Som många andra har jag grannar. Det är väl i och för sig trevligt men som med mycket annat här i världen tillför det en del komplikationer. Jag ander mig själv vara en lagom tolerant medmänniska, öppen för mycket om än principfast. Då jag lämnade England och flyttade tillbaka till Sverige trodde jag tiden av våldsamt gapande förpubertala ungar och tillsynes hörselskadade grannar med dålig musiksmak var över. Men icke... Våningen ovanför Elsa och mig bebos nämligen av det sistnämnda och troligtvis även det förstnämnda. Nu kan man i och för sig inte säga så mycket om dålig smak utan att väldigt fort finna sig ute både tunn och hal is, dock kan jag utan att skämmas säga att om man på allvar diggar loss till Bloodhound Gang på subwoofad högstavolym är man i behov av någon form av hjälp. Att människan i fråga också drar av diverse knaggliga hårdrocksolon gör inte det hela bättre. Om kvällarna kan han (för jag utgår från att det är en kille i högstadie-/gymnasieåldern) ibland dra av Internationalen, vilket i sig kan vara trevligt om det inte vore för att han envisas att skråla med - och då med Pluton Sveas text. På förmiddagen runt elva går han allt som oftast igång, vilket sätter mig i en påfrestande sits då jag har föreläsningar på eftermiddagen och gjärna spenderar tiden därinnan till att plugga.
Det är inte av jante som jag drar mig för att gå upp; jag hade utan att skämmas kunna gå upp och ge honom en riktig avhyvling om den inte vore för att Elsa och jag gärna bjuder hem vänner för att underhålla med musik och dans om helgerna, så jag kan inte gärna vara den som kastar den första stenen. Och inte heller gärna i glashus. Än så länge har den enda lösningen för att undslippa de smärre discot varit att pallra mig hemmifrån (länge provade jag med öronproppar men det gör så förbaskat ont efter ett par timmar). Men det är inte varje dag man känner sig för att husera på KTB åtta timmar om dagen. Turligt nog ändras mitt schema nästa vecka så jag har tidiga föreläsningar istället och kanske slutar skitungen att skolka.
.
Det är inte av jante som jag drar mig för att gå upp; jag hade utan att skämmas kunna gå upp och ge honom en riktig avhyvling om den inte vore för att Elsa och jag gärna bjuder hem vänner för att underhålla med musik och dans om helgerna, så jag kan inte gärna vara den som kastar den första stenen. Och inte heller gärna i glashus. Än så länge har den enda lösningen för att undslippa de smärre discot varit att pallra mig hemmifrån (länge provade jag med öronproppar men det gör så förbaskat ont efter ett par timmar). Men det är inte varje dag man känner sig för att husera på KTB åtta timmar om dagen. Turligt nog ändras mitt schema nästa vecka så jag har tidiga föreläsningar istället och kanske slutar skitungen att skolka.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar