This just in:

Jag döööör!

Inget händer här

Det tar oroväckande lång tid att logga in på mitt bankkonto. Lägenheten är nedsläckt där jag sitter och huttrar. Helt plötsligt kom kylan. Snön har fallit till och från idag, utan att det spelar någon roll. Allt blir slask. Orken har liksom runnit ur. Jag rabblar citat för mig själv för att få tiden att gå, det tycks inte hjälpa. I väskan ligger den bok jag borde läsa, men det är så långt till hallen och golvet är både kallt och ogästvänligt. Rummen skiner gråa, trots tapeter och paneler, och tillsammans med datorns surr får det hela lägenheten att likna ett kontor. Min telefon ligger i sängen. Tyst och tråkig. Det mesta är likt snön som förut singlade – kallt, vitt och oinspirerat. För en dryg timma sedan slutade jag jobbet. Jag sa hejdå, packade ihop mina grejer och flydde ut i kylan. Här händer lika lite. Jag får väl skylla mig själv.

This just in:

Personaltoaletten här är grym. Toalettrullarna ligger på elementet så det blir som att sätta sig på en ring med värmeslingor. Sweet...

Ytterligare saker man kan göra som är gratis:

1. Ta en joggingtur - en sund själ i en sund kropp
2. Spela foosball hemma hos Jakob - förutsatt att han vill och är hemma
3. Läsa en bok - det finns bibliotek, vettö!
4. Kolla på "Star Trek" hemma hos föräldrarna - förutsatt att man inte har normala arbetstider
5. Vara ledig - om man bortser från den ekonotropiska värdering att allt styr av pengar

Klockan närmar sig tio, jag sitter i lärarrummet och tjuvlyssnar

Jag plöjer igenom "återblickar och Framtidstro i Majorna" av Kerstin Gunnemark - tentan är på torsdag - samtidigt som jag räknar matte med 7D och har PA med Måsens förstaklassare. Dessutom är jag sjuk. Halsontet från i måndags har eskalerat till en täpt näsa och en disorienterande yrsel, men vad gör man inte för lite klöver. Med det mottot får nog Friends in needs slagdänga "Alla vi" bli dagens låt. Tiden blir mer och mer dyrbar, och oavsätt vad Lars Winnerbäck vill påstå får man mer av den över om man taxerar högt. Man kan till och med krischa in lite love making om man är tät. Så säger Fröding och Fröding kan väl knappast ha fel. Jag har varken tid eller kärlek, och absolut inga pengar. Jag har ett paket cigaretter som ligger brevid skivspelaren, ett stökigt rum med vissna kaktusar och en molande huvudvärk.
Tänk alla spännande saker man kan få reda på bara genom att spetsa öronen. För det behövs ingen cash. I förra veckan fick jag t.ex. höra om en korsning mellan fjäderfä och falk som tydligen avlas på någon grekisk ö och ger monstruäsa kycklingar med gripklor och kroknäbb. Avkomman är dock infertil, som tur är. Det låter annars om en art kapabel att ta över världen. Jag har även lärt mig att en föredetta klasskamrats farfar var en känd finsk brottare.

3 aber

Jag är blyg, det är ett problem för mig som annars är ganska social. Första kontakten är alltid ett jättekliv. Samma sak gäller om någon ger mig en komplimang, jag springer och gömmer mig. Om jag inte blir defensiv och ilsken. Det är en ganska konstig reaktion på något snällt. Sen är det ett problem att få mig tyst. Jag är närmast en vandrande definition på kvalificerat skitsnack.
Kollade precis på Arbetsförmedlingens hemsida. Där ligger ett jobb upplagt som jag sökte för över en månad sen. Igen. Hallå, nöj er med de CV:n ni får! Fuck off!
Jag tog en cigarett på väg hem från Cinemateket och funderade på varats ofrånkomliga likgiltighet. T.ex. finns det vissa som vill förbjuda abort men tycker det är helt reko att krubba kött. Det tycker jag är konstigt.

Fryst

Det var en väldigt långsam dag igår. Nästan som om tiden stod stilla eller som i en film när man ser molnen rusa förbi på himlen men ingenting rör sig på gatorna. Väldigt vackert. Jag har skaffat mig ont i halsen och vill egentligen inte gå utanför dörren, men jag börjar jobba om någon timma. Snön ser nästan aggressiv ut då den faller tung och blöt över Masthuggsterrassen. Allt ljud dränks i slasket och hela stan känns isolerad när jag blickar ut över de vita taken. Nu hade jag kunnat ge mycket för en fast punkt i tillvaron. Att slippa flaxa runt hade varit ett ganska välförtjänt andrum. En paus i rotlösheten och rastlösheten. Mycket av min energi går åt till tomgångskörning och när jag väl stöter på något är jag på tok för trött för att upptäcka vad, eller ens märka det. Igår kom jag hem tidigt, idag är jag sjuk.

Take a walk take a valium-pill

Lönen har kommit. Men den försvann snabbt. Efter skulder, hyra, några ale på Lokal och ett medlemskap i Cinemateket har jag inte råd att köpa de där böckerna från Adlibris som jag bestämde förra månaden. Fuck. Dessutom är det alldeles för regnslaskigt för att jag ska kunna ge mig ut och springa. Sånt ger mig lyxångest.
Istället tänkte jag ta söndagsbadet snart, piffa till mig och kila iväg till Capitols visning av ”Feber”. Ikväll är det sjätte avsnittet av ”Playa del Sol” också, vilket faktiskt är värt att se. Jag grämer mig lite över att jag missade ”Green Wing” i fredags.
Mitt under Andreas Johnssons låt ringde Aurora och mer eller mindre övertalade mig att gå ner till Kings Head. Visst spolierade det min ”hemma framför teven”-planer men det var det faktiskt värt. Det var en sån da då hela Majorna/Linné var där och hälsningsfraserna flög som projektiler genom alkoholångor och cigarettrök. Tro det eller ej så lyckades jag i alla fall säga nej till utgång Jag kom hem vid halv tolv och däckade med ”Egogirl” över ansiktet. F.ö. en ganska röten bok.

Kallocain

Läste precis att självmordsstatistiken sjunker och att användandandet av antidepressiva läkemedel skjutit i taket. Som jag alltid sagt: Medicinera mera! För vad skulle hända om vi verkligen försökte ta itu med våra problem istället för att bara dämpa dem med nervstimulerande kemikalier och framtvingade signalsubstanser...

Make the bad things go away

Filmfrossan är över nu. Eventuellt ska jag se nåt ikväll, men jag har svårt att välja mellan ”Kramer vs. Kramer” och ”Intolerable cruelty”. Får väl banda den ena. Jag vill inte ta ifrån ”The Virgine Suicide” dess skönhet men det är svårt att påstå annat än att ”Sabotage – Fåglarna sjunga 1.45” får bli dagens höjdpunkt. Det och Man U vinst mot Fulham.
Avsaknaden av social närvaro kan placera tillvaron i värre dager än vad det verkligen är. Trots att jag valt att kila iväg på bio utan sällskap blev jag allt lite avis på alla de par och grupper som samlas för att sen snacka skit på nåt närliggande kondis. Jag övervägde att tröstköpa mig ett paket LOOK, men insåg att jag är fattig. Ikväll ska jag käka tacos med familjen för att sen stanna hemma framför teven. Det är det bästa alternativet, både ur ekonomisk och hälsoriktig synpunkt. Men det är svårt att inte gnäll. Det känns ju så gött att få gnälla.

Frukost, dusch och Cinimateket väntar mig

Fredagen var en underlig dag. Rent tekniskt bord jag varit både trött och bakis med tanke på att jag kom hem halv två efter X antal öl med Joanna och gick upp klockan sju och sprang om kring i korridorer till klockan tre. Men jag var på tipptopphumör hela dagen. Efter en expressvisit på Publik för att möta upp med Olle och Joanna försvann de två manliga medlemmarna av konstellationen in på Kingan och Yoa hem. Då ringde de från Nämnden och klagade på en timtjänstgöringsrapport. Efter att ha skällt på varandra i fem minuter löste det sig och jag fick mig lite After Work. På Lokal satt Michael och Victor bland alla andra snygga människor. Visst kände jag mig lite utanför till en början, fast efter ett tag blev jag varm i kläderna och var minst lika snygg som alla andra. Några Pennant ale senare ville de flesta dra till UppåtFramåt, jag totalvägrade och stack till Notting Hill där Joanna och Olle satt. Och dagen avslutades som den hade börjat. Under påverkan.

Recept på pumpa, någon?

Jag är hungrig och allt som finns i kylen är en gamal orange pumpa. Steker man den eller?

Dundertabbe

I tron om att det var över en timma tills jag behövde gå satt jag och glodde på ”Star Trek: The next generation” imorse. När jag pulsat klart genom snön och stod utanför expeditionens dörr går det upp för mig att jag skulle ha börjat jobbet en timme tidigare. Sicken osis. Men fixarfrasse (d.v.s. jag) löste biffen. Jag ljög.
Ikväll ska jag till Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet ”DAG”, sen ska jag Joanna och jag vara bittra över en öl. Imorgon jobbar jag.

snö och cigaretter

Det snöar ut. Och är kallt. Varför? Jag avskyr kyla, åtminstone den sortens kyla. Jag äger inga vinterkläder, vilket antagligen kommer leda till min förtidiga död där jag fryser ihjäl i en snödriva, på väg till jobbet.
Jag lyckades tigga ihop till två cigaretter igår. En i halvtiden under Lille – Man U (f.ö. 0 - 1, yeah) och en när jag skulle kila hem. Som straff glömde jag min väska hemma hos Felix – och för tillfället – och Olle, med gammal lunchlåda i. Annars var de fett värda. Den första mer än den andra. Underligt hur det nästan alltid är så, att den första cigaretten är den godaste cigaretten. Det slår aldrig fel, precis som det att den sista biten innan filtret bara gör en yrslig. Rök inte det. I vanliga fall brukar jag ju proklamera att den första och sista cigaretten är de godaste. Men i en duell dessa tvenne mellan kickar ju den första den andre så stenhårt.
Note to self: Rök bara en cigg.

Innan avstamp

Jag har visst ett eller annat lån jag borde lämna tillbaka till UB. Det är mycket som händer idag och det har inte börjat bra. Får ingen ordning på slipsen, det är dålig hårdag, jag joggade aldrig och jag är totalt pank. Jag kommer i alla fall i väg på bio ikväll och det verkar som inbetalningen till högskoleprovet gått igenom, det är inte fy skam.
Ikväll spelar Man U borta mot Lille, det är spännande värre. Borde höra av mig till Olle så vi kan se den ihop hemma hos någon. Känner inte för att gå till puben, dessutom har jag inte råd.
Tisdag till trots kliade inte morgonen så förskräckligt mycket. Nu måste jag kila iväg.

Morning has broken

Orkade mig aldrig iväg till Slottsskogen utan spenderar morgonen med kapten Jean Luc-Picard istället. De har hittat ett gäng nerfrysta snubbar. Jag funderar på att skaffa fullt medlemskap i Cinemateket.

Tänkvärt:

Röda Tornadons livshistoria kan vara den i särklass mest sorgliga i hela superhjältegenren.

Domo arigato, Mr. Roboto

Hipp som happ fick jag lite jobb. Så jag såg inte klart filmen förrän ikväll. Den var grym! De fick varandra på slutet och skolan exploderade. Vad mer kan man begära?
Sa hejdå till Anna idag. Middagen fick bli en röra med sojabönor och keso – Nutricius! – och dagens är utan tvekan Styxs låt ”Mr. Roboto”. Fick till och med läst kapitlet om intervjuer i ”Etnologiskt fältarbete”.
Nu är det snart dags för skönhetssömnen, imorgon är det English sub Linus som gäller. Kanske ska man kolla klart på "Scrubs"...

Morgonrock'n'roll

Iklädd morgonrock, med morgontidningens nyhetsflöde på frukostbordet och lika arbetslös som föregående vecka började jag fundera på om jag huruvida jag skulle ta och kolla in den där DVD:n med Roger Cormans ”Rock’n’roll High School”. Jag menar snubben har ju ändå gjort ”The Little Shop of Horror”, den måste nästan vara bra. Fast jag tvivlar starkt på att den är så mycket ”en av modern tids stora kultklassiker” som skivomslagets baksida ger sken av. Hur mycket feat. The Ramones det än är.

I väntan på "Playa del Sol"

I dagens Aftonbladet var det en kort notis om att informationsflödet ökar med 66 procent per år, men även att allmänbildningen minskar. Jag får inte ihop det. Så länge inte alla lallar runt och påstår sig vara sokratiska så borde väl det innebära att de blir mer och mer upplysta. Hallå, vad hände med infotainment?

This just in:

Brittan har ångrat sig. Men, varför?

Sovereign simple

Har suttit på KB hela eftermiddagen. Det tar mig 2 timmar att läsa 13 sidor om det etnologiska fältarbetets terminologi. Makes you think, huh? Det finns så många ord man inte känner till och så mycket man känner till som man inte kan sätta ord på. Ibland är det lite frustrerande att man framställs som en sinnesslö soffliggande parodi så fort man gluttar i universitetslektyr. Vem vet inte att man måste vara källkritisk? Det behöver man väl inte älta 100 sidor per kurs om...
Sen tog jag en promenad. Jag önskade innerligt att jag skulle stöta på någon som rökte men det var bara tomma, blanka ansikten jag mötte. Hoppas Jens tar med några Lucky Strike till Kings Head ikväll. Han är min sugar daddy.

Ett tecken och en film

Igår gick jag på matiné. Jag ville se något fantasieggande och surrealistiskt, men samtidigt bildande som manar till eftertanke. Det blev historien om en ung flickas liv efter inbördeskriget, och uppväxt hos lite väl implementerande ideologiska värderingar. Det är kanske en överdrift att säga att man tar del av hennes liv och uppväxt med tanke på att filmen utspelar sig under mindre än en vecka, fast det händer mycket grejer. Inte minst på grund av hennes ’vilda fantasi’. Well, well. Trots att filmen var välgjord, spännande och uppfyllde alla mina förväntningar (läs: krav) var det som hade satt djupast spår i mig, då jag vandrade ut ur biosalongen, den reklamfilm som visats precis innan "Pans Labyrint". Erik Haag berättade, samtidigt som man hör Uje Brandelius sjunga om hur rolig han tänkt bli, om en vanlig utekväll i ett helt vanligt grabbgäng. Uppmärksamheten riktas mot det som kom att bli själva protagonisten: en kille i stora brillor och röda brallor som heter Linus och tydligen dricker för mycket. Morsan tyckte självklart det var skitkul. Jag stannade hemma hela lördagskvällen.

Post memorium

Efter en lagom dos kvällstidningsrubriker, Aftonbladets korsord, min cuorn- och svampstuvning med rotfruktsgratäng och den ekologiskt framställda Åbro jag stillat törsten med kom den där tomma känslan krypande. Det där ”vad har du åstadkommit idag?”-tänket som kan sabba vilken stillsam lördagskväll som helst. För det spelar ingen roll hur jag gör; om jag låser in mig själv med böcker i 48 timmar eller om jag ränner runt på Andra Långgatan full som en kastrull och panikskrattar, så fort jag slappnar av blir det så där ekande trist igen. Kallas det rotlöshet eller koncentrationssvårigheter?
Nu går Luuk igång från Örnsköldsvik och jag funderar på att skjuta mig själv. Är det konstigt att ringa till en polare bara för att tigga cigg?

This just in:

Britney Spears har rakat av sig kalufsen!

Dagen efter

Hade tänkt ge det där ”Men in trees” en chans men blev så fruktansvärt upprörd över att Anne Heche hade så fruktansvärt fula byxor på sig. Och annars var det en väldigt uppenbar och pinsamt tråkig story. Allt detta kom jag fram till innan reklampausen. Jag kan förvisso tänka mig att det sitter tusentals Hannah Rosander-tjejer, av samma typ som avgudade ”Sex and the city”, som klistrade i soffan varje onsdagskväll. Inte för att det är något fel med det. Det är bara inte min tepåse.
Försökte ha kul på UppåtFramåt igår. Det slutade med att jag tog en cigg och gick därifrån. Det är faktiskt ganska rötet där och som med alla andra hyper ar jag ingen som helst förståelse för dess presumtiva storhet.
Ikväll är det Melodifestivalen – igen.
Jag är faktiskt ganska sugen på det där paketet Lucky som Jens försökte pracka på mig igår.

Foosball, foosball über alles

Min produktiva dag har bestått av att påbörja, läsa och avsluta Jonas Gardells nya bok ”Jenny”. Olle ringde från Systemet vid fyratiden och frågade om jag skulle ha nåt. Han och Yoa skulle upp och kolla på slalom. Ska träffa Per på Henriksberg för en omgång och sen joinar vi väl dem.
Jag vill ha en cigg.

Undra vad grejen med att vakna klockan 11 var?

Varje kväll ställer jag alarmet så att jag ska kunna masa mig upp i någorlunda hyfsad tid och varje morgon vaknar jag sjukt sent och inser att jag inte kan ha hört när klockradion gått igång. Men på något sätt känns eko-nyheterna bekanta när jag slår på P1.
Pengarna från Olle har fortfarande inte kommit in. Jag borde läsa lite om ”Syskonen Svensson”. Ikväll ska vi fira Jake, Yoa och FeliXXX. Jag är pank.

Ryssland, Portugal och Budapest

Man kan tycka att sitta det är lite onödigt att rumla iväg och dricka öl en tisdagskväll bara för att man hade en dålig dag. Men de fyra bärsen och de matcherna foosball tillsammans med Per är ingenting jag ångrar. Möjligtvis det att de spolierade mina Valentine-planer. Hade ju egentligen tänkt sätta mig ensam i ett hörn för att sura och dricka mig redlöst berusad. Så här i efterhand är det nog ganska bra att jag tog mitt förnuft till fånga. En sån grej känns ganska tagen. Ska nog lägga mig och läsa en av mina nyinköpta böcker nu.
Borde jag plugga?

Topp 5 snyggaste cigarettmärkena

1. American Spirit
2. Davidoff
3. Chesterfield
4. Gauloises
5. Dunhill

7 böcker 70 spänn

Istället för att förstå det kritiska i min situation vägrar jag acceptera det faktum att jag är pank och ska således dricka öl ikväll. Dessutom sprang jag förbi Mynt och musik och tröstshoppade. Jag vet redan nu att allt det här är en jaättedum idé, men vad ska man göra. Idag har jag gnällt hela dagen på att jag har varit rastlös när jag borde postat iväg det där paketet, för att göra den där personen glad. Men det är inte jag. Mitt mitt ansvarsbetingade beteendemönster fungerar inte så. Saker gör man inte förän man verkligen måste.

Så får man tiden att gå

Jag har tråkigt, märks det? Dessutom har jag för stark ’självbevarelsedrift’ för att kontakta någon. Det är liksom de som ska höra av sig till mig, inte tvärt om. Det är jag som är intressant. Så jag stänger av min mobiltelefon, det är ändå ingen som ringer till den. Försökte faktiskt få tag på Anna förut men det var bara hennes mobilsvar som uppmärksammade det. Istället fördriver jag denna lediga dag med att läsa ut ”Tackar som frågar” och kollar in tillhörande hemsida.Var väl sådär latjo. Visst är det lite fräckt och väldigt ’i tiden’ med att följa upp sin roman via fiktiva bloggar, faktiska fältundersökningar och annat joks, men faktum kvarstår att det var en oinspirerad och rörig bok. Konceptet kändes taget, historien lite för blasé och humorn lite torftig. Vem skrattar åt en arab i rosa kanindräkt nu för tiden? Men den funkar, och som Peter Birro-pastisch blir det ett lite lättillgängligare alternativ. Likt en stockholmsk ”Vi ses i Kaliningrad”-light skulle det inte förvåna mig om alla de vilka följer Nyhetsmorgons trissdragning tycker det är en ”trevlig liten berättelse”.
Färglöshet gör mig illamående.

Bitter och gammal

Efter löptur, lunch och Star Trek bläddrade jag igenom diverse tidningar som har för vana att ligga på köksbordet. På Tidningen Centrum/Linnés förstauppslag möts jag av artikelserien ”Upp till 25” där de intervjuar Malin – en helt vanlig ungdom. Hon är 16 år, är stammis på Café Vasa och väljer vin framför öl. Jag fick rysningar längsmed hela ryggraden då jag läste om hennes kvasipretto praktik på en fotofirma och hur hon tycker om den fördomsfria stämningen i Slottsskogen, där alla umgås med alla. Hon är en av alla dem, de som springer runt på stan i Vans och sjunger på Blink 182-låtar och som bara älskar Family Guy, fast det är uppenbart hon är för ung för att ens kunna förstå hälften av skämten. För fan; jag förstår knappt hälften av skämten! Stackars Malin får för mig representera hela den generation, som för mig förpestat städers gator mer än 68-rörelsen. Akademikerungarna med ’vänstervirriga’ åsikter vilka skriker mest i Första majtågen och inte förstått att det tillhör övre medelklass, låtsaspandorna som samlas i gäng vid Järntorget för att röka, klaga på att de är panka och snacka om hur ofta de köper Faktum trots att deras föräldrar redan köpt varsitt exemplar, de livsmålssökande gymnasisterna som läser det estetiska programmet men helst av allt vill börja jobba på H&M eller Carlings eller bäst vore SOLO. Anledningen till att jag drar mig för att gå längsmed Vasaallén ligger framför mig på bordet, med bild i fyrfärgstryck, och hånler mig upp i ansiktet med sina rock’n’rollblå ögon och rufsigt blonda hår. Jag nästan ställer mig upp och skriker ut hur mycket jag avskyr Linné-slöddret.
Det är då det går upp för mig. Det är då jag inser. Det är då jag tvingas gör upp med mitt förflutna. Jag var den där förtappade esteten, den där söndagskvällsförvridne 16-åringen som helt ärligt påstod att rödvin var godast direkt ur flaskan. Också jag har träffat vänner i någon park för att fördriva en fredaglördag någon av de första vårkvällarna. Och det var då det bästa som fanns. Jag har ju för fan fortfarande en skunksida!
Kolla på mig nu: pseudodekadent och grubblande, ensam och missförstådd, har fullt upp med att gå på AW i goda vänners lag, snacka Carolina Gynning, Fredrik Virtanen och bröderna Coen. Om 5-8 år är jag i en ny fas, troligtvis, där allt som betyder något är sitta på balkongen till sitt förstahandskontrakt, gå på parmiddag, försöka dra ner på kaffet och framför allt klaga på alla nya runt-tjugo-strecket som bara driver längsmed Andra lång på jakt efter ruset.
”Cykelhjul” som Percy sa.
Fast jag tänker aldrig sluta avsky esteter.

För att citera en god vän:

"Äntligen"

En sån där kliande tisdagsmorgon

Eftersom det med största sannolikhet skulle bli en ledig vecka hade jag bestämt mig för att det även skulle bli en produktiv vecka. Visst kan det tyckas som lite väl tidigt att börja gnälla redan på tisdagen, speciellt när jag och Per faktiskt fick vårt paket reklamerat igår och jag dessutom gick iväg med tre CV på fickan, men vissa grejer har man på känn. Och oavsett vad Docenterna sjunger så har min känsla alltid rätt. Vaknar jag sent är det något som inte stämmer. Tiden går så fort i ett land där inget händer. Snart är det helg igen, utan att jag läst de där böckerna, sett de där filmerna, gått på de där museerna, träffat de där människorna. Fast å andra sidan känner inte jag för att träffa folk just nu. Möjligtvis Olle. Han ska låna mig 1000 spänn.
Ljuset som föll över Majorna igårkväll fick gatorna att verka oroväckande öde och luften darrade i ett gulsmutsigt sken, när jag stod vid Masthuggskyrkan och blickade ut åt väster. Jag har alltid fascinerats av hur svårt det är att uppleva de där vackra ögonblicken tillsammans med någon annan. Det har nog bara hänt mig en eller två gånger. Främst när jag och Per satt uppe på Malà Strana och blickade ut över floden Vltava en hösteftermiddag i Prag och såg kvällssolen bränna mot kupoler och koppartak.
Nu är hösten för längesedan förbi, och vintern likaså verkar det som. Kvar väntar 2-3 månader av oprovocerad kyla och gråa himlar. Utan gröna kullar, röda krogar, svarta öl. Jag söker lägenhet, är i stort behov av ett nytt jobb, pluggar strökurser och försöker få livet att gå ihop i största allmänhet. Jag har skakat av mig den mesta av skammen och kommer nog klara att leva med mig själv en tag till. Med eller utan självbehärskning.

114 poäng

Det snackas om energitjuvar i förhållanden i burken. Det sitter två frisyrer à la Anna Lindmarker och proklamerar att man måste ha självkännedom och inte får bli rädd. Personligen är jag rädd för min självkännedom. Inte för att det spelar någon som helst roll, jag har inget förhållande längre så jag kan knappas vara en sån där energitjuv. Det enda jag kan göra är att ta ensamma promenader och skratta mig lycklig över att jag i alla fall inte har något att ta hänsyn till. Och kanske är det just det som är mitt fel: jag tar aldrig hänsyn till någonting. Värden enligt Linus. Åtminstone vad det gäller saker som har att göra med mig och min personlighet. Annars tycker jag att jag har en väldigt nyanserad och objektiv världsbild, är en kompetent och uppmärksammande debattör och väldigt bra på att beakta nya aspekter. Ett caselogg-barn av bästa kvallitet.
Blev full igår och det löste väl knappast något världsproblem, men undertecknad vann i alla fall på Alfapet.

Självömkan – det nya svart 2007?

Det är konstigt hur kappan faktiskt vänds efter vinden. Jag har testat. Det fladdrar som bara attan. Nybadad (söndag idag), nyfrossad, ny Ågren och snart ny vecka. Har jobbat en del nu, vågar man ta ledigt nästa vecka? Eller ska jag helt sonika räkna med att ingen tar in en vikarie under Sportlovet? Har alltid undrat varför det heter sportlov. Men så har jag ju aldrig fattat charmen med vintersport. Det är bara kallt.
Låg hemma och såg ”À bout de souffle” igårkväll. Jean Seberg kvalar lätt in på min lista. Hur många gånger jag än ser den är den lika vacker. Jag är motbjudande. Jag får rysningar.
"Rainbow Star" med Regina Lund är utan tvekan dagens. Kan man vara mer pretto?

- If you'll be my beatnik I can be your life long pall

It's just a jump to the left

Plötsligt så händer det

Där går man, Jon och jag, på väg hemåt genom genom den frostnupna vinterkvällen – så kall att Näckrosdammen låg täckt av ett kristalltunt skikt av is – någonstans på en gata mellan Johanneberg och Landala, då ögat fångar skimret av något blekt, smalt avlångt. När jag böjer mig ner för att plocka upp cigaretten ser jag till min förtjusning att det är rätt märke. En Lucky! Alltså. Januari har genererat 0 och februari (hitintills 8 dagar) 3 cigg. Men det var den första som kändes riktigt värt det.

UB 4 life

Larmet gick precis och en stackars kulturtjej i beige basker och Englandduffel blev högröd i ansiktet. Det har hållt på så hela dagen. I och för sig är det ingenting jag vet någonting om, men det brukar vara så. För ett tag sedan däckade jag på en av bänkarna inne på Humanisten - happy days are here again - och så småningom kom till sans insåg jag hur kulturellt och exibitionistiskt betingad cigaretten är hos mig. Igår simulerade jag en cigarettpromenad, dock utan att hitta något retligt paket Prince på marken, och vägde värkligen för mot... mot. D.v.s. huruvida det verkligen är värt att sluta röka och huruvida det verkligen är värt att röka. Kom inte på något vettigt. Bara att jag borde springa imorgonbitti.
Nu ska jag pallra mig upp till Etnologen. Eller vafan han nu heter...

Plötsligt lät det som om jag var bilägare

Så går livet sin gilla gång, som jag skrev till min mormor i det vykort jag borde lägga på lådan innan sex. Det där med icke elektronisk post känns konstigt avlägset. Hade inte reflekterat över det förän Jens berättat att han jobbade extra med brevsortering i julas. Fast kanske kan handskrivna, eller ännu hellre maskinskrivna, brev vara det nya svarta.
Annars ska jag träffa Bobo idag. Weird. Så ska Olle låna bilen och flytta högtalare också.

Ackas marackas och Ezra Pound

Skulle pluggat, det blev rödvin med morsan istället, nya skivan och sista kapitlet i "Dracula". Fiii faen va spännande det var när de tävlade mot solnedgången och till häst klättrade upp för berget. Tur att zigienare är så fega.
Sart, så snart - bär det av mot Kingan. Ska bara läsa lite beatnik först. "The apparition of these faces in a crowd; / Petals on a wet, black bough". Pretto!

Tippee day, today

F.ö. är dagens låt "Thunder road" med Brucean.
Ska jag plugga nu?

Gråa dagar

Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb klampar jag in hallen till en nedsläckt och öde lägenhet. På sin höjd faller det in en strimma ljus från trappuppgången, då jag öppnar dörren, och åskådliggör några små dammkorn som yr och virvlar i luftdraget. Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb känner jag depressionen växa i mitt mer än nödvändigt beklagande ego. Mitt mörkerseende är dåligt och jag har enda sedan barnsben haft svårt för nedsläckta rum. Det är inte det att jag skyr mörkret, jag ser bara ingenting. Mörkrädsla är kanske en överdrift – även om det är sagt att det inte är mörkret man är rädd för utan just avsaknaden av ett sinne – det är snarare en sorts mörkerförakt. Problemet ligger inte i att vistas i mörkret, problemet är färglösheten. Allt blir grått, konturlöst och suddigt. Till och med när jag ser på TV, till mina vänners förtret, brukar jag ha taklampan tänd. Det liksom kryper längs ryggraden och ögonen ansträngs något obeskrivbart. Mörker är inte bra för mig, jag har det mörkt nog. Åter igen vill jag påpeka att det inte handlar mörkräddhet, det skulle vara indirekt då, jag gillar att vistas i mörkret och brukar varje gång jag är på landet gå ut i skogen mitt i natten bara för att allt är så tyst. Men, som sagt, då lyser månen, stjärnor, snö, vafan som helst, upp allt det svarta och fäller fantasieggande skuggor utmed landsvägen. Där jag står i min nedsläckta hall faller inga skuggor. Det är inte ens svart. Bara mörkt, grått och trist. Likt himlen över Hisingen.

This just in:

Gallianos verkar vara nya hänget för rockkidsen.

5 anldeningar till att fortsätta röka:

1. Det är destruktivt
2. Det är vanebildande
3. Det är en onödig utgift
4. Det är uppseendeväckande
5. Det är ett tidsfördriv att dö för

5 anledningar till att sluta röka:

1. Det är destruktivt
2. Det är vanebildande
3. Det är en onödig utgift
4. Det är uppseendeväckande
5. Det är ett tidsfördriv att dö för

Tillbaka till Manchester

Ikväll är det final i "På spåret" och i vanlig ordning surfade jag runt på Public Service hemsida och upptäcker detta. Grymt! Fast du Ingvar: OS -56 var i Melbourne och inte i Sidney. Funderar även på att gå till Tältet och kolla in Silverbullit, men vet inte om kö är så hett. Det fick oss ju som sagt att banga Kings Head igårkväll. Inget jag ågrar dock.
Olle ska ringa om 40 min.
Vad tar 40 minuter att göra?
Plugga är överskattat...

- Nostalgi är mycket bättre!

FFS!

Man går inte säker någonstans.

Frukostfika

Morgonrock, Justice League och Fredrik. Jag känner på mig att det kommer bli en långsam dag. Jag försökte blåsa ur skallen igår men det gick inge vidare.
Premiären av "Bröllopsbesvär" var trevlig; ett par öl i foajen och mingla bland gräddan. Pratade lite kort med Olof Lindqvist och Erik Ståhlberg - han är Gaisare. Chill. Sen blev det NH med Felix, Cecilia och Aurora - hon var full. Chill.
Nu har mon mamma köpt ost jag tänlkt äta av.
Ikväll är det ManU - Portsmouth, jag hade tänkt spirnga innan dess. Får ringa Olle och kolla om han vill.

Dagens låt:

"Oh no" - The Concretes

Det kliar inte lika mycket längre

Guldbaggegalan är en enda stor legitimerad incestfabrik. Fan va trist allt var igår. Den enda behållningen var Cecilia Frode i cabaretutstyrsel. Farsan och Anders Ekborg hade tydligen suttit och föraktat alla fulla skådisar.
Det var inte så svårt att komma upp ur sängen imorse. Det där med vardagsrutin och ansvarstagande har börjat fästa sig i mitt teflon till rutmönster. Visst fanns där ett eller annat monster i ögat, men det kan jag leva med.
F.ö. är teknologi läran om teknik. Med andra ord teori kring människans förmåga att använda sig av naturens resurser för att slippa anstränga sig själva och därmed göra stora framsteg i evolutionen.
Tänkte att ni kanske inte visste.

Vadå genusperspektiv?

- Klart vi lever efter normen

5 tjejer jag ska gifta mig med:

1. Audrey Hepburn
2. Grynet Molvig
3. Marilyn Monroe
4. Natalia Kazmierska
5. Felicity Huffman

See you later, aviator

När man tar sig en funderare över det där med flygplan och bolag och sånt blir i alla fall jag alltid konfunderad över hur krångligt allting är. För bara några år sedan var det något spännande och upplyftande med att checka in på Landvetter, och jag tog alltid hellre flyget upp till Stockholm än X2000. Nu för tiden är det rena fängelsebesöket att försöka borda en Boeing 747. Hårspray i återslutbara plastpåsar, gitarrer som sportutrustning, iPod-förbud, skosmugglingsrisk och allt vad det nu heter. När jag åkte från Stansted till Säve tog det 2 timmar att komma igenom alla säkerhetskontroller och jokks. Och så har man lagt ner Englandsfärjan. Sjukt…

update

Har precis läst en artikel om ett av mina favoband, Herman Düne. Fyllan igår fick mig nästan att komma för sent till första mattelektionen. Jag skulle behöva något upplyftande. På TV snackar de Susanna Kallur och jag funderar mer och mer på om det verkligen är ett klokt beslut att upphöra med rökningen. Fast…
Är jag den enda som verkligen gillar Natalia Kazmierska. Pelle var fruktansvärt jobbig igår.
Ska man ta och börja följa Saltön?

post memorium

Jag är helt såld på Bram Stokers "Dracula". Kan inte lägga den ifrån mig. Det värsta är att jag inte kan sova heller. Ska ner till KH och kolla matchen.

Mitt hjärta var en bilolycka i en snöstorm

- Det blev aldrig mycket sömn, vi åkte ju på dan.

En klassens James Dean

Gylf kan nog vara den enda bloggen värd att läsas. Bortsett från Virtanen och Atladottir då.
Efter Chelseas förlust mot Liverpool (yeah!) gick Olle och jag hem till mig och såg de första fyra avsnitten av Playa del Sol. Ett privilegium man har när man är son till en nöjesjournalist på GT. De tror han är betydande. Kvällen spenderades ensam, med ”Mannen som slutade röka” på DVD och en stor påse godis. Har man precis blivit dumpad får man tycka synd om sig själv. Dessutom har jag fortfarande ont i handleden från all foosball i fredags. Folk på krogen är fruktansvärt trista och jäkligt dåliga på att umgås. Det är som om varenda kotte blev livrädd för mig och Per, bara för att vi var lite bättre än övriga klientel. Och det gäller inte bara främlingar. Jag tror vi skrämde iväg 3-4 av dem vi hade med oss. Tillslut var det bara vi två kvar. Då kom vakten. Hade det varit i Ungern, England eller nån annan stans där folk super hade alla velat vara med. Med undantag från Tyskland, då. De är faktiskt tristare än svenskar.
Jag har nare. Det är förjävligt…

- Ååh, min Beatrice Morris

ooh, Fauntleroy

Det var så oerhört tyst när jag vaknade imorse. Efter att ha kollat ut på balkongen insåg jag att det nog berodde på all snö. Jag reflekterade inte ens över det faktum att det inte hade snöat när jag ragglade hem vid 3-4 tiden och att det nu låg ett decimetertjockt lager knark över hela Göteborg. Inte heller blev jag speciellt upprymd av det vita. Det sitter liksom i ryggmärgen, det där med snö. Självklart ska det vara snö i januari och tankarna på den varma vintern var som bortblåsta. Har det inte varit snö sen jag kom hem, i december. Jag vill bestämt minnas att familjen gick ut och åkte pulka på självaste julafton. Nä, det skulle aldrig min familj göra.
Jag har lyxsurfat lite på Adlibris och läst om Kalle Anka på Wikipedia. Undra vafan man översätter Fauntleroy med Magnus för…

Bra start

Självklart stressar man iväg till jobben en timma för tidigt. Typisk. Såå, nu sitter man här i arbetslag DE:s arbetsrum och slentriansurfar på en otroligt gammal dator. Se det från den ljusa sidan, jag har i alla fall tagit mig i kragen och svarat på de där 4-6 mailen som blinkat oläst i ikorgen ett bra tag. Likt en nagel i ögat.
Det blir middag på Notting Hill idag, innan Carl-Einar Häckner. Vi bestämde det nån gång runt jul, jag och morsan, och äntligen är det dags. Det sägs vara bra käk där. Och man bangar ju inte en chans att träffa Thomas. Syrran drar vi med också.
F.ö. går det varken bra för svenska handbollslandslagets herrar (inte i VM i Tyskland, som börjar idag) eller svenska fotbollslandslagets herrar (torsk mot Ecuador med 2 mot ett, igår). Vafan är det med världen? Ska man behöva lira mot lag som Bosnien-Hercegovina och andra blåbärsnationer, vi som en gång var ett dunder land, i klass med Soviets hockey...

Det är inte min dag - eller: Han har öppnat pärleporten

Lite tidigare ikväll simulerade jag ytterligare en cigarettpromenad. Uppe vid Masthuggskyrkan, bland mystiskt cirkulerande bilar – jag tror det har med knark att göra – och den sublima utsikten över Majornafunkis och Älvsborgsbrons plöjande långtradare i mörker, finner jag inget mindre än ett halvfullt (märk väl; halvfullt, inte halvtomt) paket Prince. Någon där uppe måste verkligen förakta mig, eller så testar (läs: plågar) han mig som han gjorde med Job (f.ö. har jag alltid ansett den delen vara lite motsägelsefull). Minus bölderna då. Jag kilade ner till Felix och lämnade dem på hans diskbänk. Nu har han nåt att festa loss på.
Morsan blev förnärmad när jag, vid matbordet, kallade Annica Dahlström för gammelfeminist. Sen blev hon lite sur när farsan klankade ner på FI, Gudrun Schyman och alkoholister (nyktra som onyktra), vilka startar politiska organisationer för att åter igen kunna få sola sig i rampljuset ack så vanebildande sken. Hon är en passionerad medborgare, min mor, men elden har falnat. Snart ska jag läsa artikeln om poprasism igen. Felix blev nog lite lack när jag dissade Världens modernaste land.

Word!

- Huvudet på spiken

Ro hemåt

Notting Hill och Kingan tog knäcken på mig. Fast det var det värt. Allt började med att jag och Joanna bittert kastade galla över kärleken och blindhet, till Thomas kom och livade upp stämningen med några skämt. Sen var det bärs som gällde. Nu har jag 25 kronor på kontot. Men Yoa bjussade faen på en bärs. Tjo!
Fritids tar knäcken på en, speciellt om man är bakis. Som tur var, var det ingen som frågade varför jag luktade bensin. Fast jag fick en utskällning av en sur lokalvårdare som gnällde över att jag släppte in baren för tidigt. Det ösregnade ju, för fan. Jävla kärring…
Jag har inte orkat läsa tidningen idag, bara glott på TV och käkat rotsaksgryta. Det blinkar galet vid på Stenabåtens kryssdäck och de skjuter raketer vi kajen.
Olle Adolphssons "I ösregnet" fick bli dagens...

På spaning efter den tid som flytt

Sitter och lyssnar på dagens låt; ”You can call me Al” – Paul Simon, och funderar lite över det där med ljud. Sen en vecka tillbaka, då jag hade NO-lektioner för Åke Abrahamsson, kan jag titulera mig akustikexpert. Akustik betyder läran om ljud och innefattar resonans (även kallat återklang eller medsvängning), frekvens (mäts i hertz (Hz)), ljudstyrka (d.v.s. volym som mäts i decibel (en tiondels bel (dB))), oscilloskop, mikrofoner, öronproppar och allt därtill. Det är en ganska trist terminologi, men bara sådana saker som skillnaden mellan eko och efterklang gör det oerhört fascinerande i praktiken. Speciellt de dagar man börjar filosofera kring ljudets olika funktioner, hur man uppfattar det olika från person till person, och de associationer och kopplingar som uppstår. Till exempel rycker jag fortfarande alltid till och känner på byxfickorna när de högfrekventa dubbelpip, som så välbekant annonserar ut ankomsten av ett SMS på äldre mobiltelefoner (läs: Nokia 3310). Liknande saker händer då jag hör toner som påminner om min väckarklocka. Eller bara en sån sak som att varje gång jag hör ”One” med U2 får jag rysningar längsmed hela ryggraden. Det är väl något sånt Proust beskriver.

och så var man ensam igen

Jag var lite för trött för att orka göra något efter jobbet. Försökte förvisso ta mig i kragen och kila ned till Felix, men orkade bara med ett avsnitt av Fawlty Towers innan jag blev tvungen att dra mig hemåt. Olle blev nog lite besviken.
Till frukosten läste jag helgens Två Dagar och en dålig artikel angående svenska språkets ordfattighet. Den var ny.
Annars har jag börja gilla den här mannen mer och mer.
Mycket går på tomgång, annat gör ont.

Livet är en sand som i ett timglas rinner
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner
Du är kvinna, jag är man

en swingpjatt i alltför små kläder

Så blev det att man såg Camilla på en sista Söndagsöl ändå. Planet blev, inte helt otippat, inställt p.g.a. orkan (oerhört symboliskt). Själv förbereder jag mig inför annalkande vikariat på Annedalskolans fritids. Annars händer inte mycket här i livet.
Försöker man ta det lugnt drabbas man genast av en förkylning. Därför hamnade jag på Notting Hill i lördags. Populärfilosofiska debatter kontra sentimentala hyllningsrop, för att sen dra vidare mot nån vräkningsfest där det lirades Lasse Dahlqvist, och där Gurra dansade krypandes på golvet. Tydligen gick nån vattenledning sönder också och man fick utrymma lokalen.
Syrran stökar i köket – skolkar hon? – samtidigt som dagen så sakterliga börjar gry. Strålkastarna på Stena-båten släcks en efter en, spårvagnarna skramlar förbi Masthuggstorget på väg med flocken till jobbet, doften av kaffe letar sig in genom en öppen balkongdörr men klarar knappt att väcka liv i de måndagströtta, arbetslösa swingpjattarna. Textilen skaver lite mot huden, så att skinnet lyser rött. Det grusar sig. Stormen har lämnat mig oberörd… Förutom det att jag inte kan gå ut och springa. Vilken sabla otur.

"intrigen tätnar"

Det var på hemvägen jag passerade två 25-åringar utanför Notting Hill och varav en av dem säger; "Det var inte så gott att röka nu". Då var jag nära på att vända mig om och lappa till honom i ansiktet med en av morsans skinnhandskar.

Fredagsinsikt

Erlend Øye är och förblir min gud och det, tillsammans med allt annat, gör "Sudden Rush" till dagens låt.

Om konsten att statuera ett exempel och dess konsekvenser

”Dig är det ju ingen idé att ge nånting”. Det var va morsan sa efter att jag hällt ut min glögg över hennes mobil. Annars tycker jag att vi har en ganska bra alkoholrelation.
Jag vet inte vad som händer ikväll. Göteborgspriset 2007 har en fågel viskat, fast jag är inte så sugen på Bellan. Den där bittra tvåettan jag drack till knäckebrödet blir nog den sista droppen av livets vatten för ikväll.
Med det inte sagt att jag utesluter något.

För övrigt

Jag känner igen mig i det här...

Är jag en ond människa?

Förut, när jag satt på muggen, kom jag på ett oerhört ironiskt scenario: Om man som anorektiker får binnikemask. Dels lägger man, helt i onödan, ner onödigt mycket tid, lidande och energi på att svälta sig, när det bara hade varit att frossa på för all framtid. Dels dör den stackars parasiten. Är det, det som kallas, lose-lose situation?

Bergman är nog stolt

Hjärnan känns som ett geléhallon efter en dag i Nordhemsskolans korridorer. Inte för att jag ogillar det, utan det är bara så fruktansvärt svårt att resocialisera sig till vardagens små bestyr. Fast jag försöker. Herren ska veta att jag försöker. Tre veckodagar innan helg är kanske en bra början. Sen får vi hoppas på 100% aktivitet. Jag bangade att springa idag. Någon lyckades persvadera mig – jag var ett ganska mottagligt offer för övertalningsförsök – att man, i träningssyfte, inte ska belasta samma muskler inom loppet av 24 timmar. Inte visste jag att det gällde andnöd och alkisstapplande.
Har kollat lite i katalogen för filmfestivalen. Usch va svart allting verkar. Är civilisationens framtid på fullaste allvar så pass mörk? Det är lite väl mycket terrorism och förtryck i årets tema. Men vad har man för val som ynklig konsument...
Nu borde jag läsa in mig på frekvens, resonans och vibrationer.

come on!

När man simulerat sin tredje cigarettpromenad på en dag, i ösregn med paraply och allt, får man väl ta och ge sig.
Dagens låt: "As I put out my cigarette" med The Chrysler.

abstinens?

Man förstår att man inte riktigt kommit över sitt nikotinberoende när man, ute på joggingtur, frivilligt springer så nära de få cigarettvandrarna som man möter, bara för att kunna få ta del av ett uns passiv rökning. Det smakar ju så gott i lungorna. Men jag är stark. Jag tackade till och med nej till en cigg i söndags, när jag var så full att jag höll på att bli utkastad från Kingan.

Onsdagsflärd

Det tog mindre än 24 timmar innan vikariepoolen hörde av sig. Så i morse var man på Fjällskolan igen, fem timmar Svenska/Engelska med frågvisa högstadieelever. Då är jag i mitt esse. Imorgon är det Nordhem som gäller.
Min iPod kaosar. Det suger. Nu har jag ingenting att lyssna på under potentiella lunchraster. På tal om det så har Per börjat rota lite i var det försvunna paketet kan ha tagit vägen. Han ringde mig förut och frågade efter kvitton från postkontoret på Vauxhall street. Hur lyckas ett 13 kilo tungt paket försvinna?
Ikväll är det ”Gitarristerna” med Jens som gäller. Är sjukt pepp på kulturmissbruket jag är på väg in i. Kanske kan det bota all annan abstinens.
F.ö. verkar det vara officiellt nu, att Cecilia och Felix datar. Anna ringde igår kväll på väg hem från Kings Head och skvallrade. Dessutom ville Mihaly slåss med Felix. Spännande värre! Jag undrar fortfarande varför han messade mig om Auroras nummer. Intrigen tätnar…

Kvasiinterlektuell

Kraven som ställs på storstadsmänniskan är inte ouppnåeliga men inhumant höga. Att vara framgångsrik – kanske inte ett harmoniellt måste för alla, men i alla fall för mig – innebär inte bara ett målmedvetet klättrande i karriärstegen och utdelning därutav, utan man tvingas dagligen möta olika sociala konstellationer i vilka det är av högsta vikt att man gör ett imponerande intryck, genom att vara; vacker, artig, kunnig, rolig, mystisk och/eller någon annan karaktäristika som är synonym med lyckad och begåvad. Genom indirekta handlingar bidrar man således till sin egen framgångssaga, alternativt metrofilosofiska död.
På grund utav dessa sociala konventioner kände jag mig tvungen att söka jobb. Så jag har tågat runt på stan med mitt CV och frågat, och frågat, och frågat. Nu ska jag snart ringa vikariepoolen för att höra om inte de vill ha tillbaka mig.

öl och fotboll

Henke och Solskaer! Hade ett pit stop hemma, med lite kladdkaka, men snart är det dags för KH igen.

kullerbyttor och champagne

När jag igårkväll, framför ”Sky Captain and the world of tomorrow”, låg och klämde på min ynkliga lekamen upptäckte jag till min fasa någonting obehagligt, en liten utbuktning, en böld, jag tidigare aldrig lagt märke till. Under käken, på min vänstra sida, ner mot halsens första bronk sitter en lite rund kula. Troligtvis en mandel. En härlig start på det nya året, det nya livet och den 21:e födelsedagen.
Men vafean, nån skit ska man ha.
Hela lägenheten osar vitlök, en doft jag lärt mig avsky på min resa runt i Europa (fotnot: Per kan inte laga mat utan vitlök och vägrar äta någonting han inte lagat själv), ty min moster steker köttbullar(?). Det värsta med stekos är att stanken sätter sig i alla former av textilier och att det är praktiskt taget omöjligt att hålla den ute, hur många dörrar man än stänger. Det finns åtaliga minnen och historier rörande en viss Robin Merkings något pikanta fiskdoft under en nyårsafton X antal år tillbaka. Själv äter jag ett päron, dricker en kopp kaffe och inspekterar födelsedagskalsongerna jag fått av min kära mor. För första gången i världshistorien (i.a.f. vad jag kan minnas) har jag fått precis allt från min önskelista:
tofflor
kalsonger
pengar
Jag fick till och med en liten bonus av farsan. En bok. Dra på trissor!
Nu ska jag återgå till självömkan och klämma lite på min abscess. Glöm inte att komma till Kings Head. Henke ska lira sin första match med ManU, dock osäkert huruvida det blir från start. Jag vet vad jag tror.

reinkarnerad exakt som förut

Sen frukost, utan morgontidning, med ett korsord. Idag är det svårt att få fason på tankar, likväl som pliktkänslor. Fast pliktkänslor har jag nog, det är bara det att jag inte tar tag i alla måsten. Som vanligt. Och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva upprepa mig för att jag själv ska inse vilken patetisk liten figur jag i själva verket är, trots frisyrer, slipsar, dyra strumpor, 200 CD-skivor, alla Shakespeares verk utgivna av Ordfront, vegeterianism och social pondus. Alla gamla anteckningar från Lit.vet. ligger staplade i ett torn på golvet, under en hög med smutstvätt, och jag hade tänkt att ta tag i det så sent som idag. Men det fick ingen bra start.
Mina nagelband är torra och spruckna, händerna är nariga och jag har spillt något klet på min tröja. Det är en obestämd, men bestämt unken, smak i munnen, från någonting jag absolut inte ätit, kaffesuget är stort och dagen är långt gången. Ända in på eftermiddagen.
Idag är det lördag. Fan va kul…

Frizon – natten till lördag

Satt och stirrade på armbandsuret förut, på när datumräknaren slog om, och det var som om tiden stod stilla. Hela min person var som i en fristad av tyngdlöshet och tankarna rensades ut. Det är för mycket i mitt huvud just nu, och jag gillar det inte. Enda trösten är väl att stor konst skapas ur stort lidande. Håller på att skriva ett forumsinlägg på Salka angående Fantasinyheter.Jag kan fortfarande inte släppa den skiten, jag är som i chocktillstånd, så traumatisk var upplevelsen. Typ.
”Stranger than fiction” blir lätt en av favoritfilmerna jag sett i år. Det var og länge sedan jag såg en så snäll, men ändå ganska svart film. Viss kritik kan man kasta åt upplösningen, men Will Ferrell är alltid Will Ferrell.
Det surrar en fluga i vardagsrummet. Snacka om att vara tidigt ute.

efter frukost

Hitintills har jag lyckats åstadkomma:
två knäckemackor med stureost
lösningen Torstens nyårskryss i Expressens korsordsbilaga
ett telefonsamtal Etnologiska instutitionen för att inse att den var stängd
två signaler till Vikariepoolen för att sen slås av att det antagligen också är stängt
en ful frisyr

Efter att ha surfat runt lite på Adlibris och dräglat efter grymma böcker (Arne Anka är tillbaka!), som jag inte har råd med, förstår jag hur lite jag gjort med den här dagen. Kanske är det dags att beställa min akt ur belastningsgistret.

fredagsmissbrukare

Min iPod har gått bananas och snart gör väl den övriga tillvaron det likaså. Klart man försov sig i morse - det var nog den där ölen på Sejdeln. Det är behagligt hur lätt man faller in i sina gamla vanliga mönster. Det är ungefärsom ett missbruk. En gång till sen är det slut. Jo, tjena...

- Kolla vad man missar när man inte är i Manchester

Summa kardemumma:

- Som sagt

Spermaharen 2007?

Nyss bläddrade jag igenom en gammal GP där de hade en kort notis om Fantasinyheter. Känns så jävla taget. Höll inte Killinggänget på med det för typ hundra år sedan?
Hmm, nyskapande. Tacka vet jag Johan Wanloo.

summan av lasten

Fyra dagar har gått sen jag slutade röka - making progress - och jag känner knappt av det. Cigaretter finns inte för mig längre. Och det är sjukt! Tidigare har det alltid varit ett av mina attribut, en assecoar som färdades mellan mungipan och pek- och långfingret. Paketet i bröstfickan var lika med känslan av frihet. Men jag tar det bra. Man kommer i och för sig sakna röktixen, fast exter kan man skaffa sig på annat håll.
Nu letar jag ferbrilt efter kurser som jag kan hoppa på, kommer inte palla en hel vår utan stressfamkallad interlektuell prestationsångest. Någon som har en idé? Borde man ha kanske frågat Felix och Cecilia de sprang in i oss (Jens, Victor och undertecknad) på väg mot en dubbel espresso...
Etnologi eller engelska...
Kanske båda...

Inte helt otippat

F.ö. har "Misery Is the River of the World" med Tom Waits blivit soundtracket för morgonen och därmed dagens låt.

Alice

Sällan blir det som man tänkt sig, var det någon som sa. Det sorgligaste med klyschor är att de ofta stämmer. Saker som ältas om och om igen tenderar att bli tjatiga, fast det finns också en bakomliggande orsak till deras oändliga upprepning. Sånt som är sant blir slentrian.
Att det kunde kännas så bra, som om enkel väg mot toppen, och så springer man med förbundna ögon rakt ner i tjärnet. Det där Plura sjöng, om att varje mänska har en plats i solen tror jag är skitsnack – enfaldigt önsketänkande. Den filantropiska synen på mänskligheten finns inte. I alla fall inte nu, inte här. Solen har för länge sedan gömt sig bakom molnen och gått ner. Allt som finns kvar är den gråmulna himlen som kan vänta.
Jag gick upp klockan åtta imorse för att skicka iväg ett CV till IKEA bara för att upptäcka att farsans laptop, som jag lånat (läs: stulit), hade kraschat och Brf Masthuggets Internetuppkoppling lagt av. Livet är fyllt av små överraskningar.
Kaffedieten håller i sig. Klockan ett ska jag vara på Bar Italia för att kavalkadprata franska internatskolor, tysk indieelectro, yachtpornografi och övrig pseudodandyism som jag aldrig riktigt haft någon koll på.
Word!

Lättirriterad, jag?

Ibland händer det att jag totalt tappar kontrollen över mina handlingar och går mental och/eller verbal berzerker. Oftast har det att göra med personer och deras handlngar och/eller uttalanden. Då något sådant händer måste jag avsäga mig allt ansvar för konsekvenserna och/eller komplikationerna det orsakar.
Idag är en sådan dag. I själva verket har det att göra med mig, det är jag itne sen med att erkänna, och de krav jag ställer på omgivningen runtomkring, men visst civilt ansvar har man som postagrikulturellt kvasiexporterande IT-land som Moder Svea påstås vara. Vill man ha en interlektuellt framstående populärkulturistiskt supernation måste man kunna ställa vissa krav på det rent fysiska och materiellt eftersträvansvärda utbudet, samt de som idkar, anser och lever kring, med och/eller i kanon av mellanfolklig metropolitik. Semimondiala folkgrupper med vogueambitioner kan fan gå en på närverna.
Säg något och/eller håll käft!

lugn stund

Kulturdelen i GP avklarad, tomt i inkorgen, timern på videon satt på 22:30 och kaffet slut. Jag har surfat runt lite på Internet, men informationssuget från i måndags höll inte i sig. Snart ska jag kila ner till Olle och vi ska ta en joggingtur. Ett steg i rätt riktning. Ikväll är det middagsbjudning hemma hos Hellblom/Fornander och 1900 på SVT 2.

tisdagstristess

Nu går skam på torra land. Den där karaktären infinner sig aldrig hos mig, jag överdriver inte när jag säger att jag måste vara en av vår tids mest slarvigaste disträ kvasiambitiösa posttonåring. Väx upp för fan!
Borde väl ringa Camilla nu, svepa en kaffe på något hipp café eller, ännu bättre, ett kondis (post memorum; något för Duellen). Jag älskar den förslappade medborgarens depravering och lackande frånvaro av självkänsla. Min kärlek till allt som är fel får mig att stå för den tafflige och romantiserande imbicill en välfärdsuppväxt i medelklassens högborg (läs: Linné) format av det som först var en blint skrikande och kärlekstörstande lekamen. Får nog inget jobb idag heller.
Borde bli polare med Virtanen...
Kristina Lugn, du är min musa!

Listan:

1. Hot Chip – The Warning
2. Gossip – Standing in the way of control
3. The Pipettes – We are the Pipettes
4. Kris Krisofferson – This old road
5. Mogwai – Mr. Beast
6. Gnarls Barkley – St. Elsewhere
7. The Strokes – First Impression of Earth
8. The Knife – Silent shout
9. Bruce Springsteen – We Shall Overcome – The Seeger Sessions
10. The Elected – Sun, sun, sun

bubblare; The Bear quartet, Tom Waits, Jarvis Cocker, Håkan Hellström

Den 25 smäller det

Det krävs inte mycket för att jag ska känna mig manlig; en hammare, en sladd och några såna där mojs man klämmer fast kablar i lister med. Jag har även uppdaterat iTunes till 7.0.2 och känner mig jävligt IT-hype, ”25 mest spelade” rullar i Podden, vilken jag kopplat in i stereon och allt är frid och fröjd. Rummet är visserligen fortfarande en enda röra, jag är tung i huvudet efter gårdagens pekoral med familjen - för att referera Carl Reinholdtz-Bellfrage på Gumps juldagsfest förra året – men solen skiner bakom BRF Masthuggets kåkar, jag funderar på att kila upp till Masthuggskyrkan och kolla utsikten (någon som känner sig manad?) och kvällen kommer vara full av underbara rendezvous.
Skivorna jag och Perry postade från London har inte kommit än, vilket gör mig en smula besvärad med tanke på att kassören på kontoret lovade oss att paketet skulle anlända innan jul. Om vi nu förstod honom rätt. Kan ju vara så att vår stressade skolboksengelska inte räcker till när en cockney-brittisk posttjänsteman rabblar i hundratio om olika rabatter och tillägg. Det enda jag egentligen minns är att det var snuskigt dyrt.
Rosie Thomas sjunger om att åka runt på landsvägen med bilen full av billiga cigaretter och drömma sig bort i ”Wedding day” och det blir, inte helt otippat dagens låt.
God fortsättning!

Dagens låt: "Over and over" - Hot Chip

Det är krävande att packa upp grejor ur papplådor så jag har tagit en välförtjänt paus på sisådär två timmar. Surfar runt på Djungeltrummans bildgalleri bland quiff och rutiga skjortor och funderar över hur jag ska komma in i smeten igen. Tydligen har man börjat uppskatta cevilkurage i Sverige medan jag varit borta.
har tänkt en del på det jag skrev förut bara för att komma fram till att jag håller med mig själv mer än någonsin. Utan att för den delen försöka ta ifrån folk deras händelserika höst. För visst har saker och ting förändrats, fast det märks knappt här.

Dreaming of a White Christmas, kallt kaffe och lite solljus

Vardagen är inte så dum, ändå. Inte som arbetslös, bostadslös, kravlös, aningslös 80-talist i slutet av det som var det nya året. Jag äter min knäckemacka och funderar över allt ball som skulle hänt i år. Orden, Felix semidesperat yttrade några kvällar sedan, ekar fortfarande i huvudet: ”Nästa sommar måste bli en galen sommar”. Först förstod jag inte vad det skulle betyda, min sommar var händelserik – en förort, en förfest, en flytt, en kärlekshistoria, ett stygn i tummen – fast för ha varit en jubileumssommar var den kanske tam. Men så var det ju sommaren innan också. Varje sommars soundtrack är ”This is the year” med Marit Bergman och varje sommar repas skivan. Luften går ur. Och en sak jag lärt mig är att skippa alla förväntningar.
Sånt är lätt att skrocka om som posttonåring med åldersnoja.
Idag har jag varit hemma i en vecka, vi missade 3-månaders-gränsen med en dag, och allting känns exakt som när vi åkte. Vi lämnade Göteborgs central i brittsommarblom och kom tillbaka till ett Säve i decemberöversvämning och jag märkte ingen skillnad. På ett sätt blir det lite skönt att inte behöva ställa om sig när man går på Andra Långgatan för första gången på vad som kan uppmätas i ett kvartal.
Med det vill jag inte ha sagt att det inte skett någon förändring. Jag missunnar ingen någonting.
Mitt rum är 10 flyttkartonger hos mina föräldrar, min garderob är fyra sopsäckar med kläder och min levnadsstandard ligger i jämnhöjd med hur mycket pengar jag kan låna av polarna på krogen just nu, fast jag ser ingen anledning att göra något åt det. Förvisso skulle det vara trevligt att kunna komma hem för att lägga sig om kvällen och slippa rota fram sängen under högar av emballage och visst skulle det vara kul att ha råd med den där julklappen till mamma också, men det kommer ändå bli 8+ på Julafton. ”Att göra”-listan är fullsmockad med viktigheter, de där numren av BON borde läsas, pälsängrarna måste vädras ut, stereon är nerpackad i skokartonger och det enda jag egentligen gjort de senaste sju dagarna är att packa upp min skivsamling ur konsumkassar. Det är en jävligt snygg skivsamling. Dessutom har jag knappt hört av mig till hälften av alla jag borde här hemma, jag har inte ringt syrran eller skrivit klart det där sista mailet. Jag har inte ens smält intrycken. Men vadå? Kan man inte få ta det lugnt lite ibland…
Visst är jag medveten om att min definition av vardagen är ett hån mot allt vad karriärstrappan och den akademiska skitnödigheten står för när jag sitter och lyssnar på Consequences nya platta och sippar på mitt kalla kaffe, fast för fan, det är ju snart nytt år. Låt mig stressa då! Jag har ju i alla fall slutat röka. Det är en bra början.
Imorse vaknade jag klockan 9, tanken var att jag skulle välkomna årets kortaste dag med en lussebulle och en joggingtur. Av någon anledning somnade jag om och väcktes först när Fanny ringde. Så sitter man här, blickar ut över grådaskiga lastkajer och rostiga kranar och jag trivs med det. Det är farligt att nöja sig, men Fara är mitt mellannamn.
Det enda jag egentligen ångrar är att jag inte tog med några CD-skivor i ryggsäcken.

gravöl

Min blogg är döende, insåg jag nyss. Jag har liksom inte riktigt lika mycket tid till meningslösa assosiationer och långa kvasiutläggningar om dödssynd, tonårsnihilism och postmodernism - sånt där en ung man tänker på i dagens samhälle. I hostellets reception lirar de Fat Boy Slim med "Praise you". Det får bli dagens låt.

ens stund i solen

På det lilla hostellet (det har nio sängar) där vi bor har de precis instalerat en dator, med gratis Internet för de som sover här. Att det inte är det snabbaste och att vissa sidor inte kan läsas gör nästan ingenting. Sånt hör liksom till. Jag kollade nyligen min hotmail för första gången på två veckor: 36 nya medelanden. Varav 0 var från någon jag kände. Tur att man bytt till gmail.
Vi bor på en kullerstnesbelagd gata som heter Uus, centralt i östra delarna av Gamla Stan. Vår tyske vän Mike, som nu tyvärr åkt vidare till Tartu, sa att det antagligen betydde “ny”. Vi bor alltså på den nya gatan i den gamla staden. Något som blir väldigt talande för hela Tallin. Staden är som en enda stor svärm av arketetoriska överaskningar. När man promenerar längs Pärnu mnt:s rader av stalinistiska funkiskonstruktioner dyker det plötsligt upp ett bevarat gammalt stenhus från 1850-nånting. I de neomordanistiska hotellens glasfasader speglar sig övergivna fabrikslokaler och medeltidskyrkor. Michmachet av linjer och former får det att gå runt i huvudet. Och jag älskar det. Det finns en estetisk överlägsenhet i det som tillsynes vara en planläggningsmässig inkompetens, men som vid närmare betraktning bara tyder på en iver att skapa, att deltaga i den nya världens höga tempo och lysande flärd. CocaCola plats är bara ett täcken på det.
Tallins centrum ser ut som den kyrkogård jag och Per besökte idag. Gamla och nya gravar var ihoppuzzlade I vad som såg ut att vara en skogsglänta. Ormbunkar och hagtorn glängde över gravstenar och ortodoxa kors, likt en tävlan att komma högs upp mot solljuset. Samtidigt som det stod ryska små gummor och gubbar och tände ljus vid de avlidnas sista viloplatser. Där vi vandrade i det lummiga, grönmossiga ljuset var det inte svårt att älska den här staden.

Måndagspoesi

Det är en sorts brytpunkt, september, som väcker den där solnedgångsröda vemodskänslan i mig. Vare sig det är morgonpromenadens frostfukt med dagens första cigg eller skymningsskenet vid Masthuggskyrkan med kvällens sista.
Det känns som om jag är uppe och väntar på någonting. Jag kan bara inte förstå vad. Antagligen är det väl bara vetskapen om att efter man somnat måste man vakna. Så jag sitter här framför datorn och surfar runt i trivialitetens tecken. Det är mycket jag har att ta tag i, i morgon. Jag som är så bra på att skjuta upp allt till senare. En promenad, en cigarett och en vän hade varit på sin plats nu. Men jag vet att det är fel.

- Den här kom upp när jag googlade på "trivialt"

Morgonrock och Macahan

Tvättmaskinen surrar i grovköket, septembersolen dis över hamnen, unken luft och torrt bröd till frukost. Men kaffet var gott. Nostalginatten är nu över och snart försöker vi igen. Jag har läst in mig på lite olika visky-sorter, fast det nya som gäller är nog fan majsbrännvin. Det är något som tynger mig inför kvällen, förutom tredagarssnuvan och den tryckande värmen. Jag dricker mitt kaffe medan kajorna grupperar sig på hustaken. De vet lika väl som jag att sommaren är över. De ska också åka härifrån.

- Fem avsnitt kvar

Vaka

Trött, bakfull och besviken. Eller var det: ”frånskild, lonely och ensam”. Jag tror jag tappade konceptet igår. Jag försökte köra i linje med Fru Dygd men råkade visst ta den gula tegelvägen lite väl långt in i blomsterfälten. Vaga minnen om ett telefonsamtal tillsammans med en främling av motsatt kön, svag erinran om Laphroaig och LOOK och alldeles för påtaglig huvudvärk. Egentligen ville jag väl dansa och slåss idag igen men nu sitter jag och väntar på Den enfaldige mördaren.
Klockan tickar och imorgon är en dag närmre. En stor dag närmare.
Det var nån prettotillstälning på ett kafé vid Stigbergsliden. Marschaller brann, kulturkufar rökte och jag gick förbi och försökte undvika ögonkontakt. Jag tycker alltid är så obehagligt med poeter som vill läsa upp sia liv på scen. Det blir pinsamt. De är alltid så dåliga. Fan, hitta på!
Jag behöver skaffa mig ett tidsfördriv… att dö för.

Dagens låt: "Jockey full of bourbon" - Tom Waits

- Men det finns inget annat att hålla sig till