Dagens låt:

Den här allstå. Jag är evigt tacksam.

Var det tisdagarna som kliade mest, Maya?

Jag driver runt i lägenheten och letar efter en termostat. Mina fingrar är blå, och jag kan inte för mitt innersta förstå hur jag kan frysa så. (Märk väl att jag använder mig av inte blott slutrim tillika inrim) Det är inte speciellt kallt ute och lägenheten har värmeslingor i golvet. Det är nog bara en sån dag.
Skivsamling.nu ligger nere så jag kan inte uppdatera med mina på CD-rean nyinköpta plattor. Allt tycks gå emot mig. Diskmaskinen väsnas vilket förvärrar min, på grund av en ovanligt lång och sömnlös natt, bultande huvudvärk och det blir inte lättare av att Ibsen var norrman. Hata norrmän. Det är nästan rätt åt honom att han fick apoplexi.

Per Hagman ska till Kafé Hängmattan imorgon och jag försöker luska reda på vilken tid, men jag vet inte vart jag ska vända mig.
Varför klagar alla på min raljanta tautologi? Är det nån form at Janteism och jalusi, eller är jag för högfärdig? Borde jag ändra på mig?
Skeptisk eskapism är alltid bra.

Det är den sista januari.

Teori och konklusion

Den traditionsenliga söndagsölen till trots är jag fortfarande lite moloken och platt. Det är inte vanlig tonårsnihilism – den gjorde jag mig härförleden av med i och med mitt inträde i vuxenvärldens outforskade kosmos – som går att supa bort med goda vänner och bra musik, det är något annat som gnager; reversen av en kvasiinsikts betryckta eftergifter. Beklämmande som det är erinrar jag mig ett tomt skal.
Visserligen var ”gymnasietiden” en jovial säkerhet, men jag kan inte på något sätt påstå att jag inte fortfarande har det ganska lätt och menlöst. Jag vill ändå påstå att det finns en samklang mellan mig och min tillvaro. Bortser man från mildare depravering och det ett fåtal mardrömmar i månaden måste jag säga att jag lever ett tämligen harmoniskt liv för tillfället, och det finns inget som inte går att bota med en kopp kaffe och en cigarett.

Avsky din näste

Jag fyllekäkade inte inatt. Är det bra sak eller dålig sak? Och undra vad det betyder…
När jag stod vid det menlöst surrande elskåpet i Hagas epicentrum och rökte en Lucky Strike Silver slog det mig hur pinsamt exhibitionistiskt jag framställer mig själv. Jag fimpade och gick hem för att läsa Kung Oidipus. Här sitter jag nu. Och jag vet att jag sagt det förut men det är så mycket lättare att orera ut hur missanpassad och felbehandlad man är och hur vämjeligt prosaisk existensen ter sig. Dessutom är det så mycket annat som drar: en CD-rea bland annat.
Veckans enda ljusglimt får väl symboliseras av den lockande törstsläckare som nalkas i och med eftermiddagens vita snönejders övergång i mörkt hotande söndagskväll. Förhoppningsvis omvandlas bakisyrseln i ny rusning och man kan förlåta tiden och dess gång under de knappa timmar av rekreation Kings Head kan erbjuda.

Nu måste jag verkligen förvilla mig i lyrikanalysen och diktkonstens dunkla rum.

aber, aber über alles

Allmän fråga: brukar jag lukta rök? Jag har fått för mig att jag gör det, vilket det också kan finnas belägg för.
Jag ringde precis Tages Konsult & Trading Erixon AB. De bad mig återkomma på måndag. Hmm, undra varför?
Det är många frågor idag: bl.a. hur tentan kunde gå över så fort och smärtfritt, vad jag ska äta till lunch, planerna för Olles födelsedag imorgon, ifall Robin ringer upp snart, varför jag har över 200 sidor att läsa tills nästa lektion, när jag ska få tid att läsa dem, vart lönen på 1 280 bagis kommer från, om jag kan kosta på mig kläder från Acnes utförsäljning; för att nämna några. Men: mina böcker har kommit!

Rent praktiskt borde jag äta snart, i och med att jag ska hinna med gymmet innan filmfestivalen.
Filmerna jag ska se hittills är:
Svenska bilder 2, fredag 27/1, Pustervik
Svenska bilder 1, lördag 28/1, Pustervik
Svenska bilder 3, söndag 29/1, Pustervik
Publikens val, lördag 4/2, Folkan
Om Gud vill, lördag 4/2, Chalmers
Svenska bilder 16, söndag 5/2, Hagateatern
Allt är upplyst, söndag 5/2, Draken

Ingen tid för eftertanke

Kaffe i all ära, men för stunden dricker jag faktiskt te. Rött te, Camilla! Frukosten bestod av två mackor Pågens osötade Kronelle; en med leverpastej, en med nötrulle, grevéost och ett salladsblad. Till det en kopp kaffe. Innan jag gick till Humanisten tog jag en kopp kaffe till. Vid tvåtiden åt jag ett äpple, vid tre kycklingsallad. Och sen en Lucky Strike. Jag hade tänkt ta en sväng förbi Tropic Sun, men Robin bejla ut. Det får bli imorgon istället. Så jag kan ju fokusera på mina anteckningar och på skanderingen.
Den rosalila skymningen ackompanjeras av Sundströms spruckna stämma, när den etsar sig fast i Brf. Masthuggets grånande plåtfasader. Hela kvarteret skiner av scenografiskt vemodiga librettons ensamma människor, vandrandes från gård till gård. Jag har kommit hem tidigare än brukligt, men det gör inte tillvaron mindre trivial. Det är annars det som konstaterar mitt vara för närvarande.
”Esse est interpretari” som hermeneutikerna skulle sagt.

Det är väl tanken som räknas ändå, när jag rensade mapparna ”Tidigare” ”Temporary Inetrenet Files”, tog bort alla cookies och körde F-Secures Anti-Spyware. När jag nu satte mig vid datorn kom jag inte ihåg en enda adress. Är det ironi, dubbelironi eller trippelironi?
Det hektiska levernet gör mig disträ och flegmatisk.
Jag måste ladda min iPod.

Att komma hem tidigt för en gångs skull

Första tentan på fredag och jag är pepp som som aldrig förr. Och eftersom jag har förvaltat dagen ändamålsenligt, pluggat dynamiska spänningar mellan metrikens schematiska taktart och tonaccentens konstitutiva fonetik, så har jag likaledes löst ett av mina andra aber: att jag alltid käkar middag för sent. Egentligen tänkte jag hinna med gymmet också, men den sisun får jag nog lägga på hyllan så länge.
Imorgon är det hög tid för mina böcker att anlända, anser jag. Dessutom måste jag ju kila iväg till bibblan och låna Poetiken av Aristoteles. Jag blandar alltid ihop de två: Aristoteles och Arkimedes; den ena var teleologisk empiriker med en arkaisk syn på litteratur och den andre hade en skruv. Jag har precis samma problem med Elton John och John Lennon; en hippie och en bög, hur fan skiljer man dem åt.
Lönen kommer även (om än fem år försent) och jag har fått en spec. på 6900 pix, lite drygt. Det är inte fy skam, snarare tvärt om: välbehövt. Så… jag ska shoppa loss imorgon. Texter i poetik av Jan Stolpe är det första som ska inhandlas, och det över Internet. Med mitt nya betalkort kan min konsumtionslust nå oanade höjder. Snart får jag väl ett kravbrev från kronofogden. Men det är det värt. Synd bara att större mängden av inkomsten merendels går till hyra, mat och cigg. Kanske en och annan bok till kursen och någon skiva då och då.

Enligt osäkra källor är Martin Sparby avliden.

There goes my hero

Åter igen en dag då jag ätit middag alldeles för sent. Nu sitter jag med svälld buk och dålig andedräkt och mår skit sådär i största allmänhet. Jag hade tänkt vara lustig och nyttig på samma gång och göra en interpretationsmodell i Photoshop att lägga upp här, men det var nåt fel med hela programmet och trots mitt MVG i Datorkunskap hade jag varken ork eller lust att kolla upp vafan det var. Vetskapen om min inkompetens är något jag får dras med hela livet, och bloggen förblir en uttryckslös textmassa. Istället får jag nu ta och koka mig en kopp te, renskriva mina anteckningar och lära mig allt om elegiskt distikon. Jag drar mig för det. Jag kan redan tillräckligt. Tycker jag. Det är så mycket jag måste lära mig, så mycket som tar sån tid. Jag hinner knappt leva längre. Att oleva kan vara förvånansvärt inspirerande. Dock energikrävande.
Men te är gott. Jag har lärt mig att dricka te. Tack vare Camilla, faktiskt.
Jag skickade ett brev till min mormor idag.
Min farfar fick en stroke.
Dagens låt är tillägnad honom:

Too alarming now to talk about
Take your pictures down and shake it out
Truth or consequence, say it aloud
Use that evidence, race it around

och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Ibland ter sig livet inte riktigt som man vill. Inte för att det på något sätt enbart är negativt. Det finns tillfällen jag kan tycka det är skönt med lite omväxling mittibland all stelnad vana. Tyvärr är fallet inte så idag. Det är något visst med tisdagar, som gör att all inspiration dunstar upp som freon och fräter sönder den gnutta sfär av hopp. Det är så lätt att strunta i att plugga, speciellt när det finns så mycket roligare saker runtomkring en. Tillexempel en dator med ordbehandlingsprogram och mailfunktion, en TV med kabelkanaler, morgontidningens kultursidor, Program 1 i Sveriges Radio, och allt annat som inte har direkt anknytning till metrik. Ytterligare ett problem är att mina böcker, som jag beställde förra veckan, inte anlänt än. Alltså måste jag kånka iväg till Universitetsbiblioteket med väskan full av anteckningar. I och för sig kan det vara bra att komma bort härifrån så att jag blir tvungen att koncentrera mig. Men det tar emot.

Annika Lantz gnäller i radio. Det är en tjej med många komplex. Jag har en vän med lillebrorskomplex. Det är intressant att observera. Förvisso är hans liv inte så spännande, men det är fruktansvärt fascinerande hur han gång på gång försöker leva upp till de förväntningar han själv skapat och som han tror ställs inför. Ibland blir man lite bedrövad av att se hans misslyckade försök till att åkalla uppmärksamhet. Men han är snäll.

Innan jag satte mig framför datorn duschade jag. Nu är håret blött och jag fryser lite. Mitt rum har inte så bra isolering verkar det som. Jag borde nog sätta på mig kläder inom det närmsta, och snarats bege mig iväg till studiesalarna på Humanisten.
Hoppas jag stöter på någon trevlig person på vägen.

Vem tröstade mig?

Jag äter egenhändigt bakat bröd, med nyheterna på tvåan på i bakgrunden. Farsans baconlindade sejfiléer räckte inte för att mätta en fattig students skrikande tomma hål till mage. Jag tror att jag försmäktar nu, ty min tendens att överäta håller fortfarande i sig när det kommer till godsaker som hembakat bröd och ost och alla andra onyttigheter. Jag är sån kolhydratjunkie… och junker också för den delen. Fast krögarskinka har bara 2% fett stod det på.
Det är snöigt och kallt ute. Det märkte jag när jag, med betryckta steg, marscherade hem från stadsbiblioteket, efter att ha bestått 4 timmar av mitt liv tillsammans med Bobo och allehanda granskande vitterhet och skönlitteratur, och filosoferade över livets atrociteter, samtidigt som tanken slog mig och känslan grep mig att jag påminde lite om en Martin Birck i modern tappning eller rentav Lucien Fleurier. Det är bara den resligt smärta älskarinnan som saknas. Fast Lucien blev ju antisemit. Det var väl någon timma sen och nu har nyheterna övergått i sport. Jag lyssnar på Peter Lunblad och Torbjörn Eklund musikalversion av Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”. Johanna försåg mig med den.
Tack.
När min mamma läste den för mig som godnattsaga, då jag var liten en parveny, brukade jag grina floder. Jag var inte direkt den stenhårda knodd jag ville framställa mig som.

Mobilen pep till. Ett SMS från Linda. Jag måste svara.

en början och ett slut

Iförd mina nya bruna skor i mocka myser jag framför min vän datorn. Ur högtalarna strömmar My darling YOU! och det går inte att avhålla sig från illamåendet den musiken skapar. Att de kan vara så dåliga, när deras genre är så simpel och monoton.
Efter att ha vaknat till ljudet av morgonekots felfria artikulationer och käkat en liten skål lättyoghurt naturell samtidigt som jag ögnade igenom första delen i GP slog det mig att jag hade en rulle på Expert som skulle ha hämtats ut förra veckan. Bilder från Prag. Dåliga bilder från Prag. Dåliga bilder från Prag, som jag knappt minns att jag tagit. Det går inte heller riktigt att urskilja vad de föreställer så att jag inte minns var de är ifrån är kanske inte så konstigt. Jag gick till Järntorget och hämtade ut dem vid halv fem, efter att jag slutat jobba och svängt förbi Felix och dumpat klassrumsnycklar.
Det har, på det stora hela, varit en grymt seriös dag. Klockan 07:50 infann jag mig i Nordhemsskolans lärarrum, klockan 16:00 gick jag därifrån. Däremellan fanns jag någonstans på våning tre mestadels av tiden. Förutom när jag var bambavakt då.
Egentligen hade jag tänkt samla kraft och hurta upp till gymmet idag, men det verkar inte bli så tyvärr. Imorgon börjar ju det nya livet, så jag kanske lyckas styra upp min tillvaro då istället. ”Varför skjuta upp till imorgon, det du kan strunta i helt och hållet?” som Björn Janker sa. Det är en kille med frisyr det. Om han inte klippt sig.
Jag börjar bli mer och mer nojig över min kurs i LV. Tänk om det är för svårt, tänk om jag gör bort mig, tänk om de andra eleverna är dumma mot mig. Jag som inte ens hunnit ladda upp ordentligt. Hoppas det åtminstone blir en lugn startstrecka så chansen att anpassa sig är större.
Tur i alla fall att jag har så mysiga skor.

Nu ska jag lägga mig och gosa med Habibi som kom idag. På posten.

s.t.o.m.a.t.o.l.

Rotlöshet och rastlöshet varvas om vart annat. Kanske beror det på alla koppar kaffe jag hällt i mig, så många att jag nu tvingats gå över till te, eller de nattamackorna jag klämde i mig vid tvåtiden framför OZ inatt, men jag är totalt inkapabel till att slappna av. Har lyssnat på Frank, vilket ger en del nostalgiska tankar tillbaka på högstadiet. Jag kom inte ihåg att de spelar så usel musik bara.
Mitt MSN:ande med Johanna påminner mig om att jag och Maya måste ta upp våra slang-research-träffar snarast. Det var alldeles för länge sedan sist, och jag börjar tappa stinget.

Kan man motverka en veckas munhygiensförsumning genom att borsta tänderna 14 gånger på en kväll? Det skadar ju inte att prova, det gör bara lite ont i tandköttet.
Bra Hitchcockfilm på tvåan ikväll.

Överkonsumtion av kaffe leder till...

Idag glömde jag bort hur innanför och nationalitet stavas. Det var ganska pinsamt när jag stod framme vid katedern och skulle skriva på svarta (läs: whiteboard) tavlan. Man tappar liksom auktoritet och framför allt förtroende när man måste fråga ett gäng överpretentiösa och postpubertala 16-åringar hur fan man stavar. Fast den bjuder jag på, och de tyckte nog bara det var komiskt.
Annars är det ganska obehagligt att bli hatad. Speciellt när man aldrig haft kontakt med vederbörande. Personen i fråga har deltagit på min enda spanska lektion, det är allt, och av någon anledning hyser ett oerhört förakt gentemot mig. Det är så uppenbart. Fan va jag måste suga på spanska.

Å andra sidan finns ingen anledning att haka upp sig över sånt.

Den där stressen som aldrig infann sig har börjat gnaga i hälsenan nu. Jag hittade ett papper som skulle varit inne på Universitetet idag. Jag fick panik. Som tur var kunde jag anmäla mig per telefon, men nu slår det mig att kuvertet ligger kvar på sängen. Fuck.
Dock lägger sig en strimma välbehag över mig när jag nu ägnat hela eftermiddagen åt att städa rummet. Man känner sig så bra då, eller i alla fall jag, och som om hela världen låg framför ens fötter bara för att mattan ligger där. Red och fin. Inget dam på hyllorna heller och alla skivor sorterade i bokstavs- och kronologisk ordning. Stokes på, om inte högsta i alla fall lagom volym.
Och på tal om lagom hittade en dito pinsam lista från ettan som jag bara är tvungen att publicera…

Filmer jag inspirerats/influerats av (stil):
Gökboet
Unge rebell
Breakfast Club
Falsk som vatten (Stellan Skarsgård)
Cry baby
Klassfesten
Butch Cassidy and the Sundance Kid


Livet är fullt av överraskningar.
(Dagens aforism)

Att disponera en text

Conan O’Brien har en extraordinär frisyr. Den grabben använder nog mycket mousse. Annars verkar Henrik Schyfferts nya projekt ganska ball – åtminstone om man får tro GP. Jag borde ägna mer tid åt infotainment. Det är en helt genialisk uttrycksform. Här sitter jag och bloggar och inte en jävel bryr sig om allt vafan jag gnäller på. Om jag sattsar på att komma ut i mediasmeten, göra en Robinson-Robban eller idka sextortyr på folk. Det verkar ju ligga i tiden.
Men som sagt: Jag gillar Henrik Schyffert.

Idag är det måndag. Det inbär en ny vecka, en ny start, som likaså brukar innefatta nya åtaganden och nya prestationskrav. Således borde min situation vara något som åtminstone påminner om berörda punkter. Tyvärr kan jag poängtera att jag sitter någonstans mittemellan. Jag har inte riktigt hunnit klart med det jag borde ha slutfört redan förra veckan, och jag har även nya förpliktelser och uppgifter att sätta tänderna i.
Listan är för lång och deprimerande för att publiceras här. Det skulle bara göra allmänheten nedstämd. Ty mitt syfte är varken att roa eller sarga, blott påvisa sanningens egentliga natur.
Det var ganska ball att ströva Linnégatan fram med Springsteen i lurarna och en bunt Metro i näven, på väg till Nordhemsskolan och 9B imorse. Det kändes som jag fick ge uttryck för min manlighet på något sätt. Jag är nog lämpad för arbetslivet, det kände jag idag. Jag gillar stressen och alla papper och lösenord. Det är synnerligen något jag tycks vara ämnad för, alltså det har med att snacka skit och skriva lappar.
Det är typ det jag är bra på.

Veckans låt är helt sonika I play music med Rosie Thomas för den är gratis.
Jag borde laga mat.

Ta helg

Jag brukar aldrig få bakisångest. Det är oerhört befriande att kunna vakna upp dagen efter utan att känna sig som en fylleskalle. Även om nog blev en eller två karaffer vin för mycket, även om morsan blev förbannad för det nya fina glaset på diskbänken, även om det hände grejer igår som man kanske inte riktigt kan erinra sig men säkerligen få umgälla, även om mobilen kaosat, även om jag inte vet vem som bäddade min säng är jag lugn en söndagseftermiddag som denna.
Jag har köpt nya skor. Fina, fina F-Troupe i mocka som sitter likt en smäck om vristen.
Stressen som borde ta kål på mig har inte infunnit sig än. Till imorgon måste jag förbereda lektioner, tills på torsdag måste jag köpa kurslitteratur, i fredags skulle jag ha hämtat ut mina kort, tills ikväll måste jag städa.
Men jag går hällre in mina bruna mjuka skor.
Min påse med sprit står kvar hemma hos Merking.
Om tre timmar sitter jag på Kings Head.

Begynnande bryderier

Blått, kallt mörker faller in i rummet och ifrån grannhusens upplysta rum strålar värmen ut i eftermiddagens ilar. Jakob ringde precis, han satt i bilen på väg hem från jobbet. Han har varit idog och nyttig. Själv har man legat hemma i sängen och käkat klementin och lyssnat på The Monkees samt Garbages Version 2.0 som jag fick tag på nere på stampen för 30 bagis.
Merking och jag tog en sväng förbi bolaget i morse. Ingen av oss blev leggad, till Robins stora förtret, nu när det var hans födelsedag och allt. Det måste ju betyda att vi båda ser ut som 25.
Mina fötter trampar i överljudsfart av rastlöshet, jag har baljat lut kontinuerligt sen jag gick upp och kroppen har väl börjat säga ifrån. Vädret utanför får mig att tänka på förra novemberlovet i Köpenhamn då jag och Jakob bänkade oss framför en kyrka en bit bortanför Rådhusplatsen och bälgade i oss varsitt tetra rosévin. Då hade jag mina bag-lady-vantar.
Kvällens eskapader gör mig lite kluven. Hur ska jag hinna med både Robin och Hannah, så att de på ett rättvist och likvärdigt kan ta del av min oerhörda och önskvärda närvaro.
Det får bli ett senare problem, nu är det mitt mixtape med bob hund, Lasse, Oasis och Pavement, som jag hittade under sängen, som gäller. Undra när jag gjorde det. Och undra om morsan vill ha lite hjälp med sitt korsord.

fridays dust

Det kändes nästan lite dåligt att komma bakis och osminkad, i samma kläder som jag hade på Fabriken igår, till 9B när det visade sig vara en så underbar klass. De var så snälla och timida att jag blev riktigt stolt över Mikael Hallberg. Och han hade sån ordning på grejerna att jag knappt behövde anstränga mig. Jag ser verkligen fram emot att ha dem nästa vecka.
I övrigt fick jag bekräftelse på att värden är satans liten när jag stötte på en viss person igår. Det var en smått traumatisk upplevelse.
Nu sitter jag och raggar folk som ska hänga med mig till Sticky och kolla på Gender
Det går inge vidare.

Idag är det fredagen den trettonde.

tyst alarm

Tänk va kul man kan ha när man sitter i ett lärarrum. Jag är inne på femte koppen kaffe och börjar snart hallucinera. Ledan av att inte ha något att göra har drivit mig till att lära mig allt om alkaloider och dess inverkan på nervsystemet. Ganska intressant faktiskt. Min sista lektion börjar om 30 minuter och då ska jag bara visa film. Vissa dagar är det inte mig solen lyser på.
Fast jag har en to do-list:

• Gå till systemet
• Ringa Katja
• Fika med Linda (och få reda på skvaller)
• Eventuellt handla födelsedagspresent
• Läsa igenom alla papprena från Göteborgs Universitet och CSN
• Laga mat

Det är ändå lite status.
Och allt sker till tonerna av Bloc Party.

once again

Tänk så fel man kan ha. Trots att gårdagen in facto startade skit, så slutade den med en klackspark. Vuxenpoängen bara haglade över mig. Och idag var inte så dum heller. Jag är lite snorig och hes, men för en gångs skull lyckades jag pallra mig iväg till gymmet med Merking, och nu är jag stark som en (pappers)tiger.
Pitti Uomo startar idag – den 69:e i ordningen – och Martin Margiela är hedersgäst, och som alltid verkar det lovande.
Nu sitter jag och lyssnar på de James & Karin-låtar Johanna skickade över, och Jan Hammarlund. Jag är så jävla progg, va.

Katja har kommit hem en sväng innan hon drar till Thailand. Hon har lovat ringa mig imorgon så vi kör en twentieth birthday once again. Jag är så på G: jag fick antagningsbevisen från GU idag, nästa helg ska Maya och jag till Park Lane, Nordhemsskolan vill att jag jobbar veckan ut och hela nästa också, Merking och jag ska hänga på låset till bolaget på lördag.
Det enda negativa är att jag är sugen på en Lucky fast inte har nån att gå cigarettpromenad med.

Dagens låt är helt klart Paranoid med Black Sabbath. Det finns inget som att sitta i SO-depån och lösa korsord med den i lurarna. God bless iPod!
Annars funkar nya vårskivan nästan lika bra.

Showcase Scenario

Klockan 06:55 strömmar P1:s Landväder, följt av Morgonekot ur högtalaren på klockradion från Claes Ohlson. Efter att ha sett på God morgon Sverige om en 50-årig ”äventyrerska” och hennes eskapader i Ryssland, läst tidningen fem gånger och löst korsord i över en timma känner jag mig mer och mer som en pensionär.
Med hjälp av kaffe håller jag mig upprätt.
Det som gör mig lite förbittrad är att jag hittade mobilen DÖD, på sovrumsgolvet, så de skulle lika gärna kunnat ha ringt från Vikariepoolen men inte kommit fram.
När inte ens en lång, lå-ång dusch kan få mig på bättre hummör slår det mig hur fruktansvärt lätt jag har för att tycka synd om mig själv. Det räcker med att datorn hänger sig lite så har hela världen bildat opposition mot mig, och när det mest konstruktiva jag gjorde igår är hemsidebattlet jag hade med Johanna, tio minuter innan jag gick och la mig, känns den här dagen ganska meningslös också. Med Top-10 at 10 på i bakgrunden – det är tema: rock chicks – dricker jag kaffe och väntar på posten. Kanske kommer det något spännande och roligt. Jag har tagit på mig den nya pikén och mina tighta dp-jeans i ett fåfängt försök att känna mig lite stray-boy och charmig, men ansiktet i spegeln vittnar om en hopplöst oinspirerad approach och jag påminner mer om ett skräckexempel i Niveas hudkrämsreklamer än om den glada yngling jag så gärna vill vara.
Att tycka synd om sig själv väcker en oerhörd köplust. Det enda jag vill göra är att konsumera mera. Och visst det är bättre än att tröstäta, men inte fan håller det i längden.

Dagens playlist är:

1. Ett fall och en lösning - bob hund
2. Pissing in the wind - Badly drawn boy
3. Las jours tristes - Yann Tiersen
4. Whatever Happened To Corey Haim? - The Thrills
5. Fabulously Lazy - Franz Ferdinand
6. I've got an itch - The Bear Quartet
7. Fight This Generation - Pavement

Nu kom posten. Jävlar va brev jag fick!

En kväll i lättjans tecken

Eftersom man ändå släpade sig upp imorse och sen till jobbet, och eftersom man nu släpat sig hem igen kanske det är lika bra och släpa sig iväg till gymmet. Fast det är så förbannat tråkigt att träna ensam. Sitta på en träningscykel i en halvtimma och få skavsår i arslet är inte något jag direkt längtar efter en måndag när man spenderat 7 timmar (minus de 45 minuterna jag och Felix satt på Café con leche) på Brevduvans fritidsverksamhet. I för sig var det oerhört inspirerande att lösa korsord tillsammans med Henning. Men inte så inspirerande att energireservoaren (de sex köttbullar man fick i Oskar Fredrikskolans bamba) kan slösas på monotont arbete med fyrkantiga och svartlackerade metallblock. Inte när First impressions of earth (Grazias mis muchachas favoritas) ligger i CD-spelaren och axeln värker.

Eftersom man ändå släpade sig upp imorse och sen till jobbet, och eftersom man nu släpat sig hem igen är det nog ingen idé att trötta ut sig ytterligare. Nej, jag stannar nog hemma hela kvällen istället. På sin höjd kanske ringer någon attraktiv person. Om jag orkar lyfta luren.
Att slösa pengar på en kaffe på Publik känns varken helt onödigt eller för den delen främmande. Hoppas bara någon handlingskraftig kamrat läser detta och skickar mig ett litet SMS (”det liknar mest ett SOS”) så jag slipper anstränga mig mer än vad som krävs för att formulera dessa rader.

Nu ska jag lösa gårdagens Aftonbladet.

En dag som alla andra

Om jag ska vara riktigt ärlig sitter jag faktiskt och dricker rödvin till tonerna av The Velvet Underground, mitt på blanka eftermiddagen – tanken var att det skulle göra mig trött så jag kunde ta en s.k. power nap innan kvällens äventyr, men jag blev tyvärr bara piggare – fast det är ju inte varje dag man fyller 20. Det kan tyckas lite smått sorgligt att man placerar sig framför datorn en dag som denna, men det är långt kvar tills folk börjar anlända och jag har inte så mycket kvar att förbereda.
Annars känns det ganska mycket som man kunnat tänka sig. Jag hängde på låset till bolaget, där Joanna mötte upp mig. När jag skulle pröjsa sa till och med expediten grattis. Det var en smal och proper man i yngre medelåldern som hade ett väldigt snällt och behagligt leende.

När min mormor ringde förut blev jag nästan tårögd. Först sjöng hon och sen deklarerade hon klarögt att hon kände sig lite ensam där borta i mörka Småland. Hon är så gammal. Och vis.
I övrigt har jag stött på otroligt mycket människor idag: Först Felix och Malin, och sen dög Josefin och Camilla upp mitt bland Masthuggstorgets snövallar och grus. De irrade runt och skulle fika. Jag gick hem till mig och värmde pasta och hällde upp ett glas vino tinto. Precis som det ska vara.
Det kanske inte verkar som så väldigt många personer, men för mig var det det. Jag blev näst intill yr, jag är inte van vid att ha så mycket folk omkring mig.

Jens och Bästis (Saida) skickade ett grattis-SMS. Jag är oerhört rörd över att de kom ihåg. Jag som trodde de glömt mig för alltid, där nere i Frankrike bland alla baguetter och rebeller.
Jag slås fortfarande med häpnad över Bloc Party och deras oerhörda storhet. Fan va genuint arg Kele Okereke är.
Nu börjar jag bli pömsig. Ska nog läsa lite i Mangrove Squezze.

Annars?

trettondagsafton

Min karaktär är klandervärd. Den senaste veckan har jag ätit så mycket skit att man skulle kunna göra min tröstätande klimakteriemoster mörkrädd. Och det värsta är att det är tvärtemot vad jag lovat mig själv. Jag var en av alla dom som hade ett nyårslöfte innefattande en sundare livsstil, to det eller ej. Men som sagt: med mitt skarplynne är det svårt att upprätthålla sig efter de principer en annan själv satt upp. Och folk kallar ändå mig principfast.
Fast brie och kex är gott.
I övrigt är torsdagen den femte januari ytterligare en dag full av ignorerade SMS. Varför kan folk inte ha vett att svara när jag för en gångs skull hör av mig? Sen imorse har man skickat miljarders miljarders meddelanden. Få har besvarat mig. Det är en, hittills.
När jag skulle hämta ut mina skor från skomakaren efter jobbet påpekar han att de behöver klackas om. Kunde han inte ha sagt det när jag lämnade in dem så hade jag sluppit allt jäkla mickmack med att springa fram och tillbaka genom halva jävla stan. Nu får jag vänta tills på måndag innan jag kan få dem.

Jag håller på att bli sjuk igen; jag riktigt känner hur bacillerna omgrupperar sig och hur halsen svullnar upp, knäna värker som på en artritisk gammal feskargôbbe och ryggen ska vi inte ens tala om. Det är så förpinat kallt ute, det viner i trädkronorna och jag vill inte lämna mitt rum. Det är därför jag sitter och tröstäter ädelostost och lyssnar på Franzan.

Ena batteriet till fjärren är puts väck.

While the tide is high

Det är lätt att ignorera någon, jag gör det hela tiden, men att bli ignorerad själv är det svåraste som finns. Att själv genomlida tortyren av att sitta väntandes framför Aktuellt med den bärbara telefon i handen och sucka av ensamhet är inte direkt min kopp te. Hade lite existensiellt skitsnack med en vän idag - en fika med Camilla och sen åkte vi bil. Det var kul. Nu är det mörkt, jag är trött och det värker konstigt i magen, och jag vet inte om det är för att jag är bakis idag men det är ett blått filter över stan, jag rör mig i ultrarapid, det susar i öronen och jag känner mig pank. Uppgivenheten över att jag inte åstadkommit något vettigt förutom 2,5 timmars jobb hemsöker skallen och studsar mella mitt krympande rums gråfärgade väggar. The Chrysler förgyler min tillvaro. Jag borde gå och lägga mig men jag orkar knappt resa mig ur min obekväma skrivbordsstol och batterierna har trillat ur fjärrkontrollen. TV5 skränar något fruktansvärt och jag vill bara att allt ska gå över fort.
Snart börjar kursen i Litteraturvetenskap och på lördag fyller jag år.
(Mobilen piper ett SMS: Camilla och Josefin har tydligen krångel med lägenheten) Jag sitter och googlar bilder men det dyker mot förmodan inte upp någonting roligt. Antagligen för att jag inte har några roliga sökord. Min rygg värker, halsen svider, jag kan inte sluta gnälla, men snart ska jag sova. Måste bara läsa lite i nån generationsroman först.

Åter igen gryr dagen

Idag ska jag vara produktiv, det är så mycket jag vill hinna med. Jag ska laga skor, skaffa bankkort, posta CSN-brev, kanske träna och så vill jag gå och se nån härlig rulle på bio och vardagslyxa till det. Jag ställde klockan på fem i sju. Och ändå sitter jag här framför datorn i morgonrocken och MSN-chattar med Julia (som nu är i Thailand). Det enda jag åstadkommit hittills är några få rader på morgontidningens tvådagarskryss.
Jag vill ju ha flärd och glans och kullerbyttor och champagne. Men inget sånt för Linus. Jag sitter kvar här med min tafatthet, beslutsångest och handlingsförlamning. Jag tycks inte vara skapt för att verkställa alla tusentals avgörande beslut jag fattar. Hela min fysionomi är ett enda stort antiklimax. Inte heller är jag blyg för att slänga mig med stora ord och slagkraftiga uttryck som innerst inne inte betyder ett skit. Men det dämpar mitt missnöje en smula.
Fast likförbannat är jag fastcementerad i min obekväma stol i mitt alltför trånga rum med min miljonprojektsutsikt och snöiga bakgård.
Det jag kan glädja mig åt är att min förkylning släppt och att jag inte längre har något svepsjäl att skippa träning. Motion är A och O i ett sunt leverne. Därefter följer frukost – jag åt en skål lättyoghurt och en kanna kaffe. Nu har jag ont i magen och inbillar mig sura uppstötningar. Det blir nog bättre om jag borstar tänderna.

A brand new rising

Första dagen på det nya året. Ska det firas? Det var nog det man gjorde igår, vid närmare eftertanke. Oj vad man hade roligt. Det var första gången jag var riktigt seriös med riktig champagne och riktig cigarr och riktig festivas. Oavsätt om jag var påtänkt gäst eller kom oinbjuden var det en trevlig tillställning utan några som helst pretentioner. En middag rätt och slätt.
När jag tog vagnen hem igår natt mötte jag en påtagligt drogpåverkad man, som jag fick hjälpa av vid Järntorget. Han dreglade på sig själv och hade skitit ned sig och medan jag ringde larmcentralen slogs jag av insikten att vi är alla människor.

Nu försöker jag få nya klockradion att fungera – det är lika bra att jag börjar gå upp tidigt redan imorgon. Oavsätt om jag får jobb eller ej så har jag hen del saker att ta tag i, skomakaren och banken bland annat.
Jag har besökt banken fruktansvärt mycket den senaste tiden. Är det ett tecken på att jag är vuxen nu.
Det är mindre än en vecka kvar tills jag är 20.