Den 25 smäller det

Det krävs inte mycket för att jag ska känna mig manlig; en hammare, en sladd och några såna där mojs man klämmer fast kablar i lister med. Jag har även uppdaterat iTunes till 7.0.2 och känner mig jävligt IT-hype, ”25 mest spelade” rullar i Podden, vilken jag kopplat in i stereon och allt är frid och fröjd. Rummet är visserligen fortfarande en enda röra, jag är tung i huvudet efter gårdagens pekoral med familjen - för att referera Carl Reinholdtz-Bellfrage på Gumps juldagsfest förra året – men solen skiner bakom BRF Masthuggets kåkar, jag funderar på att kila upp till Masthuggskyrkan och kolla utsikten (någon som känner sig manad?) och kvällen kommer vara full av underbara rendezvous.
Skivorna jag och Perry postade från London har inte kommit än, vilket gör mig en smula besvärad med tanke på att kassören på kontoret lovade oss att paketet skulle anlända innan jul. Om vi nu förstod honom rätt. Kan ju vara så att vår stressade skolboksengelska inte räcker till när en cockney-brittisk posttjänsteman rabblar i hundratio om olika rabatter och tillägg. Det enda jag egentligen minns är att det var snuskigt dyrt.
Rosie Thomas sjunger om att åka runt på landsvägen med bilen full av billiga cigaretter och drömma sig bort i ”Wedding day” och det blir, inte helt otippat dagens låt.
God fortsättning!

Dagens låt: "Over and over" - Hot Chip

Det är krävande att packa upp grejor ur papplådor så jag har tagit en välförtjänt paus på sisådär två timmar. Surfar runt på Djungeltrummans bildgalleri bland quiff och rutiga skjortor och funderar över hur jag ska komma in i smeten igen. Tydligen har man börjat uppskatta cevilkurage i Sverige medan jag varit borta.
har tänkt en del på det jag skrev förut bara för att komma fram till att jag håller med mig själv mer än någonsin. Utan att för den delen försöka ta ifrån folk deras händelserika höst. För visst har saker och ting förändrats, fast det märks knappt här.

Dreaming of a White Christmas, kallt kaffe och lite solljus

Vardagen är inte så dum, ändå. Inte som arbetslös, bostadslös, kravlös, aningslös 80-talist i slutet av det som var det nya året. Jag äter min knäckemacka och funderar över allt ball som skulle hänt i år. Orden, Felix semidesperat yttrade några kvällar sedan, ekar fortfarande i huvudet: ”Nästa sommar måste bli en galen sommar”. Först förstod jag inte vad det skulle betyda, min sommar var händelserik – en förort, en förfest, en flytt, en kärlekshistoria, ett stygn i tummen – fast för ha varit en jubileumssommar var den kanske tam. Men så var det ju sommaren innan också. Varje sommars soundtrack är ”This is the year” med Marit Bergman och varje sommar repas skivan. Luften går ur. Och en sak jag lärt mig är att skippa alla förväntningar.
Sånt är lätt att skrocka om som posttonåring med åldersnoja.
Idag har jag varit hemma i en vecka, vi missade 3-månaders-gränsen med en dag, och allting känns exakt som när vi åkte. Vi lämnade Göteborgs central i brittsommarblom och kom tillbaka till ett Säve i decemberöversvämning och jag märkte ingen skillnad. På ett sätt blir det lite skönt att inte behöva ställa om sig när man går på Andra Långgatan för första gången på vad som kan uppmätas i ett kvartal.
Med det vill jag inte ha sagt att det inte skett någon förändring. Jag missunnar ingen någonting.
Mitt rum är 10 flyttkartonger hos mina föräldrar, min garderob är fyra sopsäckar med kläder och min levnadsstandard ligger i jämnhöjd med hur mycket pengar jag kan låna av polarna på krogen just nu, fast jag ser ingen anledning att göra något åt det. Förvisso skulle det vara trevligt att kunna komma hem för att lägga sig om kvällen och slippa rota fram sängen under högar av emballage och visst skulle det vara kul att ha råd med den där julklappen till mamma också, men det kommer ändå bli 8+ på Julafton. ”Att göra”-listan är fullsmockad med viktigheter, de där numren av BON borde läsas, pälsängrarna måste vädras ut, stereon är nerpackad i skokartonger och det enda jag egentligen gjort de senaste sju dagarna är att packa upp min skivsamling ur konsumkassar. Det är en jävligt snygg skivsamling. Dessutom har jag knappt hört av mig till hälften av alla jag borde här hemma, jag har inte ringt syrran eller skrivit klart det där sista mailet. Jag har inte ens smält intrycken. Men vadå? Kan man inte få ta det lugnt lite ibland…
Visst är jag medveten om att min definition av vardagen är ett hån mot allt vad karriärstrappan och den akademiska skitnödigheten står för när jag sitter och lyssnar på Consequences nya platta och sippar på mitt kalla kaffe, fast för fan, det är ju snart nytt år. Låt mig stressa då! Jag har ju i alla fall slutat röka. Det är en bra början.
Imorse vaknade jag klockan 9, tanken var att jag skulle välkomna årets kortaste dag med en lussebulle och en joggingtur. Av någon anledning somnade jag om och väcktes först när Fanny ringde. Så sitter man här, blickar ut över grådaskiga lastkajer och rostiga kranar och jag trivs med det. Det är farligt att nöja sig, men Fara är mitt mellannamn.
Det enda jag egentligen ångrar är att jag inte tog med några CD-skivor i ryggsäcken.

gravöl

Min blogg är döende, insåg jag nyss. Jag har liksom inte riktigt lika mycket tid till meningslösa assosiationer och långa kvasiutläggningar om dödssynd, tonårsnihilism och postmodernism - sånt där en ung man tänker på i dagens samhälle. I hostellets reception lirar de Fat Boy Slim med "Praise you". Det får bli dagens låt.