Molnen lättar över Vasastan

Saker och ting har börjat klarna upp. Brightonfrågorna blir allt färre, lönen har kommit och bokdagen på Myrorna igår var en hit. Imorde hörde jag ett citat på radion, från en busschaufför i Västra Götaland om hur himlen spruckit upp likt "Simpsons"-vinjetten, och plötsligt blev allt mycket lättare för mig. Stundens enda aber är att jag måste vänta in en oerhört seg kollega och nu ringer telefonen. Gaahh!
Dagens låt: "Vackert väder" - Jakob Hellman

Morgonstund har guld i mund

Då Pelle har tagit över vikariatet jag hade tidigare är det han som drabbats av den fuktgråa ottan på torsdagarna. Själv sitter jag ensam kvar på det skumma och susande kontoret. Det är undertryck någonstans i lokalen och bensinlukten letar sig försiktigt in genom springorna i garageporten. Kaffet är färdigt och smuttandes ur en av de mökblå IKEA-kopparna myser jag för mig själv. Radion är avständ, lamporna släkta, friskluftsintagen surrar, Bennys moraklocka tickar saktmodigt och regnet hänger i luften. Vore det inte för att jag om några minuter måste bege mig iväg till de oändliga gräsmattorna så vore det här en torsdag att minnas.

Socialrealism

I snart en halvtimma har jag suttit vid telefonen och försökt få tag på Marie Olofsson, men ack... Det där med telefontid är ett satans gissel. Hur tänker de egetligen? Aldrig känner man sig så hjälplös som i en telefonkö eller med upptagettonens ihärdiga tjutande i örat, ändå kan jag inte upphöra att farsineras av hur ouppnåligt åtråvärt det är att sitta på sitt kontor bara vara anträffbar mellan 09:00-10:00 och hur otroligt trevliga telefonister oftast är. Men, men... Nu visade det sig att det inte Marie inte besitter svaren på alla mina, noga avvägda samt utstuderade, frågor. Jag måste ringa han den där Dantanaus. Yeah, yeah...

Kliande tisdagsmornar

Det kostar 25 spänn att beställa hem sitt kontoutdrag (som jag dessutom aldrig fått). Det är som Polaren Per alltid sagt om banker: "Det är ena jävla satyg". Telefontiden till Engelska Instutitionen är mellan nio och tio på förmiddagarna, vilket gör min och Olles rende-vous efter jobbet tämligen kontraproduktiv med tanke på att jag dessutom glömt alla hemliga papyrus på köksbordet i Masthugget. Ingenting tycks gå som det ska idag. Det surrar en ensam mygga inne på kontoret. Vad den gör här är det ingen som vet, men dömd lär den vara.
En tisdag som denna är gjord för verklighetsflykt, frågan är bara vilken yp: Ska jag kolla djupt i glaset, som minuten tidigare innehöll en London Pride, eventuellt Spitfire, eller ska jag sjunka ner i den mossgröna fåtöljen på mitt stökiga rum med det första kappitlet ur "Tourism"? Varför inte både och...

Begagnad kultur

Att köpa böcker i andrahandsbutiker är fruktansvärt underskattat. I fredags, tror jag bestämt att det var, lyckades jag dryga ut biblioteket med ytterligare fem mästerverk. För bara femtio spänn totalt. Crazy, som Raj hade sagt. Man kan göra riktiga fynd också. Som den gången, också rätt nyligen, då jag kom över ”När oskulder kysser” som jag letat ända sen jag i början av gymnasiet ögnade igenom min första Per Hagman. Varför den varit så svår att hitta vet jag faktiskt inte. Roligast var ändå när jag i över ett halvår gått och grämt mig över att mitt ursvenskt inskränkta sinne inte kunde erinras den geniale Nirpal Sing Dhaliwal och hans debut ”Tourism” helt plötsligt snubblar över en låda med tiokronorsböcker i ett antikvariat i Haga där nämnda bok ligger och skräpar. ”Min!” tänkte jag och slängde fram en guldpeng.

This just in:

Ljungberg går till West Ham. Jaja.

Livet på landet

Stilla gungande i segelbåt utanmast, jag och Per. Så tyst att bilarnas avlägsna sus knappt når oss, söder om storstan. Det är sant så som Slas skrev i "Vem älskar Yngve Frej?" att tystanden idag är så mycket tystare. Men det gör inget där vi sakta plöjde igenom sida efter sida. Inte ens duggregnet kunde störa oss. Stundtals längtade jag hem, till mitt cigarettpaket som låg där utstuderat placerat på en hög med CD-skivor, fast när jag väl kom hem stod syrrans kompis på balkongen och rökte - och jag kände mig så gammal. Nu känns det som jag återigen står i en av alla oändliga brytpunkter av ungdomlig ambivalens, när regnet sluttat spreja kranarna på Hisingen trots molnens ofrånkomliga erövring av skymningen. Disken har travat sig själv i köket, även då jag spenderat hela helgen ute vid Lindome. Roddturen förut gjorde mig yr och svettig, tanken på en dusch känns angenäm men orken motsträvig och allt jag vill är egentligen bara att falla i dvala. En dvala som varar.
Morgondagen känns fortfarande avlägsen, jag vet bara inte vad jag ska göra av tiden. För mycket lugn och ro gör mig rastlöst rotlös, jag vet inte längre var jag hör hemma. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skaver. Kanske är det myggbettet på armbågen, kanske är det byxornas styva tyg men uppgivenheten är dessvärre påtaglig.
Elsa dricker öl. Något jag egentligen också vill göra, samtidigt som det vore skönt att slippa. "Scrubs" ikväll. Jag stannar nog hemma till dess, invirad i filtar.

This just in:

Vi ska starta ett Kal P Dal-coverband.

- Sveriges i särklass stösta rockpoet

Annalkande faror

Då älskarinnan bestämt sig för att fly stan i helgen ska jag nog passa på att vila upp mig på landsorten. Segla segel, paddla paddel, fiska fisk och läsa bok i sann Hemingwayanda - utan förmidagssupen dock. Pelle snackar filosofi och Leif GW Persson, jag har för längesedan stängt av. Vi sitter av tid, inne på kontoret, för att kunna gå hem med någorlunda gott samvete. Det samvete som annar fläckats svart av ett helt livs förbrytelser. En annan bli i vanlig ordning kvasipoetisk såhär på fredagseftermiddagen. Frågan jag alltid ställer mig är om det är dags för en Spitfire och huruvida det är sunt. Solen har sin gång och högsommarvärmen har sakta kommit krypande tillbaka. Kanske borde man ringa någon och aktivera sig en smula, det känns för deprimerande att gå hem till sig och dra ner persiennerna. Fast å andra sidan är det kanske för depraverande att sätta sig på uteserveringen med paketet på högkant och däsa i det stilla diset. Klockan närmar sig fyra och det börjar bli dags att stämpla ut. En snabb dusch för att skölja av dammet sen för ödet spela mig i händerna.

Dagens slagord:

F.ö. läste jag i veckan en kort artikel av Marina Johanson i Ordfront angående det manliga förtrycken inom språkbruket. Till en början tycke jag det kändes lite väl gammelfeministiskt tills hon kläckte ur sig ordet allenhet (istället för allmänhet). Jag blev som frälst. Framför mig såg jag ordets potential och styrka, ty det förklarar ju så mycket bättre innebärden av en så kallad allmännin. Plus det att allenheten passar smidigare in i den svenska folkhemsbilden om som solidariskt och enat. Ena folket mot förtrycket!

Veckan har börjat (om)

Öl, öl, öl.

Arla i urtid

En annan har parkerat sig framför datorn igen. Ibland är det riktigt förmånligt här på HSB. Gratis kaffe, fria tider, eget ansvar, prestationsångest. Ja, allt man kan begära. Jag har rökt sönder min hals. Det där med varannan månad funkar inte så bra längre så jag måste nog sluta helt. I augusti. Människans förfall är en egendomlig process. Personligen känner jag hur mina celler bryts ner en efter en utan att ha kraften att obildas, eller hur det än funkar. Nu måste jag avbryta mina filosofier eftersom tjifen kom.

Stanna kvar efter jobbet och ringa lite 031-nummer i smyg

Så här nar man stämplat ut får man passa på att ha lite quality time framför Internet. Vissa dagar är sådana till karaktären att man intefår speciellt mycket uträttat. Idag är just en sådan dag. Nu sitter jag och väntar på att kunna gå hem. I.o.m. att alla inte har huvudnyckel ter det sig ofta så att någon får vänta in humpen för att larma och låsa. Det hade sugit, om jag inte hade haft en dator framför mig. Jag glömde självklart min bok hemma - jag tog olovlig sovmorgon och var tvungen att stressa iväg bara för att se att chefens bil stod parkerad utanför kontoret. Men hon är bra.
Fynden jag gjorde på Myrorna igår ligger hemma och bara väntar på mig, fast det blir nog inte ikväll. Jag ska ta svängen om Elsa. Jag försöker locka med henne till Västervik, det är ändå visfestival. Det jobbiga är bara att pussla ihop biljetter. Uppenbarligen är det inte speciellt vanligt med weekendresor tvärs genom landet. Får se hur det går.

Klart värt det

Inte allt för sällan är jag förste man till jobbet. Det innebär ansvar så som sätta på kaffe och starta datorn. Jag brukar försöka undvika att öppna nyckelskåpet så länge som möjligt. Det slår mig just i denna stund att detta är första gången sen jag beställde böcker på Adlibris förra måndagen som jag är en seriös Internetanvändare. Det mesta runt om kring mig försummas. Det går liksom i vågor, och man måste välja: att vara lat och må bra eller vara produktiv och deppig. Det är tufft, fast under sommmaren mår jag helst bra.
Mitt bibliotek har blivit allt större, inte minst tack vare de fynd jag gjort här på HSB, fast även på grund av ihärdigt letande på Ebbes Hörna och Myrorna. Åtminstone vad det gäller klassiker. Böcker är nog livet. I dag ska jag ta en alltför lång rast uppe i Guldheden och läsa klart första delen av "Mästaren och Margarita". Sista dagen på vikariatet för Tommy. Nästa vecka är jag Benny. Det är sjukt hur stereotypt saker och ting kan vara. Speciellt mitt jobb.