This just in:

Vart faen är vägen på väg?

Appropå gårdagen och dess diskussioner

Han kan när han vill:

This just in:

Historien upprepas.

The American Dream

Det var tvättdag idag. Nu hänger det fuktiga strumpor i hela rummet, fuktiga strumpor som kommer ta en vecka på sig att torka, och jag kände att jag behövde ta en nypa frisk luft. I övrigt har jag suttit inne hela dagen och bara väntat på att någonting skulle hända. Inget... Snart har jag plöjt igenom Alan Browns “Audry Hepburn's neck”; istället för att dra paralleller mellan 1900-talets Förenta Stater och en viss Milkmans resa söder ut. Mot min vilja lät jag himlens gråa tygn förlama mig. En dag i tystnad, med flipperspel på mute och längtan efter Sylvester Stallone och Henry Winkler som rockabilly i “The Lord of Flatbush”. Jag borde tagit en promenad norrut, mot outforskad fasad av tegelhus och villas, men det är så sällan man gör det man borde.
Alltid drömmer jag mig bort, aldrig är jag nöjd med nuet. Det har blivit till en ond cirkel av längtan. Och inte kan jag sätta fingret på vad det är jag vill ha. Förblindad av min eviga strävan efter förnyelse märker jag aldrig tillvarons metamorfos. Rotlösheten och rastlösheten tränger sig på, inte längre bara när det börjar skymma. I gryningen är den där, då pulverkaffet försöker väcka mig är den där, på hållplatsen och på bussen håller den mig sällskap, i trängseln och vimlet hittar den mig och när jag låser upp ytterdörren om eftermidagarna väntar den redan i hallen. Håglösheten besitter min kropp, tär mig till en tom längtan efter nikotin, alkohol och oändliga landsvägar.
Allt som ligger outforskat kallar på mig, fast ändå ligger jag kvar under mina dubbla lakan och kniper ihop ögonen till det svarta blir till små färgglada prickar innanför ögonlocken. Jag öppnar en påse Salt & Vinegar, kollar på klockan och räknar timmarna tills jag kan gå och lägga mig. Så jag dricker ur min öl i väntan på bättre tider, hör barnen ropa “trick or treat” på gatorna utanför The Westbourne, och beställer in en ny.

This just in:

Jag har alltid gillat Paggan och nu har han slåt huvudet på spiken.

Chick-lit vs. dick-lit

Imorse ransakade jag mig själv, efter att gått igenom min fortfarande tämligen blyga bokhög. Bland Shakespeare, Dylan Thomas, Fitzgerald, Ellis, Evelyn Waugh, Welsh och många andra fanns inte mindre/mer än två böcker av kvinnliga författare (säger man fortfarande författarinnor?). Den ena är Doris Lessings “The fifth child”, vilken jag knappast hade haft om det inte vore för Horace och gänget; den andra är Toni Morrison – också en Nobelpristagare/Nobelpristagarinna – och hennes “Song of Solomon”, som tillhör kurslitteraturen. Annars är det mest unga vita, numera medelklassmän som skriver om unga vita, numera medelklassmän för unga vita, numera medelklassmän, som tar upp den mesta av min läsning. Det är alltid jobbigt att inse brister i sin egen livsåskådning, men jag kan inte riktigt påstå att jag 'pray as I preach'.
Även om det för många har en negativ klang så gillar jag uttrycket 'chick-lit'. Det är lite som med ordmaterialism, ett relativistiskt begrepp utan fastslaget ursprung som blivit mer av ett affix, utan att ha någon egentligt vedertagen betydelse. Eftersom det blir vad man gör det till passar det mig alldeles utmärkt. Jag räknar inte böcker som “Bridget Jones' dairy” eller de ur Maria Keyes-serien till denna, min defenition av, genre. Däremot böcker av bland andra Lucia Extebarria och Helen Walsh, och med tanke på att jag har en viss förkärlek till theman som alienation, drogförskönanden, självföraktande sexualitet och Oidipus så passar de som handen i hansken på golvets heltäckningsmatta bredvid “Glamorama”, “The Great Gatsby” och “A clockwork Orange”. Frågan är bara varför de inte redan ligger där.
Bibliofilt har jag samlat på mig högar av litteratur, gjort långa listor av potentiella köp och krökt ryggen cohslitit knän framför bokhyllor och lådor på antikvariaten. Alltid har jag tänkt: “Karin Boye borde jag köpa”, “Sylvia Plath låter intressant!”, “Varför har jag så lite av Kristina Lugn?”. Ändå står jag där med “Röda rummet”, “Vildanden”, “The sun also rises” eller något annat chauvinistiskt mästerverk vid kassan. Och när jag tänker efter är det faktiskt samma sak vad det gäller min skivsamling. Hur man än vrider och vänder på det krävs det stor ansträngning för att inte vara en produkt av sin egen samtid, och frågan är huruvida jag är villig att göra de uppoffringar som krävs för att förändra min inskränkta situation, när det är så mycket lättare att ligga på sitt pojkrum och läsa Marcus Birros tonårspoesi och lyssna på Erlend Øye. Självklart finns det en logisk och orättvis anledning till övervikten av patriark-litteratur, som vi måste anstränga oss för att förändra, och det kanske verkar som en lam flykt eller ett klentroget bidrag när min ansträngning idag inte sträcker sig längre än hit.
I alla fall vill jag inbilla mig att jag gör en liten skillnad när jag dagen till ära låter Anna Maria Lenngren ersätta dagens låt – som antagligen hade varit något band bestående av fyra ledsna killar i Converse – med sin dikt “Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon".

I sus och dus

Hur man än anstränger sig finns det förvånandsvärt lite att göra på Facebook. Jag borde nog tagga ner mitt användande lite så det åtminstone har hänt något när man väl loggar in. Jag har funderat lite på det där om Facebook är det nya blogg. Fast i sådana fall skulle väl inte Alex ha en 'profile'.
I Sverige höjer de räntor och ändrar arbetsgivarlagar och på Sussex Universitet brummar det fläktsystemen och jag för en oerhörd lust att somna lagom till att grammatiklektionen ska börja, men väcks till liv av meningslös kuriosa.

October's come up-on an end

Jag har alltid farsinerats av den engelska landsbygden och gjårde sålides det igår, när jag från andra sidan tågfönstret såg de gröna fälten susa förbi. Inte heller hupphör jag att förvånas av hur långt in på hösten naturen håller sig grön. Sakta men säkert kan man se hur Kung Bore sluter sitt grepp över land och rike, fast än kämpar tovor och blad för att behålla fagerblom och grönska. Samtidigt som löven singlar från träden märker jag hur mina pengar har börjat sina. Det är inte bara i Sussex, utan även i min plånbok det börjar se dystert ut.
Den ekonomiska trångsists till trots känner jag ett visst hopp växa inom mig. Jag är fast beslutsam om att jag kommer fixa en lägenhet innan novembers slut och även om det kanske inte alltid verkar som jag trivs så tänker jag stanna här över våren likväl. Neil Young och Edith Piaf värmer mitt hjärta tillsammans med den öl som får bli min surregatkärlek i slutet av oktober, när vindarna blåser hårt genom trädkronorna och knakar i fogarna på The Westbourne gistna trädörrar. Portland Road susar öde och i den anglosaxiska höstkvällen blinkar gatlyktorna uppmuntrande brandgult, medan jag uppfinner nya sätt att fördriva ensamhet.

This just in:

Detta är skandal! Tur att man inte bor i den staden längre.

Att återvända

Det var ett symboliskt dystert höstregn som föll över stan,där vi stod, utaför ingången till Gard de Nord, och rökte vår sista cigg tillsammans. Den blöta asfalten skimrade oändligt svart likt ett bottenlöst djup av råolja. Väl innanför Eurostars check-in inser jag att jag är en väska kort och efter ömsom hot om att slänga ut mig och ömsom förvånandsvärd tillmötesgåendehet går den oerhört franske vakten med på att hämta den av en sömndrycken Elsa som stod och spanade vi entrén. Själva resan från Paris till London försvann i ett töcken av dvalaiknande frånvaro och en lansbygd passerad i extrem hastighet. Dock kunde jag inte undgå att märka hur oerhört bekväma sätet var.
Först vid utkanterna av Waterloo Train station märker jag, i och med den tjugo minuter långa omväg vi tog, hur vädret slagit om och daggtäckt murgröna och vajande buskar välkomnar mig in i en solig förmiddag. Kontrasten till mitt humör, tillsammans med mina sandiga ögonlock, gör solen blyga entré bakom molnen bränner hornhinnan bland tåganropens påanonseringar, varningar och artighetsfraser på den stressiga perongen. Den dryga timman på mjölktåget mot Brighton, via Clapham Junction, spenderar jag tillsammans med varsin artikel om Joe Orton respektive Will Alsop.
På väg från spåren ser jag The Argus löpsedel: “POLICE OFFICER ATTACKED BY COW” skymta förbi. Efter att ha rökt min enda kvarvarande Davidoff hoppar jag på bussen mot George Street och svänger in på ett café. Jag kom att tänka på “Resan hem”, Olle Adolphsons satir, och kunde inte låta bli att känna mig som den pressumtive Slas där jag satt på Johnny and Frankie, åt min vegetarian breakfast och läste ut Jay McInerneys novellsamling “How It Ended”. Som vanligt fastnade jag vid mitt favoritstycke i “The Queen and I”:

When I first met Marilyn I was living in a cellar in the Meat District. Marilyn worked all night, and I was up jonesing on coke or crack trying to write. I'm a songwriter, you see, a poet. There is beautiful, ugly music inside me, which plays in the performance space deep in my mind. Walking the streets, doing the bars, I hear snatches of it in the distance, above the subliminal bass line of the urban heartbeat. I am most attuned to it in moments of transports, when I'm loaded on cheap wine or crack. Sometimes I'm dead certain that with one more drink, one more hit, I'll grasp its essence and carry it back with me to the other side. An aesthetician of ugliness, I'm living here in the gutter like Prince Hal, biding my time, waiting to burst forth like a goddamn sun.

När jag duschat bort resdammet och rakat mig stod jag åter igen handfallen. Det känns hopplöst tomt i mitt bröst och jag har svårt att motivera mig till någon form av studieverksamhet. Jag sitter mest på min kammare och stirrar ut i tomrummet, känner suget efter nikotin och undrar hur jag någonsin kommer komma upp imorgonbitti.

I lägenheten är det iskallt och snart ska vi göra omelette

Självklart glömde jag tidsskillnaden och kom alldeles för sent i förmiddags. Inte för att orsakade några större problem, för när jag väl knallade ut genom porten hade jag ingen aning om vad jag skulle ta mig till och drev mest runt i väntan på att Elsa skulle komma och rädda mig vid Victor Hugo. Vi spatserade i Luxenburgträdgårdarna, rökte, frös och smet slutligen in på en sylta där vi kedjerökte och drack rosévin i sann Hemingwayanda. Barfa en sån sak att man får röka inne, det är helt underbart. På vägen hem hade det börjat mulna på där vi blickade ut över Seine från Pont Neuf och vi köpte vin och ost på Monoprix.

Paris mon ami

Efter att ha rökt dagens första Davidoff, läst en artikel om vit indie pop i The New Yorker och försökt få varmvattenberedarean att fungera känner jag mig sådär klyschigt dekadent snygg som man bara kan i en takvåning i Paris. Från balkongen ser jag flygplaned som siluetter på himlen, det är inte som när jag om nätterna ser dem lyfta från Gatwick genom takfönstret i mitt skyffe i Hove, och för första gången längtar jag inte bort. Elsa bor i kvarteren runt Periere och precis likte klassiska små tegelhusen i England har varje lägenhet här sin egen skorsten. Skillnaden är att gardinerna inte är konstant fördragna, vilket ger intrycket att folk faktiskt lever.
Dagens låt:The Go! Teams "Everybody's a V.I.P. to someone" ljuder ur de små datahögtalarna och jag funderar på om det börjar bli dags att ge sig ut på stadens gator och torg för att upptäcka världen. Ska bara äta en macka med färskost först.

Jag har aldrig varit bra på muntliga framföranden

Det var fortfarande mörk ute när jag steg upp imorse, fast under den tid det tog för mig att duscha och raka mig hann det bli skinande sol och fågelkvitter. I eftermiddag bär det som sagt av till dragspelesmusikens och positivens huvudstad, Paris, men först ska jag hålla ett anförande om slopad trafik i innerstan - ett jävla nonsensämne jag inte direkt brinner för. Och istället för att förbereda mig sitter jag och kollar in Premier league-tabellen för att kunna satsa bäst på Facebook. Fast å andra sidan känns sånt mer värt.

Avdankade rocksjtärnors nya bravader fuktar alltid mitt öga

Ang. Johnny Marr och Salford.

This just in:

The Hives floppar i England. Inte så konstigt med tanke på att de suger.

Bekymmer och brydderier

Igår eftermiddag klev jag in i mitt lilla skyffe till rum och möttes av den vämjeligaste lukt av all vämjelig unkenhet. Jag lokaliserade den till papperskorgen, vars soppåse visade sig ha sprungit läck och ut ur hålet sipprade en sörjig vätska som täckte bottnen av kärlet. I och med att jag i ren lathet inte varit så noga med vad eller hur jag slängt skräpet bestod äcklet av dryga veckans konsumtion av öl, snorpapper, fruktskal och Tesco-kvitton, vilket i sann Darwinistisk anda angripits av divere bakteriekollonier och utvecklats till ren och kär stank. En stank som för mig blev en maddelenkaka tillbaka till sommar, cigaretter och ändlösa gräsmattor, och en romatisering kring HSB och fastighetsskötarlivet. Det är underligt, ändå, hur sinnena och minnet korresponderar.

Snart kommer lyckan för hundar som oss

Det håller nästan på att bli ett destruktivt mönster över min notoriska frånvaro från Ulfs lektioner. Fast det är svårt att motivera sig till en timmas bussfärd, gånger två, och tretimmars inskränkt monolog kring meningsbyggnad, när det är roligare att sitta på sin kammare på 32 Woodhouse road och lägga passiens. Lättjan har fått överhand, dock enbart med destruktiv verkan; det är ju inte så att jag sitter inne och pillar mig i naveln direkt. Snart ska jag knalla iväg för att kolla upp huruvida jag hinner gå på morgondagens eftermiddagslektion eller om jag måste ta pendeln tidigare än fyra. Dessutom lär man sig mer engelska av att driva runt på stan än av att klumpas ihop med 40 svenskar som vägrar diskutera givna ämnen och bara planerar inför kommande helgs fylla. Inte för att jag harnågot direkt emot fylla, bara svensk fylla. Lite av all den bitterhet som bubblar i mitt hjärta beror nog också på den isolering utkanterna av Hove bidrar med. Det är en ond cirkel av oföretagsamhet och utanförskap. Inte för att jag vill skylla på någon annan än mig själv, och just därför tar jag mig en blå måndag ämnat åt att strosa på stan.

Funnet på Facebook:

- Snacka om att vi var hårfagra på den tiden

Mörka söndagsformen

Så hamnade man här igen, i sin egen misserabla ensamhet, och konstaterar att alen är exakt lika god idag som igår. I någon form av tobaksavvänjningsprocess har jag börjat dricka den där enstaka 'faliga' ölen som man tar nån gång ibland, vilket på längre sikt resulterar i koppiösa mängder alkohol konsumerad på kort tid och en inte allt för smickrande figur. Man kan redan nu märka en annalkande kagge titta ut genom glipan mellan nedersta knappen och den ovanför.
På The Westbourne har det lirats Blur, vilket självklart gör dagens låt till den aktuella "Country house"; och nu spelar de någon prettoversion av "Love will tear us appart", troligtvis av Novelle Vague. Den här bloggen har blivit mitt nya nöje - en man med både hjärna och hjärta. Nöje börjar det annar bli ont om när skymningsljuset övergått i bäcksvart kvällning och gatlamporna stilla blinkar i orange över gatorna i Hove. Egentligen borde jag ta mig an Martin Luther King, JR. och hans texter från fängelset i skrivande stund, men efter att ha plöjt igenom Carl Sagans pekpinne om människans avsaknad av överlägsenhet (från övriga djur, d.v.s.) känns pekoralmuskeln överansträngd. Och dessutom är en Harvey's alltid godare.

Dylan Moran in my heart:

Daily update:

Tanken slog mig att om man drar till ett Internetcafe blir det i langden da facto billigare an de dar tva-tre olen man tar pa The Westbourne, sa nu sitter jag har pa George Street och surfar runt pa Fecebook. en smarre uppofring jag bler tvungen att gora ar att skippa de svenska vokalerna, vilket gor de flesta texter jag skriver mer lika en grot an prosa. Men, men.

Nu har jag i alla fall en timma pa mig av meningslosheter:

- Det har ar mina skor

Molnet som gled in över stan

I hopp om att det ska ha läkande effekt dricker jag en kopp blaskigt te på min nya favoritpub The Westbourne. En dekadadent vecka övergår till en dygdig helg. Själen verkar ha fått förmycket flärd, vilket indirekt verkar ha påverkat immunförsvaret, och för att jämna ut för kroppens avsaknad ork tänkte jag satsa på det lugna alternativet. Ikväll blir det kanske en whisky, för den goda sakens skull. Och så blev det är dags att sippa på den första alen.
Istället för att göra den prektigt sunda och gå upp då klockan ringde imorse gjorde jag det härligt syndiga och bängade två timmars grammatik med progressiva verb. Inte för att jag på så sätt har fått mera gjort eller ens känner mig piggare och bättre, men det måste väl ändå varit rätt. Fysiskt sätt är jag ganska med, slemhinnorna verkar ha tagit den största smällen, och även om det hindrar mig från att bota lungerna med tobak så är jag nöjd.
London var nog räddningen för mitt mentala tillstånd. Jag förstår inte varför jag så sällan tar mig i kragen och alternerar vardagen. Det är ju så lätt när man väl tagit tag i det. Cloud med bihang gjorde en ypperlig spelning, även om publiken och Bob verkade göra allt för att dra ner vårt goda humör. Det blev förfest, bärs, pizza slice, Lucky Strike, däckning på hotellrummet; allt i sann rock'n'roll anda. Nu funderar jag starkt att hoppa på tåget och beställa in en till öl.

Den engelska rationaliteten

En sak hade varit om det bara var igår hela universitetets nätverk havererat, men att de inte har åtgärdat det än gör mig, tillsammans med det faktum att jag hade en deadline för en halvtimma sen, en gnutta frustrerad. Inte heller får man maila in essän, om det nu hade varit så att mailsystemet funkade.

I väntan på något

Det sista tappra ogräset här börjat vissna nu, blommorna slokar och trädkronorna viker sig i det piskande regnet. Här slår vädret om på sekunden. Art Brut sjunger om Emily Kane på skivan "Bang Bang Rock & Roll", jag sitter i föreläsningssalen med laptopen och försöker klura ut en titel på essän som ska vara inne idag. Grenar och vattendroppar virrvlar utanför fönstret, men stormen utanför når inte in hit.
Tjuvlyssnar man på folk i klassen tenderar man höra väldigt mycket prat om gymnasiet. Jag vill inte på något sätt racka ner på min omgivning, men för mig är det helt främmande att sitta och älta gamla lärare och klasskamrater man aldrig pratat med, och jag kan inte föreställa mig vad det är man får ut av att hela tiden längta tillbaka. Fast å andra sidan är det signifikativt för eleverna i den här kursen. Folk verkar så små, och då menar jag snarare i huvudet än till ålder. Ena halvan brådmogen och boksmart, den andra pregymnasial och ignorant - alla med lika stort behov av att hävda sig. Jag har aldrig fattat hur stor skillnad det är på folk och folk rent mentalt. Man blir väl lite bortskämd i en intern och tät vänskapskrets antar jag.
Förut försökte jag uppdatera iTunes, men det sa att jag inte hade DirectX9 . Vafan är det?

De kommer från Kanada, och menar det...

Fukten klättrar upp längs dubbelglasen, dimman lättar sakterliga och luften smakar rent. Mitt hår har inte riktigt torkat än, vilket bidrar till ett visst obehag då jag rör på huvudet. Bussarna har börjat gå oftare verkar det som, eller om det är mindre trafik. Jag vet inte vad, men nåt är det i alla fall som gör att vi kommer tidigare och tidigare till campus för varje dag som går. Jag bider min tid med Tegan and Sara och Henrik Schyfferts blogg, då och då får jag hjälpa till att styra upp diverse essäskrivares citatbryderier.
När jag kom hem från puben igår fylldes jag av en oerhörd längtan efter livemusik. Ironiskt nog hade jag tidigare på dagen tackat nej till att följa med och kolla på ett garageband. The Sticks heter de, om jag inte missminner mig. Ett ganska fult namn om man får säga så. Fast; det där med bandnamn är en hel vetenskap. personligen föredrar jag ett relativt simpelt och opretentiöst sådant, dock finns det prettonamn som kan vara hyffsat ball. Brown till exempel.
Dagens låt är utan tvekan "Monday Monday Monday" med de svarthåriga tvillingarna från västerland.

Dagens fråga:

Hur kommer det sig att det alltid luktar urin i en datasal?

Tidigt en södagskväll

Det slår mig lika hårt i magen, varje gång jag sätter jag sätter mig framför datorn, hur lite jag faktiskt får ut av den. I tron om att Internet skulle rädda mig i mitt hopplösa uppdrag att med mindre än 550 ord skriva en litterär analys av en pjäs gick jag och satte mig på kvarterspuben - både för deras goda ale och gratis wi-fi conection. Lika handfallen som alltid sitter jag nu här, med en halvfärdig introduktion och trött rygg, och undrar vafan jag ska ta mig till. Alla de referenser jag tänkt ut är som bortblåsta, som om det nu gjort någon skillnad eftersom jag knappt har utrymme att förklara parallellismen mellan "Macbeth" och "Dr. Who". Dessutom är jag hungrig. Imorgon kanske jag får något vettigt gjort, nu ska jag beställa en öl till.

Elegi

Att sätta sig på buss 25A mot the University of Sussex klockan kvart över åtta på vardagsmornarna kan vara något av en smärre pärs. Av outtalad anledning tycker traffikverket här i Brighton&Hove att det är en ypperlig idé att låta alla olika busslinjer gå exakt samma väg genom stan, oavsätt vart de är påväg. En sträcka på kanske 8 kilometer kan ta över en timma att förflytta sig i morgonrusningen. Och det samma gäller vägen hem. Sånt kan tyckas enerverande, dock är det inte det värsta med kollektivtrafiken här. När bussen väl kommer - antingen fem minuter före eller 20 minuter efter tidtabellen - är den för det mesta överlastad med studenter och tonårsmorsor och med värmefläkten på maximal temperatur. Hållplatsenra ligger med ett mellanrum på sisådär 100 meter, där chauförerna har för vana att stanna i princip hela tiden (de enda gånger de inte stannar är när man ska på). Som för att kompensera all den försummade tid så står bussen, varje gång man ska av, still i 2 sekunder innan den drar vidare ut i trafikkaoset.

Uppgång och fall

Det kan hända att mitt skarpsinne och min klarsynthet förvånar även mig. Idag är jag en person helt annorlunda den jag var igår. Allting har vänt, på en femöring må jag tillägga. Allting tycks ha fått en mening och det bästa av allt är att det inte finns någon logisk förklaring till det: idag är det regnigare än någonsin förut, morgonen präglades av 2½ timmar engelsk grammatik, den enda till synes intressanta lektionen blev inställd, en tågbiljett till Paris kostar över 300 £, jag kommer antagligen bränna tjugo quid på krogen ikväll och på tisdag skall vår litterära kritiska analys vara inlämnad. Men...
Energin som pumpar genom min kropp får allt sånt där att verka värdsligt. Just nu känner jag till och med ett sug efter att sätta mig på biblioteket och plöja några tiotal sidor i "An Introduction to English Grammar". Imorgon kommer jag förhoppningsvis få insupa lite kultur - planerna på att se Justin Rutledge ikväll verkar ju gå i stöpet - i form av "Control" vilket ska bli ball. Nu ska jag återgå till att fra paralleller mellan Willy Russels "Educating Rita" och George Bernard Shaws "Pygmalion".

Dagens fråga:

Vad är upp med att allting krymper?

Måndag hela veckan

Såå. Här sitter man i sedvanlig ordning, på campusområdet, bara för att man inte vill komma hem till heltäckningsmatta, kattmat, gramatikkompendier och en laptop som behöver omformateras för andra gången på en månad. Helgen har varit en rekreation för själen då avstånden krympts, om än för blått tre nätter. Trots det käns måndagen ovanligt tung, diskussionerna slentrianmessigt triviala och inspirationen nånstans vid fotknölarna. Destruktiviteten ligger egentligen i att jag stannat kvar här, inne på språkliga instutitionens datasal, när man egentligen borde knalla runt bland de burleska affärerna kring North Lane eller svänga ner för trappan till Allicats och kolla in dagens film men jag har en tomhet i mitt bröst. Det finns så många problem att ta itu med, men som vanligt är det inget läge för sånt. Saker och ting får vänta tills imorgon, det är en sådan dag idag.

Dundertabbe

Idag blandade jag ihop Beowulf med Rolandssången. Sjukt pinsamt...