ens stund i solen

På det lilla hostellet (det har nio sängar) där vi bor har de precis instalerat en dator, med gratis Internet för de som sover här. Att det inte är det snabbaste och att vissa sidor inte kan läsas gör nästan ingenting. Sånt hör liksom till. Jag kollade nyligen min hotmail för första gången på två veckor: 36 nya medelanden. Varav 0 var från någon jag kände. Tur att man bytt till gmail.
Vi bor på en kullerstnesbelagd gata som heter Uus, centralt i östra delarna av Gamla Stan. Vår tyske vän Mike, som nu tyvärr åkt vidare till Tartu, sa att det antagligen betydde “ny”. Vi bor alltså på den nya gatan i den gamla staden. Något som blir väldigt talande för hela Tallin. Staden är som en enda stor svärm av arketetoriska överaskningar. När man promenerar längs Pärnu mnt:s rader av stalinistiska funkiskonstruktioner dyker det plötsligt upp ett bevarat gammalt stenhus från 1850-nånting. I de neomordanistiska hotellens glasfasader speglar sig övergivna fabrikslokaler och medeltidskyrkor. Michmachet av linjer och former får det att gå runt i huvudet. Och jag älskar det. Det finns en estetisk överlägsenhet i det som tillsynes vara en planläggningsmässig inkompetens, men som vid närmare betraktning bara tyder på en iver att skapa, att deltaga i den nya världens höga tempo och lysande flärd. CocaCola plats är bara ett täcken på det.
Tallins centrum ser ut som den kyrkogård jag och Per besökte idag. Gamla och nya gravar var ihoppuzzlade I vad som såg ut att vara en skogsglänta. Ormbunkar och hagtorn glängde över gravstenar och ortodoxa kors, likt en tävlan att komma högs upp mot solljuset. Samtidigt som det stod ryska små gummor och gubbar och tände ljus vid de avlidnas sista viloplatser. Där vi vandrade i det lummiga, grönmossiga ljuset var det inte svårt att älska den här staden.