trettondagsafton

Min karaktär är klandervärd. Den senaste veckan har jag ätit så mycket skit att man skulle kunna göra min tröstätande klimakteriemoster mörkrädd. Och det värsta är att det är tvärtemot vad jag lovat mig själv. Jag var en av alla dom som hade ett nyårslöfte innefattande en sundare livsstil, to det eller ej. Men som sagt: med mitt skarplynne är det svårt att upprätthålla sig efter de principer en annan själv satt upp. Och folk kallar ändå mig principfast.
Fast brie och kex är gott.
I övrigt är torsdagen den femte januari ytterligare en dag full av ignorerade SMS. Varför kan folk inte ha vett att svara när jag för en gångs skull hör av mig? Sen imorse har man skickat miljarders miljarders meddelanden. Få har besvarat mig. Det är en, hittills.
När jag skulle hämta ut mina skor från skomakaren efter jobbet påpekar han att de behöver klackas om. Kunde han inte ha sagt det när jag lämnade in dem så hade jag sluppit allt jäkla mickmack med att springa fram och tillbaka genom halva jävla stan. Nu får jag vänta tills på måndag innan jag kan få dem.

Jag håller på att bli sjuk igen; jag riktigt känner hur bacillerna omgrupperar sig och hur halsen svullnar upp, knäna värker som på en artritisk gammal feskargôbbe och ryggen ska vi inte ens tala om. Det är så förpinat kallt ute, det viner i trädkronorna och jag vill inte lämna mitt rum. Det är därför jag sitter och tröstäter ädelostost och lyssnar på Franzan.

Ena batteriet till fjärren är puts väck.