Dagens klipp, låt, film, ja allt:

Dagens bild:

- Okej, Loa. Du är ball, men skägg är inte dig grej.

På irrfärd genom trapphus och dunkla tankar

I bostadsföreningen där jag bor har man bestäm att renovera garaget. Detta resulterar i att det under kontorstid, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, är ett konstant buller som både skakar golv och skallrar fönsterrutor. I huset där jag bor är väggarna papperstunna. Varje eftermiddag, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, kommer min kära granne hem och håller akustisk liveakt med tolkningar av Lars Winnerbäck. I trappuppgången där jag bor har det nyligen flyttat in en familj med två tonårskillar. De tycker väldigt mycket om att spela hög musik och varje kväll mellan åtta och tio, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, dundrar basgångarna från någon radiohit genom betongblock och gipsplattor. Länge trodde jag att jag var otursförföljd. För ett tag sedan fick jag tag på Hyresgästen av Roland Topor. Nu tror jag inte längre att jag är otursförföljd, nu vet jag att hela grannskapet konspirerar mot mig.
När Trelkovsky, en skötsam, om än osympatisk kontorsarbetare i trettioårsåldern, flyttar in i en lägenhet på Rue des Pyrénées dröjer det inte länge före han börjar misstänka att det är något som inte står rätt till. Den tidigare boende begick oförklarligt självmord och Trelkovsky börjar mer eller mindre ofrivilligt att göra efterforskningar kring denne mystiske Simone Choule. Detta leder bland annat till att han aningen drastiskt har en kärleksaffär med en av Simones väninnor samtidigt som han får dras med oförstående vänner och grannar som beter sig underligare och underligare för varje dag.
När jag började läsa kom jag inte helt osökt att tänka på karaktärer hos Franz Kafka och Nikolaj Gogol (och blev mäkta stolt när Kristoffer Noheden i efterorden antydde dylikt), men Topors huvudperson är så mycket mer än bara en underkuvad tjänsteman. Det psykologiska spelet och insikten i hur ett psyke under nedbrytning fungerar är bara en av alla element i Hyresgästen. En av de saker som fascinerar mest är hur denna surrealistiska vansinnesfärd kan beskrivas med en sådan nykterhet och precision att man halvvägs genom boken själv börjar känna sig förföljd. Storheten ligger i Topors växlingar. Mitt bland dematerialiserande hushållssopor och hörntänder gömda i väggen kan det slå över i en nästan tekniskt realistisk beskrivning av en bakfylla:

Det var inte obehagligt. Det var som en befrielse. […] Ämnena som rusade ut genom hans mun, när han trott att de var slukade och smälta, äcklade honom inte. Nej, han var likgiltig inför dem, som inför allt annat. Det var bara när han spydde som han kunde vara helt likgiltig inför livet självt.

Dessa växlingar löper parallellt med och blir representant för Trelkovskys mentala hälsa – stundtals sobert klartänkande, stundtals hysterisk förföljelsemani. Och då berättandet hoppar mellan en putslustigt akademisk humor och en gravallvarligt svart dito känner man sig som läsare snart lika schizofren som huvudpersonen. Det är de bipolära lägena i boken som är drivkraften, kryddat med narrativa dalar och toppar vilka gör att den nästan ironiskt pekorala vändningen i slutet omöjligt går att fastställa som väntad eller överraskande.
Som sagt hade jag redan innan jag läste Topors mästerverk på känn att det skulle vara något alldeles utöver det vanliga. Att jag själv under en längre tid blivit terroriserad av mina grannar skulle kunna vara en bidragande faktor till att jag uppskattar Hyresgästen extra mycket, men troligtvis inte. Roland Topor har karvat fram ett hantverk, som oavsett presumtiva referenser, står självständigt och odödligt i den moderna litteraturhistorien. Dessutom avslöjar efterorden ett hybrisstint komiskt geni. Att den första svenska översättningen kommer 2009 kan man bara häpnas över, och gratulera Sphinx till. Bra jobbat!

Det där om att göra en höna av en fjäder

Idag är dagen då jag far ner till min syster i Malmö. Varje gång jag ska bege mig någonstans, oavsett anhalt, restid och utflyktens omständighet, fylls jag alltid av en ofrånkomligt tryckande känsla som inte kan beskrivas med något annat ord än rotlöshet. Detta kan tyckas en aning befängt med tanke på att jag är allt annat än rotlös; jag har en fast, om än drömsk, tillvaro utan fragmenterande uppväxt eller utomstående inverkan som kan ha haft någon avgjort bidragande konsekvens för eventuell missanpassning och vilsenhet. Det är på samma oförklarliga sätt jag alltid har fått en obekvämt tillbakalängtande tår när himlen täcks av en grötgrå hinna av novembermoln och tankarna flyr iväg: Manchester, Manchester, Manchester! Min, av naturen inrättad, romantiska läggning har till så hög grad karaktäriserat mig att jag praktiskt taget kan framkalla nostalgisvängningar ur vad som helst. Kom an, I dare You!
Jag blir kvar i söder några dagar, även om den egentliga anledningen till besöket – förutom det trevliga sällskapet syskon anbringar det vill säga – är bob hunds spelning på Mejeriet i Lund. Man kan ju passa på att beta av ytterligare några bekanta. I övrigt kretsar mina tankar kring den stora avsaknaden av livespelningar i mitt liv just nu. En snabb jämförelse med förra året visar att jag ligger back med hundratals procent. Våren -08 var ju fullspäckad med konserter, evenemang och attraktioner (eller romantiserar jag igen?). Hursomhelst är det enda framträdandet jag kan dra mig till minnes att jag har varit på i år det föra veckan, då Skansros lirade på Bengans – emedan jag bangade ur då Olle skulle köra på Henriksberg. Det återstår att se om det blir någon förändring på detta sorgliga faktum.

Ang. varsel om kommande tilldragelser

Men anledning av min eventuellt blivande karriär lyssnade jag på gårdagens Nya Vågen. Där diskuterades litteraturvetenskapens framtida vara och/eller inte vara. Förnyelse var väl det stora temat där litanior om maktsystem, anseende och livsbejakande trängdes med jämväl en hel del vettiga åsikter. På det stora hela löste man aldrig någon världskris och inte heller problematiseringen kring elitlitteraturens försvagande gentemot mer populära litterära fenomen, så som deckare och bloggar (!), anser jag särskilt alarmerande. Litteratur, och intresset där för, har och kommer alltid vara en betydande del hos mänskligheten, oavsett samhällsystem och tidsanda. Så istället för att lyssna på diverse polemiker lutar jag mig tillbaka för att läsa The Guardians hyllning till nyligen framlidne J.G. Ballard och citerar min gode vän Keller Douglas: "Blogg – vadå blogg? Bloggen är ingenting. Det enda bloggen har gjort är att ersätta skivsamlingens imaginära status i homosocialiserande ryggdunkarkretsar."

Boken -09

På ett mindre uppseendeväckande sätt har jag lyckats komma över ett förhandsexemplar av Rolan Topors debutroman Hyresgästen, som inom en snar framtid kommer ut på Sphinx förlag. Av någon oförgrundlig anledning har den inte tidigare släppts på svenska, trots att den verkar vara mer eller mindre kultförklarad – bland annat gjorde Roman Polanski en filmatisering av den 1976. Efter att, sen igårkväll, ha läst knappt halva boken kan jag utan att tveka säga att det är tjugohundranio års i särklass bästa utgivning. Det kan tyckas vara stora ord så här tidigt, men det är ingen överdrift. Och jag lovar att försöka återkomma med en lite utförligare analys då jag läst ut den (och då det finns tid).

Ett återtåg - ett återtåg?

Det har inte på något sätt varit ett ställningstagande att jag mer eller mindre förträngt det faktum att jag överhuvudtaget befattar mig med det som Lena Adelsohn Liljeroth, i sitt invigningstal under Göteborgs Filmfestival -09, så uttrycksfullt, kallade ”stinkande göl” – bloggosfären. Nej, att min aktivitet både som producent och konsument drastiskt minskade under inledande månader 2009 bör ingen tolka som ett inlägg i debatten kring de etiska ansvar och klavertramp som gör den fina balansgång mellan riktigt underhållningsvärde och kvalificerad skit. Jag har ingen intention att försvara min frånvaro, lika lite som jag ämnar skylla den på något. Detta är endast ett konstaterande av ett faktum – och därmed finns inte heller någon garanti för eventuell återetablering.

I rampljuset

Igår råkade jag svänga in på Weekdays 'invigningsfest' för kollektionen ”CW designed by Carin Wester”. Jag märkte direkt att jag hamnat fel eftersom där endast hängde ett gäng 19-åriga modebloggare och en JMG-student i hatt. Alla med kameror och anteckningsblock i högsta hugg. Efter en kort och tämligen menlös presentation (förlåt fröken Wester) så skulle alltså själva minglandet sätta igång. Folkskygg som jag är drar jag mig undan till en vrå för att ringa ett samtal. Där står jag - stör ingen - och försöker göra mig så osynlig som möjligt medan jag väntar på att samtalet ska kopplas fram. Då ser jag plötsligt hur ett monsterobjektiv, manövrerat av en blond kalufs, riktas mot mig och på 20 centimeters avstånd börjar blinka i mitt ansikte. Jag kunde se minsta pormask reflekteras i linsen. Vad faen tänker man när man trycker upp en kamera i nyllet på en total främling? Det var dessutom ganska uppenbart att jag var upptagen med något eftersom vänt mig från den ständigt ökande klungan människor och höll handen för ena örat i ett förjäves försök att höra vad som försegick i andra änden av telefonen. Så vad kunde jag göra? Hon fick en present i form av två fingrar och en spottloska. Nej, det där sista var inte sant. Men jag klagade högljutt och länge för Joanna och PG, vilka delade mina åsikter men försökte trösta mig med att det de facto var för att jag är så fruktansvärt autentisk och uppseendeväckande vacker. "En ren skönhet" skulle de kunna ha sagt.
I övrigt verkar kvällen ha varit en besvikelse för alla parter. Kollektionen var inte ful direkt - snarare precis vad man kunnat förvänta sig av Weekday. Carin Wester däremot såg praktfull ut (och ung; jag trodde hon v ar mycket äldre än så). Alla var nog lika förvånade över att den utlovade visningen bestod i fem minuter presentation av plaggen och visionen, och att den dessutom började en halvtimma innan utsatt tid. Men de flästa var väl, precis som jag, ändå bara där för gratis sprit. Vad jag hörde hade de köpt in alldeles för mycket, så de mer eller mindre prackade på folk öl efter öl. Efter att ha utbytt diverse artighetsfraser med gemensamma bekanta lämnade jag scenen, ganska tidigt. Idag är jag fortfarande i chocktillstånd efter gårdagens omtumlande upplevelse.

Linus; 1 - Världen; 0

Haha, jag skrämde skiten ur en snorunge på vagnen. Jag är kung!

Pärlor bland svin

Av någon oförgrundlig anledning läste jag nyligen Klas Östergren. Det var nästan värt att kämpa sig igenom de 440 sidorna endast för att stöta på meningen "Han hade bruna skor trots att klockan var långt efter sex".

Lågvattenmärke

Och idag satte Göteborgs-Posten ny standard när Rebecca Hedin och Carina Olofsson i sin artikel om Victor Fridéns lungkollaps. Utan minsta tanke på källkretik hänvisar de hej vilt till Wikipedia(!). Det hade inte varit jättesvårt att slå i NE. Eller göra som man ananrs alltid gör i tidningsartiklar; ge fan i källhänvisning. Men vad kan man begära av sportjournalister? Det kanske är det som kallas new...

Om att läsa förbi syftet

Eftersom ordet intersektionalitet redan är överrepresenterat här och jag kört fast kan jag lika gärna passa på att ventilera mina tankar. Jag har parläst Moa Martinsons roman Kvinnor och äppelträd tillsammans med Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gundarna som är nya. Detta egentligen enbart för att det har varit en uppgift i min PK-kurs. Och tur var väl det, för jag har hittat åtminstone december månads guldkorn. Visserligen gillade jag redan Anyuru, även om jag inte läst-läst honom, och det är väl svårt att förneka Martinson hennes storhet; men instängd bland adventsstjärnor och sekundärlitteratur har jag fastnat för något nytt.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.

Så många frågetecken

I ett försök att hitta Per Sinding-Larsens inslag om julskivor i gårdagens Kulturnyheter dök jag istället på detta. Det är något som man lyckats undanhålla mig. Undra om Sinding-Larsen minns att det var han som hetsade Karl Vento, iförd banandräkt, att hoppa in i intet ont anande tältare på Roskildefestivalen för några somrar sedan. Jag måste fråga Per (Svensson) ifall han påpekade det. Hursomhelst är det förbannat roligt. Hoppas Efraim har kvar filmen.
En annan sak: varför rättade inte Felix Per Sinding-Larsen varje gång han uttalade bandnamnet? eller är det jag som sprungit runt och gjort bort mig genom att säga fel till alla?

Goddag tristess

Snön gick från att vara försiktigt gemytlig till brutal och kallt beräknande. I rabatterna ligger ett fåtal frostkluimpar kvar än, men mestadelen av iskristallerna smälter bort i deras ödesdigra landning. Det spelar ingen roll hur säger piloten är, vissa plan är dömda att krascha.
Det är någon form av jippo på Pocket Shop, Kungsportsplatsen, angående Förnuft och känsla och jag borde väl pallra mig dit. Inte för att jag tror det kommer vara till någon större nytta för mig. Det är mest för att kunna säga att jag har varit där, för att synas. Om vädret tillåter.
Arbetslöshetsillusionerna hägrar fortfrande i min vardag och trots att jag har en hel drös med antaganden kan jag inte låte bli att känna mig sysslolös. Att vara stressad och uttråkad på samma gång är en underlig känsla. Men det är helt enkelt en sådan dag, torsdagen 11 december.
Istället för att stjäla teorier ur Åsa Arpings litterära folkhemsanalys bläddrar jag i Järnias reklambilaga som kom med dagens GP. Det är underligt hur köpsbehöven ökar ju sämre ekonomi man har. För ett ögonblick övervägde jag behovet av en glögggryta. Rakt som en korkskruv, för att sno en liknelse från Ed Harcourt.

Funderingar över lunchpaus

Medan jag går runt här hemma och hostar grönt klet och kokar min ekologiska potatis försöker jag fundera ut var någon skulle kunna tänka sig att anställa mig. Bemanningsbranchen känns inte så lockande men i slutänden är det kanske det enda alternativet. Jag har lite kört fast i min intersektionalitetsanalyslusta, då det visat sig att den mesta forskningen kring ämnet rör etnicitet snarare än ekonomisk klasstillhörighet. Som vanligt i studiestunder ökar bloggratiot till tusen, men det är väl så det ska vara. Jag har ju inget annat att fly undan till, det är så städat det kan bli och Galago, nr 94, har inte kommit än. Så vad kan man göra. Nu ska jag äta löksill samtidigt som jag slösurfar lite.

Problemställning

I och med att jag numera är rökfri (med undantag för en eller annan cigarett jag tjuvröker då Elsa är långt, långt borta eller när Elsa är med) sitter jag framför en laptop och missbrukar bryggkaffe i mina försök att formulera en någorlunda anständig mening rörande den pressumtiva divergensen i att låta tre stycken överklasskvinnor prata göteborska, som så sker i den aktuella uppsättningen av Förnuft och känsla. Det går sådär. Men jag vet att någonstans långt bak i skallen finns en fulländad formulering om hur det symboliserar den ekonomiska maktstruktur som är bärande tema pjäsen igenom. Ett tag var jag inne på slagord som "Jane Austen skrev inte om kärlek, hon skrev om klasskamp!", men insåg snabbt att det är lite väl radikalt och kanske till och med jobbigt att understryka med vetenskapliga källhänvisningar. Men jag är något på spåret.

Försvarstal

Förutom att jag läser fortsättningskursen i Lit.vet. och en femtonpoängskurs i litteratur med genusinriktning har jag nu även hakat på min vänskapskrets bokcirkel. Detta gör att jag med enkelhet kvalar in som pretentiös. Men till mitt försvar måste jag få påpeka hur anspråkslös jag ändock är i mina antaganden.
Den 18 december ska jag lämna in en 10-sidig uppsats och även om åtta dagar är en relativt lång tid kan jag inte låta bli att känna mig usel över det faktum att jag än inte utarbetat något exakt ämne än. Att jag dessutom ämnar nyttja samma uppslag som B-uppsats ställer mig knappast i bättre dager. Att jag hittills inte läst i närheten av en tredjedel av all kurslitteratur gör det inte lättare att orientera sig inom terminologin. Infallet att hoppa på amatöranalysläsningen grundar sig troligast i att det egentligen är på just den nivån jag ligger. Det har alltså ingenting med bekräftelsebehov att göra.
Allt detta säger jag varken för att skryta eller som eftergift. Endast för att jag inte har så mycket annat att säga.

Mimesis - vad som skulle kunna ha hänt

Internet har legat nere i en vecka. Det gör det med jämna mellanrum. Lite för jämna om man frågar mig - men det är det ingen som gör. Det finns så mycket jag skulle velat ha sagt, istället för att göre en Blondinbella och ha en veckas uppehåll. Till exempel: en recension av julkalendern, en hyllningstext till min nyvunna favoritförfattare Moa Martinson, en presentation av intersektionaliteter i Stadsteaterns Förnuft och känsla, lite skryt om att jag ska på sista föreställningen av Park Aveny och andra trivialiteter. Det är inte försent ännu, tänker kanske ni. Och det är ju sant. Men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka att jag värmt min fisksoppa i vattenbad.

Dagens låt:

På året

Min fascination för På Spåret började redan i högstadiet. Det var den perfekta eftermiddagsunderhållningen när man kom hem efter matcherna på helgen. Det eskalerade sedan i gymnasienåren då jag satt hemma, med morsa och ett glas vin, skrockandes framför teven. Kulmen kom sen när det visade sig att en go gäng i min umgängeskrets delade min förkärlek för ordvitsar och smålulliga programledare. Jag har många minnen från "På Spåret"-kvällar men de kanske mest klassiska är den berömda, några år gamla Röda rummet-fyllan samt då Mårten, Olle och jag samlades hemma hos Adam i Coldean förra hösten för att kolla via SVT Play. Ikväll kan det bli lika klassiskt.