Klockan 22:05 igårkväll låg jag i min säng och inväntade den så välförtjänta vilan. Klockan 22:06 börjar någon i lägenheten ovanför plöja en svensk version av I want to Rock. Nu kan det tyckas gammalt att lägga sig vid tio och gnälligt att klaga på hög musik, men faktum är att det var så högt ljud att jag hörde allt när jag höll för öronen. Så jag såg Jante i vitögat och slängde på mig ett par jeans för att bege mig upp och ringa på. Tio sekunder efter att jag tryckt in ringklockan öppnar en kortväxt, glasögonprydd man i medelåldern i mjukisbyxor dörren.
"Hej! Är det ni som spelar så hög musik?" frågar jag förvånandsväckande artigt.
"Låter det så mycket? Då ska jag säga till." svarar han och stänger dörren snabbt efter sig. Då jag kommer ner igen är musiken märkbart sänkt men fortfarande väldigt tydligt hörbar.
Det jag undrar är hur man orkar bo i det oljudet. Även hur man inte förstår hinten "Är det ni som spelar så hög musik?" som "Stäng av eller jag ringer störningsjouren idiotdjävel!!!!!". Och till sist: märkte han att jag glömt stänga gylfen?
fem minuter senare börjede grannen bredvid att spela gitarr. Jag förstår honom. Det var väl det enda sättet att stänga oljudet ute.
"Hej! Är det ni som spelar så hög musik?" frågar jag förvånandsväckande artigt.
"Låter det så mycket? Då ska jag säga till." svarar han och stänger dörren snabbt efter sig. Då jag kommer ner igen är musiken märkbart sänkt men fortfarande väldigt tydligt hörbar.
Det jag undrar är hur man orkar bo i det oljudet. Även hur man inte förstår hinten "Är det ni som spelar så hög musik?" som "Stäng av eller jag ringer störningsjouren idiotdjävel!!!!!". Och till sist: märkte han att jag glömt stänga gylfen?
fem minuter senare börjede grannen bredvid att spela gitarr. Jag förstår honom. Det var väl det enda sättet att stänga oljudet ute.
