Pärlor bland svin

Av någon oförgrundlig anledning läste jag nyligen Klas Östergren. Det var nästan värt att kämpa sig igenom de 440 sidorna endast för att stöta på meningen "Han hade bruna skor trots att klockan var långt efter sex".

Lågvattenmärke

Och idag satte Göteborgs-Posten ny standard när Rebecca Hedin och Carina Olofsson i sin artikel om Victor Fridéns lungkollaps. Utan minsta tanke på källkretik hänvisar de hej vilt till Wikipedia(!). Det hade inte varit jättesvårt att slå i NE. Eller göra som man ananrs alltid gör i tidningsartiklar; ge fan i källhänvisning. Men vad kan man begära av sportjournalister? Det kanske är det som kallas new...

Om att läsa förbi syftet

Eftersom ordet intersektionalitet redan är överrepresenterat här och jag kört fast kan jag lika gärna passa på att ventilera mina tankar. Jag har parläst Moa Martinsons roman Kvinnor och äppelträd tillsammans med Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gundarna som är nya. Detta egentligen enbart för att det har varit en uppgift i min PK-kurs. Och tur var väl det, för jag har hittat åtminstone december månads guldkorn. Visserligen gillade jag redan Anyuru, även om jag inte läst-läst honom, och det är väl svårt att förneka Martinson hennes storhet; men instängd bland adventsstjärnor och sekundärlitteratur har jag fastnat för något nytt.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.

Så många frågetecken

I ett försök att hitta Per Sinding-Larsens inslag om julskivor i gårdagens Kulturnyheter dök jag istället på detta. Det är något som man lyckats undanhålla mig. Undra om Sinding-Larsen minns att det var han som hetsade Karl Vento, iförd banandräkt, att hoppa in i intet ont anande tältare på Roskildefestivalen för några somrar sedan. Jag måste fråga Per (Svensson) ifall han påpekade det. Hursomhelst är det förbannat roligt. Hoppas Efraim har kvar filmen.
En annan sak: varför rättade inte Felix Per Sinding-Larsen varje gång han uttalade bandnamnet? eller är det jag som sprungit runt och gjort bort mig genom att säga fel till alla?

Goddag tristess

Snön gick från att vara försiktigt gemytlig till brutal och kallt beräknande. I rabatterna ligger ett fåtal frostkluimpar kvar än, men mestadelen av iskristallerna smälter bort i deras ödesdigra landning. Det spelar ingen roll hur säger piloten är, vissa plan är dömda att krascha.
Det är någon form av jippo på Pocket Shop, Kungsportsplatsen, angående Förnuft och känsla och jag borde väl pallra mig dit. Inte för att jag tror det kommer vara till någon större nytta för mig. Det är mest för att kunna säga att jag har varit där, för att synas. Om vädret tillåter.
Arbetslöshetsillusionerna hägrar fortfrande i min vardag och trots att jag har en hel drös med antaganden kan jag inte låte bli att känna mig sysslolös. Att vara stressad och uttråkad på samma gång är en underlig känsla. Men det är helt enkelt en sådan dag, torsdagen 11 december.
Istället för att stjäla teorier ur Åsa Arpings litterära folkhemsanalys bläddrar jag i Järnias reklambilaga som kom med dagens GP. Det är underligt hur köpsbehöven ökar ju sämre ekonomi man har. För ett ögonblick övervägde jag behovet av en glögggryta. Rakt som en korkskruv, för att sno en liknelse från Ed Harcourt.

Funderingar över lunchpaus

Medan jag går runt här hemma och hostar grönt klet och kokar min ekologiska potatis försöker jag fundera ut var någon skulle kunna tänka sig att anställa mig. Bemanningsbranchen känns inte så lockande men i slutänden är det kanske det enda alternativet. Jag har lite kört fast i min intersektionalitetsanalyslusta, då det visat sig att den mesta forskningen kring ämnet rör etnicitet snarare än ekonomisk klasstillhörighet. Som vanligt i studiestunder ökar bloggratiot till tusen, men det är väl så det ska vara. Jag har ju inget annat att fly undan till, det är så städat det kan bli och Galago, nr 94, har inte kommit än. Så vad kan man göra. Nu ska jag äta löksill samtidigt som jag slösurfar lite.

Problemställning

I och med att jag numera är rökfri (med undantag för en eller annan cigarett jag tjuvröker då Elsa är långt, långt borta eller när Elsa är med) sitter jag framför en laptop och missbrukar bryggkaffe i mina försök att formulera en någorlunda anständig mening rörande den pressumtiva divergensen i att låta tre stycken överklasskvinnor prata göteborska, som så sker i den aktuella uppsättningen av Förnuft och känsla. Det går sådär. Men jag vet att någonstans långt bak i skallen finns en fulländad formulering om hur det symboliserar den ekonomiska maktstruktur som är bärande tema pjäsen igenom. Ett tag var jag inne på slagord som "Jane Austen skrev inte om kärlek, hon skrev om klasskamp!", men insåg snabbt att det är lite väl radikalt och kanske till och med jobbigt att understryka med vetenskapliga källhänvisningar. Men jag är något på spåret.

Försvarstal

Förutom att jag läser fortsättningskursen i Lit.vet. och en femtonpoängskurs i litteratur med genusinriktning har jag nu även hakat på min vänskapskrets bokcirkel. Detta gör att jag med enkelhet kvalar in som pretentiös. Men till mitt försvar måste jag få påpeka hur anspråkslös jag ändock är i mina antaganden.
Den 18 december ska jag lämna in en 10-sidig uppsats och även om åtta dagar är en relativt lång tid kan jag inte låta bli att känna mig usel över det faktum att jag än inte utarbetat något exakt ämne än. Att jag dessutom ämnar nyttja samma uppslag som B-uppsats ställer mig knappast i bättre dager. Att jag hittills inte läst i närheten av en tredjedel av all kurslitteratur gör det inte lättare att orientera sig inom terminologin. Infallet att hoppa på amatöranalysläsningen grundar sig troligast i att det egentligen är på just den nivån jag ligger. Det har alltså ingenting med bekräftelsebehov att göra.
Allt detta säger jag varken för att skryta eller som eftergift. Endast för att jag inte har så mycket annat att säga.

Mimesis - vad som skulle kunna ha hänt

Internet har legat nere i en vecka. Det gör det med jämna mellanrum. Lite för jämna om man frågar mig - men det är det ingen som gör. Det finns så mycket jag skulle velat ha sagt, istället för att göre en Blondinbella och ha en veckas uppehåll. Till exempel: en recension av julkalendern, en hyllningstext till min nyvunna favoritförfattare Moa Martinson, en presentation av intersektionaliteter i Stadsteaterns Förnuft och känsla, lite skryt om att jag ska på sista föreställningen av Park Aveny och andra trivialiteter. Det är inte försent ännu, tänker kanske ni. Och det är ju sant. Men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka att jag värmt min fisksoppa i vattenbad.

Dagens låt:

På året

Min fascination för På Spåret började redan i högstadiet. Det var den perfekta eftermiddagsunderhållningen när man kom hem efter matcherna på helgen. Det eskalerade sedan i gymnasienåren då jag satt hemma, med morsa och ett glas vin, skrockandes framför teven. Kulmen kom sen när det visade sig att en go gäng i min umgängeskrets delade min förkärlek för ordvitsar och smålulliga programledare. Jag har många minnen från "På Spåret"-kvällar men de kanske mest klassiska är den berömda, några år gamla Röda rummet-fyllan samt då Mårten, Olle och jag samlades hemma hos Adam i Coldean förra hösten för att kolla via SVT Play. Ikväll kan det bli lika klassiskt.

Ytterligare uppgörelse

Tydligen är jag väldigt mer kunnig innom området mode än området sex. Det står klart efter att jag gjort Expressens modeord-test. Sju av tio. Hell to the yeah!

Rågade mått och rinnande droppar

Klockan 22:05 igårkväll låg jag i min säng och inväntade den så välförtjänta vilan. Klockan 22:06 börjar någon i lägenheten ovanför plöja en svensk version av I want to Rock. Nu kan det tyckas gammalt att lägga sig vid tio och gnälligt att klaga på hög musik, men faktum är att det var så högt ljud att jag hörde allt när jag höll för öronen. Så jag såg Jante i vitögat och slängde på mig ett par jeans för att bege mig upp och ringa på. Tio sekunder efter att jag tryckt in ringklockan öppnar en kortväxt, glasögonprydd man i medelåldern i mjukisbyxor dörren.
"Hej! Är det ni som spelar så hög musik?" frågar jag förvånandsväckande artigt.
"Låter det så mycket? Då ska jag säga till." svarar han och stänger dörren snabbt efter sig. Då jag kommer ner igen är musiken märkbart sänkt men fortfarande väldigt tydligt hörbar.
Det jag undrar är hur man orkar bo i det oljudet. Även hur man inte förstår hinten "Är det ni som spelar så hög musik?" som "Stäng av eller jag ringer störningsjouren idiotdjävel!!!!!". Och till sist: märkte han att jag glömt stänga gylfen?
fem minuter senare börjede grannen bredvid att spela gitarr. Jag förstår honom. Det var väl det enda sättet att stänga oljudet ute.

En produktiv vecka?

När Elsa stack iväg till New York gav jag mig själv några få uppdrag jag ämnade att utföra:

1. såga gardinstång
2. kolla soffan på Bolagret
3. tvätta
4. plantera om krukväxter
5. avbeställa GP
6. skriva önskelista
7. laga jordgloben
8. plocka ut överflödigt porslin ur skåpen
9. stuva undan gammalt bråte
10. fixa datorn
11. köpa dubbelhäftande tejp

Punkterna 1-3, 5-7 samt 9 är åtgärdade. Dessutom har jag fixat blomjord, lagt över alla bilder från datorn och köpt ost.

Det innovativa Sverige

Den svenska litteraturen måste vara jättetrist. Det kan inte vara på något annat sätt. Augustpriset har delats ut sedan 1989, det vill säga i 19 år. På dessa nitton åren har både Kerstin Ekman och P O Enquist fått priset två gånger vardera. Då är det något som inte står rätt till. Men vad vet jag? Jag har ju inte läst någon av dem och kommer antagligen, i ren protest, inte att göra det heller. Konstigt är det i alla fall.

Istället för att hitta på något eget:

Uppgörelse

Jag var ju tvungen att göre oral-testet också. Den här gången gick det bättre. Fyra rätt av sex möjliga.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Återigen har jag drabbats av någon underlig form av sömnsjuka. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp om mornarna utan ligger kvar till långt in på förmiddagen. Idag skippade jag till och med den föreställningsanalys jag borde gått på. Det är i sig inget större problem eftersom jag vägrar lyssna på vad andra tycker. Däremot hade jag behövt prata med Lions och Forser om min B-uppsats. Men, men.
Istället har jag rotat blöand gammalt skräp och papperslappar som ligger i lådor här och var. Det är alltid lika intressant att hitta sina gamla gymnasiedikter. Fy fasiken vad brådmogen man var under den tiden. Jag fattar inte hur jag orkade vara så pretentiös. Ungdomen lär sig aldrig. Det är bara att kolla på några av mina äldre blogginlägg för att se det.
Lite senare ska jag nog höra av mig till Plura och erbjuda honom det där glaset vatten och visa honom artikeln om Plura. Först ska jag bara dricka mitt nybryggda kaffe.
Och just det: undertiden vattnet puttrar igenom kaffebryggaren passar jag på att göre GT:s "Testa dig själv" om sexställningar. Jag fick tre av nio.

I brist på annat

Jag tänkte bara passa på att sipsa om den här boken. Det är den bästa jag läst tror jag.

Jag har bestämt mig

För att gemene man ska lära sig att uppskatta musik på riktigt, eller snarare inte ta den för given, krävs det att man aktivt försökar den. Det tyckte i alla fall Bill Drummond när han införde No Music Day. I sin paradox tycker jag ändå att den gamle KLF:aren har en poäng, varför jag också bestämt mig för att fira denna högtidsdag. Det är även intressant att se huruvida det kommer att lyckas. Inte för att jag på något sätt är en musikgalning som inte kommer att klara mig utan min iPod och eftersom jag endast lyssnar på P1 så blir väl det största radiohotet alla vinjetter. Däremot stöter man nog på problem så fort man sätter foten utanför dörren. Jag antar att det kan vara ganska svårt att leva upp till manifestet när det knappast är speciellt vida känt. Det är i alla fall tur att det inte inträffar på lördag, då hade man ju missat melodikrysset.