Misery Is the River of the World

Misär, misär:
Mamma påpekade att jag har en antydan till ölmage.

laughing stock

Återigen sitter man här på Kultan och optimalinternetar för fulla muggar. jag ahde tänkt hinna med diverse aktiviteter, trots en molande(?) baksmälla, idag. Bl.a. maila Victor, plugga den något klandervärda kombinationen amerikansk och fransk 1800-talspoesi, sola och bada och dansa och slåss. Men. Ni vet hur jag mår, ni vet hur det blir.
Att en klippa och en solnedgång kan vara så farsinerande, i.a.f. på västkusten. Fan, det är bara jag och Emrik som fattat det. Som sagt. Det är alltid tacksamt att vakna till Led Zeppelin (tack, Olle), med en mindre påtaglig huvudvärk. Jag vet inte längre vad jag försöker säga, allt blir så osammanhängande och sentimentalt. Precis som det geni jag kommer bli? Eller hur var det nu?
Ni ser...
Olle hetsar. Måste dra.

förfrågan

Nu har jag ändrat kommentarinställningarna så att vem som helst kan skriva. Uppenbarligen hade någon jeppe försökt skriva något och inte lyckats.
Annars är jag bakis, glad och lite hungrig. Som vanligt får jag det precis att gå ihop. Nyss var jag på banken inne i Frölunda Torgs gigantiska arkitektursmord till komplex och satte in mynt på mitt konto. Jag funderar seriöst på att starta ett postgirokonto där välvilliga läsare kan få utlopp för sina filantropiska drag och skänka mig pengar.
F.ö. var kassörskan otrevlig och ocharmig. Fy!

Undra om mina böcker är sena?
Dagens låt: "20 questions" med The Beasty Boys

munta, munta, munta

Så här nervös har jag nog inte varit sen senaste snöstormen. Om mindre än en timma har jag min muntliga tentamen inför litteraturvetarstereotypen Christina Svensson - tur är väl att hon är virrig professor personifierad, eller? Det sublima, den sköna verkligheten, decorum, la bienséance, poésie fugitive; allt bara smälter samman till en enda grotesk massa av termiologiska meningslösheter och omöjliga oböjliga ord.
På Universitetsbiblioteket lunkar allt på i vanlig takt och inget tycks lägga märke till den panik som hopar sig i maggropen på ett litet f.d. kulturpretto som snart tynar bort i en lite fuktig pöl av rädsla inför en stora världens allvarliga sanningar. Enda behållningen är väl att det är derby ikväll och att det står en whiskyflarra på köksbänken och bara väntar på att få dränka besvikelsens bittra eftersmaker.

Nu ska jag bege mig till H-514 och begå interlektuellt självmord.
Skål, delectare!