågade mig hur det är att jobba på H&M? Jag är för fan säsongsarbetare på ett fastighetsbolag! Även om det i och för sig skulle vara trevligt med lite glamour i tillvaron skulle jag nog knappast välja H&M-glitter.
Det får jag nog utav här ute i Tynnered.
Inte för att jag har något emot stället jag bor på – det är lite av en Arkadisk idyll – men det är vägen hem som, i tid eller annan, är lite påfrestande. Knogslagsmål och knivhot är, trots mitt hårda yttre, inte min grej.
Man får väga för och emot ibland: värt - fyraofem för 70 kvadrat, ovärt - vita prasselbyxor som utövar hoppsparkar på varann, värt - bananer för 10.95 kr/kg på Göfab Tian, ovärt - rullstolsbundna akisar utanför Restaurang Boheme, värt - lightchoklad från Närbutik Briljanten Livs, ovärt - ryska maffians bildisco varje tisdagsnatt på parkeringen utanför fönstret.
F.ö. har jag börjat fila lite på en Top5 bästa covers. Det kan fan vara svårt. Klar etta är i alla fall Erlend Øyes version av ”Last X-mas”. Sen är Nick Caves ”Here comes the sun” och Cakes ”I will survive” givna. Men det finns ju så mycket bra. David Bowie som kör The Easybeats ”Friday on my mind”, Freddie Wadling med ”Var blev ni av?”, allt med Cash, Stefan Sundström har gjort grymma tolkningar av Allan Edwall, Hells on wheels ”Logical song” är stark, precis som Anna Ternheims slakt av BDs ”Shoreline”, Janis Joplins ”Me and Bobby McGee” väcker starka känslor, ”Min trampolin” med Graham Coxon går inte heller av för hackor, Anna som år lös på Gnarls Barkleys dunderhit ”Crazy”, körde inte tjejerna i Tatu nån The Smithslåt, min och Felix prettoversion av ”Elden” (som tyvärr gått förlorad p.g.a. att ingen insåg vår storhet) eller ”Flickan i Havanna” på fyllan och när The Whitest Boy Alive körde Stardusts ”The music sounds better with you” på Respect var ett stort ögonblick i mitt liv. Valet är svårt och jag måste verkligen hålla mig från att resignera och låta det bli en Top10.
Ja, ja… snart är klockan slagen, jag är sugen på en cigg och det blir inget mer "Lite som du”. Vafan ska jag göra på söndagarna framöver? Jag får väl nöja mig med att kika in på Kingan och umgås. Fyfan för att vara social.
Men sommarn är här. Inte för att det blivit någon sol för mig idag.

Dagens låt: ”Råd till dej och mej” – Olle Adolphson.

en tanke, som alla andra

Svettig och snorig har jag brutit mig in hos föräldrarna efter en "Kunglig AW". De tre dagarna på HSB och man är redan mästare på ordvitsar, som det märks. Imorn tänkte jag Tynnered innan Röda Rummet... vad sägs? Lite whisky och ett glatt humör, lite Jolly Bob och Judy, min vän, lite dansa och slåss?
Jag måste ringa ett jobbigt telefonsamtal och jag borde göra det nu...
Olle Adolphson och Fotbolls-VM en varm sommarkväll är väl det enda man behöver. Det hade varit trevligt med lite sällskap också, men vad kan man begära när man är en smittohärd à la Gangesfloden?
Allsången börjar 27 juni!!!
Är det febern eller är det meningslösheten som gör att jag yrar?
Alla frågor: Varför?
Alexander Rae Baldwin III har dykt upp obehagligt mycket i mitt liv det senaste. Tre dagar i rad! I måndags som ett missförstånd, i tisdags som ett korsord och i onsdags som en ingrediens i "Hollyood, behind the make up". "Vad är upp?", "w00t", "OMG", "lol" och alla andra såna dära Internet-ord som stockhomarna insisterat på att förmuntliga/oralisera(?)(vafan heter det när man gör något från skriftspråk till talspråk?).

Dagens citat kommer från George i Seinfeld: "I flew to close to the sun on wings of pastrami".

VM-misären

Ibland undrar jag hur man kan blanda ihop Alec Baldwin med Christopher Walken. Men även solen har fläckar. På Frölunda Torg skiner solen och inne på biblioteket svettas alla nationaliteter ikapp. Själv sitter man med något som kan liknas vid halsfluss, antagligen något jag ådragit mig under den långa veckan av rock and/or roll. Frågan är faktiskt om jag kommer orka med att jobba med Pelle imorgon. Ett jobb han så vänligen fixat åt mig (fast lite bitter är jag över att han ringde och skrämde mig i morse så att jag spilde yoghurt över hela sängen).
Det lutar åt att Linus stannar hemma under Hultsfredsfestivalen. Jag har varken ork eller lust längre. Den tryckande hettan och huvudvärken den orsakar är övertalning nog att stanna hemma. Det känns lite taskigt att lämna Filip i sticket bara.Den oändliga VM-nojjan som drar över landet börjar bli smått enerverande. När ska alla enfaldiga svenska inse att vi faktiskt suger på idrott. Några enstaka bragder går fan inte att jämföra med de före detta stormakternas totala dominans. Sverige är ett litet fjärtland som man bör skynda sig ifrån. Det är bara Nöjesguidens och DN På Stans 30+journalister som tror att riket Svea faktiskt är något att ha. Bara för att vi under efterkrigstiden lyckades ettablera någon sorts kapitalistisk uppbyggnadsverksamhet och fick imortera raffinerade varaor betyder inte det att vi är ett framstående design- och modeland. Och va faen är Bergmans tolkningar av Hamlet jämfört med Akira Kurosawas Rashômon?

Inte helt otippat blir dagens låt "Heaven Knows I’m Miserable Now" med The Smiths. En hyllning till en helvetesvecka (och en sjuhelvetes spelning på lördag?).

med risk för att bli tjatig:

Dagens låt är uten tvekan Belle & Sebastians "A summer waisting".
Igår blev ett smärtsamt avsked till en hel generation Litt.vet.-studenter. Inte ett öga tort. Eller strupe heller, för den delen.
Skämt å sido så skäms jag lite för att jag åter igen hamnade på Röda, fast den här gången var det faktiskt karriokee. Och jag menar; ska man göra bort sig, ska man göra bort sig ordentligt. Nu hägrar bärget av disk i köket och jag ska svänga förbi Hemköp och köpa en ersättnings-ost åt Bobo. Man får inte äta upp hans... konstigt.

Jag ska till Lund imorgon.
Fan, man kanske skulle kosta på sig ein kleine glockenspieel...

Misery Is the River of the World

Misär, misär:
Mamma påpekade att jag har en antydan till ölmage.

laughing stock

Återigen sitter man här på Kultan och optimalinternetar för fulla muggar. jag ahde tänkt hinna med diverse aktiviteter, trots en molande(?) baksmälla, idag. Bl.a. maila Victor, plugga den något klandervärda kombinationen amerikansk och fransk 1800-talspoesi, sola och bada och dansa och slåss. Men. Ni vet hur jag mår, ni vet hur det blir.
Att en klippa och en solnedgång kan vara så farsinerande, i.a.f. på västkusten. Fan, det är bara jag och Emrik som fattat det. Som sagt. Det är alltid tacksamt att vakna till Led Zeppelin (tack, Olle), med en mindre påtaglig huvudvärk. Jag vet inte längre vad jag försöker säga, allt blir så osammanhängande och sentimentalt. Precis som det geni jag kommer bli? Eller hur var det nu?
Ni ser...
Olle hetsar. Måste dra.

förfrågan

Nu har jag ändrat kommentarinställningarna så att vem som helst kan skriva. Uppenbarligen hade någon jeppe försökt skriva något och inte lyckats.
Annars är jag bakis, glad och lite hungrig. Som vanligt får jag det precis att gå ihop. Nyss var jag på banken inne i Frölunda Torgs gigantiska arkitektursmord till komplex och satte in mynt på mitt konto. Jag funderar seriöst på att starta ett postgirokonto där välvilliga läsare kan få utlopp för sina filantropiska drag och skänka mig pengar.
F.ö. var kassörskan otrevlig och ocharmig. Fy!

Undra om mina böcker är sena?
Dagens låt: "20 questions" med The Beasty Boys

munta, munta, munta

Så här nervös har jag nog inte varit sen senaste snöstormen. Om mindre än en timma har jag min muntliga tentamen inför litteraturvetarstereotypen Christina Svensson - tur är väl att hon är virrig professor personifierad, eller? Det sublima, den sköna verkligheten, decorum, la bienséance, poésie fugitive; allt bara smälter samman till en enda grotesk massa av termiologiska meningslösheter och omöjliga oböjliga ord.
På Universitetsbiblioteket lunkar allt på i vanlig takt och inget tycks lägga märke till den panik som hopar sig i maggropen på ett litet f.d. kulturpretto som snart tynar bort i en lite fuktig pöl av rädsla inför en stora världens allvarliga sanningar. Enda behållningen är väl att det är derby ikväll och att det står en whiskyflarra på köksbänken och bara väntar på att få dränka besvikelsens bittra eftersmaker.

Nu ska jag bege mig till H-514 och begå interlektuellt självmord.
Skål, delectare!

ensamhet, tvåsamhet, tresamhet, vad som helstsamhet

Min mor ringde mig vid sextiden på eftermiddagen och talade om för mig att jag fått post, bl.a. nya BON och en lönespec. med revition på 183 å femti, så jag skyndade mig hem efter after work på Kingan och I rosens namn och nu så sitter jag här framför Internet och slentriansurfar, mest för att jag kan. Imorgon är det tvättdag, Olle vill bli väckt kl. 10, jag ska upp tidigt och promenera bort blodfetter. På kvällen har jag tänkt lägga mig i Slottskogen och läsa Bellman och dricka Castillo de Gredos.
När jag gick längsmed Andra Lång. idag, och rökte en cigarett, blev jag som slagen av en nostalgitriggad blixt. Jag vet inte om det var ölen i min mage eller tår en i mitt öga som fick mig att stappla till lite, och jag kände mig tvingad att kasta en vemodig blick upp mot Nordhemsgatans klättrande hustak. Undra om Konstnärs-Claes fortfarande har sin atelje uppe vid trapporna ner mot Linnégatan? Jag och Maya borde kanske svängt förbi där innan hon åkte, bara för att säga hej och kanske bli bjudna på Cognac och på cigarrer.
Det är lite tomt ute i Tynnered om kvällarna. Inte många vill offra en sen vår på ett besök i en sovstads komplexa plåtlådors neofunktionalistiska balkonger i gråskaligt norrläge. Jag kan inte låta bli att undras över att folk så sällan hör av sig till mig. När ringde nåon senast för att säge: "Tja! Kan jag komma ut en sväng?"? Har det ens hänt?
I och för sig ringde Josefin idag, fast det var nog mest på grund utav ett sista SMS, det liknar mest ett SOS.

Något som, för mig, ter sig lite spännande är alla olika mäniskor man, på olika sätt, stöter på. Det roligaste nu är att se folk vid Näckrosdammen, som man annars sett ute nån gång. Det är alltid kul att gå att småflörta lite. Till exempel finns det en ganska söt poptjej i min klass. Det tråkiga är bara att hon är så blyg att hon knappt vågar berätta sitt namn. Eller så är det bara att jag inte är tillräckligt svår för att vara värd att ödsla tid åt.

Nu ska jag be farsan köra hem mig...

vad faen är det här?

Efter att ha suttit och skakat på en buss-tåg-tåg-buss-tåg i sex timmar dyker man upp på Kingan för att möta ett gäng bänger. Man drar några öl och möter sen ett nytt gäng bänger som berättar om en bänger. I slutenden visar det sig att det är jag som är bägern...

äntligen farväl

I skrivande stunde befinner jag mig mitt i universitetshetsen på UB. Här märks det knappt att det stundas Påsklov. Om lite drygt en och en halv timma går mitt tåg mot det småländska höglandet och de mörka skogarna. Det kan tyckas som ett välförtjänt avbrott från de mörka krogarna (tack Lars Winnerbäck för den otroligt fenomenala ordvitsen!). Jag är i akut behov av att gå på muggen, men drar mig lite för offentliga toaletter. Vem vet vad för junkie som suttit där inne och sniffat lim eller skjutit whiskey.
Jag har precis hunnit med att snabbglutta igenom Aftonbladets Internetlöp: Britneys unge har tydligen spräckt skallen. Och så fyllde allas vår Huge 80 bast.
Nu är det dags att övervinna sin rädsla...
"If you got to go, you got to go, män" som Henrik Schyffert sjöng.

bannbula från Skatteverket, tack

Jag sitter med deklarationen i knäet och darrar av rädsla. Tanken är att jag ska lära mig deklarera, och det över Internet! Allt verkar så förvirrande och krångligt. Kan ingen komma hit för att hjälpa mig, hjälpa mig att bli vuxen. Nu när man flyttat hemifrån och allt vad det innebär så borde en annan ju kunna ta tag i det där själv. Siffror gör mig rädd.
När jag blir stor ska jag skaffa en revisor.

dandy all-around

Jag sitter på UB och missbrukar en dator. Har precis läst en artikel om strumphållare. Intressant...
annars är det whiskey ute på Briljanten ikväll, även om det blev ett smärre manfall. Men vi ska nog lyckas styra upp en fröjderlig afton.
Kursen kräver ny, dyr kurslitteratur jag funderar på att kolla upp men... orka. Uppgivenheten, de euforiska vårkänslorna till trots, tycks vara temat för denna dag innan veckoslutet.

Dagens låt: PJ Harveys "The Life & Death of Mr. badmouth".
Dagens hälsning: "Hej Filip!"

Lägesrapport

Jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag totalglömde Lindas födelsedag. Får väl gottgöra det med att bjuda henne på lunch nån gång de närmsta dagarna. Våren är här. Jag glider omkring på stan i mina F-Troupe, har lyxat till det med en lunch tillsammans med Olle på KG-baren, snart är det en fika med fransmans-Jens. Ska bara hämta lite grejer här i Masthugget först.
Både timjanen och basilikan har börjat gro, så snart är det dags att plantera ut det. Riktigt känner hur mina fingrar blir grönare och grönare för varje dag som går. Ingen av plantorna har dött än!
Efter-tenta-ölen i tisdags var värd. Tentan i sig var ovärd. Falafelrullen var sådär.
Imorgon vill jag ut och slå runt ordentligt. Känns som evigheter sen sist. Alla som känner sig manade är fria at höra av sig till mig. Ni vet var jag finns.

Summan av lasten

Det är inte mycket som ger mig abstinens. Jag pallar att skippa ciggen i flera veckor och jag behöver absolut inte kaffe varje dag, för likväl som det är med all annan kortsiktig tillfredställelse är det något jag tar till för att slå ihjäl det lilla överflöd av tid jag ibland stöter på. Desto svårare har jag att släppa min konstanta avsaknad av Internet. Även om jag sällan gör något vettigt vid den så är datorn så inpräntad i min livsstil att det varit en smärre omöjlighet att behärska begäret. Jag har fått ta till diverse knep för att klara mig igenom dagarna.
Nu sitter jag i mitt gamla pojkrum i Masthugget och knappar på tangentbordet och det känns så-å bra. Speciellt när mitt favoord beskrivs som Dagens ord.

Att ta ut segern i förskott

Ett tag trodde jag på allvar att det fanns något som bra och dålig karma. Nu har jag lärt mig att det de facto bara existerar dålig karma, ty hur man än beter sig här i världen får man bara skit tillbaka. Imorse vaknade jag med tron om att jag skulle flytta in i en trea i Tynnered och redan innan klockan ett har jag fått den villfarelsen krossad under sulan på en Ecco-sko med en finsk brytning. Ibland kan man undra vad meningen med det hela är…
Det har vänt och helt plötsligt simmar man uppför strömmen rakt in i en turbin. Jag vet inte hur jag ska tolka detta, ett av mina många nederlag. Troligtvis inte mer än att jag hela tiden ska gå och tänka på livets ofrånkomliga jävlighet.
Hädan efter ska jag aldrig glädjas över något.

Heroes 3 för hela slanten

Då var det klart: på lördag bor man i Tynnered. Jag har firat hela kvällen med ett storpack Delicato-bollar. Nu mår jag illa. Andra hållplatsen efter Frölunda Torg, sen går man genom vägtunneln och upp på berget. Det är fin utsikt. Längst in, längs bort, på första våningen. Det enda negativa är att det inte finns nåt badkar. Hur ska jag nu få mina söndagsbad?
Jag har inte hunnit förbereda mig inför jobbintervjun jag ska på imorgon. Får ta det som det kommer. Mölndal är ju ändå Mölndal.

den första marsdagen flöt inte förbi utan att jävlas...

Fotbollslandskampen är på i bakgrunden där Irlands tre-noll-mål går på repris, efter repris, efter repris. Jag försöker slappna av men den hektiska dagen ligger någonstans i bakhuvudet och bara gnager. Alla tankar svävar runt och landar hos den gamle romaren Propertius och de inledande raderna till en av hans många elegier till Cynthia.

Äntligen ödsliga nejder! De lyssna tyst till min klagan.
…Öde är lunden, och blott vindfläkten rör vid dess löv.
Här kan jag ostraffat nu få yppa min hemliga smärta,
…blott dessa ensliga berg lova mig tystnad och ro.

…sen fortsätter det så i 28 versrader till och om kylan Cynthia visar honom.
Nu bytte man ut Henke Larsson.
Är det bra? Jag kan absolut ingenting om fotboll.

Nu ska jag spela Heroes 3.