The land of fools

Det snackas strejk och kvinnolöner på nyheterna, en debatt som gått mig helt förbi. Däremot läste jag i GP om en gör-det-själv-reklamtävling ett chipsföretag anordnat. En av deltagarna pantsatte sit hus för att få råd. Tror ni han vann. Jävla jänkare! The land of dreams, my ass. Ett land där majoriteten av befolkningen är så fullkomligt övertygade att de faktiskt kommer bli rika är fan dömt att gå under.

Dagens låt och så en lista

Nostalgia våren -06:

1. Citatet "Små insekter kryper fram och ropar vår"
2. Tommy Körberg
3. De överfulla askfaten på balkongen
4. Den unge Werthers och hans lidande
5. Smörvänd sparris

Dagens låt är The Smiths/Eminem-remixen av This charming man.

Dagens 90-talsretro:

"Kameleonten"

Tillåt mig att vara narcissist

Jag blev så nöjd med min kommentar till det här blogginlägget att jag var tvungen att visa det för omvärlden.
Jag är fan skev på riktigt.

Att bestiga berg, att vakna månagmorgon

Frukost framför ”Godmorgon Sverige”, tofflor och nybryggt kaffe. Gryningsljuset smälter bort nattfrosten från plåttaken, jag äter min förspillda svampomelett och rostbrödet med svart tapende och Mauro Scocco pratar om att vara pappa. Tankar om livets narrande enkelhet surrar i mott huvud då jag byter kanal. Gärna lite bakis, tittandes på ett TV-program som ger intrycket av att rymma från ett mexikanskt fängelse är förhållandevis enkelt, möter jag måndagen, en ny vecka och våren. Enfaldigt nog har jag dragits in i det där romantiserande tillståndet där nostalgi-TV, soluppgång och starkt kaffe tillges en sådan avgörande verkan på mig. Mitt ekonomiska trångmål kvarstår, mina komplex är de samma och min tämligen miserabla livsstil har inte förändrats ett dugg – situationens förmildrande omständighet uteblir. Ändå tycks jag oövervinnerlig, likt Rocky Balboa då han står på toppen av något ryskt berg och skriker ”Drago”. Eller, ja…
Pengarna som skulle ha gått till frisören dracks upp igår och min lön, förövrigt jäkligt futtig sådan, kommer först imorgon. Det är lugnt. Idag är ändå min dag: tentan är inlämnad, jag är ledig (läs: arbetslös) och i eftermiddag ska vi lira frisbeegolf. Egentligen kan man inte begära mer än så av livet och seriösa funderingar på förtidspension förvrider perspektiven. Det enda problemet jag har just nu är att jag känner mig tjock och sommaren kommer med stormsteg.
Jag räknade ut läsbarhetsindex på min tenta: 48, futtigt...

En tanke:

Ett tuggummipaket går åt löjligt fort.

Jag har blivit ordblind

Allting snurrar. Mina 6 timmar framför laptopen har bränt sönder hornhinnorna så det är prickar över allt. Försöker jag skriva blir allt bara en enda obeskrivlig massa av streck och krumelurer. Det påminner o typsnittet Windings. Enda skillnade är att det är min hjärna och inte en mjukvara som fuckar upp texten för mig. Inte ens är det halvklart. Det blir så kallad speed wrighting imorn och på söndag. Till råga på allt har de slått av värmen i hela huset. Läpparna är lila och händerna blå, fast det påminner lite om Tynnered. Någon idiot fick för sig att det skulle bli billigare om vi slog av elementen. Det kändes jäkligt street. Det är viktigt att jobba på imagen.
Dagens låt blir obestridlig ”Like eating glass” med Bloc party.

Det går trögt

Är jag dömd till ett liv i evig lättja? Idag har jag inte skrivit en rad på min tenta. Inte en rad! Det är helt klart något fel på mig. Jag sitter uppe sent om nätterna för att se reprisen av ”Stargate SG-1”, jag nöjessurfar på Seriewikin eller bara slentrianäter marmelad. Houston, I think we have a problem.

Vart tog allt vägen?

I vanlig ordning sitter jag på Universitetsbiblioteket och nördar mig. Hit styrde jag kosan direkt efter att jag var klar med att förklara för ett gäng nior vikten av att emotionellt beröra publiken då man håller tal. Hittills har jag hunnit med att läsa om de materiella perspektiven i etnologiskt fältarbete, samt lite om narrativets tolkningsmöjligheter - antingen väljer man att ta historien för vad den är eller så blir man poststruktualistisk och accepterar historien som den alternativa verkligheten, typ. Snart ska vi äntligen prata om det där med kön och generationer, som vi skulle tagit upp för flera veckor sedan. Tror jag.
Fortfarande har vi inga spår av Pers och mitt paket. Får jag tag på den jäveln som sitter och lyssnar på mina skivor... Annars kan vi ju vara glada över att det var det värsta som hände på hela resan. Det och när vi hamnade i slagsmål.
På mitt konto finns fortfarande inga spår av annalkande lön. Brukar det inte stå några dagar innan? Sjukt nojjigt. Jag behöver pengar! Det känns som någon har slarvat bort alla mina timtjänstgöringsrapporter. Säkert bara för att de bytte formulären i år.
Snart skymmer det och hemvägen kommer inte alls bli en sådan där trevlig vårpromenad i eftermiddagssolen. Men jag kommer få se "Dr Who".

Förstörd

Slö, det är vad jag är. Tanken var att jag skulle masa mig upp tidigt för att bege mig ut och jogga. Inte då. Jag vaknade vid tio. Förutom detta så får det faktum att jag, i tentan, skrivit fem sidor om mig själv förvridit hela min världsbild. Jag känner mig sjukt skruvad. Det är nästan lite jobbigt att ägna sig själv så mycket tid. Och jag är ändå narcissist.

Jag gör allt för att slippa plugga

Kolla in det här.

Slöseri med liv

Det är sådana här dagar det börjar krypa i kroppen på mig. Visserligen kan det bero på de tre kopparna kaffe och kuben Dextrosol jag smäckte i mig vid lunch då jag försökte lära 9D om Virginia Woolf. Allting blir så futtigt och betydelselöst. Det är nästan som en sublim upplevelse att kolla ut på eftermiddagssolens vandring över taken. Uppgivenhet är det jag känner. Jag kan inte förmå mig själv till att göra någonting av värde. Jag har suttit och läst bloggar i snart en timma nu, istället för att skriva på den tenta som är i ack sådant behov att färdigställas. Att skriva om ett minne, med initialläge ur ett fastställt intryck, och sedan analysera berättelsen med etnologiska termer, baserade på vedertagen kurslitteratur, känns så blasé för tillfället. Dessutom blir det löjligt narcissistiskt att evaluera sitt eget minnesförmåga: ”Jag tror jag menar...”
Rastlösheten irriterar mig verkligen och det värsta är att det inte finns något jag kan göra åt det. En promenad, javisst. Men sen då. Inte heller pallar jag att vara med någon. Det blir alltid en massa stillasittande ingenting, så slutar det med att jag lackar och börjar kedjeröka. Nånting, nånting måste göras. Det är som jag förspiller min tid utan anledning. Vad hjälper mig nu, en färja mot öst kanske?

Dagens 90-talsretro:

Reklamen för DKNY-parfymen.

Så. Jävla. Ball.

Idrottspsykologi

Kaffet är starkt och nybryggt. Jag sitter och skriver tenta då solen skiner in genom köksfönstret och Postal Service ljuder ur högtalarna, och jag får sådana flashbacks från Briljantgatan 67. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna att skumpafram på vagnen, en tidig morgon på väg mot Lit.vet. på Humanisten. Men som sagt; mycket hände den våren som förändrade min världsbild. Och fyllevanor.
Även om skriveriet går ganska segt just nu så är jag ändå sjukt pepp på returmötet mellan mig och Per. Man U vann igår och jag känner segerns vindar stötta mig i ryggen. Tro det eller ej verkar det som att min kropp har saknat den fysiska aktivitetens ansträngningar. Jag vet ju att hundratusentals forskare försöker övertyga världen om att motion är hälsosamt, givande och uppfriskande, jag har bara inte trott på det. Sånt där new age-trams går jag inte på! Smal blir man av cigaretter, stark av att slåss och kondisen får man på dansgolvet. Synd bara att jag inte dansar. Därför var det befriande att gå på klubb i lördags och ha kul, utan att känna tvånget att shakea loss. Ingen annan i sällskapet var så överdrivet förtjust i det heller. Tacka vet jag pardans. Där har man gjort bort sig redan då man bjudit upp. Jag säger som Arne Anka i Självbiografin "Bombad och Sänkt", angående att folk alltid ska övertala en till ansatser av spasmiska ryck i (o)takt till musik:

Det känns väldigt tråkigt, för jag respekterar, beundrar, avundas och avgudar folk som kan dansa. Det finns bara ett problem med dem. De respekterar inte mig.

Word!

En sista grej bara

Var liksom tvungen att lägga upp bilden jag precis hittade på en av morsans back up-skivor

- Den kvällen slutade med att jag sprang in i en vägg, men vart Michael tog vägen vet jag inte

Socialpornografiska uppenbarelser

Det är så mycket av svensk nyhistoria jag inte känner till. Lite skrämmande. ”Ordförande Persson” var bra, om än lite väl mysigt. I vissa lägen framställdes vår f.d. stadsminister ur ett för blödigt perspektiv. Lärorikt var det, som sagt, och jag kommer garanterat se fortsättningen.
Funderar på att se ”Studio Virtanen” sen fast det vet nog alla att det är en dålig idé. Borde knoppa. Morgondagen erbjuder stora hinder att bestiga. En kliande tisdagsmorgon.

Journalistikens tvivelaktigheter

Kris Kristofferson fick en trea och Isolation years fick en fyra. Även om det är två helt olika journalister hoppas jag någonstans innerst inne att alla GP:s recensenter har dåligt omdöme över lag. Det skulle kunna betyda att Kris var grym. Kris är krym!
Nu ska jag se på Göran Perssondokumentären. Farsan bandar den. Pretto?

Joggingtur jobbingtur

Varje gång jag ska till att skriva joggingtur har jag lyckats byta ut g:na mot b:n. Mitt undermedvetna är oroväckande aktivt.

Det är Docenterna, inte känslan, som har fel

Eftermiddagarna går för fort, det har redan blivit kväll och snart finns inte mer tid att ta av. Ibland är det inte lika farligt, ibland är det värre. Just nu är det okej. Jag har i alla fall kommit igång med tentan och imorgon har jag ju hela dagen på mig, minus badminton med Per halv två. Fjäderborgen har ett jämförelsevis ball läge, om man tänker efter. Det är ju verkligen en borg, högst upp i Landala. Sen att man inte ser den så bra från gatan är en annan femma. Känslan finns i alla fall där och känslan har alltid rätt, oavsett vad Docenterna sjunger.
Äntligen har jag blivit lite lugnare, mer harmonisk av någon anledning, så jag kan fokusera på det viktigaste. Det slog mig under joggingturen. Den gick lätt! Foterna bara flöt fram och jag kände mig som Rocky Balboa där jag hurtade upp för Pliktabacken. Dessutom sa några av de stökigare ungarna, som jag skällt en del på, hej när jag sprang förbi dem. Vad lite som behövs egentligen. Tentan väntar och det känns okej.

Vårväderleken liknar kärleken, tycker Steffo

Hagelstorm mot balkongplåtar och vattnigt slask längsmed trottoarkanterna – morgonen startade inte med den mest lysande utsikten. Dock slog vädret någon gång vid lunch, vattnet strilade i kraftiga strömmar utmed stuprännorna och solen torkade upp de smutsgråa vattenpölarna. Egentligen är det synd och skam att sätta sig vid datorn men jag har en tenta att lämna in, och deadline är deadline även på halvfart. D-vitamin får jag i mig då jag tar en joggingtur i eftermiddagssolen.
Ikväll är det FA-cupen, viktigt möte mellan Manchester och Middlesbrough. Dagens låt är Sundströms ”Sabinas sjätte sång”.

Söndagskrysset

I hopp om inre frid och upplysthet gick jag igårkväll ner till Kings Head för att dricka en stilla öl och i godan ro lösa korsord. Att personer som dricker ensamma utstrålar en form av mystisk dragningskraft trodde jag var en myt – tänk på de utslagna stammisar på alkishaken, de lämnas alltid ifred. Dock verkade jag vara intressantare. Först presenterade Sebastian, elektronikstuderande i Karlstad, sig och sen kom det fram en tjej som tröttnat på sitt engelskspråkiga sällskap och det slog mig att hade jag varit full skulle jag börjat limma på henne. Det var skönt att jag inte försökte. Hon hjälpte mig bara med korsordet.
F.ö. missade jag Kris Krisofferson spelning i Konserthuset. Hade varit ball. Han satte djupa spår i mig då han lirade på Hultsfred -04.

Ang. ”Planet of the Apes”

Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet hade jag mitt första ’riktiga’ jobb. Michael och jag arbetade tillsammans med bostadsrättsföreningens fastighetsskötare med huvuduppgiften att rensa ogräs. Om kvällarna körde TV4 ett ”Apornas planet”-race med de tre första filmerna och sen serien på det. Mitt i veckan satt vi uppe fram till småtimmarna, trots att vi började klockan 7 på morgonen. När helgen närmade sig planerade vi vår street art-raider med schabloner vi skurit ut ur pappskivor. Motiven hämtade vi från filmerna/serien vi sett och vårt slagord blev ”Fight like an ape!”. Det blev inte så mycket mer en tre-fyra gånger, men de gångerna var vi hängivna. Jag har fortfarande kvar grejerna i en ryggsäck någonstans långt in i en garderob.
Nu är Michael nyopererad och orkar verkligen inte springa runt och vandalisera, alt. försköna, stadens gator. Han har alltid fungerat som lita av min motpool, den som håller mig kvar på jorden. Tillskillnad från min fantasiförknippade romantisering kan han besitta en knivskarp världsförankring, samtidigt som han själv kan försvinna iväg och vara okontaktbar i flera minuter så jag himlar med ögonen och tvingas bli realisten. Det vi har mest gemensamt är en oförbätterliga cynism och bitterhet, ett förakt av skiftande karaktär, som evärdligen binder oss samman i ett du-och-jag-mot-världen.

Snö kontra syntax

Kan någon förklara för mig varför det snöade förut. Det var inte med i beräkningarna, jag trodde det var vårtider. Jag har till och med vårstädat, typ. Dammsugit och våttorkat, fast ganska slarvigt. Våttorka är annars ett roligt ord. Nästan en oxymoron om man bara kollar till ordets ytliga betydelse – man använder fukt för att torka. Ord är roliga. Klassificering av ord är också kul. Jag är av den uppfattningen att man måste ha bestämda ramar för hur ord byggs upp och ser ut för att man ska kunna bryta sönder dem och leka med dem. Axiom: Regler är till för att brytas, åtminstone inom grammatikvärlden. Analneurotism inom litteraturen leder till läcker ogrammatiskhet.

Hardcorehandboll

Det blev slagsmål. Så jävla vackert!

Den 23 smäller det

Det kändes ganska nödvändigt att duscha bort bakfyllan när jag kom hem i förmiddags, så efter att ha sett den lyckade inspelningen av ”Apornas Planet” sköljde jag av mig skammen och gårdagens bryderier, dressade upp mig efter senaste modell och är nu redo för att sätta mig på elvan mot Bergsjön. Seriefinal i division tre västra. Viktig match om vi vill slippa kvalet och gå direkt upp. Avancemanget är dock redan klart.
Bilderna Jens och jag tog igår blev bra, enligt honom. Jag kan inget sånt men han hade piffat till dem i något program. Annars är det bara fem dagar kvar till löning. Fast jag är redan pank. Allti gick åt igår på Pustervik. Isolation years var okej. Inte mer. Aurora förgyllde som vanligt sin omgivning med cynism och fyllepsykoser. På det stora hela var det värt de 300 kronorna.

Lilla London

För några dagar sedan var det 3 månader sedan jag kom tillbaka till Sverige, vilket betyder att jag nu varit hemma längre än jag var borta. Tanken slog mig när jag läste mail från Saida och Joanna. Från två helt olika delar av världen. Mitt vardagsrum och min dator blir knytpunkten för USA och Thailand. Det är konstigt hur tidsuppfattningen kan variera, precis som om man bli tidblind. Jag kan inte särskilja dagarna som gått här hemma men jag kan räkna upp varje enskild händelse från Pers och min eurotrip. Det är i och för sig inte jättekonstigt med tanke på att an nupplever nya saker lite mer annorlunda än det gamla vanliga köret, fast det är obehagligt att tänka på.
Hittills funkar det, jag är nöjd med mitt Göteborg, även fast jag knappt lämnat Linnéstan på flera veckor. Ikväll slår jag på stort och beger mig ända till Majorna! Hör och häpna! Vad gör man inte för lite rödvin.

- Nästan som mig i Paris

Lev som Eldkvarn

Det är inte lugnt hur kall jag blir om fingrarna i snålblåsten. Jens och jag har gått runt i Haga och fotograferat. Jag förfrös. Är sjukt sugen på hemmahäng och sen utgång ikväll. Har inte klubbat på riktigt sen jag kom hem. Kanske ska jag bli full för kärlekens skull, som Plura sjunger. Nu måste jag kila ner till Hemköp och köpa crème fraiche.
Dagens låt här helt klart den midijazzversion av Tim Hardins “If I were a carpenter” jag hörde innan ”Play time” på Cinemateket idag.

Androgynt våld

80-talet var ett händelserikt årtionde i Sveriges historia. Ubåtar gick på grund, stadsministrar mördades, miljonprojekten beboddes och Jakob Dahlin blev hela svenska folkets myshomo. Mitt i storstadsidyllen växte medvetenheten om landet utanför, en tredje TV-kanal startades och verkligheten blev allt mer verklig. John Ajvide Lindqvist skildrar i sin senaste roman ”Låt den rätte komma in” ett decenniums sakta uppvaknande och formande efter de nyupptäckta kommersiella idealen som tidigare varit tabu. I Stockholmsförorten Blackeberg trängs ensamstående mammor, välmenande alkoholister, sökande ungdomar, vampyrer och välutbildade pederaster.
Oskar går i 6:an, är överviktig och ett tacksamt offer för översittare med bihang. I stort sett hela mellanstadiet har han blivit kallad grisen av sina antagonister och han litar egentligen inte på någon, förutom Tommy då. Den lite äldre limsniffande grannen som är helt okej så länge han inte blir för påtänd. Oskar är en beläst ung man, väldigt intresserad av bestialiska historier, både fiktion som verklighet, och har en klippbok med tidningsutdrag om seriemördare, psykopater och andra tabloidmonster. Man fattar snabbt tycke för den snart tonårige pojken, som för att dämpa sina aggressioner och ångestladdade tillvaro snattar godis och leksaker. Det är inte bara läsaren han lyckas charma utan i stort sett varje ny karaktär som introduceras ser på honom med blida ögon, om än lite väl medömkande. När Oskar träffar vad som verkar vara en nyinflyttad, något annorlunda tjej i samma ålder, får han äntligen perspektiv på tillvaron.
Ända sedan Bram Stokers ”Dracula” kom i mitten av 1800-talet har den rumänska mytiska legend det blodsugande monstret från bergen spridit sig genom västvärlden. Stroker baserade sin historia på fursten Vlad III Draculas bisarra levnadsöden och det sägs även att myter om blodsugande varelser härstammar från tider då rabiessmittan spreds genom Europa. Johan Ajvide Lindqvist tar det ett steg längre. Man får genom korta glimtar ytterligare insikt i vad som egentligen driver vampyren att om natten söka mättnad och tillfredställelse genom en halspulsådern på sitt offer. Mitt i kavalkaderna av blodplasma, saltsyrefrätt hud och våldspornografi dras genialiska paralleller till vardagslivets små bestyr. ”Låt den rätte komma in” är en bok om livet, en bok om längtan, en bok om att få komma ifrån. Ett monster hemsöker skogarna i Västerort och polisens spaningsstyrka plöjer efter utan minsta ledtråd, samtidigt som en ung pojke terroriseras av sina klasskamrater i en mellansvensk mellanstadieskola.
Historierna korsas genom kärleken till en främling. Oskars nyvunne vän är av vag sexuallitet och Tintomarareferenserna blir uppenbara, inte enbart för att Ajvida Lindqvist själv låter en f.d. svensklärare till pederast åberopa C.J.L. Almqvist-citatet ” Två ting äro vita, Tintomara - oskuld och arsenik.” En referens som drar ytterligare paralleller mellan det mörka hotet kontra den oskuldsfullhetens befriande. Den psykologiska balansgången mellan gott och ont som är vanlig skildrad i skräckgenren är en intressant beskrivning av det mänskliga psyket. Det som gör skräck så fascinerande är just den smärta som reflekteras i gärningsmannens tillsynes egoistiska och brutala handlingar. Monstret finns inom oss, vilket blir både bildligt och bokstavligt i de skickligt utmålade personlighetsbeskrivningarna. Ramarna för ett klassicistiskt uppbyggt verk förvrids och parafraseras när motpolerna möts och de mönstergilla antagonisterna blir en del av den protagonistiska utvecklingen. Skildringen av en bestialisk sexualgalning, vars avancerad pedofili sopar mattan med ”En vampyrs bekännelse” och andra peddoverk, skulle kunna få Freud att dansa av lycka, men boken är inte bara en demoraliserande freudiansk hyllning. Den sexuella drivkraften ställs i kontrast mot den asexuella kärleken och det pederastiska temat kan tolkas både som en hövisk platonism eller en frigjord dyrkan för det vackra, vilket båda ryms inom mallen för hur en vampyr framställs.
Den mystiske främlingen vacker någonting inom Oskar till liv. Med nytt brådmod stärks hans självförtroende, skammen slutar förtära honom och plötsligt har han börjat säga ifrån. I ena ögonblicket slår Oskar tillbaka, i andra attackeras en förbivandrande civilist. Blodbaden, som i tid eller annan bryter, ut får Wallgrens ”Den gudomliga kärlekens historia” att likna en ”Dagens boktips” i ”Bolibompa”. Köttstycken som slits från koppen, lemmar som knäcks likt kvistar, inre blödningar som blåfärgar blek hud och det är så vackert. På samma sätt som Yimou Zhang skapar estetisk action skriver John Ajvide Lindqvist våldspoesi. Likheten med Bram Stokers vampyrsaga är inte bara av genrebaserad karaktär. Båda romanerna är tidsdokument, produkter av en litterär samtid. 1800-talets romantiska ideal personifierat i en skräckskildring skapad ur en myt kontra 2000-talets snabba tempo och kvällstidningsanalyser, utan tid för reflektion, men skrapar man på ytan blir ”Låt den rätte komma in” likt ett av Hemingways berömda isberg.

This just in:

Det är Tim Burtons nyversion av ”Apornas Planet” på TV4 i eftermiddag. Hoppas jag lyckas bättre med timern den här gången.

Teknikens små under

För att jag skulle kunna se ”Green Wing” satte jag, i god tro, timern och försvann ut i den mörka natten. När jag kulle se det imorse hade videobandspelaren kapat av de sista 10 minuterna. Det blir så symboliskt när man masar sig upp med röda ögon och dålig andedräkt – jag slutför aldrig någonting. Samtidigt som Göran Persson håller sitt avtackningstal kommer det krypande, via ett misslyckat försök att spela in en brittisk sitcom, obehagskänslorna av självinsikt. Utanför lyser vårsolen stark över Göteborgslördagen, inne sitter jag i morgonrock med veckans motgångar svävande några centimeter över huvudet, som ett litet grått pappersmoln. Ironiserande nog är det min egen lättja som katalyserar hela upplysningssituationen angående min egen slapphet. En TV-serie får så stor betydelse. TV:n har i månt och mycket alltid styrt mitt liv men innan aldrig gett mig chansen att ta mig själv på allvar. Och nu blir det så patetiskt.
Och vem påstår att TV inte kan vara bildande?

En vecka till löning

Pank som jag är gick jag och köpte böcker. Fast det var bra, tror jag. Annars hade jag nog bränt pengarna på cigaretter och stor stark. Säga vad man vill om kortsiktig tillfredsställelse – jag gillar det! – men nu fick jag 9 böcker för 120 pixipaler. Myrorna kan ha sina små hemligheter. Visst, det är inte Mynt och musik-pris, däremot är det lysande titlar. Det var nog den dära antologin som fickd et att rinna iväg. Jag plockade på mig flera band av Fröding, två Karlfeldtvoymer, nåt Moa Martinsson och en Victor Hugo. Kände mig sjukt pretto när jag gick därifrån med Jens bredvid mig, som hade köpt en biljardslips.
Nu ska jag hjälpa honom med något fotoprojekt. Han ska ta bilder för Sony Ericsson Japan (sjukt seriöst!!), han behöver brainstorm angående snygga platser. Gärna något med geometri. Olle frågade mig om vi fick dricka öl samtidigt. Jag svarade att han inte kan förbjuda oss.
F.ö. blev det stekt aubergin.

Nu måste något hända

Patetiken har förändrats. Igår kom jag på mig själv med att lägga in en skiva för första gången på över en vecka. Varför lyssnar jag inte på musik längre… Däremot har jag skapat mig ett nästan perverst förhållande till litteratur. Jag prenumererar på inte mindre än tre olika kulturskrifter, jag fönstershopar böcker på Konstmuseets bokhandel och dräglar över diverse svåråtkomliga titlar på Adlibris. Det konstiga är att jag har svårt att kombinera dessa två intressen. I nallmänhet har jag röten koncentrationsförmåga vilket försvårar både läsning och lyssning. Om jag skulle försöka förmå mig själv till båda två samtidigt skulle det uteslutande resultera i vitt brus och och bokstäver som byter plats. Jag har länge försökt träna min uppfattningsförmåga men allt har varit förgäves.
Nu sitter jag här hemma, en tidig vårdag, efter ynka två timmar på Fjällskolan och kan inte ta mig för att gå ut i solen. Jag vet inte varför. Det tar bara emot och inte blir det bättre av att ha samma mantra ekande i huvudet: banken, jag måste gå till banken. Inte heller kan jag läsa Jag bara vänder blad utan att någonting fastnar. Intryckslös och uttryckslös. I och för sig ska jag dra-en-kaffe med Jensa, får se vartåt det lider.
Funderingar kring lunch: äta ute eller steka aubergin.

Retro

90-talspalör:
drivhuseffekten – växthuseffekten
yuppienalle – mobiltelefon
bulle – taxi
tuben – tunnelbanan
schyrre – bra, fint, tack

Kvällsrapport

Det verkar som lillsyrran och jag hittat något vi har gemensamt: "Dr Who". Funderar på att skaffa de äldre versionerna på DVD. Det måste ju finnas någonstans.
Kallelsen till högskoleprovet kom idag, jag bekräftade den nyss. Sjukt nojigt. Jag kommer fippla till det, glöma av att jag ska skriva det och komma springande i sista sekunden. Utan linjal! Sånt gör jag. Nu borde jag sova mig lugn. Har en lektion i svenska imorgon.
Lamporna pryder stenabåten där den ligger nere vid Södra älvstranden. Neon och krogar lyser upp Masthuggstorget. Vemodet ligger i luften. Vad hände med de sena kvällarna, ekande bitterhet och allmänt dekadent beteende? Sen Joanna försvann iväg till Staterna är det ingen som klagar längre. Antagligen är det bättre för mig, och ett tecken på karaktär, att jag stannar hemma om vardagarna. Fast jag har ju ingen ork kvar till helgerna. Vad var det som drev oss förr? Eller var det den där 3-månaders-fyllan i Europa som sög musten ur mig...

Uppdaterat

Nu har jag flyttat min MapLoco, den ligger längst ned om ni vill kolla in den. Sjukt ball att nån från Spanien checkat in mig.

Konst och klass

Det blev Konstmuséet och utställningan om Konstfeminism och sen Konsthallen där Sanja Ivekovics utvalda verk mellan 1974-2007 ställdes ut. Jag har varit så sjukt PK idag. Göteborgs Konsthall är ett bra ställe. Inte bara att det är gratis inträde, personalen är hjälpsam, kunnig och öppen för diskution.
Jag och Hannah satt i fiket länge och diskuterad Alliansen, medelklass och klassresor. Det var en fika som var berikande, till skillnad från alla andra slentriankoppar kaffe jag smäckt i mig sen årsskiftet. Kanske för att vi träffas så sällan. Well, well...
Nu är det kvällskurs som gäller. I vanlig ordning sitter jag på UB med min skinnportfölj. Måste komma ihåg att ringa morsan om "Dr Who".

Just det!

Glömde påminna om att Those dancing days "Tasty boy" är dagens låt.

Högmod

Jag har precis instalerat en MapLoco på bloggen. Jag vet inte varför, det är inte så att jag tror mig ha en nternatioenell läsarkrets och det blev inte ens speciellt snyggt, men Fredrik Virtanen snackade ju om det.
Snart måste jag ringa Hannah och bestämma museeträff. Jag röstar på Röhsska. De har någon grej om "ung svensk design". Fan va innovativt.

Allt handlar om yta

Those dancing days är ett oerhört snyggt band och jag som älskar snygga saker. De är bra, framför allt. Visst kan gitarren vara lite otajt och falsk ibland men det är lugnt, gitarristen är snygg. Självklart gror ett visst agg gentemot dem ifrån min sida. Lite irriterande är det ju när det går bra för andra. Det kan jag ta den här gången. De är ett snyggt band.
Deras ”Tasty boy” är helt klart morgondagens låt.

Sista gnället för kvällen

Folk verkar ha så lite att säga nu för tiden. Det mesta är långrandiga upprepningar ur vardagens meningslösa insikter. Anekdoter utan slutpoäng bara för att få synas några extra sekunder. Träffas-och-ta-en-fika har för mig blivit synonymt med meningslöst kallprat framkrystat ur konserverade föreställningar för att bibehålla den lilla gnuttan relation som finns kvar. Spontaniteten i ett sådant möte är lika vanligt förekommande som indiepopare i Polen. Är det så att det händer för lite, för jag hör samma historier om och om igen. Emellanåt funderar jag faktiskt på huruvida det är mina bekanta som är tråkiga eller jag som är intolerant. Eller är jag bara dålig på att fika?

Ensam är stark?

Inte helt oväntat kretsar en stor del av min vardag kring barn, barnafostran och barns förhållningssätt till varandra. Det är inte sällan man startar diverse tankebanor kring både ens egen och andras barndom och allt därtill. Tankarna flyr lätt iväg, man börjar ifrågasätta sina beteenden och ställningstaganden. Som barn har man merendels en relativt lättvindig inställning till existensen, man är i månt och mycket totalt omedveten de konventionella principer kring alltings vara kretsar. Då man inte reflekterar så mycket över tillstånd och närvaro är det svårt att skaffa sig en klar uppfattning. Anledningen till att barn ofta liknas vid direktresponsen personifierad är mycket troligt deras perception. Efter ett tag, i och med att man blir erfarenhetsrikare, börjar man reflektera över sin omgivning, fortfarande med intrycket av att huvudparten av tillvaron anpassas med syftet att understödja just en själv. Barn kallas ibland lite uppblåst för egoistiska. Allteftersom empirin blir starkare sprider sig även insikten om det kollektiva. Snart står det till och med klart att man själv behöver rätta sig för att komma in i leden.
Redan på ’dagisnivå’ lär sig barn att vända kappan efter vinden för att vara med i det starka, d.v.s. den stora massan. Denna synbarligen harmlösa strävan att få delta tar ibland förvridna proportioner. Viljan att vara med deformeras omärkligt, som en tjuv om natten, genom rädslan för att hamna utanför, till en vi-och-dem-känsla. Den överhängande faran att inte vara som ’de andra’, inte passa in i sammanhanget, kan driva de flesta till att göra vad som helst för att få smälta in i den stora blysänket av gemenskap. Självförtroende stärks i tillhörighet. Att agera som människor runt om kring sig, alla kompisar, blir ett naturlig val att långsamt låta sig formas likt omgivningen tycker passar. Inte bara ökar risken för att man förlorar sina egna karaktäristiska drag och åsikter, man mjuknar som självständig individ. Självklart bidrar man också till gruppens helhetsbild och därmed påverkar man även andra runtomkring. Även om det finns ett klart överhuvudet undgår inte vederbörande heller inverkan från andra. Sällan är det tydligt vem den såkallade ledartypen, många verkar i det dolda, ibland kan flera styra och ställa, det kan till och med vara så att det byts från och till. Men gruppen är konstant.
Därför är det svårt att bedöma vad som triggar igång aktioner och uttalanden inom ett samling. Alla gör det, i rädsla av att vara den som gör fel. ”Kids can be cruel” som Oprah sa. Hittar man en hackkyckling ser ingen ens egen skavanker. Anmärker man på de som inte tillhör gemenskapen stärker man väl sin ställning i den? Det går inte att förklara vad som pressar fram aggressioner och förakt mot tillsynes gelikar endast för att de står i fel folkhop. Visst, barn kan vara hemska mot varandra och det kan grunda sig i direktrespons och allt det där. Faktum är att mobbing, främlingsfientlighet och hatbrott grundar sig en och samma sak oavsett vad man väger in för sociala referenser – rädslan för det annorlunda och att själv vara det, rädslan för utanförskapet.
Inget nytt under solen, den har sin gång. Hur kommer det sig då att fördomar, de orättvisor man lastar på andra, ligger kvar så djupt rotade? Mina vänner pratar fortfarande om hur illa de tyckte om vissa klasskamrater för att de var så ’töntiga’. Jag försöker inte måla ut mig själv som ett helgon. Jag kan redan här säga att jag tillhörde de som stod vid sidan och tittade på, gömde mig när kommentarerna haglade över hackkycklingen som skyende smög genom korridorerna. Inte av rädsla för att själv hamna där utan bara av ren uppgivenhet. Jag tillhörde en värsta sorten, de likgiltiga. Det vet jag nu. Alltså förstår jag inte hur de jag alltjämt umgås med fortfarande häva ur sig dräpliga kommentarer om folks utseende, beteende, uttalanden och andra personlighetsdrag. En sak om man distanserar sig till någonting långt borta, en TV-personlighet, artist eller vilkensomhelst-person man stött på en gång. Inte det att man i all välmening sitter och snackar skit om någon vi känner, vet vem det är eller bara hört om. Man är ju bara mänska. Dock ar jag svårt för de som på fullaste allvar kan avsky på grund utav en olikhet, ett störande element eller outgrundliga och ömsesidiga påtryckningar från närvaron. När man gemensamt fortfarande föraktar människor är det inte långt kvar till Auschwitz.
Enda sedan barnsben har jag blivit intalad att ensam är stark. Det kan vara ett moraliserande barnprogram, en dikt av Karin Boye eller bara talesättet. Och alltid har jag ställt mig frågan vad som egentligen händer med de ensamma, de som lämnas utanför. En sak om man frivilligt går mot det kollektiva medvetandet, pöbeln eller bara en social konvention, de som väljer att sticka ut i hopp om förändring. Då kanske man känner sig starkare än Kenta med dunderhonung. Men alla de som aldrig fick vara med. De som inte fick chansen, de som hamnade i mellan. Hur starka blir de?

Kåta katter i nordanvind

Det liksom känns i luften, de kalla vindarna från norr tog med sig en doft av förtidig förhoppning. Solen gör sitt bästa och klarar nätt och jämt att tina upp blåfrusna fingrar trots sin brinnande styrka. Skateboardsklapper mot stenbelagda gångbanor studsar upp mellan husen och når mig där jag sitter och läser mina mail. Klyschor om vårkänslor och marskatter stör mina funderingar, får mig att avbryta mina försök att läsa reseskildringar från vännerna som flytt. Hitintills har jag inte hör en endaste katt yla på hustaken. Lite synd, jag hade så gärna velat tro på det passionerade vackra dolt i anskrämliga brunsttjut.
Att vakna med solens smek genom persiennerna, för en stund leta med blicken genom rummet och försöka lokalisera mig, ackompanjerat av sjörapporten fick mitt bröst att imorse skrika vår. Även om kroppen var stel och seg som om jag legat i dvala genom vintern fann jag inga större svårigheter att rulla ur sängen. Idag vaknar minnen till liv. Sorglösa, naiva, oresonliga bildspel blossar upp mitt i den gråa massa till hjärnverksamhet som ryms i min skalle. Glada dagar alltid, sist när jag var glad… Torgen tycks lysa och grönska, asfalten blommar och Nya Masthuggets plåtmonster till kvarter skimrar i ljuset från euforin. Allt tycks vackert, allt tycks bra. Vad lite solljus kan göra. Regnar det imorgon blir allting precis tvärt om, och snart så kommer ju sommartiden och vrider bort oss i dunkel.
Dagens låt blir såklart ”Kapten Sol” med Pontus och Amerikanarna.

Fora, va fan betyder Fora?

Kuvertet låg där på köksbordet och formligen lös försening. Uppe i ena hörnet var det tryckt ”Fora” i stora tydliga bokstäver. Jag har fortfarande inte listat ut vad jag ska göra med det men det är fullspäckat med olika pensionsfondspararalternativ. AMF, Nordea, SEB, Gud vet vad. Och plötsligt blev livet sådär jobbigt igen. Efter en lång stunds tomt stirrande ut i luften slog jag de romantiksvulstiga tankarna på, och med dem tillbakaträngtandet till, de sorglösa gymnasieåren. Med viss vämjelse erinrade jag mig varats olidliga lätthet – att varje dag vakna upp efter en natt framför OZ, Seinfeld och Frasier; att varje morgon kunna lämna lägenheten och slita asfalten med känslan av oövervinnerlighet, att för en gång skull kunna känna sig snygg när man är på väg någonstans. Nu sunkar jag om kring i Linnéstaden likt vilken frilansare som helst, utan varken ork eller lust att fixa frisyren. Att jag putsat skorna idag är en ren sinkadus i min annars så nedtrampade vardag, anomalien som stadfäster normen, och mitt hårs döda materia är paradoxalt nog levande bevis på hur förvekligad min högfärd och frivolitet jag en gång bar med högt huvud. Inte för att jag hade mer pengar och jag hade antagligen fått lika mycket kallsvettningar av ett pensionsbesked då som nu, dock är det nästan som om jag hade ett rikare själsliv. Det är nog bara inbillning. Men ändå. Klubba på vardagar, dandykväll om helgerna, sena kvällar tidiga mornar, flärd och glans och dekadens tjosan hejsan vad jag romantiserar.
Amerikanska Office på femman ikväll. Bästa att jag pluggar snart då, så jag hinner se det. F.ö. måste jag påpeka att TV.nu har en sjukt skum beskrivning på ett av Simpsons-avsnitten: ”Det är skräckens dag i trädkoja.” w00t…

Dagens låt: "Handy-Man" - The Knife

Produktive Linus är igång igen. Och nu är jag allvarlig. Inte nog med att jag ska plantera om mina växter lite senare, jag har även putsat alla mina skor. När jag plockade fram bootsen jag köpte då jag var i Rom med familjen hade de möglat. Inte nog med att sulorna lossnade hela tiden, de klarade inte ens av att stå i en garderob. Ytterligare en anledning till att hata Italien. När jag var gymnastiklärare på Nordhem idag sträckte jag mig i ett försök att veva upp en tjockmatta. Jag är så patetiskt klen. Olle knäckte mig i armbrytning i lördags. Fast jag har lovat mig själv att springa imorgon också. Beach -07 som sagt.
Annars inga större skavanker en eftermiddag som denna. Förutom att min iPod börjat krångla igen. Det blir nog ingen spökvandring ikväll och inget Cinematek. Däremot ska jag läsa lite om etnologiska narrativa perspektiv. Funderar på att ringa Josefin och tigga till mig en klippning. Hon åker ju ändå in till stan på onsdagar, och jag slutar två. Perfa!

Dagens låt:

"Sandras sång" - Lennartz.

Genus och generation

En av vår tids största olater bland samhällsmedborgare och despoter har länge varit en tvångsmässig kategorisering av sina medmänniskor. Kanhända placeras var och varannan invånare i vederbörliga fack endast för att underlätta den såkallade subliminala rangordningen vilken alla flockdjur (märk att jag redan här är av den bestämda uppfattning att människan är så beskaffad) närmast (o)frivilligt underkastar sig. Grupper är betydligt lättare att hantera än att värdera varje individ per se. En sådan kollektiv konstruktion bygger på gemensamma grunder för hur var och en av ’medlämmarna’ blir interpreterade och hur de bidrar till samhörigheten i grupperingen. Oavsätt om man valt att vara en del av en dylik social konstellation förblir man alltid präglad av hur övriga aktörer agerar.
Men som allt annat i vår presumtiva verklighet blir tillvaron och omgivningen en tolkningsfråga. Det jag upplever kan skilja sig fundamentalt från hur min granne upplever samma fenomen. En företeelse ser olika ut för olika personer baserat på en rad olika aspekter. Inte bara ideologiska och sociala perspektiv väger in utan tillsynes små saker som kön, ålder, etnicitet och personlig smak. Oavsätt hur jag väljer att tolka och analysera miljön runt omkring mig förblir det min verklighet och kan aldrig riktigt rubbas av hur någon annans verklighet ser ut. Även om två personer upplever samma händelse väldigt olika och båda går därifrån med premissen att de äger tolkningsföreträde är och förblir sanningen alltid subjektiv. Förutsätter vi att det finns en egentlig sanning, någonting som inte går att ifrågasätta hur man än vinklar synpunkterna, kommer vi aldrig att komma så nära den att vi har samma åsikter och insikter angående dess vara. Det jag upplever blir aldrig så likt någon annans tillsynes dito upplevelse.
En sådan sak som generationer är vår mest klassiska generalisering. Vi placerar in folk fack baserat på något så banalt som ålder. Inga andra tillhörigheter eller affiniteter än det att man råkat födas under ett och samma tidsbegrepp. Jag kan tillhöra samma generation som colombiansk flykting i USA eller en tibetansk munk utan att för den delen ha någon som helst liket med dessa mina vapendragare. Detta något förvirrande koncept har alltid frustrerat mig. Till exempel känner jag mer tillhörighet med medelålders, brittisk kulturskribent än en jämnårig freestylerappande Hisingengangster.
Är det luddigt, är jag ute på djupt vatten… Jag minns inte längre vad jag ville säga. Fuck it.

Uppfann jag precis ett nytt ord?

Morsan har bestämt sig för att göra semlor och så blev den joggingturen kontraprodukterad.

Godmorgon världen

På ett sätt skulle det vara ganska skönt om man slapp det där samtalet från poolen idag. Egentligen känner jag inte för att jobba och om de inte ringer så är det inte på mitt ansvar. Jag kan verkligen inte med att tacka nej.
Jag har en mängd göromål att ta tag i och det vore passande om jag får det överstökat redan i början av veckan. T.ex. hade jag tänkt plantera om alla växter i mitt rum… men, nej. Jag är gympalärare på Hagaskolan.

Rödvin, Ulf Dageby och bakfylla

Lördagen var i mina ögon en succé. Vi drack oss glada och spelade oss sura uppe i Gamla Masthugget. Undertecknad gick hem med segern och skapade osvensk stämning både på kemisk och naturlig väg. Jens och Oskar drog sig ur, fast kvar var ett starkt gäng på fem genier. Efter slutstriden firades vinsten nere på en av Andra Långs namnkunniga hak för att sedan fortsätta inpå småtimmarna tillbaka uppe i Olles lägenhet. Där var det ”En dag på sjön” och ouzo som höll deltagarna igång. I alla fall för några timmar, innan hela gänget däckade utspridda lite varstans i de tillhandahållna 4 rum och kök. Idag har jag mått skit, fysiskt likväl som psykiskt, och bangade FA-cupen.
Nu läser jag ett mail från Saida och har jag hittat funktionen sökhistorik på Google. Ball.
Bakfyllan har ännu inte lagt sig, trots bukfyllan. Illa, illa, usch, usch, usch...

Reinkarnerad exakt som förut

För någon timma sedan fick jag en flipp och läste igenom en mängd av gamla inlägg jag skrivit. I tre år har jag skrivit, mer eller mindre regelbundet, på bloggen och det är förvånansvärt hur kort jag kommit i min personliga utveckling. I slutet av augusti 2005, när sommaren var på väg att försvinna iväg i ett grånande moln av förtvivlan, satt jag hemma framför TV-repriserna på Femman, i brytpunkten mellan ett relativt dåligt kvällsjobb vid Stigcenter och att göra ingenting. Någon månad senare skickade samme yngling in, på inrådan av Arbetsförmedlingen, en anmälan till Vikariepoolen Linnéstaden. I början av januari 2007 satt jag där igen, framför gamla kultseriers oändliga rundgång, i min egen misär, med ett nyvunnet fotbollsintresse och blackare än aldrig förr. Så jag gjorde det enda rätta och ringde Pia och Carina för att krypa till korset. Nu är jag fast.
Helt miserabel är jag ändå inte och jag har faktiskt gjort en hel del med tiden, fast min vistelse på Universitetet och i landsflykt känns nu sammandraget och överträffat – som på distans. Nånting, nånting måste göras. Om jag ska klara mig igenom den här vårterminen krävs någon form av stimuli, en förändring som inte bara väcker mig ur dvalan utan ger mig något mer beständigt att fästa mig vid. Det funkar inte att driva runt längre, inte för mig. Många känner sig nog tillfredsställda av att läsa samma morgontidning, gå på samma buss och sitta på samma pub. Samma gamla tidsfördriv, samma gamla storstadsliv, som poeten sa. Jag har aldrig sett mareld eller norrsken, men jag har sett neonljuset spegla sig i vattenpölarna utanför Pusterviksteatern och nött asfalt under Conversesulor längsmed Andra Långgatan sen jag upptäckte snedluggen, kajalen och Lucky Strike.

Livet om löken

Som jag har förstått det skriver Alex Schulman en krönika i gratistidningen Punkt SE varje fredag. Den 9 mars inget undantag och i det numret deklarerar han högtidligt om människan som levande lök. För ett ögonblick verkar det nästan som om han menar att det de facto är han som myntat uttrycket om lager på lager på lager för att sen gå in på hur han fungerar som rödvinsfilosof, vilket i sig är en ganska sofistisk och klockren skildring av vardagskrogrundans konsekvenser. Men det där med löken är en metafor jag aldrig förstått mig på. Det går inte ihop. Att man har flera olika stadier, speciellt under fyllan, är ingen banbrytande nyhet direkt – det är sånt psykologer och filosofer ältat till oändlighet vid det här laget – men att man skalar av sig och byter karaktär som en lök håller inte. En lök ser för det första lika dan ut hela tiden, efter det att man slitit av den det första skyddande höljet. Sen blir den ju bara mindre. I ett misslyckat försök att gå in i sig själv kan man sannerligen känna sig liten, fast jag tror knappast man avlägsnar den där hala ytan av gråtframkallande hölje som lagt sig runt en mer eller mindre vederhäftig medborgare. Kanske att ju mer man öppnar sig desto lättare är det att komma till nästa nivå, lite som ett AA-möte, fast det känns också långsökt med tanke på lökens konsekventa fysionomi och psykets skiftande personlighetskaraktäristika. Nej, lök är ett tilltugg; gärna syltad med honung och crème fraiche till.

Dagens låt: "Homecoming queen" - Sparklehorse

Helt plötsligt dök Bobo upp. Det förstörde visserligen min pluggkväll men vi hade en riktigt trevlig get-together. Vi snackade katolicism, decibel, sträckningar i ljumsken och Goya. Nu ska jag borsta tänderna, tandtråda och munskölja innan jag krypern ner i sängen för att lyssan på Sparklehorse och läsa John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Det är ingen Stroker, fast duger det gör den.

Ang. vårens ankomst

Gissa om seminariet var inställt. Fan ta vårt högteknologiska samhälle där folk förväntas hålla sig uppdaterade via kursportaler och annat Internet-tjafs. Det är socialdemokratins fel alltihop! Tacka vet jag konservatism, stenografi och läskpapper. Det enda positiva utav hela situationen är att jag får chansen att se första avsnittet av ”Dr Who”. Har aldrig sett originalet men så lite av den nya versionen när jag var i Manchester senast.
Apropå en artikel i Göteborgs Posten så såg jag faktiskt ett gäng snödroppar i en rabatt inte långt härifrån. Var exakt minns jag icke, men jag blev varm inombords. Blotta åsynen av dessa vita små spröda lökväxter väckte den sedan länge slumrande passionen och bäddade in, likt ett påslakan stoppat med amaryllis, mitt hjärta av sten.

This goes out to all the bitches and the hoes

Internationella kvinnodagen, vad kan man säga. Lite intressant är att vi idag, åtminstone om man ska se till kurslitteraturen, ska ha någon form av genusrelaterad inriktning på föreläsningen ikväll. Och det är inte bara feministiska strömningar i luften, det cirkulerar vårkänningar runt stan. Promenaden från Annedalskolan till Universitetsbiblioteket var en fröjd, trots den överfullt lastade ryggsäcken jag axlat. Fortsätter väderleken kommer jag dumt nog förälska mig i någon snart. Jag är sjukt pepp på rödtjut, frågesport och melodifestival på lördagen. systembolaget kan vänta sig en besökare redan imorgon. Come and get me Señor Tinto...

Halvtidsvila

WTF, Virtanen har rätt! Visserligen är jag av åsikten att det är Statens uppgift att bilda folket i vad som är estetiskt tilltalande, men inte till en kostnad av sin egna existens. Än så länge är medborgarna för dumma för sitt eget bästa. Dokusåpa - det säger väl allt?
Nu är det paus och pep talk, för mig gäller ost, blogg och elitism.

Föresvävande luftslott

Det där med att googla sitt eget namn kan vara ett tidsfördriv att dö för, men inte om man har ett ovanligt namn och få anledningar att leta. Jag har en sökträff. En PDF-fil från bostadsrättsföreningens kvarterstidning. Tidigare låg det även uppe ett matchreferat där det förklarades att jag fått avbryta eftersom jag tappade min lins.
För några dagar sedan drömde jag om Manchester. Eller, jag tror det var Manchester i alla fall. Det var gemytligt, fullt av snygga människor och regn – allt man kan begära av ett kulturmecka. Nu är det verkligen upp till mig att förverkliga mina högtflygande planer. Jag kan inte sitta hemma i fåtöljen hela livet och glo på gamla Premier-repriser på när ”The Reds” tar ligaguld. Jag ska dit, igen. Jag ska dansa och slåss, igen. Jag ska pissa på Holy Name Church, igen. Men den här gången ska jag inte bo på ”YMCA”, som det kallas. Jag ska skaffa en lya längsmed Deansgate och ett jobb på Vinyl Exchange. Regnet ska falla och tågen ska dra förbi. Raj ska komma för bi någon gång i månaden och vi ska göra stan osäker. Gå på universitetets klubbar och mucka gräl med de svenska banden. Livet ska leka.

Mitt liv i tablå

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men TV utgör en stor del av mina vardagliga bestyr. Inte bara vardagliga, helgdagliga också. Man skulle nästan kunna säga att jag planerar min tid efter TV-guiden. Förklaringen är enkel. Jag är missbrukarmaterial, d.v.s. jag har lätt för att fastna i vanor, beteenden och mönster. Mina bestyr blir som stödord varats långa fusklapp. Den lama föreläsning som ska likna liv är så modellbunden att den får Ian Flemming att verka rena ekvilibristinnovatören. Min existens är ett skämt. En sak att vara slentrianbaserad när man har fast jobb och hyresrätt, men i in situation. Min existens är ett skämt.
Skärpning, Linus!

Och så tattoo-expo nästa helg

Det där med ny frisyr och så sätter griller i skallen på mig. Tur att jag inte är en impulsmänniska som gör saker utan att reflektera över det väldigt, väldigt länge. Då hade jag nog suttit och grämt mig just nu. Fast det där med rakat på sidorna kanske inte är en så dum idé ändå. Jag får se till att Josefin hänger i krokarna snart så hon kan få lov att klippa mig. Har inte råd annars med tanke på att jag tänkt köpa ett par skor av Michael. Röda. Nice…
Blir mer och mer sugen på hjärtat/rosen/ankaret. Eller rent av en Lichtenstein. Först måste jag bara bli snygg och vältränad. Beach -07 kommer snabbare än vad man tror. Ska jag ut och springa imorgon, före jobbet?
Matchen har börjat.

Diskurs

Tanken var att jag skulle till Cinemateket för ytterligare en Hitchcock men det blev AW med Olle istället. Han faktiskt plugga lite också. Läste en ganska intressant utläggning om generationsbegreppet. Huruvida generation är erfarenhet eller kategorisering, typ. Personligen tror jag allt är förtryck av individen. D.v.s. mig.
Våren nalkas och trots ösregnet idag tror jag mars kommer bli en bra månad för oss katter. Det ska bli en bra årstid. Skinnpaj, grusfotboll och folköl. Varje år romantiserar jag kring parkhänget, trots att jag aldrig riktigt upplever det. Det är en sån där grej som är bra så länge man slipper göra det själv. Visst ser det trevligt ut.

Bad hair day? Bad hair!

Asylpolitik och dansband genomsyrar kvällens sändningar i kanal ett. Länge har jag funderat på en karriär som hallåa. Undra om jag skulle göra mig? Jag tror nästan det. Jag har hyfsad utstrålning och är bra på att bända orden till oigenkännlighet. Fast man ska ju vara folklig och lättförstådd. Jag är folkskygg och missförstådd. Dessutom fortsätter Aftonbladet att ge mig mindervärdeskomplex och prestationsångest. Jag klarade inte av korsordet heller.
Snart ska jag bädda ner mig i sängen och försöka läsa lite etnologiska studier innan jag idiotglor menlöst på TV8 och ”Studio Virtanen”. Jag måste bara bädda och ställa in kanalen först. Frågan är om jag ska låta MTV ligga kvar på åttan eller byta plats. Vilket skapar mest förvirring?
Mitt hår är ett yrväder. Det borde någon göra något åt. KOLLA KOLLA verkar vara en ball salong, men jag har fan inte råd att punga ut 450 kalla för att bli rufsad lite i kalufsen. Jag är fattig och miserabel med ovårdad frisyr. Jag tror inte man får kalla mitt trassel för frisyr. Inte ens likna det vid något åt det hållet. Nagel i ögat möjligtvis.

Amerikanskinspirerad skit

På femman visar dom nya satsningen ”Klippshowen”. Börjar de få ont om penger, eller vad? Det är ju bara massa AFV-klipp och Pontus Gårdinger. Otroligt av. På tal om urvattnade koncept måste ju Fredrik&Filips nya "100 höjdare" vara det ultimata beviset på att de saknar medial grace. Ska man göra något ska man göra det tills det det blivit stentrist och sen fortsätta lite till. De grabbarna har haft några av de bästa idéerna, men de är inte läpade för att stå framför kameran. Internhumor är inte kul för en hel nation.
Nyss gjorde jag Aftonbladet Söndags frågesport och fick sämre poäng än Alex Schulman. Försök att inte vara nedslagen då. Jag är så trött.

Dagens låt:

"Godmorgon Columbus" - Pontus & Amerikanarna

Godmorgon, magistern

Med lite snabb överslagsräkning har jag kommit fram till att det i helgen var ett år sen som jag och Olle flyttade till Tynnered. Det är underligt att föreställa sig. Tidigare har jag inte riktigt haft något begrepp kring tidens gång men jag minns exakt hur jag tänkte och kände då vi precis flyttat in på Briljantgatan 67. Precis som jag med lätthet minns hur Per och jag brände genom Guldheden i skydd elbil försedd HSB-klistermärken. De daggstänkta mornarna, Pontus & Amerikanarna och måndagar. Det var min första egentliga kontakt med vardagen. I och med att jag flydde landet i höstas har jag aldrig upplevt något annat än en blommande vår och en gassande sommar. Gräset vid spårvagnshållplatsen som aldrig klipptes, förfesterna med på balkongen som alltid ballade ur, örtträdgården i vardagsrumsfönstret som tycktes dödsdömd redan från start, allt det är bara en erfarenhet nu. Glorifieringens gyllene balsam ligger som en tunn, tunn hinna över hela vårterminen -06. Och sen kom sommaren med fotbolls-VM, rosévin, Bellevue marknad och sushi. Farligast av allt är att jag ibland kommer på mig själv med att vilja göra om det.

Äntligen

Efter brunch, Hitchcock och ”Demokrat” blev det foosball, absinth och ”The Office” hemma hos Jakob. Farsan och jag hann t.o.m. förbi Notting Hill för att käka. En heldag som hette duga. Olle och jag slagga över i Kungssten och promenerade hemåt i söndagseftermiddagens solsken. Vi stannade vid Västra kyrkogården och löste korsord på en parkbänk. Egentligen hade jag tänkt kila till Cinemateket men jag stod över för ett gäng vårrullar hemma hos familjen Hellblom/Fornander. Vi såg en av tidernas sämsta VHS med världens 100 snyggaste mål, som någon italienare snickrat ihop. Dock grym midimusik.
En grej som jag finner mäkta irriterande är att GP valt att lägga TV9 i deras programstablå och helt slopa sexan. Vem fan kommer kolla på TV9, det är ju bara budgetdokumentärer och Royal league. Tacka vet jag Stargate-serierna.
På onsdag lirar Man U mot Lille. Viktigt, viktigt. "Scrubs" ikväll. Nästan lika viktigt.

Anka - i dubbel bemärkelse

När jag igår skrev Charles Barks menade jag självklart Carl, vilket bara ytterligare styrker min poäng om att jag gillar serier utan att för den delen veta speciellt mycket om dem. Såå..

F.ö.

Jag kom aldrig iväg till banken.

Celebrity deathmatch - ooh, the memories

Fy fan sicken dag. Inget produktivt har mynnat ur denna pottpuri av SMS, youtube, sci-fi, glass och självömkan jag får lov att kalla tillvaro. Såg precis ett avsnitt av "Green Wing". Britter kan vara det roligaste folkslaget, for real. Slötittar på MTV och minns tillbaka då vi brukade slagga hemma hos mig och kolla på Private Shop.

This just in:

Tydligen förnekar Jerry Juhl att den svenka kocken Lars "Kuprik" Bäckman skulle vara inspirationskällan till "The Swedish Chef".

Opium åt folket

Av någon anledning har jag ända sedan dagis varit såld på serier. Inte så att jag besitter några fördjupade kunskaper angående Marvel vs. Detective Comics, jag kan inte avgöra vem av Charles Barks eller Don Rosa som är mest Kalle, för mig framstår det underligt att Fantomen och Mandrake känner varann och jag har absolut noll koll intriger komplotter, parallella universum och multipla personligheter. Men jag tycker det är fruktansvärt fräckt. Det kan vara det att jag som liten inte gillade att läsa och sällan orkade ta mig an massivare texter. Serier hade actionspäckade sidor i fyrfärgstryck, fulla av rörelse och överraskningar. På senare år fascineras jag över de komplexa strukturerna i uppbyggnaden av en seriekaraktär. Hur allting passar så fruktansvärt bra ihop. Skapandet av en serie måste vara en fantastisk och tidskrävande process och jag kan bara ana mig till den tillfredsställelse när man i slutänden lyckas knyta ihop säcken på ett imponerande och för handlingen logiskt vis. Jag ångrar lite att jag aldrig blev en nörd.
Det som imponerar mest på mig är seriers förmåga att skildra de inre striderna hos en karaktär, vara sig de är en hjälte eller en superskurk. Alltid är det något som länkar antagonisterna samman. Är det inte jakten på ett minne är det sökandet efter sin själ eller önskan om ett vanligt liv. Många av karaktärerna har ofta tragiska livsöden att berätta. Hur de blivit övergivna, svikna lurade eller bara trampat snett. Humorn är också ett berikande element. Sarkastiska kommentarer, one-liners, fyndiga sentenser formligen sprudlar i serievärlden. Tillsammans med en oerhörd kunskapsrikedom. Ta serier som ”Asterix”, ”Tintin” och "Spirou". Där kan man lära sig mycket om både forntid och framtid. Dessutom ställer vissa serier högt etiska och filosofiska frågor på sin spets, utan att för den delen bli sensmoralistiska och pekpinneduktiga.
Vad kan jag säga. Serier är det nya religion.

Säga vad man vill om att vara sjuk, det löste i alla fall min akuta kalsongbrist

På ZTV:s hemsida har de lagt upp en gammal dokumentär om The Soundtrack of Our Lives. De snackar om intrikata melodier, Southampton och Gasolines bas. Istället för att läsa nya Ordfront eller BON, vilket jag håller med om att det är en motsägelsefull kombination, så sitter jag och nostalgiglor på en streemad intervju med dålig upplösning. Jag ryser till ordentligt när jag tänker på hur jag och Robin stog längst fram vid kravallstaketet då KALAS besökte Västervik. Minnena från den spelningen vann mig faktiskt en TSOOL-påse. Serrö!
Jag har tagit en dusch, dock sitter jag fortfarande i morgonrocken och har inte borstat tänderna. Till vilken nytta? Funderar på att rosta ett bröd.
Sen ska jag ta tag i saker och ting.
Varför händer inget i blogg-Sverige?

Jag har tråkigt

På GP:s hemsida går det att läsa att Kylie Minogue ska vara sommarens baddräktsmodell för H&M och på Manolo an man läsa om Weekdays nya satsning.

Maken till white trash-glamour

Äntligen tog ”Ego girl” slut. Carolina Gynnings självbiografiska berättelser om det sorglösa livet som ung, vacker och plastikopererad har legat på mitt nattduksbord i över en vecka i vänta på att bli utläst. Jag har inte kunnat ta mig för. Egentligen har jag ingen bestämd åsikt om Gynning och hennes mer eller mindre tvivelaktiga karriärklättrande genom svensk media. Hittills har hon lämnat mig ganska oberörd och jag har inga intentioner att kritisera hennes som person eller hennes val av liv. Grattis, kan jag bara säga, till att det går så bra för dig Carolina! Men någon författare är du inte. Och ibland är du skrämmande naiv. Det känns inte riktigt som du tänker dig för i alla lägen, speciellt inte vad det gäller att återberätta ditt liv. Tråkigt nog framställer du dig själv som den människa med sämst självinsikt i världen – snudd på hybris. Ett gammalt ordstäv, inte helt taget ur luften, gör sig påmint: ”Det är lätt att vara efterklok”.
Som jag väljer att tolka det är boken ett sätt för Carolina Gynning bearbeta sin minst sagt traumatiska tid som fotomodell, skådespelerska, dokusåpakändis, sångerska o.s.v. och inget fel i det. För vissa har ”Ego girl” helt klart ett underhållningsvärde, men för mig blev det bara en parodi på sig självt. Det berättas om hur Carolina växte upp som ’frigjord vilde’ efter en mer eller mindre jobbig barndom. Man får klart för sig hon har en livsavgörande kombination av personlighet och självbevarelsedrift som räddat henne från att bli slukad av modevärldens rovdjur. Tillsammans med det att hennes mor inte lät henne proffsjobba innan hon avslutat sina gymnasiestudier. So far, so good. Det är först när hennes pojkvänner en efter en radas upp man börjar ana oråd. Alltför ofta nämns det att till skillnad från alla tidigare relationer har just denna kille blivit en vän för livet, och det är väl sånt man tycker att Gynnings medhjälpare Ingrid Carlkvist borde ha redigerat bort. För det är väl därför hon står medskriven på omslaget? Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Snart blir mallen för uppenbar och efter halva boken pallar jag knappt att läsa mer. Jag plågar mig faktiskt igenom det sista kapitlet, skrivet likt en dagbok. Huruvida den är fiktiv eller sann framgår inte.
I den värld av kokain, kändisfester, gruppsex och social missanpassning står den blonda svenskan – hon ar blivit kallad både den nya Anita Ekberg och Victoria Silvstedt – trots allt på egna en och verkar ibland likt en hjältinna, vars självutnämnda uppdrag är att rensa upp i Milano-träsket och spegla hur det egentligen ser ut. De goda intentionerna till trots ser man ingenting nytt. Allting har sagts tidigare och det enda som gör någon skillnad är att detta är versionen om hur någon nyktrade till under en dokusåpa och lyckades skapa något oavsett sitt svartmålade rykte.
En sak som irriterade mig är hur Carolina hela tiden framställs som en ytterst insiktsfull och upplyst person. Vilket hon säkert också är nu, men jag har svårt att se hur hon i många fall lyckats hamna i de häpnadsväckande situationer, främst i destruktiva relationer med svartsjuka/våldsamma/psykotiska pojkvänner, vilka boken består av. Många gånger tror man inte det är sant och jag kom på mig själv att tänka ”inte igen!” då hon berättade hur och gick/tog tillbaka Olivier de Paris. Vad som fick droppen att rinna över för in del var när man fick veta att hennes bror drabbats av cancer och hur blotta åsynen av bölderna på dennes hals fick henne att ställa diagnosen. Jag vet inte om jag letar fel. Många skulle säkert dra samma slutsats som Carolina gjorde, men det är något i hennes glorifierade framställning av sig själv som får det att verka så påklistrat. Antagligen hade jag tyckt annorlunda om den sekvensen varit tidigare i boken, innan man hunnit tröttna på alla utläggningar och slutledningar.
Har man ett genuint intresse får Carolina Gynnings liv och leverne kan ”Ego girl” säkert vara oerhört berikande, fast ur ett författarkritiskt perspektiv är det en tråkig upplevelse. Säga vad man vill så berättads det dock om hur en trasig själ fått orken att hela och tack vare en dokusåpa blivit av med såväl ätstörningar som drogmissbruk, fått ett relativt lyckat genombrott som konstnär och nu – även om historien inte förtäljer det – sitter och pratar dagsaktuella ämnen i TV4:s ”Förkväll”.
Fast i mina ögon kommer hon alltid förbli den naivt lyckliga flickan från Helsingborg, inte ännu opererad, utan extensions och på väg uti den stora världen i Milano.

Get back

Det börjar ordna upp sig: jag är inte lika tung ihuvudet, alla räkningar är betalda och man kanske till och med orkar pallra sig iväg till banken och sätta in pengar.
För den delen var Yaga säkert skittrist igår.

Det här suger

Jag orkar inte läsa, jag missar både tentan och Yaga ikväll och jag måste tröstäta massa glass. Tyck synd om mig!