Den 25 smäller det

Det krävs inte mycket för att jag ska känna mig manlig; en hammare, en sladd och några såna där mojs man klämmer fast kablar i lister med. Jag har även uppdaterat iTunes till 7.0.2 och känner mig jävligt IT-hype, ”25 mest spelade” rullar i Podden, vilken jag kopplat in i stereon och allt är frid och fröjd. Rummet är visserligen fortfarande en enda röra, jag är tung i huvudet efter gårdagens pekoral med familjen - för att referera Carl Reinholdtz-Bellfrage på Gumps juldagsfest förra året – men solen skiner bakom BRF Masthuggets kåkar, jag funderar på att kila upp till Masthuggskyrkan och kolla utsikten (någon som känner sig manad?) och kvällen kommer vara full av underbara rendezvous.
Skivorna jag och Perry postade från London har inte kommit än, vilket gör mig en smula besvärad med tanke på att kassören på kontoret lovade oss att paketet skulle anlända innan jul. Om vi nu förstod honom rätt. Kan ju vara så att vår stressade skolboksengelska inte räcker till när en cockney-brittisk posttjänsteman rabblar i hundratio om olika rabatter och tillägg. Det enda jag egentligen minns är att det var snuskigt dyrt.
Rosie Thomas sjunger om att åka runt på landsvägen med bilen full av billiga cigaretter och drömma sig bort i ”Wedding day” och det blir, inte helt otippat dagens låt.
God fortsättning!

Dagens låt: "Over and over" - Hot Chip

Det är krävande att packa upp grejor ur papplådor så jag har tagit en välförtjänt paus på sisådär två timmar. Surfar runt på Djungeltrummans bildgalleri bland quiff och rutiga skjortor och funderar över hur jag ska komma in i smeten igen. Tydligen har man börjat uppskatta cevilkurage i Sverige medan jag varit borta.
har tänkt en del på det jag skrev förut bara för att komma fram till att jag håller med mig själv mer än någonsin. Utan att för den delen försöka ta ifrån folk deras händelserika höst. För visst har saker och ting förändrats, fast det märks knappt här.

Dreaming of a White Christmas, kallt kaffe och lite solljus

Vardagen är inte så dum, ändå. Inte som arbetslös, bostadslös, kravlös, aningslös 80-talist i slutet av det som var det nya året. Jag äter min knäckemacka och funderar över allt ball som skulle hänt i år. Orden, Felix semidesperat yttrade några kvällar sedan, ekar fortfarande i huvudet: ”Nästa sommar måste bli en galen sommar”. Först förstod jag inte vad det skulle betyda, min sommar var händelserik – en förort, en förfest, en flytt, en kärlekshistoria, ett stygn i tummen – fast för ha varit en jubileumssommar var den kanske tam. Men så var det ju sommaren innan också. Varje sommars soundtrack är ”This is the year” med Marit Bergman och varje sommar repas skivan. Luften går ur. Och en sak jag lärt mig är att skippa alla förväntningar.
Sånt är lätt att skrocka om som posttonåring med åldersnoja.
Idag har jag varit hemma i en vecka, vi missade 3-månaders-gränsen med en dag, och allting känns exakt som när vi åkte. Vi lämnade Göteborgs central i brittsommarblom och kom tillbaka till ett Säve i decemberöversvämning och jag märkte ingen skillnad. På ett sätt blir det lite skönt att inte behöva ställa om sig när man går på Andra Långgatan för första gången på vad som kan uppmätas i ett kvartal.
Med det vill jag inte ha sagt att det inte skett någon förändring. Jag missunnar ingen någonting.
Mitt rum är 10 flyttkartonger hos mina föräldrar, min garderob är fyra sopsäckar med kläder och min levnadsstandard ligger i jämnhöjd med hur mycket pengar jag kan låna av polarna på krogen just nu, fast jag ser ingen anledning att göra något åt det. Förvisso skulle det vara trevligt att kunna komma hem för att lägga sig om kvällen och slippa rota fram sängen under högar av emballage och visst skulle det vara kul att ha råd med den där julklappen till mamma också, men det kommer ändå bli 8+ på Julafton. ”Att göra”-listan är fullsmockad med viktigheter, de där numren av BON borde läsas, pälsängrarna måste vädras ut, stereon är nerpackad i skokartonger och det enda jag egentligen gjort de senaste sju dagarna är att packa upp min skivsamling ur konsumkassar. Det är en jävligt snygg skivsamling. Dessutom har jag knappt hört av mig till hälften av alla jag borde här hemma, jag har inte ringt syrran eller skrivit klart det där sista mailet. Jag har inte ens smält intrycken. Men vadå? Kan man inte få ta det lugnt lite ibland…
Visst är jag medveten om att min definition av vardagen är ett hån mot allt vad karriärstrappan och den akademiska skitnödigheten står för när jag sitter och lyssnar på Consequences nya platta och sippar på mitt kalla kaffe, fast för fan, det är ju snart nytt år. Låt mig stressa då! Jag har ju i alla fall slutat röka. Det är en bra början.
Imorse vaknade jag klockan 9, tanken var att jag skulle välkomna årets kortaste dag med en lussebulle och en joggingtur. Av någon anledning somnade jag om och väcktes först när Fanny ringde. Så sitter man här, blickar ut över grådaskiga lastkajer och rostiga kranar och jag trivs med det. Det är farligt att nöja sig, men Fara är mitt mellannamn.
Det enda jag egentligen ångrar är att jag inte tog med några CD-skivor i ryggsäcken.

gravöl

Min blogg är döende, insåg jag nyss. Jag har liksom inte riktigt lika mycket tid till meningslösa assosiationer och långa kvasiutläggningar om dödssynd, tonårsnihilism och postmodernism - sånt där en ung man tänker på i dagens samhälle. I hostellets reception lirar de Fat Boy Slim med "Praise you". Det får bli dagens låt.

ens stund i solen

På det lilla hostellet (det har nio sängar) där vi bor har de precis instalerat en dator, med gratis Internet för de som sover här. Att det inte är det snabbaste och att vissa sidor inte kan läsas gör nästan ingenting. Sånt hör liksom till. Jag kollade nyligen min hotmail för första gången på två veckor: 36 nya medelanden. Varav 0 var från någon jag kände. Tur att man bytt till gmail.
Vi bor på en kullerstnesbelagd gata som heter Uus, centralt i östra delarna av Gamla Stan. Vår tyske vän Mike, som nu tyvärr åkt vidare till Tartu, sa att det antagligen betydde “ny”. Vi bor alltså på den nya gatan i den gamla staden. Något som blir väldigt talande för hela Tallin. Staden är som en enda stor svärm av arketetoriska överaskningar. När man promenerar längs Pärnu mnt:s rader av stalinistiska funkiskonstruktioner dyker det plötsligt upp ett bevarat gammalt stenhus från 1850-nånting. I de neomordanistiska hotellens glasfasader speglar sig övergivna fabrikslokaler och medeltidskyrkor. Michmachet av linjer och former får det att gå runt i huvudet. Och jag älskar det. Det finns en estetisk överlägsenhet i det som tillsynes vara en planläggningsmässig inkompetens, men som vid närmare betraktning bara tyder på en iver att skapa, att deltaga i den nya världens höga tempo och lysande flärd. CocaCola plats är bara ett täcken på det.
Tallins centrum ser ut som den kyrkogård jag och Per besökte idag. Gamla och nya gravar var ihoppuzzlade I vad som såg ut att vara en skogsglänta. Ormbunkar och hagtorn glängde över gravstenar och ortodoxa kors, likt en tävlan att komma högs upp mot solljuset. Samtidigt som det stod ryska små gummor och gubbar och tände ljus vid de avlidnas sista viloplatser. Där vi vandrade i det lummiga, grönmossiga ljuset var det inte svårt att älska den här staden.

Måndagspoesi

Det är en sorts brytpunkt, september, som väcker den där solnedgångsröda vemodskänslan i mig. Vare sig det är morgonpromenadens frostfukt med dagens första cigg eller skymningsskenet vid Masthuggskyrkan med kvällens sista.
Det känns som om jag är uppe och väntar på någonting. Jag kan bara inte förstå vad. Antagligen är det väl bara vetskapen om att efter man somnat måste man vakna. Så jag sitter här framför datorn och surfar runt i trivialitetens tecken. Det är mycket jag har att ta tag i, i morgon. Jag som är så bra på att skjuta upp allt till senare. En promenad, en cigarett och en vän hade varit på sin plats nu. Men jag vet att det är fel.

- Den här kom upp när jag googlade på "trivialt"

Morgonrock och Macahan

Tvättmaskinen surrar i grovköket, septembersolen dis över hamnen, unken luft och torrt bröd till frukost. Men kaffet var gott. Nostalginatten är nu över och snart försöker vi igen. Jag har läst in mig på lite olika visky-sorter, fast det nya som gäller är nog fan majsbrännvin. Det är något som tynger mig inför kvällen, förutom tredagarssnuvan och den tryckande värmen. Jag dricker mitt kaffe medan kajorna grupperar sig på hustaken. De vet lika väl som jag att sommaren är över. De ska också åka härifrån.

- Fem avsnitt kvar

Vaka

Trött, bakfull och besviken. Eller var det: ”frånskild, lonely och ensam”. Jag tror jag tappade konceptet igår. Jag försökte köra i linje med Fru Dygd men råkade visst ta den gula tegelvägen lite väl långt in i blomsterfälten. Vaga minnen om ett telefonsamtal tillsammans med en främling av motsatt kön, svag erinran om Laphroaig och LOOK och alldeles för påtaglig huvudvärk. Egentligen ville jag väl dansa och slåss idag igen men nu sitter jag och väntar på Den enfaldige mördaren.
Klockan tickar och imorgon är en dag närmre. En stor dag närmare.
Det var nån prettotillstälning på ett kafé vid Stigbergsliden. Marschaller brann, kulturkufar rökte och jag gick förbi och försökte undvika ögonkontakt. Jag tycker alltid är så obehagligt med poeter som vill läsa upp sia liv på scen. Det blir pinsamt. De är alltid så dåliga. Fan, hitta på!
Jag behöver skaffa mig ett tidsfördriv… att dö för.

Dagens låt: "Jockey full of bourbon" - Tom Waits

- Men det finns inget annat att hålla sig till

Välkommen till förorten!

Snart ska jag hämta de sista grejerna från Tynnered och börja sortera ned kläder i malpåse. Jag har förökt få patiensen att gå ut hela förmiddagen men min hjärnbark verkar vara som marinerad i grappa. Jag blir yr bara av att tänka gårdagen. En vanlig kväll på Kings Head kan tyckas.
Jag baddar mina sår med mineralvatten och nostalgi. Men av någon anledning är det inte bra nostalgi. Att vara bakis när det är soligt är inte grejen. Att åka spårvagn bakis är inte heller kul. Att vara bakis i en spårvagn en solig dag kan vara något av det värsta. Så man kan förstå varför jag drar mig.
Jag försökte glömma massa saker igår, sånt man inte vill minnas. Men hur jag än dränkte hjärncell efter hjärncell ligger det fortfarande kvar dar i bakhuvudet och trycker.
Sommaren rasar, jag vill läsa böcker och ligga i en säng hela dagen. Synd bara att jag inte har någon säng.

konstiga slut på konstiga veckor

Det när man på fredag eftermiddag, nånstans på Liljeforsgatans oändliga gräsmattor och med iPoden på suffle, hör hur dagens låt, ”Friday I’m in love”, som av en slump, dra igång i lurarna som man glömmer av en vecka av helvetets kval samt det faktum att man skumpar fram på en monstermaskin till gräsklippare. Samma gräsklippare som jag igår körde fast med i Lilla Les lervälling. Och jag glömmer, de facto, även det – hur jag stod i störtande hällregn med skyffel, rep och traktor, kämpandes för att gräva fram både däck och axel ur en sönderblöt plätt med f.d. gräs. Allt är som bortblåst. Precis som minnet av att jag nån gång skurit mig i tummen så jag blev tvungen att akutbesöka Sahlgrenskvita väggars kala rum.
En konstig dag. En brytningspunkt.
I alkoholångornas fördunklande illumination försvinner sanningen och tvivlet. Helt plötsligt verkar allt spontant och provokatorisk. Patologi och depravering går hand i hand som en av existensens omistliga deputationer.
Jag har löst korsord och druckit vin med morsan.

lösöre

En kul grej hände på jobbet idag: jag skar av mig tummen.

dag för dag

Tisdag
Det var moln på himmelen, det minns jag, och jag skulle lägga ner alla mina böcker i kartonger, inför flytten, men kom liksom aldrig igång. Fanta-reklamen stod på i bakgrunden – en marknadsföring som verkar gå ut på att få köpkraftiga TV-tittare att tappa lusten till konsumtion för all framtid. I hopp om att slippa packning gick jag ner till närbutiken och köpte cigg. Dagarna rinner ur händerna på mig.
Reklamen med ”Big Bill” och ”Small Bill” får mig att vilja vara en amerikansk high school-tonåring, på riktigt.
Bobo kom in och sa något trist, jag ställde mig på balkongen och rökte, sen gick jag och la mig. Då var klockan 20:45.

Onsdag
Linus kläcker den dumma idén om AW på Kingan till Per och glada i hågen försvinner två naiva ynglingar iväg till krogen, direkt efter jobbet. Där sitter redan grabbarna grus (Jens & Felix) och skvallrar om den förlorade sonen (Olle). Joanna kommer, Duelen håller låda, Pelle känner sig utanför och går hem. En efter en droppar alla av. Kvar blir jag och Felix när Anna och Andreas kommer in och diskussioner om Påven, arbetarklass och utlösning löser all världens problem.
På något sätt lyckas Felix övertala mig om att det är lill-lördag och att man måste dricka Jim Beam hemma hos Olle, dagen till ära. Så vi hamnar på utkiken, jag blir full, vi ska ut. På Nef är det GayStraight2Hell. Jag dansar.
När sista vagnen gått blir jag tvungen att sova nattens resterande 1,5 timmar på kontoret, dit jagoturligt nog hade nycklarna och, dum som jag är, med mig ut.

Torsdag
Baksisrus och power-sleep i skotkärra, till trots, blir jag sugen på en öl lagom till att jag klippt den sista gräsmattan. Jag möter upp Victor och Jens på Kings Head, dricker ”Sam Adams” och ”London” i goda vänners lag, tigger cigg och hamnar till sist (och som faktiskt tyder på en viss styrka i karaktär) på Cigarren med Bodin och varsin cigarill.
Missade Whitest boy alive.
Jag träffade Ågren på vagnen hem. Han sa att jag såg ut som en frilansare.

Fredag
Jag försov mig. Tommy ”alla muslimer på denna jord är mina dödsfiender” Andersson hade hittat en pava Jeltsin-vodka i ett badrumskåp och det smaka kaka. Pelle och jag försvann till Jeffery’s och träffade en krokodil som hette Magnus.
Robert skjutsade oss till Kungen. Vi tog en promenad, jag hittade en sjal, Per blev kallad James Dean, vi drack Aveny ale på Beafeater och försvann åt varsitt håll.

Lördag
Jag har börjat ifrågasätta mitt alkoholsinne. Idag ska vi till Tynnered. Där ska jag dricka vin. Det var inte igår.
Kom precis hem från Bolaget, snart ska jag laga tofu åt min syster.

give me cigarettes and alcohol

Jag ska bli man! Det är i alla fall tanken med Pers och min resa genom Europa. Det lät så bra när vi sa det, efter att ha lyssnat på Mikael Persbrandt något peniskomplexa radiopret. Men nu så här i efterhand känns det som ett Sysifos-projekt att bli manligheten personifierad. Och ärligt talat vet jag inte om jag vill bli en man. Det finns så många krav man måste uppfylla. Det är inte det att jag har fått reseångest, tvärt om. Men det känns som målet har blivit något annat. Och, de facto, vi var nog aldrig riktigt seriösa med det.
Nu vill jag ha något starkt och lugnande att dricka, men jag tror inte det går att få tag på på Stadsbiblioteket.

Funderingar över cigaretter och en pulverkaffe

Jag har alltid haft svårt att beskriva känslor, men kanske känns det lite som utanför vindrutan igår, nånstans i skymningsbranden över den danska heden, tillsammans med Erland Øyes loja stämma, på en 12 timmar lång bussresa. Att komma hem är som att resa i tiden. Berlin gav mig så mycket mer än huvudvärk och två svidande ögon. Det var 10 minuter innan Rostock-Gedser jag insåg att det börjar ta slut och att jag senare skulle bli tvungen att röka TaxFree-cigaretter på däck under en sakta sjunkande kvällssol. En solnedgång som fick världen att dö en smula, då det orangea eldklotet, med ett fräsande, försvann ner i ett kolsvart vråldjup. När jag slängde fimpen i det skummande vågsvall som slog mot buken på båten visste jag att det snart var över. Nu återstår bara en vecka på HSB, ytterligare två i en stökig lägenhet och sen är det dags att börja ta farväl – skicka mail och vykort.
Det känns som det är så mycket som jag lämnat ogjort, som jag bara fortsätter fly, fast det är på ett sätt en skön känsla. Efter att jag kom hem igår natt hade jag svårt att sova så jag rotade fram min dagbok, som jag inte skrivit i på ett halvår och satte mig på balkongen med Jan Hammarlunds samlingsskiva i lurarna och kedjerökte i en timma. Med det gälla gnällandet från ”Valarna som sjunger” i ryggen fick jag en sån vilja att bidra med någonting. Det är svårt.
Att komma hem till en ödelagd 3:a mitt i natten, när hungern bitit sig fast och kylskåpet står lika tomt som alltid - utan hopp om frukost till morgondagen - känns det också lite ensamt. Att inte ha någon som väntar på en och är villig att lyssna när man har så mycket att berätta lämnar en så till en själv. På många vis är det karaktäristiskt för hela den senare halvan av det här året. Inte för att det på något sätt förändrar min syn på Tynnered och Västra Frölunda. Briljantgatan 67 kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Sovstadsromantiken och doften av orientaliskt livsmedel har etsat sig in i min själ, de långa spårvagnsresorna har försvunnit ut ur mitt medvetande och allt lämnar bara ett nytt hål.
Jaha, så har man blivit sådär långrandig som vanligt, utan att ha fått någonting sagt egentligen. Jag ville ju bara berätta att jag har en flaska Jim Beam och två paket Davidoff som ska ta slut innan kvällen gör det. Någon som känner sig manad för en sovjetfylla?

Dagens låt: ”Lilla bäcken” - Allan Edwall

De röda hästarna

Än en gång har man blivit sådär tröttsamt söndagsfilosofisk. På fyran är det svensk matinéfilm, traditionsenligt och dagen till ära. Jag svettas i två dagar gamla kläder och väntar på att något ska hända. Man är aldrig längre än ett telefonsamtal bort. Egentligen borde jag ju själv ta tag i saker och ting, men det är så mycket lättare att skylla på andra. Med TV:n på i bakgrunden sitter jag sedvanligt och gnäller över söndagstristessen. Motsägelsefullt nog har det faktiskt varit en bra söndag. Rekreation för både kropp och själ. Imorgon går jag på ännu ett pass på HSB och snart är ju Pelle tillbaka. Är det bra sak eller dålig sak?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: på måndag är det dags att ta tag i mitt liv. Till att börja med ska jag ta en löptur runt Tynnered. Hoppas jag kommer hem helskinnad bara. Man vet aldrig vad det gömmer sig för farligheter i snåren. Måste nog försöka dra med Olle.
Myggbetten från igår håller på att ta livet av mig. Det är nog det närmsta sommarkänslan jag kommit i år. Om man bortser från fiskmåsarna då. Det där med fiskmåsar är nog min nya grej tror jag. Jag vet inte om det var Mäster Cee som fick in mig på det eller om det helt enkelt bara är ljudet som är så behagligt. När jag tänker efter tror jag att Filip tjatade om det ganska mycket i våras.

Dagens låt: ”Under Pressure” - Bowie/Queen
Vilken karl:

- Kollan in hans högerarm!

sommarkort

Det piper i mitt öra. Jag tror det är något som gått sönder där. 2,5 h sömn natten innan 8 timmar på Guldheden i gassande sol är ingen bra kombination. Det var en bra spelning igår. Lite högt ljud bara. Det gick inte så bra att snacka därinne. Muren av Önneredsgrabbar var kul att inspektera. Deras upphetsning nästa lyste i deras desperata ögon. Fan vad de ville ha Uffie. Det var lite av ett genidrag att ge blod innan utgång. Jag drack tre huttar hemma hos Olle och en San Miguel på båten och var klapp kalas. Snart ska jag ducha för att sen gå ner till Hemköp och köpa snask. Ikväll blir en kväll till sängs, framför TV-apparatens blåa ljus, när fiskmåsarna krigar på taket. Trots besöket på systemet går jag inte ut ikväll.
Kanske borde man grilla imorgon.
Jag är sjukt pepp på tattueringen. Taskigt värre att Aurora drog till Tyskland. Nu får jag göra det ensam.
Vad sägs?:

- Mumma!

Ljudet i mitt öra upphör inte att irritera och det börjar bli dags att tröstäta.

Dagens låt var "Grimas om morgonen" med Cornelis Vreeswjik.

Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Måndagskvällen spenderades på balkongen bland överfulla askkoppar och vissna krukväxter, med en mobiltelefon mot högerörat och den där konstiga känslan i magen. Örterna på fönsterbrädet måste planteras om, köket luktar surt från disktrasan och här och var smyger dammråttorna runt. Men disken är i alla fall ren.
Det skvallras om fel och svek av vänner. Mitt minne är helt fullt av sånt men jag hoppas att jag glömmer allt så småningom. Den 20 år långa sängkammarfars som är mitt liv blir mer och mer ett substitut för den verklighet jag försöker fly. Det är bara reklamfilmerna och för smärtstillande och nikotinavvänjning som håller mig någorlunda verklighetsförankrad och nykter.
Fast slutscenen är ändå alltid i slow-motion.
Solen gick i moln för en kvart sen. Jag vet inte om det är sant, men det är mycket möjligt. Sannolikheten är trots allt bara relativ. Och vad spelar det egentligen för roll om solen skiner eller ej. Inte för att den stör, men inte gör den mig glad. Inte märker jag någon skillnad. TV-tablån förändras inte, klockan är lika mycket, spårvagnarna slutar inte rulla förbi fönstret. Det är bara fiskmåsarna som väsnas mindre.
Knappt nämnvärt.
Så istället för att stanna hemma framför TV:n med alla ”Sluta röka!”-broschyrer från Apoteket packade jag min bowlingväska och hoppade på ettans spårvagn mot en semesterövergiven lägenhet i Nya Masthugget för att sova i rena lakan och läsa Göteborgs Posten. Och någon behöver faktiskt vattna mammas orkidéer. Det där med att börja träna och sluta röka går inte så bra, vegetarianismen desto bättre. Det blir lite paradoxalt att handla nyttiga grönsaker för att ha råd med ciggen, men det får väl bli dieten på sallad och cigaretter återigen.
Jag fick förfrågan att hänga med ut imorgon. Antagligen blir det så. Suget är för stort och karaktären för dålig. Man får ta smällen på fredan och sona sitt brott. Nåt ska man ha för att man bränner pengar på att dansa och slåss när man är pank. Jag har 200 spänn och en kondom på fickan. Inatt är jag fri. Var det inte så Peter Birro sa?

Låten för dagen har varit ”Överblivna anteckningar” med Las Palmas.

one night out

Imorgon ska hyran betalas. Jag ligger 200 spänn back. 200 spänn som jag faktiskt var värt att bränna igår. Tänk att få se Jakob i sit esse, klättrandes upp för en balkong tillsammans med Kalle. Det var nog länge sedan jag såg honom så full. Och så glad.
Den här dagen har gått i spillror och runnit ut i sanden. Snart är det natt och dags att sova. En sväng förbi Kingan bara…
Jag har fått en fästing på ett väldigt speciellt ställe. Rock’n’roll!

Varför inte en bild från "På spåret"-kvällen:

- Två röda slipsar

Dagens låt: ”I’d rather dance with you” – Kings of Convenience

Skärgården nästa

Snart ska jag ner till Hemköp och inhandla sill. Jag måste förbi T-Livs och köpa folköl. Ingen midsommar är en midsommar utan folköl. ”Word Life!” (Vad hände egentligen med Monday Night RAW?) Sen ska vi ta båten ut till öarna och vara sådär borgerligt midsomriga med vår lax och vår Evert Taube.
Det var så mycket som inte blev som jag hade planerat igår. Det fanns så många problem att ta itu med, men som vanligt var det inget läge för sånt. Nu får jag stå mitt kast och framstå som den knöl jag är. Men är det verkligen mitt fel att det händer så mycket runtomkring min existens?
Bäst att passa på och läsa lite GP, medan man är hemma hos föräldrarna.

Dagens låt: ”40 veckor innan mars” med Stefan Sundström.
Gissa varför…

Dagens låt: "13" - Håkan Hellström

Det är svårt att vara mer arbetarklass än mig. Jag är en alkoholiserad fastighetsskötare som bor i förorten och måste ta vagnen in till stan före klockan halv sju. Idag har jag till och med kört traktor. Som vanligt drog jag och Pelle en repa genom Haga, med Håkan på högsta volym i elbilens radio, pilotbrillorna högt uppskjutna på näsan och frisyrerna slickade till perfektion. Det kommer att bli en trist vecka utan honom. Det enda positiva är att jag får bossa helt fritt uppe på Guldheden. Om det är någon som känner för att prata strunt skratta till och vänja sig är det bara att svänga förbi Guldbergen eller Guldlänken någon gång nästa vecka, Katrin! Med störst sannolikhet är jag utomhus. Annars har ni mitt nummer. Eller?
Sommaren har redan börjat rinna mig ur händerna. Det tycks bli likt ifjor då man satt instängd under kvällssolen med Nosferatu som enda kamrat och vinylspelaren på högvarv. Skillnaden är bara att min vinylspelaren är trasig, i övrigt är allt detsamma. Midsommarafton imorgon: jag har missat att gå till systemet, halsflussen håller fortfarande i sig, man måste åka båt för att komma till ö, det ska bli regn, allt är skit. I vanlig ordning. Det enda positiva är att jag kan kosta på mig en midsommarsvid utan att få dåligt samvete. Om jag hinner…
Nu måste jag hasta hem till Tynnered och glida i någonting lite bekvämare.

onsdagen som Gud glömde

Jag sitter och letar efter en lägenhet. Det går inte så bra. Gårdagen tog på krafterna. Det började med att jag och Pelle agerade vräkningspoliser à la Lars Molin-film. Det kändes lite som vi var två av de snubbarna på statyn nere på Olof Palmes plats när vi skällde ut tanterna som samlade på sig skräp från soprummen och ställde ut i trapphusen. Det som fick Pelle att tilta totalt var när en grådassig och fetlagd i röd morgonrock hävdade att den dataskärm vi hämtat tre hus bort var hennes och hon behövde den akut - i ateljén. ”Men ställ den där då, förihelvete” muttrade fascist-Pelle surt. Det jag lärde mig var att hata folk som samlar på sig skit och att det är jobbigt att bära ett glasbord, "som ska säljas", upp och ner för en trappa fem gånger.
Sen gick vi till Kings Head – vi hade tänkt ladda inför matchen med öl och mat – och fick bittert erfara att det inte var någon after work. Misären tilltrots satte vi oss vid det bästa bordet för att en timma senare bli bortkörda, p.g.a en reservation. Dålig stil tyckte jag och Pelle.
Efter några öl och en eller annan Davidoff glömdes det dock bort och allt var frid och fröjd. Det var trots allt trevligt att se matchen ute med ett gäng testosteronstinna grabbar vid tjugostrecket.
Idag var döden. Att jobba var inget roligt så vi bestämde oss för att cruisa längs Haga Nygata i Tommys elbil (som vi fått ”låna” under semestern). Det är alltid en hit.
Sen ville en viss person träffa mig och prata. Jag gillar inte sånt, så jag sa nej. Jag vill bara dansa och slåss.

en besvikelse trots allt

Ingen film blir det. Fast jag får i alla fall träffa Felix.
I flera minuter har jag försökt få tag på Victor. Jag börjar bli desperat. Hur slår man ett plusstecken på en telefon? Något som slog mig nyss är att jag är totalitärt uppbunden till och med 11 augusti. Eventuellt kan jag komma loss en vecka, men då måste den veckan matcha med både semestrarna på Askungen och med Maya. Vem har sånt flyt? Inte jag i alla fall.
Mitt hår är i ett bedrövligt skick. Tyvärr vet jag inte vad jag ska göra åt det. All hårspray i världen hjälper inte ens mot när Linus har bad hair day. Och jag inser även det Fredrik Virtanen-nördiga i att uppdatera en blogg så tätt inpå, men jag var stressad innan och nu har jag plötsligt all tid i världen. Plus att jag vill spara det jag skrev innan som ett tidsdokument, en skildring av en splittrad generation, en ung mans desperata sökande efter vardagens Den Heliga Graal, tillvarons tillflyckt och jag har själv tappat tråden...

Kolla på bilden jag hittade på mina föräldrars dator! Den är från deras femtioårsdag:

- Se så unga vi var, nu är vi gamla och grå

Idag blir låten "Allting kan vända" med Stefan Sundström, för det var precis vad som hände.

the laugh's on us

Det var verkligen folk som, på invigningen av Götatunneln, samlades i gemensam trupp och gick genom den. Något jag fick erfara idag i lunchrummet, då det visade sig att det är allmänintresse för fastighetsskötare. Och mitt skämt for åt helvete.
Snart ska jag hem till Felix och se film. Det var ett tag sen nu. Frågan är bara när det är dags för Zelda och pizza. Varken han eller jag har nåt som kan liknas vid sommarlov.
Egentligen skulle jag ha börjat träna idag. Får se hur det blir med den saken. Jag som var så sjukt pepp ett tag. Nä, nu blir det Davidoff-dieten.

det som det mesta handlar om

Bara för att fira det faktum att jag nästan är frisk tycker jag att jag gjort mig förtjänt av att börja morgonen med en skål gårdagstorr coscos och Norrlands Guld (med 14% förlängning). Tvåtusentalsfenomenet ”sommarburk från Tommys” väcker så många minnen till liv. Popfylla, kajal och solnedgång är nog det bästa en pojke kan uppleva.
Det var halvvägs in på min tjeckiska cigarett, jag tog tillsammans med Olle Adolphson och en stor kopp svart kaffe bland flaskorna på balkongen, som gårdagens stora mysterium återigen gjorde sig påmind. Vad var grejen med alla som frågade mig hur det är att jobba på H&M? Jag är för fan säsongsarbetare på ett fastighetsbolag! Även om det i och för sig skulle vara trevligt med lite glamour i tillvaron skulle jag nog knappast välja H&M-glitter.
Det får jag nog utav här ute i Tynnered.
Inte för att jag har något emot stället jag bor på – det är lite av en Arkadisk idyll – men det är vägen hem som, i tid eller annan, är lite påfrestande. Knogslagsmål och knivhot är, trots mitt hårda yttre, inte min grej.
Man får väga för och emot ibland: värt - fyraofem för 70 kvadrat, ovärt - vita prasselbyxor som utövar hoppsparkar på varann, värt - bananer för 10.95 kr/kg på Göfab Tian, ovärt - rullstolsbundna akisar utanför Restaurang Boheme, värt - lightchoklad från Närbutik Briljanten Livs, ovärt - ryska maffians bildisco varje tisdagsnatt på parkeringen utanför fönstret.
F.ö. har jag börjat fila lite på en Top5 bästa covers. Det kan fan vara svårt. Klar etta är i alla fall Erlend Øyes version av ”Last X-mas”. Sen är Nick Caves ”Here comes the sun” och Cakes ”I will survive” givna. Men det finns ju så mycket bra. David Bowie som kör The Easybeats ”Friday on my mind”, Freddie Wadling med ”Var blev ni av?”, allt med Cash, Stefan Sundström har gjort grymma tolkningar av Allan Edwall, Hells on wheels ”Logical song” är stark, precis som Anna Ternheims slakt av BDs ”Shoreline”, Janis Joplins ”Me and Bobby McGee” väcker starka känslor, ”Min trampolin” med Graham Coxon går inte heller av för hackor, Anna som år lös på Gnarls Barkleys dunderhit ”Crazy”, körde inte tjejerna i Tatu nån The Smithslåt, min och Felix prettoversion av ”Elden” (som tyvärr gått förlorad p.g.a. att ingen insåg vår storhet) eller ”Flickan i Havanna” på fyllan och när The Whitest Boy Alive körde Stardusts ”The music sounds better with you” på Respect var ett stort ögonblick i mitt liv. Valet är svårt och jag måste verkligen hålla mig från att resignera och låta det bli en Top10.
Ja, ja… snart är klockan slagen, jag är sugen på en cigg och det blir inget mer "Lite som du”. Vafan ska jag göra på söndagarna framöver? Jag får väl nöja mig med att kika in på Kingan och umgås. Fyfan för att vara social.
Men sommarn är här. Inte för att det blivit någon sol för mig idag.

Dagens låt: ”Råd till dej och mej” – Olle Adolphson.

en tanke, som alla andra

Svettig och snorig har jag brutit mig in hos föräldrarna efter en "Kunglig AW". De tre dagarna på HSB och man är redan mästare på ordvitsar, som det märks. Imorn tänkte jag Tynnered innan Röda Rummet... vad sägs? Lite whisky och ett glatt humör, lite Jolly Bob och Judy, min vän, lite dansa och slåss?
Jag måste ringa ett jobbigt telefonsamtal och jag borde göra det nu...
Olle Adolphson och Fotbolls-VM en varm sommarkväll är väl det enda man behöver. Det hade varit trevligt med lite sällskap också, men vad kan man begära när man är en smittohärd à la Gangesfloden?
Allsången börjar 27 juni!!!
Är det febern eller är det meningslösheten som gör att jag yrar?
Alla frågor: Varför?
Alexander Rae Baldwin III har dykt upp obehagligt mycket i mitt liv det senaste. Tre dagar i rad! I måndags som ett missförstånd, i tisdags som ett korsord och i onsdags som en ingrediens i "Hollyood, behind the make up". "Vad är upp?", "w00t", "OMG", "lol" och alla andra såna dära Internet-ord som stockhomarna insisterat på att förmuntliga/oralisera(?)(vafan heter det när man gör något från skriftspråk till talspråk?).

Dagens citat kommer från George i Seinfeld: "I flew to close to the sun on wings of pastrami".

VM-misären

Ibland undrar jag hur man kan blanda ihop Alec Baldwin med Christopher Walken. Men även solen har fläckar. På Frölunda Torg skiner solen och inne på biblioteket svettas alla nationaliteter ikapp. Själv sitter man med något som kan liknas vid halsfluss, antagligen något jag ådragit mig under den långa veckan av rock and/or roll. Frågan är faktiskt om jag kommer orka med att jobba med Pelle imorgon. Ett jobb han så vänligen fixat åt mig (fast lite bitter är jag över att han ringde och skrämde mig i morse så att jag spilde yoghurt över hela sängen).
Det lutar åt att Linus stannar hemma under Hultsfredsfestivalen. Jag har varken ork eller lust längre. Den tryckande hettan och huvudvärken den orsakar är övertalning nog att stanna hemma. Det känns lite taskigt att lämna Filip i sticket bara.Den oändliga VM-nojjan som drar över landet börjar bli smått enerverande. När ska alla enfaldiga svenska inse att vi faktiskt suger på idrott. Några enstaka bragder går fan inte att jämföra med de före detta stormakternas totala dominans. Sverige är ett litet fjärtland som man bör skynda sig ifrån. Det är bara Nöjesguidens och DN På Stans 30+journalister som tror att riket Svea faktiskt är något att ha. Bara för att vi under efterkrigstiden lyckades ettablera någon sorts kapitalistisk uppbyggnadsverksamhet och fick imortera raffinerade varaor betyder inte det att vi är ett framstående design- och modeland. Och va faen är Bergmans tolkningar av Hamlet jämfört med Akira Kurosawas Rashômon?

Inte helt otippat blir dagens låt "Heaven Knows I’m Miserable Now" med The Smiths. En hyllning till en helvetesvecka (och en sjuhelvetes spelning på lördag?).

med risk för att bli tjatig:

Dagens låt är uten tvekan Belle & Sebastians "A summer waisting".
Igår blev ett smärtsamt avsked till en hel generation Litt.vet.-studenter. Inte ett öga tort. Eller strupe heller, för den delen.
Skämt å sido så skäms jag lite för att jag åter igen hamnade på Röda, fast den här gången var det faktiskt karriokee. Och jag menar; ska man göra bort sig, ska man göra bort sig ordentligt. Nu hägrar bärget av disk i köket och jag ska svänga förbi Hemköp och köpa en ersättnings-ost åt Bobo. Man får inte äta upp hans... konstigt.

Jag ska till Lund imorgon.
Fan, man kanske skulle kosta på sig ein kleine glockenspieel...

Misery Is the River of the World

Misär, misär:
Mamma påpekade att jag har en antydan till ölmage.

laughing stock

Återigen sitter man här på Kultan och optimalinternetar för fulla muggar. jag ahde tänkt hinna med diverse aktiviteter, trots en molande(?) baksmälla, idag. Bl.a. maila Victor, plugga den något klandervärda kombinationen amerikansk och fransk 1800-talspoesi, sola och bada och dansa och slåss. Men. Ni vet hur jag mår, ni vet hur det blir.
Att en klippa och en solnedgång kan vara så farsinerande, i.a.f. på västkusten. Fan, det är bara jag och Emrik som fattat det. Som sagt. Det är alltid tacksamt att vakna till Led Zeppelin (tack, Olle), med en mindre påtaglig huvudvärk. Jag vet inte längre vad jag försöker säga, allt blir så osammanhängande och sentimentalt. Precis som det geni jag kommer bli? Eller hur var det nu?
Ni ser...
Olle hetsar. Måste dra.

förfrågan

Nu har jag ändrat kommentarinställningarna så att vem som helst kan skriva. Uppenbarligen hade någon jeppe försökt skriva något och inte lyckats.
Annars är jag bakis, glad och lite hungrig. Som vanligt får jag det precis att gå ihop. Nyss var jag på banken inne i Frölunda Torgs gigantiska arkitektursmord till komplex och satte in mynt på mitt konto. Jag funderar seriöst på att starta ett postgirokonto där välvilliga läsare kan få utlopp för sina filantropiska drag och skänka mig pengar.
F.ö. var kassörskan otrevlig och ocharmig. Fy!

Undra om mina böcker är sena?
Dagens låt: "20 questions" med The Beasty Boys

munta, munta, munta

Så här nervös har jag nog inte varit sen senaste snöstormen. Om mindre än en timma har jag min muntliga tentamen inför litteraturvetarstereotypen Christina Svensson - tur är väl att hon är virrig professor personifierad, eller? Det sublima, den sköna verkligheten, decorum, la bienséance, poésie fugitive; allt bara smälter samman till en enda grotesk massa av termiologiska meningslösheter och omöjliga oböjliga ord.
På Universitetsbiblioteket lunkar allt på i vanlig takt och inget tycks lägga märke till den panik som hopar sig i maggropen på ett litet f.d. kulturpretto som snart tynar bort i en lite fuktig pöl av rädsla inför en stora världens allvarliga sanningar. Enda behållningen är väl att det är derby ikväll och att det står en whiskyflarra på köksbänken och bara väntar på att få dränka besvikelsens bittra eftersmaker.

Nu ska jag bege mig till H-514 och begå interlektuellt självmord.
Skål, delectare!

ensamhet, tvåsamhet, tresamhet, vad som helstsamhet

Min mor ringde mig vid sextiden på eftermiddagen och talade om för mig att jag fått post, bl.a. nya BON och en lönespec. med revition på 183 å femti, så jag skyndade mig hem efter after work på Kingan och I rosens namn och nu så sitter jag här framför Internet och slentriansurfar, mest för att jag kan. Imorgon är det tvättdag, Olle vill bli väckt kl. 10, jag ska upp tidigt och promenera bort blodfetter. På kvällen har jag tänkt lägga mig i Slottskogen och läsa Bellman och dricka Castillo de Gredos.
När jag gick längsmed Andra Lång. idag, och rökte en cigarett, blev jag som slagen av en nostalgitriggad blixt. Jag vet inte om det var ölen i min mage eller tår en i mitt öga som fick mig att stappla till lite, och jag kände mig tvingad att kasta en vemodig blick upp mot Nordhemsgatans klättrande hustak. Undra om Konstnärs-Claes fortfarande har sin atelje uppe vid trapporna ner mot Linnégatan? Jag och Maya borde kanske svängt förbi där innan hon åkte, bara för att säga hej och kanske bli bjudna på Cognac och på cigarrer.
Det är lite tomt ute i Tynnered om kvällarna. Inte många vill offra en sen vår på ett besök i en sovstads komplexa plåtlådors neofunktionalistiska balkonger i gråskaligt norrläge. Jag kan inte låta bli att undras över att folk så sällan hör av sig till mig. När ringde nåon senast för att säge: "Tja! Kan jag komma ut en sväng?"? Har det ens hänt?
I och för sig ringde Josefin idag, fast det var nog mest på grund utav ett sista SMS, det liknar mest ett SOS.

Något som, för mig, ter sig lite spännande är alla olika mäniskor man, på olika sätt, stöter på. Det roligaste nu är att se folk vid Näckrosdammen, som man annars sett ute nån gång. Det är alltid kul att gå att småflörta lite. Till exempel finns det en ganska söt poptjej i min klass. Det tråkiga är bara att hon är så blyg att hon knappt vågar berätta sitt namn. Eller så är det bara att jag inte är tillräckligt svår för att vara värd att ödsla tid åt.

Nu ska jag be farsan köra hem mig...

vad faen är det här?

Efter att ha suttit och skakat på en buss-tåg-tåg-buss-tåg i sex timmar dyker man upp på Kingan för att möta ett gäng bänger. Man drar några öl och möter sen ett nytt gäng bänger som berättar om en bänger. I slutenden visar det sig att det är jag som är bägern...

äntligen farväl

I skrivande stunde befinner jag mig mitt i universitetshetsen på UB. Här märks det knappt att det stundas Påsklov. Om lite drygt en och en halv timma går mitt tåg mot det småländska höglandet och de mörka skogarna. Det kan tyckas som ett välförtjänt avbrott från de mörka krogarna (tack Lars Winnerbäck för den otroligt fenomenala ordvitsen!). Jag är i akut behov av att gå på muggen, men drar mig lite för offentliga toaletter. Vem vet vad för junkie som suttit där inne och sniffat lim eller skjutit whiskey.
Jag har precis hunnit med att snabbglutta igenom Aftonbladets Internetlöp: Britneys unge har tydligen spräckt skallen. Och så fyllde allas vår Huge 80 bast.
Nu är det dags att övervinna sin rädsla...
"If you got to go, you got to go, män" som Henrik Schyffert sjöng.

bannbula från Skatteverket, tack

Jag sitter med deklarationen i knäet och darrar av rädsla. Tanken är att jag ska lära mig deklarera, och det över Internet! Allt verkar så förvirrande och krångligt. Kan ingen komma hit för att hjälpa mig, hjälpa mig att bli vuxen. Nu när man flyttat hemifrån och allt vad det innebär så borde en annan ju kunna ta tag i det där själv. Siffror gör mig rädd.
När jag blir stor ska jag skaffa en revisor.

dandy all-around

Jag sitter på UB och missbrukar en dator. Har precis läst en artikel om strumphållare. Intressant...
annars är det whiskey ute på Briljanten ikväll, även om det blev ett smärre manfall. Men vi ska nog lyckas styra upp en fröjderlig afton.
Kursen kräver ny, dyr kurslitteratur jag funderar på att kolla upp men... orka. Uppgivenheten, de euforiska vårkänslorna till trots, tycks vara temat för denna dag innan veckoslutet.

Dagens låt: PJ Harveys "The Life & Death of Mr. badmouth".
Dagens hälsning: "Hej Filip!"

Lägesrapport

Jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag totalglömde Lindas födelsedag. Får väl gottgöra det med att bjuda henne på lunch nån gång de närmsta dagarna. Våren är här. Jag glider omkring på stan i mina F-Troupe, har lyxat till det med en lunch tillsammans med Olle på KG-baren, snart är det en fika med fransmans-Jens. Ska bara hämta lite grejer här i Masthugget först.
Både timjanen och basilikan har börjat gro, så snart är det dags att plantera ut det. Riktigt känner hur mina fingrar blir grönare och grönare för varje dag som går. Ingen av plantorna har dött än!
Efter-tenta-ölen i tisdags var värd. Tentan i sig var ovärd. Falafelrullen var sådär.
Imorgon vill jag ut och slå runt ordentligt. Känns som evigheter sen sist. Alla som känner sig manade är fria at höra av sig till mig. Ni vet var jag finns.

Summan av lasten

Det är inte mycket som ger mig abstinens. Jag pallar att skippa ciggen i flera veckor och jag behöver absolut inte kaffe varje dag, för likväl som det är med all annan kortsiktig tillfredställelse är det något jag tar till för att slå ihjäl det lilla överflöd av tid jag ibland stöter på. Desto svårare har jag att släppa min konstanta avsaknad av Internet. Även om jag sällan gör något vettigt vid den så är datorn så inpräntad i min livsstil att det varit en smärre omöjlighet att behärska begäret. Jag har fått ta till diverse knep för att klara mig igenom dagarna.
Nu sitter jag i mitt gamla pojkrum i Masthugget och knappar på tangentbordet och det känns så-å bra. Speciellt när mitt favoord beskrivs som Dagens ord.

Att ta ut segern i förskott

Ett tag trodde jag på allvar att det fanns något som bra och dålig karma. Nu har jag lärt mig att det de facto bara existerar dålig karma, ty hur man än beter sig här i världen får man bara skit tillbaka. Imorse vaknade jag med tron om att jag skulle flytta in i en trea i Tynnered och redan innan klockan ett har jag fått den villfarelsen krossad under sulan på en Ecco-sko med en finsk brytning. Ibland kan man undra vad meningen med det hela är…
Det har vänt och helt plötsligt simmar man uppför strömmen rakt in i en turbin. Jag vet inte hur jag ska tolka detta, ett av mina många nederlag. Troligtvis inte mer än att jag hela tiden ska gå och tänka på livets ofrånkomliga jävlighet.
Hädan efter ska jag aldrig glädjas över något.

Heroes 3 för hela slanten

Då var det klart: på lördag bor man i Tynnered. Jag har firat hela kvällen med ett storpack Delicato-bollar. Nu mår jag illa. Andra hållplatsen efter Frölunda Torg, sen går man genom vägtunneln och upp på berget. Det är fin utsikt. Längst in, längs bort, på första våningen. Det enda negativa är att det inte finns nåt badkar. Hur ska jag nu få mina söndagsbad?
Jag har inte hunnit förbereda mig inför jobbintervjun jag ska på imorgon. Får ta det som det kommer. Mölndal är ju ändå Mölndal.

den första marsdagen flöt inte förbi utan att jävlas...

Fotbollslandskampen är på i bakgrunden där Irlands tre-noll-mål går på repris, efter repris, efter repris. Jag försöker slappna av men den hektiska dagen ligger någonstans i bakhuvudet och bara gnager. Alla tankar svävar runt och landar hos den gamle romaren Propertius och de inledande raderna till en av hans många elegier till Cynthia.

Äntligen ödsliga nejder! De lyssna tyst till min klagan.
…Öde är lunden, och blott vindfläkten rör vid dess löv.
Här kan jag ostraffat nu få yppa min hemliga smärta,
…blott dessa ensliga berg lova mig tystnad och ro.

…sen fortsätter det så i 28 versrader till och om kylan Cynthia visar honom.
Nu bytte man ut Henke Larsson.
Är det bra? Jag kan absolut ingenting om fotboll.

Nu ska jag spela Heroes 3.

sista februari snöar ut

Förut somnande jag framför reprisen av Godmorgon Sverige!:s intervju av curling laget med vintern vinandes utanför och Julian Fane i hörlurarna – det perfekta soundtracket. Enda felet är att morgonrocken ligger i tvätten, så jag har ingenting att mysa runt i. F.ö. har jag inte rökt en cigg på två dagar, fast det har blivit desto mer kaffe förståss.
Lunchen och semlefesten med Duellen-gänget var ett alldeles ypperligt sätt att fira ut helvetets månad. Även om den själv inte riktigt verkar fatta att den snart är slut, eller så är det ett sista tappert försök till att frysa oss alla till små, små snökristaller.
Jag har läst klart min Euripides, min Aischylos och det är bara Platon kvar. Imorgon hade jag tänkt ge blod och på fredag ska jag på arbetsintervju på Mölndals Bro, sen är det helg. Det flyter på… livet alltså. Trots att man alltid kan önska att det vore lite bättre, lite lugnare, lite mindre minusgrader.

Eúreka

För er som inte inte redan vet det har jag ett problem med min Firewire-in-/utgång till datorn; nämligen att jag, p.g.a. otillräcklig konstruktion, inte kan få ut sladden utan att skada dess fäste. Å andra sidan är jag man samt, och, tillika ett praktiskt geni och har, händig som jag är, löst det hela med en liten hammabyggd konstruktion. Jag virade ett stycke björntråd runt kontakten så att när jag drar ur sladden ur in-/utgången inte belastar den utan lägger trycket på trådarna som smidigt får huvudet att glida loss.
Som sagt... Martin Timell - släng dig i väggen!

måndag hela veckan

Nya Nöjesguiden, nya Groove, nya BON. Nya skivor att lägga in på iPoden, nya dramer från antiken att sätta sig in i. Mycket att ta in på en och samma gång. Jag lagade mat åt syrran som hon vägrade äta och känner mig nu som en missförstådd konstnärssjäl samt martyr och i protest har jag gömt allt bröd. På väggarna i mitt rum blänger ansiktena fördömande ner på en vilsen liten tjugoåring som försökt köpa sig en gnutta lycka på Bengans skivhandel. I ivern och yran blir jag lite sentimental och kan inte låta bli att recitera Gustaf Frödings absolut främsta verk ”Idealism och realism”, här i sin helhet:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Det är aldrig fel med värmländsk socialpornografi.

Nu har jag lagt in alla skivor i iTunes och på skivsamling.nu, det är bara att koppla in iPoden och köra – förbannat bara att Firewire-utgången är så fuckad – och sen återstår bara det roligaste: sortera in plattorna i samlingan.

Har lyssnat igenom Graham Coxons skiva ”Happiness in magazines”, från 2004. Spår 4: ”Bittersweet bundle of misery” har ett riff som är löjligt likt det i ”Parklife”, men det är värt. Dagens låt!

Sent en lördag kväll

En lördagskväll med lägenhetsletande, vitt vin och Hesiodos kan väcka känslor man trodde låg begravda långt ner i själmedvetandets utmarker. Jag har lusläst Fredrik Virtanens blogg, skickat mail till både Bodin och Jens, läst Saidas resedagbok samt Expressens respektive GP:s artiklar om Anna Carin Olofssons OS-guld i skidskyttens masstart. Om det sistnämnda kan anmärks att den senare var mer innehållslös än den förra.

Nu har Maya lämnat mig kvar här, för en stad i neon. Hoppas hon får det ball där nere i Berlin. Jag lovar att tänka på dig lite då och då, även om du inte gav mig din bloggish adress.

Dagens låt: Freddie Wadlings oklanderliga version av HasseåTages ”Var blev ni av?”, från revyn Svea Hunds andra akt; där framförd av allas vår Monica Z.

Här är mitt rum:

- Det är inte kul...

Ang. mina dåliga kostvanor

Det där med att hinna iväg till gymmet kan jag ju se i stjärnorna efter. Tiden är så knapp nu för tiden. Ibland känns det inte värt att stressa upp sig över det. En annan har lallat runt med magknip hela den soligt kalla förmiddagen. Jag tror jag kan erinra mig var i problemet ligger. Det håller inte att klämma i sig en limpa vitt bröd vid midnatt för att man inte käkat något under dagen. En limpa med smör, som ett substitut till alla snedvridna affekter och förborgade defekter. Och när vi trots allt är inne på ämnet har jag gjort en liten lista över de livsmedel jag ämnar bygga mitt dagliga intag runt, när jag flyttat:
Lättyoghurt, müsli och bananer
Knäckebröd, keso och avokado
Kyckling- och bönsallad
Kaffe och cigaretter
Pinnglass
Om jag följer dieten kommer jag bli den nye Arne Tammer på nolltid. Med andra ord har jag lagt både rock’n’roll-dieten och rödvinsdieten på hyllan. För ett tag.

Vi har kommit in på den arkaiska delen av antikens litteratur och jag måste bara få recitera ett av den mångfacetterade Alkaios verk, ty jag är med häpnad slagen av denna djupsinniga allegori ()här i Breitholtz tappning):

Förvirrad ser jag stridiga vindars spel.
Från ena sidan vältrar en väldig våg
..och från den andra. Mitt i svallet
....driva vi kring i vär svarta farkost.

Orkanens anlopp bryter vår motståndskraft,
ty redan skvalpar kring mastens fot
..och se, vårt segel fladdrar redan
....slitet av stormen i långa trasor.

Just nu har jag:

• Tomt på kontot
• Kallt kaffe
• Ett mail från Bodin som jag måste svara på imorgon
• Huvudvärk
• Separationsångest
• Dåliga matvanor
• För lite fritid
• Låg moral
• Cigarettsug
• Sömnlösa nätter
• Behov

Es ist alles eitel

Ibland kan det hända att vänner till mig ljuger. Det är inga direkta lögner, i konkret bemärkelse, utan snarare någon form av ombildning eller efterskapande av deras presumtiva verklighet; gärna för att framställa sig själva i lite bättre dager (anm.: min teori). Och sånt lär göra många irriterade, däribland mig. På det stora hela förändrar det inte min relation till mina respektive, men det får mig i tid eller annan att tänka till. De mest progressiva tankebanor ploppar upp i mitt medvetande: tänk om det inte är mina vänner som rekonstruerar de vederbörande händelserna, tänk om det de facto är jag som sitter och inbillar mig och pseudorelaterar mig fram till realiteternas egentliga förhållande, tänk om det är jag – med tanke på att jag nån gång uppfattat alla mina vänner som nån sorts falska profeter – som förblindas av min egen narcissistiska naivitet och det inte är min omgivning som prackar på mig irrläror utan jag som sitter i en bubbla och som en ren försvarsmekanism vitt och brett proklamerar ut och fördömer fåfänglighetens fördärv av den bländade mänskligheten.
Att gå upp kl. 9 en lördag gör mig tämligen epiofamisk.

All text i context-bound. Context is boundless.

Det är typiskt att ju mer man verkligen måste göra desto mindre angelägen blir man att ta tag i det. Eller man, föresten; jag ska nog inte generalisera så utan säga jag. JAG har dålig karaktär. Jag vågar inte ens gå in på MSN med risk för att fastna. På P1 snackas det fågelinfluensa, maskar som bor i banen på afrikaner och latin. Jag har svårt att hänga med och försöker fokusera så gått det går på kapitel 3 i ”Lyrikanalys – En introduktion”. Tyvärr hade dagensskiva.com en intressant recension av nån El Híjo och eftersom jag har ett nyvunnen förkärlek till el musico español så bara måste jag ju kolla upp det.
Min nya favvis är annars Ezra Pound – fascistsympatier till trots – och hans ”In a station of the metro”:

The apparition of these faces in a crowd;
Petals on a wet, black bough

Det här fick bli min lunch:

- Det är inte kul…

Dagens låt: ”The margin” med The Beautiful New Born Children. Allt behöver inte alltid vara så svårt.
Faen, va det snöar ute...

Framförhållning

Min iPod laddade ur på vägen hem. Kylan försvagar den kemiska processen i batteriet, det har min pappa lärt mig. Jag är av den uppfattningen att vill man tycka synd om sig själv är det OK. Och tycker man synd om sig själv får man säga det. I alla fall jag…

Andra tentan nästa onsdag.
Så här ser min almanacka ut denna veckan:

- Det är inte kul...

Dagens låt: Målfotto mellan Nick Caves "Babe, I'm On Fire" och Sigur ros "Svefn-G-Englar".

Blogga, blogga, blogga

Det finns så mycket har i världen man borde prioritera mer än vad jag har som första alternativ till gamman. Men det är inte mycket som slår Lauder’s och en full Josefin. Även om man kankse kunde saknat vissa personer.
Jag borde egentligen maila Victor och svara på Jens SMS men jag orkar inte idag.
Om alkohol får mig at må bra så låt mig då må bra.

Såhär ser köket ut idag:

- Det är inte kul...

en navelskådardag

Alltid lika kul att komma hem från en fika med Bobo och Philip på Wanselus (?) med politisk och musikkritisk debatt, efter Epik II-lektionen, och märka att man fått 44 nya e-mail. Jag har tänkt slänga ihop denhär soppan innan jag kilar upp till Tropic Sun och cyklar cykel, hantlar hantel och duschar dusch. Eventuellt bangar jag tomaterna – sånt är inte min bag. På vägen hem slank jag förbi stampen på Masthuggstorget och krischa Becks skiva Odelay. Kändes helt reko när den bella trettio bagis…
Annars är det Strindberg och bröderna Grimm för hela slanten.

Och dagens låt blir ju självklart "Where it's at".

dekadens råder här i vår soken, försant

Gram Design gör ballast skor i världen. Ur ett diakront perspektiv, d.v.s. Fullt medveten om att många anser det spetsiga och tighta modet är på väg ut vågar jag ändå hävda att modell 406g är något av det snyggaste på flera säsonger, och jag skiter i modevärldens rådande konventioner när jag äntligen lyckats komma i ett par snajsiga dp och den slimmade pikén.
Efter Kings Head och Kelly’s eskorterade jag och Olle, som de gentlemän vi är, Josefin och Camilla hem. Och där blev vi uppenbarligen kvar, vilket jag fastslår halv nio på morgonen när jag vaknar ihoprullad i deras soffa. Panik och skola om 45 minuter, men Linus har haft framförhållning och tagit med den nödvändiga pärmen med Odysséen och anteckningsblock. Det enda som tog stryk var frillen, och därmed mitt presumtiva anseende.
Efter lektionen fick jag och Olle ryck och gick till Coop, Bolaget och Henrikssons på Landala torg och shopade. Allt för att hamna högst upp på Jo&C:s topplista på bästa sleep-overs. Undrar vad förstapriset är.
Avsaknaden av sömn har jag ersatt med Explorer Lingon Blåbär. Det är mumma det.
Nu är det knäckebröd som gäller.

Kontextualitetens baksidor

Kaffet droppar i köket, Erik och Erlend klingar från stereon, eftermiddagen lider mot kvällning och minusgraderna är påtagliga. Mina knogar är blå, nariga och i stort behov av att smörjas in, jag borde seriöst försöka sova lite, men detta är bara en pluggpaus innan jag måste fördjupa mig ytterligare i ekfras, intersubjektiv kognition och emblematik. Jag tror jag håller på att bli galen. Den enformigt sociala responsen jag gendrivs av tar knäcken på mig. Det värsta är att jag någons stans innerst inne uppskattar situationen och kontextens dramatiska ironi, trots att det kommer bli en isolerad fredagskväll.
Hade gärna gått till Tältet på Järntorget för att se TTA. Å andra sidan har jag sett dem live så många gånger att det inte känns närmast reaktionärt. En öl hade suttit fint dock…
Oskar påstår att Johan ”Strängen” Hellman kommer hem i helgen. Vore fruktansvärt trevligt (f.ö. en oxymoron) om så var fallet, men det låter konstigt i och med att Yoa stack till Paris idag.

Dimmers is the shit. Vi har installerat en i köket och en i vardagsrummet och jag kan inte sluta leka med dem. Det är så jävla fräckt att man blir mörkrädd. Tror det kan bli en ny hype. Borde nästan snacka med Carl Reinholdtzon Belfrage om det. Nästa gång jag ser honom det vill säga.

Dagens låt är ”I don’t know what I can save you from” (orginalet) med, ja just det, Kings of Convenience, och den får väl symbolisera någonting i mitt liv.

Varför blir det alltså såhär…?

Med en tugga grönt äpple mellan käkarna letar sig benen nästan automatiskt fram till datorn och som i trans knappar ja in mig på Blogspots portal för världsfrånvända melankoliker och kroniska enstöringa med sociala problem, d.v.s. yours truly. Min tröst blir väl Studio Virtanen på TV8 ikväll. Sen jag såg två avsnitt i rad, konsulterande av Fredrik Strages ironiska proklameranden angående The Sounds latenta (?) eftergivenhet, igår har jag faktiskt börjat gilla det. Jag vet, Camilla, att det var du som uppmärksammade mig å Fredrik Virtanens vägnar. Trots att jag fortfarande inte fattat grejen med honom.
I väntan på att jämföra Shakespeare och Ibsen har jag bryggt mig en kopp rykande het java. En frestelse att ge utlopp för, i allra högsta grad. Det är nästan läge för en Lucky också. Dock får den nog vänta lite. Så bra ska vi inte må nu.

Har funnit en ny kärlek: Jenny Lewis - gudarnas gåva. Äntligen nåt man kan yla med till de tidiga vårkvällarna när solen röda armar sträcker sig över Hisingens lyftkranar och bränner hustakens tegel. Jag har så jävla lätt för att bli lokalpatriotisk och romantiserande. Det kan vara lite pinsamt om man sätter det i fel sammanhang. Man bör nog t.ex. inte påpeka att det hade varit lite kitsch om Stalinstatyn i Prag hade fått stå kvar, för en tjeck.
Nej, det där lät lite diffust och luddigt. Glöm det.

Foggy days

Jag gillar Hemstad. Det är ett bra band. Jag gillar Hemstad för att det är ett bra band. Ett annat band jag giller är, som många kanske redan vet, The Chrysler. Annars är det nya att det alltid blir slagsmål på Filmfestivalens fester. Jag försöker förgäves leta upp nån info angående dessa händelser, men jag är inte tillräckligt rutinerade Internetanvändare och lyckas helt enkelt inte googla upp nåt. Hjälp, någon?
Annars: var det avskedslunch för Joanna idag, tillsammans med Olle redde vi tre ut en hel del världsliga ting (typ, bloggar) och hade allmänt tjosan. Hon har lovat att skälla lite på Jens från oss alla. Det kan han förtjäna, tycker jag allt. F.ö. är jag jävligt mätt.
Är bara lite nojig över min totala kaosning igårkväll. Fast sånt brukar ju alltid gå över. Min strävan efter att lyckas läsa in mig lite på diverse begrepp går inte så bra för tillfället.

Dagens låt är “The drugs don’t work” med The Verve. Det vet ju alla.

Schematikens dygder

Det är intressant att när jag för en gångs skull inte ligger efter den personliga tidsplanen, jag satt upp för mig själv, blir jag så exalterad, av min egen bravur, att jag i någon form av psykotisk spasm ligger och vrider mig på golvet, och om något känner mig än mer överansträngd än vanligt. Fritid innebär ju att man måste ha glömt något. Jag är nog inte skapt att förestå ferier.
Eller:
”Tar man livslögnen från genomsnittsmänniskan tar man lyckan från denne samtidigt.” som Dr Relling sa.
Frukosten framför Godmorgon Sverige! bestod av lättyoghurt à la vaniljsmak med fruktmüsli och en kaffe grande. Lunchen på UB var medhavd sallad (jag har blivit grymt bra på att komponera sallader) med champinjon, kidneybönor och lufttorkad krögarskinka och en Lucky Strike Silver. Clementin och banan slank också ned under lektionen. Nu är jag inne på dagens andra kopp kaffe och ytterligare en clementin (eller satsumas som de av någon anledning numera heter (det kanske de alltid gjort, f.ö.)).
Det ultimata tecknet på att man inte har något att säga är att man berättar om sina måltidsintag… Fast nu är tiden ute för min del och jag måste lägga på en rem om jag ska hinna möta upp Robin på Tropic.

Dagens låt:

Den här allstå. Jag är evigt tacksam.

Var det tisdagarna som kliade mest, Maya?

Jag driver runt i lägenheten och letar efter en termostat. Mina fingrar är blå, och jag kan inte för mitt innersta förstå hur jag kan frysa så. (Märk väl att jag använder mig av inte blott slutrim tillika inrim) Det är inte speciellt kallt ute och lägenheten har värmeslingor i golvet. Det är nog bara en sån dag.
Skivsamling.nu ligger nere så jag kan inte uppdatera med mina på CD-rean nyinköpta plattor. Allt tycks gå emot mig. Diskmaskinen väsnas vilket förvärrar min, på grund av en ovanligt lång och sömnlös natt, bultande huvudvärk och det blir inte lättare av att Ibsen var norrman. Hata norrmän. Det är nästan rätt åt honom att han fick apoplexi.

Per Hagman ska till Kafé Hängmattan imorgon och jag försöker luska reda på vilken tid, men jag vet inte vart jag ska vända mig.
Varför klagar alla på min raljanta tautologi? Är det nån form at Janteism och jalusi, eller är jag för högfärdig? Borde jag ändra på mig?
Skeptisk eskapism är alltid bra.

Det är den sista januari.

Teori och konklusion

Den traditionsenliga söndagsölen till trots är jag fortfarande lite moloken och platt. Det är inte vanlig tonårsnihilism – den gjorde jag mig härförleden av med i och med mitt inträde i vuxenvärldens outforskade kosmos – som går att supa bort med goda vänner och bra musik, det är något annat som gnager; reversen av en kvasiinsikts betryckta eftergifter. Beklämmande som det är erinrar jag mig ett tomt skal.
Visserligen var ”gymnasietiden” en jovial säkerhet, men jag kan inte på något sätt påstå att jag inte fortfarande har det ganska lätt och menlöst. Jag vill ändå påstå att det finns en samklang mellan mig och min tillvaro. Bortser man från mildare depravering och det ett fåtal mardrömmar i månaden måste jag säga att jag lever ett tämligen harmoniskt liv för tillfället, och det finns inget som inte går att bota med en kopp kaffe och en cigarett.

Avsky din näste

Jag fyllekäkade inte inatt. Är det bra sak eller dålig sak? Och undra vad det betyder…
När jag stod vid det menlöst surrande elskåpet i Hagas epicentrum och rökte en Lucky Strike Silver slog det mig hur pinsamt exhibitionistiskt jag framställer mig själv. Jag fimpade och gick hem för att läsa Kung Oidipus. Här sitter jag nu. Och jag vet att jag sagt det förut men det är så mycket lättare att orera ut hur missanpassad och felbehandlad man är och hur vämjeligt prosaisk existensen ter sig. Dessutom är det så mycket annat som drar: en CD-rea bland annat.
Veckans enda ljusglimt får väl symboliseras av den lockande törstsläckare som nalkas i och med eftermiddagens vita snönejders övergång i mörkt hotande söndagskväll. Förhoppningsvis omvandlas bakisyrseln i ny rusning och man kan förlåta tiden och dess gång under de knappa timmar av rekreation Kings Head kan erbjuda.

Nu måste jag verkligen förvilla mig i lyrikanalysen och diktkonstens dunkla rum.

aber, aber über alles

Allmän fråga: brukar jag lukta rök? Jag har fått för mig att jag gör det, vilket det också kan finnas belägg för.
Jag ringde precis Tages Konsult & Trading Erixon AB. De bad mig återkomma på måndag. Hmm, undra varför?
Det är många frågor idag: bl.a. hur tentan kunde gå över så fort och smärtfritt, vad jag ska äta till lunch, planerna för Olles födelsedag imorgon, ifall Robin ringer upp snart, varför jag har över 200 sidor att läsa tills nästa lektion, när jag ska få tid att läsa dem, vart lönen på 1 280 bagis kommer från, om jag kan kosta på mig kläder från Acnes utförsäljning; för att nämna några. Men: mina böcker har kommit!

Rent praktiskt borde jag äta snart, i och med att jag ska hinna med gymmet innan filmfestivalen.
Filmerna jag ska se hittills är:
Svenska bilder 2, fredag 27/1, Pustervik
Svenska bilder 1, lördag 28/1, Pustervik
Svenska bilder 3, söndag 29/1, Pustervik
Publikens val, lördag 4/2, Folkan
Om Gud vill, lördag 4/2, Chalmers
Svenska bilder 16, söndag 5/2, Hagateatern
Allt är upplyst, söndag 5/2, Draken

Ingen tid för eftertanke

Kaffe i all ära, men för stunden dricker jag faktiskt te. Rött te, Camilla! Frukosten bestod av två mackor Pågens osötade Kronelle; en med leverpastej, en med nötrulle, grevéost och ett salladsblad. Till det en kopp kaffe. Innan jag gick till Humanisten tog jag en kopp kaffe till. Vid tvåtiden åt jag ett äpple, vid tre kycklingsallad. Och sen en Lucky Strike. Jag hade tänkt ta en sväng förbi Tropic Sun, men Robin bejla ut. Det får bli imorgon istället. Så jag kan ju fokusera på mina anteckningar och på skanderingen.
Den rosalila skymningen ackompanjeras av Sundströms spruckna stämma, när den etsar sig fast i Brf. Masthuggets grånande plåtfasader. Hela kvarteret skiner av scenografiskt vemodiga librettons ensamma människor, vandrandes från gård till gård. Jag har kommit hem tidigare än brukligt, men det gör inte tillvaron mindre trivial. Det är annars det som konstaterar mitt vara för närvarande.
”Esse est interpretari” som hermeneutikerna skulle sagt.

Det är väl tanken som räknas ändå, när jag rensade mapparna ”Tidigare” ”Temporary Inetrenet Files”, tog bort alla cookies och körde F-Secures Anti-Spyware. När jag nu satte mig vid datorn kom jag inte ihåg en enda adress. Är det ironi, dubbelironi eller trippelironi?
Det hektiska levernet gör mig disträ och flegmatisk.
Jag måste ladda min iPod.

Att komma hem tidigt för en gångs skull

Första tentan på fredag och jag är pepp som som aldrig förr. Och eftersom jag har förvaltat dagen ändamålsenligt, pluggat dynamiska spänningar mellan metrikens schematiska taktart och tonaccentens konstitutiva fonetik, så har jag likaledes löst ett av mina andra aber: att jag alltid käkar middag för sent. Egentligen tänkte jag hinna med gymmet också, men den sisun får jag nog lägga på hyllan så länge.
Imorgon är det hög tid för mina böcker att anlända, anser jag. Dessutom måste jag ju kila iväg till bibblan och låna Poetiken av Aristoteles. Jag blandar alltid ihop de två: Aristoteles och Arkimedes; den ena var teleologisk empiriker med en arkaisk syn på litteratur och den andre hade en skruv. Jag har precis samma problem med Elton John och John Lennon; en hippie och en bög, hur fan skiljer man dem åt.
Lönen kommer även (om än fem år försent) och jag har fått en spec. på 6900 pix, lite drygt. Det är inte fy skam, snarare tvärt om: välbehövt. Så… jag ska shoppa loss imorgon. Texter i poetik av Jan Stolpe är det första som ska inhandlas, och det över Internet. Med mitt nya betalkort kan min konsumtionslust nå oanade höjder. Snart får jag väl ett kravbrev från kronofogden. Men det är det värt. Synd bara att större mängden av inkomsten merendels går till hyra, mat och cigg. Kanske en och annan bok till kursen och någon skiva då och då.

Enligt osäkra källor är Martin Sparby avliden.

There goes my hero

Åter igen en dag då jag ätit middag alldeles för sent. Nu sitter jag med svälld buk och dålig andedräkt och mår skit sådär i största allmänhet. Jag hade tänkt vara lustig och nyttig på samma gång och göra en interpretationsmodell i Photoshop att lägga upp här, men det var nåt fel med hela programmet och trots mitt MVG i Datorkunskap hade jag varken ork eller lust att kolla upp vafan det var. Vetskapen om min inkompetens är något jag får dras med hela livet, och bloggen förblir en uttryckslös textmassa. Istället får jag nu ta och koka mig en kopp te, renskriva mina anteckningar och lära mig allt om elegiskt distikon. Jag drar mig för det. Jag kan redan tillräckligt. Tycker jag. Det är så mycket jag måste lära mig, så mycket som tar sån tid. Jag hinner knappt leva längre. Att oleva kan vara förvånansvärt inspirerande. Dock energikrävande.
Men te är gott. Jag har lärt mig att dricka te. Tack vare Camilla, faktiskt.
Jag skickade ett brev till min mormor idag.
Min farfar fick en stroke.
Dagens låt är tillägnad honom:

Too alarming now to talk about
Take your pictures down and shake it out
Truth or consequence, say it aloud
Use that evidence, race it around

och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Ibland ter sig livet inte riktigt som man vill. Inte för att det på något sätt enbart är negativt. Det finns tillfällen jag kan tycka det är skönt med lite omväxling mittibland all stelnad vana. Tyvärr är fallet inte så idag. Det är något visst med tisdagar, som gör att all inspiration dunstar upp som freon och fräter sönder den gnutta sfär av hopp. Det är så lätt att strunta i att plugga, speciellt när det finns så mycket roligare saker runtomkring en. Tillexempel en dator med ordbehandlingsprogram och mailfunktion, en TV med kabelkanaler, morgontidningens kultursidor, Program 1 i Sveriges Radio, och allt annat som inte har direkt anknytning till metrik. Ytterligare ett problem är att mina böcker, som jag beställde förra veckan, inte anlänt än. Alltså måste jag kånka iväg till Universitetsbiblioteket med väskan full av anteckningar. I och för sig kan det vara bra att komma bort härifrån så att jag blir tvungen att koncentrera mig. Men det tar emot.

Annika Lantz gnäller i radio. Det är en tjej med många komplex. Jag har en vän med lillebrorskomplex. Det är intressant att observera. Förvisso är hans liv inte så spännande, men det är fruktansvärt fascinerande hur han gång på gång försöker leva upp till de förväntningar han själv skapat och som han tror ställs inför. Ibland blir man lite bedrövad av att se hans misslyckade försök till att åkalla uppmärksamhet. Men han är snäll.

Innan jag satte mig framför datorn duschade jag. Nu är håret blött och jag fryser lite. Mitt rum har inte så bra isolering verkar det som. Jag borde nog sätta på mig kläder inom det närmsta, och snarats bege mig iväg till studiesalarna på Humanisten.
Hoppas jag stöter på någon trevlig person på vägen.

Vem tröstade mig?

Jag äter egenhändigt bakat bröd, med nyheterna på tvåan på i bakgrunden. Farsans baconlindade sejfiléer räckte inte för att mätta en fattig students skrikande tomma hål till mage. Jag tror att jag försmäktar nu, ty min tendens att överäta håller fortfarande i sig när det kommer till godsaker som hembakat bröd och ost och alla andra onyttigheter. Jag är sån kolhydratjunkie… och junker också för den delen. Fast krögarskinka har bara 2% fett stod det på.
Det är snöigt och kallt ute. Det märkte jag när jag, med betryckta steg, marscherade hem från stadsbiblioteket, efter att ha bestått 4 timmar av mitt liv tillsammans med Bobo och allehanda granskande vitterhet och skönlitteratur, och filosoferade över livets atrociteter, samtidigt som tanken slog mig och känslan grep mig att jag påminde lite om en Martin Birck i modern tappning eller rentav Lucien Fleurier. Det är bara den resligt smärta älskarinnan som saknas. Fast Lucien blev ju antisemit. Det var väl någon timma sen och nu har nyheterna övergått i sport. Jag lyssnar på Peter Lunblad och Torbjörn Eklund musikalversion av Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”. Johanna försåg mig med den.
Tack.
När min mamma läste den för mig som godnattsaga, då jag var liten en parveny, brukade jag grina floder. Jag var inte direkt den stenhårda knodd jag ville framställa mig som.

Mobilen pep till. Ett SMS från Linda. Jag måste svara.

en början och ett slut

Iförd mina nya bruna skor i mocka myser jag framför min vän datorn. Ur högtalarna strömmar My darling YOU! och det går inte att avhålla sig från illamåendet den musiken skapar. Att de kan vara så dåliga, när deras genre är så simpel och monoton.
Efter att ha vaknat till ljudet av morgonekots felfria artikulationer och käkat en liten skål lättyoghurt naturell samtidigt som jag ögnade igenom första delen i GP slog det mig att jag hade en rulle på Expert som skulle ha hämtats ut förra veckan. Bilder från Prag. Dåliga bilder från Prag. Dåliga bilder från Prag, som jag knappt minns att jag tagit. Det går inte heller riktigt att urskilja vad de föreställer så att jag inte minns var de är ifrån är kanske inte så konstigt. Jag gick till Järntorget och hämtade ut dem vid halv fem, efter att jag slutat jobba och svängt förbi Felix och dumpat klassrumsnycklar.
Det har, på det stora hela, varit en grymt seriös dag. Klockan 07:50 infann jag mig i Nordhemsskolans lärarrum, klockan 16:00 gick jag därifrån. Däremellan fanns jag någonstans på våning tre mestadels av tiden. Förutom när jag var bambavakt då.
Egentligen hade jag tänkt samla kraft och hurta upp till gymmet idag, men det verkar inte bli så tyvärr. Imorgon börjar ju det nya livet, så jag kanske lyckas styra upp min tillvaro då istället. ”Varför skjuta upp till imorgon, det du kan strunta i helt och hållet?” som Björn Janker sa. Det är en kille med frisyr det. Om han inte klippt sig.
Jag börjar bli mer och mer nojig över min kurs i LV. Tänk om det är för svårt, tänk om jag gör bort mig, tänk om de andra eleverna är dumma mot mig. Jag som inte ens hunnit ladda upp ordentligt. Hoppas det åtminstone blir en lugn startstrecka så chansen att anpassa sig är större.
Tur i alla fall att jag har så mysiga skor.

Nu ska jag lägga mig och gosa med Habibi som kom idag. På posten.

s.t.o.m.a.t.o.l.

Rotlöshet och rastlöshet varvas om vart annat. Kanske beror det på alla koppar kaffe jag hällt i mig, så många att jag nu tvingats gå över till te, eller de nattamackorna jag klämde i mig vid tvåtiden framför OZ inatt, men jag är totalt inkapabel till att slappna av. Har lyssnat på Frank, vilket ger en del nostalgiska tankar tillbaka på högstadiet. Jag kom inte ihåg att de spelar så usel musik bara.
Mitt MSN:ande med Johanna påminner mig om att jag och Maya måste ta upp våra slang-research-träffar snarast. Det var alldeles för länge sedan sist, och jag börjar tappa stinget.

Kan man motverka en veckas munhygiensförsumning genom att borsta tänderna 14 gånger på en kväll? Det skadar ju inte att prova, det gör bara lite ont i tandköttet.
Bra Hitchcockfilm på tvåan ikväll.

Överkonsumtion av kaffe leder till...

Idag glömde jag bort hur innanför och nationalitet stavas. Det var ganska pinsamt när jag stod framme vid katedern och skulle skriva på svarta (läs: whiteboard) tavlan. Man tappar liksom auktoritet och framför allt förtroende när man måste fråga ett gäng överpretentiösa och postpubertala 16-åringar hur fan man stavar. Fast den bjuder jag på, och de tyckte nog bara det var komiskt.
Annars är det ganska obehagligt att bli hatad. Speciellt när man aldrig haft kontakt med vederbörande. Personen i fråga har deltagit på min enda spanska lektion, det är allt, och av någon anledning hyser ett oerhört förakt gentemot mig. Det är så uppenbart. Fan va jag måste suga på spanska.

Å andra sidan finns ingen anledning att haka upp sig över sånt.

Den där stressen som aldrig infann sig har börjat gnaga i hälsenan nu. Jag hittade ett papper som skulle varit inne på Universitetet idag. Jag fick panik. Som tur var kunde jag anmäla mig per telefon, men nu slår det mig att kuvertet ligger kvar på sängen. Fuck.
Dock lägger sig en strimma välbehag över mig när jag nu ägnat hela eftermiddagen åt att städa rummet. Man känner sig så bra då, eller i alla fall jag, och som om hela världen låg framför ens fötter bara för att mattan ligger där. Red och fin. Inget dam på hyllorna heller och alla skivor sorterade i bokstavs- och kronologisk ordning. Stokes på, om inte högsta i alla fall lagom volym.
Och på tal om lagom hittade en dito pinsam lista från ettan som jag bara är tvungen att publicera…

Filmer jag inspirerats/influerats av (stil):
Gökboet
Unge rebell
Breakfast Club
Falsk som vatten (Stellan Skarsgård)
Cry baby
Klassfesten
Butch Cassidy and the Sundance Kid


Livet är fullt av överraskningar.
(Dagens aforism)

Att disponera en text

Conan O’Brien har en extraordinär frisyr. Den grabben använder nog mycket mousse. Annars verkar Henrik Schyfferts nya projekt ganska ball – åtminstone om man får tro GP. Jag borde ägna mer tid åt infotainment. Det är en helt genialisk uttrycksform. Här sitter jag och bloggar och inte en jävel bryr sig om allt vafan jag gnäller på. Om jag sattsar på att komma ut i mediasmeten, göra en Robinson-Robban eller idka sextortyr på folk. Det verkar ju ligga i tiden.
Men som sagt: Jag gillar Henrik Schyffert.

Idag är det måndag. Det inbär en ny vecka, en ny start, som likaså brukar innefatta nya åtaganden och nya prestationskrav. Således borde min situation vara något som åtminstone påminner om berörda punkter. Tyvärr kan jag poängtera att jag sitter någonstans mittemellan. Jag har inte riktigt hunnit klart med det jag borde ha slutfört redan förra veckan, och jag har även nya förpliktelser och uppgifter att sätta tänderna i.
Listan är för lång och deprimerande för att publiceras här. Det skulle bara göra allmänheten nedstämd. Ty mitt syfte är varken att roa eller sarga, blott påvisa sanningens egentliga natur.
Det var ganska ball att ströva Linnégatan fram med Springsteen i lurarna och en bunt Metro i näven, på väg till Nordhemsskolan och 9B imorse. Det kändes som jag fick ge uttryck för min manlighet på något sätt. Jag är nog lämpad för arbetslivet, det kände jag idag. Jag gillar stressen och alla papper och lösenord. Det är synnerligen något jag tycks vara ämnad för, alltså det har med att snacka skit och skriva lappar.
Det är typ det jag är bra på.

Veckans låt är helt sonika I play music med Rosie Thomas för den är gratis.
Jag borde laga mat.

Ta helg

Jag brukar aldrig få bakisångest. Det är oerhört befriande att kunna vakna upp dagen efter utan att känna sig som en fylleskalle. Även om nog blev en eller två karaffer vin för mycket, även om morsan blev förbannad för det nya fina glaset på diskbänken, även om det hände grejer igår som man kanske inte riktigt kan erinra sig men säkerligen få umgälla, även om mobilen kaosat, även om jag inte vet vem som bäddade min säng är jag lugn en söndagseftermiddag som denna.
Jag har köpt nya skor. Fina, fina F-Troupe i mocka som sitter likt en smäck om vristen.
Stressen som borde ta kål på mig har inte infunnit sig än. Till imorgon måste jag förbereda lektioner, tills på torsdag måste jag köpa kurslitteratur, i fredags skulle jag ha hämtat ut mina kort, tills ikväll måste jag städa.
Men jag går hällre in mina bruna mjuka skor.
Min påse med sprit står kvar hemma hos Merking.
Om tre timmar sitter jag på Kings Head.