ens stund i solen

På det lilla hostellet (det har nio sängar) där vi bor har de precis instalerat en dator, med gratis Internet för de som sover här. Att det inte är det snabbaste och att vissa sidor inte kan läsas gör nästan ingenting. Sånt hör liksom till. Jag kollade nyligen min hotmail för första gången på två veckor: 36 nya medelanden. Varav 0 var från någon jag kände. Tur att man bytt till gmail.
Vi bor på en kullerstnesbelagd gata som heter Uus, centralt i östra delarna av Gamla Stan. Vår tyske vän Mike, som nu tyvärr åkt vidare till Tartu, sa att det antagligen betydde “ny”. Vi bor alltså på den nya gatan i den gamla staden. Något som blir väldigt talande för hela Tallin. Staden är som en enda stor svärm av arketetoriska överaskningar. När man promenerar längs Pärnu mnt:s rader av stalinistiska funkiskonstruktioner dyker det plötsligt upp ett bevarat gammalt stenhus från 1850-nånting. I de neomordanistiska hotellens glasfasader speglar sig övergivna fabrikslokaler och medeltidskyrkor. Michmachet av linjer och former får det att gå runt i huvudet. Och jag älskar det. Det finns en estetisk överlägsenhet i det som tillsynes vara en planläggningsmässig inkompetens, men som vid närmare betraktning bara tyder på en iver att skapa, att deltaga i den nya världens höga tempo och lysande flärd. CocaCola plats är bara ett täcken på det.
Tallins centrum ser ut som den kyrkogård jag och Per besökte idag. Gamla och nya gravar var ihoppuzzlade I vad som såg ut att vara en skogsglänta. Ormbunkar och hagtorn glängde över gravstenar och ortodoxa kors, likt en tävlan att komma högs upp mot solljuset. Samtidigt som det stod ryska små gummor och gubbar och tände ljus vid de avlidnas sista viloplatser. Där vi vandrade i det lummiga, grönmossiga ljuset var det inte svårt att älska den här staden.

Måndagspoesi

Det är en sorts brytpunkt, september, som väcker den där solnedgångsröda vemodskänslan i mig. Vare sig det är morgonpromenadens frostfukt med dagens första cigg eller skymningsskenet vid Masthuggskyrkan med kvällens sista.
Det känns som om jag är uppe och väntar på någonting. Jag kan bara inte förstå vad. Antagligen är det väl bara vetskapen om att efter man somnat måste man vakna. Så jag sitter här framför datorn och surfar runt i trivialitetens tecken. Det är mycket jag har att ta tag i, i morgon. Jag som är så bra på att skjuta upp allt till senare. En promenad, en cigarett och en vän hade varit på sin plats nu. Men jag vet att det är fel.

- Den här kom upp när jag googlade på "trivialt"

Morgonrock och Macahan

Tvättmaskinen surrar i grovköket, septembersolen dis över hamnen, unken luft och torrt bröd till frukost. Men kaffet var gott. Nostalginatten är nu över och snart försöker vi igen. Jag har läst in mig på lite olika visky-sorter, fast det nya som gäller är nog fan majsbrännvin. Det är något som tynger mig inför kvällen, förutom tredagarssnuvan och den tryckande värmen. Jag dricker mitt kaffe medan kajorna grupperar sig på hustaken. De vet lika väl som jag att sommaren är över. De ska också åka härifrån.

- Fem avsnitt kvar

Vaka

Trött, bakfull och besviken. Eller var det: ”frånskild, lonely och ensam”. Jag tror jag tappade konceptet igår. Jag försökte köra i linje med Fru Dygd men råkade visst ta den gula tegelvägen lite väl långt in i blomsterfälten. Vaga minnen om ett telefonsamtal tillsammans med en främling av motsatt kön, svag erinran om Laphroaig och LOOK och alldeles för påtaglig huvudvärk. Egentligen ville jag väl dansa och slåss idag igen men nu sitter jag och väntar på Den enfaldige mördaren.
Klockan tickar och imorgon är en dag närmre. En stor dag närmare.
Det var nån prettotillstälning på ett kafé vid Stigbergsliden. Marschaller brann, kulturkufar rökte och jag gick förbi och försökte undvika ögonkontakt. Jag tycker alltid är så obehagligt med poeter som vill läsa upp sia liv på scen. Det blir pinsamt. De är alltid så dåliga. Fan, hitta på!
Jag behöver skaffa mig ett tidsfördriv… att dö för.

Dagens låt: "Jockey full of bourbon" - Tom Waits

- Men det finns inget annat att hålla sig till