På året

Min fascination för På Spåret började redan i högstadiet. Det var den perfekta eftermiddagsunderhållningen när man kom hem efter matcherna på helgen. Det eskalerade sedan i gymnasienåren då jag satt hemma, med morsa och ett glas vin, skrockandes framför teven. Kulmen kom sen när det visade sig att en go gäng i min umgängeskrets delade min förkärlek för ordvitsar och smålulliga programledare. Jag har många minnen från "På Spåret"-kvällar men de kanske mest klassiska är den berömda, några år gamla Röda rummet-fyllan samt då Mårten, Olle och jag samlades hemma hos Adam i Coldean förra hösten för att kolla via SVT Play. Ikväll kan det bli lika klassiskt.

Det där med att vara i allmänhetens tjänstgöring

När jag läser Lawen Mohtadis kulturkrönika i dagens GP slår det mig att hon fångat exakt det jag försökte förmedla för någon vecka sedan. Jag vet inte om hon har rätt vad det gäller Halal-TV då jag själv inte har sett det, men det som antyds vara kärnan i problemet är det samma jag försökte sätta fingret på. Public Service bryr sig inte längre om kvaliten på produktionen. Man ser tydligt hur SVT i en desperat jakt efter tittare kommersialliserat sig till absurdum. Detta gäller inte bara nysatsningar som ovan nämnda utan även gamla klassiker, vilka man aldrig trodde skulle vika sig inför populariserande krav. Skamligt är att Kobra - SVT:s kulturella flaggskepp - har gått ned sig nämnvärt och känns numera rentutav dekis. Istället för att gå ner på djupet har man nu börjat göra mer snabbt ytliga och skrikigt häftiga repotage med fårvånandsvärt dåligt pålästa reportrar och Kristofer Lundström försöker förgäves knyta ihop säcken likt en halvtaskigt skriven ramberättelse. Det är synd, tidigare har jag alltid ställt mig bakom Velolles inofficiella uttalande: "Jag älskar Public Service!" och tyckt att just Kobra har varit bra investerade licenspengar.