Stilla gungande i segelbåt utanmast, jag och Per. Så tyst att bilarnas avlägsna sus knappt når oss, söder om storstan. Det är sant så som Slas skrev i "Vem älskar Yngve Frej?" att tystanden idag är så mycket tystare. Men det gör inget där vi sakta plöjde igenom sida efter sida. Inte ens duggregnet kunde störa oss. Stundtals längtade jag hem, till mitt cigarettpaket som låg där utstuderat placerat på en hög med CD-skivor, fast när jag väl kom hem stod syrrans kompis på balkongen och rökte - och jag kände mig så gammal. Nu känns det som jag återigen står i en av alla oändliga brytpunkter av ungdomlig ambivalens, när regnet sluttat spreja kranarna på Hisingen trots molnens ofrånkomliga erövring av skymningen. Disken har travat sig själv i köket, även då jag spenderat hela helgen ute vid Lindome. Roddturen förut gjorde mig yr och svettig, tanken på en dusch känns angenäm men orken motsträvig och allt jag vill är egentligen bara att falla i dvala. En dvala som varar.
Morgondagen känns fortfarande avlägsen, jag vet bara inte vad jag ska göra av tiden. För mycket lugn och ro gör mig rastlöst rotlös, jag vet inte längre var jag hör hemma. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skaver. Kanske är det myggbettet på armbågen, kanske är det byxornas styva tyg men uppgivenheten är dessvärre påtaglig.
Elsa dricker öl. Något jag egentligen också vill göra, samtidigt som det vore skönt att slippa. "Scrubs" ikväll. Jag stannar nog hemma till dess, invirad i filtar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar