Annalkande faror

Då älskarinnan bestämt sig för att fly stan i helgen ska jag nog passa på att vila upp mig på landsorten. Segla segel, paddla paddel, fiska fisk och läsa bok i sann Hemingwayanda - utan förmidagssupen dock. Pelle snackar filosofi och Leif GW Persson, jag har för längesedan stängt av. Vi sitter av tid, inne på kontoret, för att kunna gå hem med någorlunda gott samvete. Det samvete som annar fläckats svart av ett helt livs förbrytelser. En annan bli i vanlig ordning kvasipoetisk såhär på fredagseftermiddagen. Frågan jag alltid ställer mig är om det är dags för en Spitfire och huruvida det är sunt. Solen har sin gång och högsommarvärmen har sakta kommit krypande tillbaka. Kanske borde man ringa någon och aktivera sig en smula, det känns för deprimerande att gå hem till sig och dra ner persiennerna. Fast å andra sidan är det kanske för depraverande att sätta sig på uteserveringen med paketet på högkant och däsa i det stilla diset. Klockan närmar sig fyra och det börjar bli dags att stämpla ut. En snabb dusch för att skölja av dammet sen för ödet spela mig i händerna.