inför 2006

Så nalkas ett nytt år med nya förhoppningar och nya besvikelser, och det är kanske dags att göra en årsammanfattning så man vet vad man har att vänta inför kommande 12 månader. Här följer de 10 viktigaste punkterna för min kasuella existens ur 2005 års perspektiv (ej i kronologisk ordning):

• Jag har få smaka på arbetsmarknadskonkurrensens bitterljuva sötma, och tagit del av skola- & vårdgenren (för att uppfylla treeningheten tänker jag satsa stenhårt på omsorg nästa vår).
• Jag har tagit studentexamen från Sjölins Gymnasium och där med tagit ett steg närmre insikten om att något sådant som upplysning endast existerar på film.
• Jag har förstått hur otroligt liten en 90säng verkligen är.
• Jag har skapat nya, men ack så ovärderliga vänner att dansa och slåss med.
• Jag har blivit ringaktad 11-åriga brats på Östra Hagaskolan.
• Jag har lärt mig åka rullstol och upplevt känslan av vinden i håret när man far ner för Bosöns brantaste backe mitt i natten under påverkan av Norrlands 7,8-or.
• Jag har blivit förälskad i en stad.
• Jag har blivit dumpad för en annan stad.
• Jag har skaffat mig en hängiven fascination för ”blanda Prada med second hand”.
• Jag har, på lånad tid, upplevt gemenskapen män emellan när de i en alkoholstinn eufori bevistar inoljade amerikaner som showbrottas in för 50.000 betalande besökare.

Som det ser ut har 2006 ganska höga krav på sig.

bortomland

Jag sitter redan och pillar med vårskivan. Är det den latenta åstundan efter nya tider, körsbärsblom och vackert väder som smyger sig fram i ett reflexartat playlistkomponerande, månne? Snöstormen utanför mitt fönster levererar mig ingen vidare frid, inte heller vetskapen om att det snart är över skänker någon tröst i årsskiftets allt mer antågande raseri. Tvunget nödgas jag att vänta tills ikväll med att fukta strupen med destruktivitetens devota och depraverande söta brygder.
Det är lite svårt att koncentrera sig när stormvindarna härjar utanför men mitt stilla sinne befinner sig miltals bort, i en potpurri av flärd och skimrande fjordar, i en strävan, en längtan efter att allt snart ska ta slut. Jag orkar inte längre vänta. Men alla låtar jag lyssnar på förvrids till frivolt kyliga julkonsertduetter med Carola och Christer Sjögren. Till och med den vackraste vårballad med Nick Cave förintas av vintern och Kung Bores moralkaksfilosofi. Synden ligger under snön.
Jag har papper att skicka in till CSN, sånt ger mig ångest. Det är så jäkla jobbigt att fylla i massa ansökningar och kryssalternativ. Kuvertet ligger på bordet och hånar mig och min inkonsekvens. Det enda jag kan tänka på är vilka fruktansvärda hemskheter som drabbar mig ifall jag fyllt i fel någonstans bland alla tusentals blanketer. Antagligen kommer jag att sluta på existensminimum som straff för negligerande och amoraliskt beteende, jag kommer aldrig att kunna flytta hemifrån eller skaffa jobb, jag måste gå utbildningskurser på ABF och på kompetensutvecklingsföreläsningar där majoriteten är förtidspensionerade mustaschprydda och chinosbärande äldre män (läs: snuskgubbar) som heter Leif och vars enda nöje är GT:s söndagsbilaga, vars enda lycka är att de när som helst i arbetsveckan, mellan 10 och 18, kan besöka bolaget och införskaffa en flaska explorer, vars enda förtret är att alla porrbiografer som grasserade på Odinsplatsen nu är igenbommade, vars enda tidsfördriv är att frikostligt – och utan att någon bett dem – berätta om sin livserfarenhet och yrkeskompetens… jag är körd!

extended revelation

Jag märkte precis att jag har både TV4+ och TV4 Film, likväl som Kunskapskanelen/Barnkanalen. Mitt liv har fått en ny mening.
Nu ska jag se på Forma Kroppen.

A night in

Här rinner stearin och doftar avdammad jul och kallt kaffe. Jag laddar min iPod med nya låtar. Det tar tid. Idag har jag blivit dumpad av i stort sett alla jag ringt. Det svider lite, för det är inte ofta jag ringer folk. Så jag har legat inne och läst BON och kollat på TV. Det är inte många bra program under mellandagarna. Fast tiden går ändå. Nu är det kväll, snart är det natt, och jag har en lång dag framför mig…
Först och främst måste jag fixa mina brillor (Om någon vill ha ett tipps: lägg aldrig era glasögon på sängen när du ska duscha. Oddsen att något dumt händer med dem då är inte på din sida). Sen ska jag fixa länken till klocka och efter det bär det av till banken. Man kanske kan unna sig något fint också, något passande inför det nya året. Vem vet?
Inte jag. Jag har tappat tron.

Nu har ljusen slocknat.

varats baksidor

Det är 6 plus ute, regnet studsar mot fönsterrutorna och jag tackar gudarna (?) för att jag tillbringar denna eftermiddag inomhus. Jag har dragit på mig en gedigen infektion, såhär lagom dan före… Ett varmt bad, lite senare ikväll efter lussebaket, får bli kuren som räddar mitt usla liv. Med badskum.
Jag gick igenom min skivsamling för att kolla vad som behöver införskaffas under mellandagarna. Jag hittade massa skivor jag fick julen i sjuan; Thåström, Rage against the machine, Korn, Ebba Grön… Jag trippade på nostalgipsykotiska vågor och julstämningen, den jag suktat efter i över en månads tid nu, infann sig direkt. Det är konstigt hur ett litet minne kan förändra en hel världsbild. Eskapismen står väl högt i tak när jag tänker tillbaka på hur jag satt i Nordhamsskolans bamba och försökte snacka med oförstående klasskamrater om hur fruktansvärt bra just de skivorna var, men ingen, verkligen ingen, hade någonsin hört talas om dem. Så här i efterhand har jag lite svårt att begripa hur jag kunde dyrka dessa skivor så, jag förstår inte vad det är som är så bra med dem längre. Och förmodligen var de aldrig speciellt bra. Fast ett barns neopubertala hjärtas lustar kan aldrig ha fel.
Olle svängde förbi nyss, på vägen till Bengans. Vi snacka lite nonsens och försökte synka våra scheman inför annalkande helger. Imorgon är det Julafton, men på den 25:e är det maltsammankomst på den lokala puben som gäller. Vi måste ju döva vår ensamhet och slå ihjäl tiden så att vi slipper våndas i all evinnerlighet.

Evigt är blott det, som alltid har funnits till. Det som en gång har blivit till, skall en gång upphöra att vara till: sådan är lagen för allt varande.
- Martin Birck

morning has broken

Onsdag morgon. Man behöver väl inte beskriva det tydligare. Adventsstjärnor och värmeljus lyser ut genom miljonprojektsfönster i twilightskimrande gryningsljus, som förvrider tiden i rosigt sken som reflekteras i bostadskomplexens plåtklädda fasader. På nyhetsmorgon testar de julskinka och sill, det är den 21 december, fjärde advent passerade fort och försvann periferin. Den röda julen står för dörren, med mistlar och blödande pepparkakshjärtan. Kollektivtrafiken strejkar i New York när kommersen härjar som värst. En antikommersialistsisk känga rakt i nyllet på affärskonstilationens mecka. Jag vet inte vems sida jag står på. Jag gillar ju lussebulle och glögg.

Nej, nej, nej vad folk än säger

Försökte tigga till mig en promenad, blev ombedd att återkomma. Är otroligt stressad för tillfället och jag har ingen aning om hur jag ska hantera situationen. Det är så mycket i mitt liv som är kaosartat och som jag inte riktigt får styrsel på. Igår började jag städa mitt rum, ordentligt!, men kom inte längre än till att sortera alla skivor och alla böcker i CD-ställ och bokhylla. Har försökt ta mig an det idag igen, men golvet täcks av pryttlingar och skräp, och i sängen ligger likt förbannat en hög med kläder och en mängd CD-R och disketter som jag inte har något hum om huruvida jag ska försöka sortera eller helt sonika kasta. Jag vet inte ens om det är värt att kolla upp vad det är på. Det kan i för sig vara roligt, och lite intressant, men tiden det tar väger emot.
Jag gör en plan. Databordet, med tillbehör, ska vara i ordning ikväll. Det är ett ultimatum, ställt av mig själv. Vad är oddsen på att det kommer hända?

Soundtrack var underbart bra igår, oavsätt vad GP:s Johan Lindqvist anser. Vad vet han...
Jag och morsan hade en otroligt trevlig kväll tillsammans, så stötte jag in i en gammal bekant också. Det är inte varje dag – faktiskt!

Min nacke är stel – är det stress? – och jag finner mig inte riktigt i situationen. Klart det är trevligt med fast vick och smickrande erbjudanden, men jag vill få ut något själv. Det gör jag inte som det är nu. Nu har jag bara tråkigt och vet inte hur jag ska slå ihjäl tiden, jag känner mig småfet och uppsvälld, min garderob är lika grå som Göteborgshimmelen och veckorna är lika händelserika som ett katolskt bröllop.
Vilken jävla dålig aforism.

Broken Imaginary Time

Julruschen har börjat. Konstigt nog märker jag inte av det. Jag lever i min egna lilla värld och dansar runt på orosmoln av läroplanering och överdrivet stort ansvar. Inga julklappar inhandlade, inga idéer om vad jag önskar mig, ingen stämning, ingenting. Inte ens en gnutta längtan efter vad som komma skall. Är det för att jag blir äldre eller är det för att jag blir tröttare? En kombination antagligen.
Det var först idag jag märkte att ådrorna på mina händer har blivit tydligare. Jag läste någon stans att efter det att man fyllt 20 så går kroppen in i en ständig nedbrytningsprocess. Fy fan va onödigt att bli vuxen då. Jag hade hellre lallat runt som fyraåring och jagat duvor hela livet än att bli myndig och respekterad medborgare i landet Sverige.
Och tiden går ju så fort, som vi alla vet och bittert fått erfara. Inte bara när man har roligt. Det är nästan de gråa timmarna som flyter förbi snabbast. Allt slöseri med livskraft. Fast å andra sidan slösar man inte mer tid när man sitter och stirrar in i väggen än när man räddar världen. All tidsförlust är meningslös i slutändan, när allt kommer kring.
Varför strida? Varför lida? Finns ingen tid att ta ned månen…

Men klaga kostar inget

Med Aftonbladets korsordsbilaga och en kanna kaffe har jag tillbringat denna stillsamma kväll, och ämnar fortsätta med detta tidsfördriv om ingenting mer vederbörlig tänkas inträffa i min tillvaro. Existensen kommer i skymundan när man inte längre kan motivera sig att smyga utanför dörren annat än för att köpa blandfärs.
Min MSN-status står på offline. Det är väl ett sett att gardera sig. Men den som läser detta får gärna övervara och gnugga geniknölarna tillsammans med mig. Jag kan till och med förbehålla en kopp presskaffe som blivit över – dock inte Gevalia. Jag har gett upp hoppet om de där oväntade besöken. En annan tröttnar på att vänta, beklagligtvis, för jag har så dåligt tålamod. Nu är det bara jag, Cornelis och mitt korsord som vankelmodigt dväljs och väntar mirakel som skulle ha inträffat för två år sedan. Nu är jag gammal och grå, jag börjar redan känna av arbetsmarknadens hårda dagg – i dubbel bemärkelse – som sliter upp huden på min rygg och lackar min panna.
Blir man inte hånad av vuxna som tror att man är ung och oerfaren blir man utskrattad av tonåringar som tycker man är föråldrad och pretentiös, till och med förmäten. Hur fan ska en stackars nitton-, snart tjugo-, åring förhålla sig gentemot ett Jante-Sverige så hårt och kallt. En decemberdröm är bara myten om en väg härifrån. Ett annat liv, ett annat jag.
Ett rigoröst leverne som någonstans ska bottna i en stark och självständig individ – det är väl det vi strävar efter? Det är ju därför man går upp på morgonen; inte för att vi vill, eller för att vi måste. Det är drömmen om en väg härifrån. För inget hade kunnat tvinga oss, om vi inte verkligen inbillat oss att det var för det bästa. Den bästa drömmen. Drömmen som besjungits så många gånger om. Avhållsamhet, renlighet, ärlighet, erfarenhet. Det danar karaktär, men den rotlösa känslan finns kvar.
Världen är så stor, så stor. Linus är så liten.

Off the wagon

Tillbaka i den schemalagda ensamheten igen. 2 och en halv timmas lång rast kan vara farligt för själen – för mycket kaffe och för många grubblerier. Idag har jag fixat återbäringen, betalningsuppgörelser och skuldavskrivningar. Och sprungit i trappor. Man hinner med mer än man anar på en lunchrast.
Det är svårt att inte bli sentimental när man är och rotar i gamla garderober. Att jobba på sin gamla skola river upp en del - jag ska inte säga sår, men någonting. En fråga man dock bör ställa sig är hur fan man kan motivera sig att ränna runt uppe i ett fängelse på ett berg. Inte undra på att ungarna ger varandra stryk. Om dryga timmen ska jag ha 9E i Svenska och jag borde väl börja tänka på att masa mig iväg snart.
Bortser man från det stökiga rummet känns det nästan som jag har koll på läget idag. I eftermiddag ska jag och Merking ge blod. Den du!

Sonday morning comin' down

Om det är något som irriterar mig idag så är det att jag missade reprisen av Dokument: Humor. Jag gillar Public Service och utbudet Sveriges Radio har. Det finns många bra probram på såväl Kanal 1 som TV2. En sak jag inte fattat bara är varför det heter Kanal 1 och TV2.
Jag funderar på att klippa mig idag, men jag vågar inte ringa Maya och fråga om hjälp. Dessutom finns det ingen platts att hålla till på. Jag borde egentligen städa mitt rum också. Sortera upp bland alla jävla papper och hänga in mina kläder i garderoben.
Fast klädhögen på golvet är ganska effektiv ändå. Sen är det ju en bra film på TCM vid tio över fyra och då har jag ju bara dryga två timmar på mig. Plus att jag måste öppna alla luckor i julkalendern, riva av dem och klistra fast på baksidan – för att se vad det blir menar jag.
F.ö. har jag ganska höga förväntningar på den annalkande kvällen. Några öl och lite käk är precis vad jag behöver i ”mitt Pompeji av ruiner” och det blir en perfekt avslutning på en arbetsam vecka, som tärt både psykiskt och fysiskt. Cirkeln sluts – man kan diskutera rekapitulationen och prata ut om livets plågor. Och snacka är ju något vi alla kan.

En dag som alla andra

Mitt rum är stökigt, som vanligt. Jag är sysslolös, som vanligt. Datorskärmens skarpa sken skär i mina ögon och hårddiskens surr ger mig huvudvärk, som vanligt. Här är alltig som det alltid har varit och jag orkar faktiskt inte bry mig om att försöka ändra på det.
Jag kom hem från jobbet för dryga timmen sen och jag har väl inte direkt lyckats åstadkomma någonting av värde direkt. Pratade lite med Pia i Vikariepoolen, och det var ju trevligt i och för sig. Telefonsamtalet jag fick från en främmande människa som ville anställa mig på Fond förbryllar mig fortfarande. Men jag har inte modet att ringa upp och kolla vad han egentligen ville. Det för väl ebba ut i sanden, som allt annat som tilldrar sig runtomkring mig.
För tillfället känner jag ett visst sug efter korsord, och funderar samtidigt på vad jag orkar göra för middag. Macka med ost känns inte speciellt angeläget. Mina kläder luktar gammal disk.
Jag är kaffesugen.

Förtjänster och morötter

Det är inte läge att vara bakis när man jobbar på en skola. Det är verkligen inte läge att vara bakis när man jobbar i skolmatsalen. Slutet på en av de värre dagarna den här hösten nalkas, befrielsen är här, jag kan gå ned i varv framför datorn med en kopp kaffe (dagens första!) och Tom Waits bittra stämma. När jag samlat kraft ska jag slänga av mig mina svettiga paltor och ta en lång dusch för att skölja av smutsen och olusten.
Det är bedårande hur tidigt jag gick och la mig igår, när jag rumlat hem.
Imorgon kanske man borde bege sig till GUMP och dansa sig utom all besinning och kasta kläderna i kristallkronan. Lite sång, lite dans, lite naket. Det skulle jag behöva i min gråa vardag. Frågan är bara om jag förtjänar det efter gårdagens eskapader och uttalanden. Och det där med att spara pengar går ju inte så bra när man bränner fler hundralappar på krogen än på… käk.
Jag tror jag är hungrig. Borde kanske ta mig en macka. Det har jag i alla fall förtjänat.
Idag är det den sista november. Inte för att det spelar någon större roll. Julkalendern börjar imorgon.

Morgonstund har guld i mun

Snön smälte aldrig bort inatt, när jag sov, som jag trodde. Den ligger kvar, blöt och tung, för att genomtränga mina tygskor och blöta ned mina byxor. Tänkarna blir lika blöta som kläderna i snöslask. Det kommer att bli jobbigt att ta sig till jobbet idag.
Det ryker från min kaffekopp. Jag brände mig på tungan när jag tog den första klunken och nu vågar jag inte dricka mer. Det var en bild på lillsyrrans kompis i GP. Jag spillde yoghurt över den och blev tvungen att riva ut den. Nu känner jag mig taskig. Det var ju faktiskt inte meningen, utan bara mitt undermedvetna som agerade.
Om en halvtimma måste jag börja traska, genom snödrivorna, mot Annedal, för att stå i köket bland snorungar och snorkfröknar. Sagor & Swing guidar mig i morgonljusets kyla, ett dovt brus hörs från bilarna i stan, det töar i trädkronorna och droppar faller handlöst ned mot marken och lämnar våta avtryck i den frosttäckta asfalten. Jag vill inte gå ut, för jag vet att jag kommer frysa. Snön är blöt och kall, och världen är så stor, så stor. Jag har viktigare saker för mig än att diska tallrikar och kantiner. Varför måste bambatanterna vara sjuka, varför kan inte Lillemor på Nordhemsskolan sjukskriva sig istället, så man får lite SO.
Jaja, maten lagar sig ju inte själv.

There’s a fine line between pleasure and pain

Nu blev jag sådär melankolisk och håglös som bara jag kan bli. Den första snön föll tyst och försiktigt, la sig tungt övar hustaken och marken täcktes av en vit, vit matta, att låta fötterna drunkna och tankarna isoleras i. Sen smälter den undan lika snabbt igen, innan natten tagit slut.
Fast snart är det dags att vinterbona känslorna igen.
Christian Kjellvander sjunger om berusade händer och jag önskar att jag på något sätt också var lite pirum. Men för att intoxikera tankarna krävs så mycket mer än cigaretter och alkohol. Delirium och eufori. Kullerbyttor och champagne. Vart är vi på väg, månntro?
Det är så typiskt hur allt försvinner när man sätter sig ner och försöker koncentrera sina insikter. Jag har försökt samla dagens intryck i en kvart nu, och det enda jag kommit fram till är att det varit händelse- och meningslös, intryck- och uttryckslös, snövit dag. Vem vill tycka något när snön så fint dövar, kyler ner det pulserande smärtsamma. Allt det onda, röda försvinner i ett täcke av iskall snö. Vita vyer. Vita vyer att gömma sig under. Återigen en vinter.

Livet är en sand som i ett timglas rinner

Egentligen borde jag gå på en promenad ikväll. Jag har suttit inne framför teven och käkat kakor, från Hemköp, sen jag kom hem vid halv fyra. MTV visar Chapelle's Show - ett avsnitt jag sett fem gånger - och jag känner mig fet och flottig. Mycket kan bero på att jag aldrig fick tid att duscha imorse och inte orkat göra det sen heller. Problemet är bara att jag inte kan komma på vem som kan tänkas vilja slå följe med en depressiv lärarvikarie med tort hår och svettiga armhålor. Alla volentärer är välkomna att anmäla sig. Call me!
En sak till har jag gjort idag: snackat i telefon. Som fan.

Annars är jag fortfarande väldigt förvånad, och stolt, över min sociala pondus. I personalrummet är det jag som styr diskussionerna. Idag var det om förslaget att slopa timplanen och om kursintegration och ämnesval. Frågan är bara ifall de överhuvudtaget brydde sig om vad jag sa eller bara nickade och log för att vara artiga. Jag vet ju hur jag skulle göra när det kommer någon som snackar alldeles för mycket skit. "Stirra in i vägge, fylla skallen med hat" och ta en till öl.
Jag undrar vad det ska bli av lilla mig. Alla verkar ha så fina planer på vad som ska hände dem, jag förlitar mig på sinkadusen och att slumpen ska spela mig i händerna - åtminstone en gång, eller två. Ni förstår, jag är en så kallad känslomänniska. Det är bara att blunda och köra på.
Nu ska jag eventuellt ta den där promenaden.

Vafan vet jag om Big Bang?

Misantrophic High

Jag lallar runt i morgonrock – mina tofflor har jag förlagt – och sjunger Olle Adolphson. Förhoppningarna om en lärorik och äventyrsfylld dag är som uppslukade av tisdagsmorgonens beiga ljus och luftens minusgrader. Himmelen över Hisingen är grå.
Trots att hoppet sägs vara det sista som lämnar mänskan känns själva tillvaron tämligen uppgiven och jag sänder modfällda varningssignaler till min omgivning, via menlösa anteckningar med krassa dessänger och kommentarer. Jag kan inte påminna mig min intention med att slänga omkring bittra meningsbyggnader, innehållande cyniska synonymer.
På radion spelas Dans på Sunnanö och jag får en erinran syrener och jasmin. Parketten blir extra kall i draget från balkongdörren, extra kall utan tofflor.Det är nog bäst att jag tar och gör mig i ordning och förbereder mig lite på att lära 12-åringar om livets orättvissa färd.

kallt kaffe

En afton framför Filmkrönikan med en kopp java, som visserligen svalnat, vittnar om en ganska tom och trist dag. Det är förvisso alltid trevligt att spendera lite kvalitetstid med en god vän man jag kan inte låta bli att känna mig missnöjd och blaserad såhär en kvart innan primetime.
Jag vet inte vad jag ska hitta på ikväll och i ärlighetens namn bryr jag mig inte så mycket om vad som kommer att hända. Mitt rum är fortfarande en sanitär olägenhet och i desperat behov av omorganisering. Alexander Skarsgårds leende hånar mig genom TV-rutan och jag kan inte låta bli att bli frustrerad av min mentala paralysi. Varför är alla andra så iakttagande och framförhållande.Det är för övrigt fruktansvärt enerverande med folks anekdoter där kontentan är hur bra de är.

A day in the life

Datorn har gått bärsärk. Varje gång jag trycker på mellanslag öppnas ett nytt Explorer-fönster och sånt är irriterande om man planerar att göra något som kräver lite mer aktivitet än att porrsurfa. Så nu sitter jag vid min portabla Compaq Presario1700 och interagerar, integrerar och infiltrerar.
Göteborg och Lund är två helt vitt skilda saker, det har jag lärt mig under helgen. Det är förvisso två hålor, men den elitism man blir utsatt för i studentlivet går inte att jämföra med Göteborgs tafatta försök till att alienera främlingar.
Idag har jag suttit i hopknycklad i en bil hela förmiddagen och lyssnat på Josefins 12-årige lillebror som försökte briljera genom att påpeka att Warszawa är Polens huvudstad när vi snackade om vilka städer i Europa man borde besöka.
Snart börjar skånederbyt på SVT 24. Nån som vill komma ner till mig och kolla?
F.ö. är de som föraktar tågluff fjantar.

A hard night out

Idag väcks man klockan halv nio av ett telefonsamtal från systern som frågar: ”Var du möjligtvis ute igår?” Nu har jag packat väskan och är, i sinom tid, på väg mot Lund. Det är alltid lika kul att boka resor på fyllan. Tyvärr har ju en del andra reservationer fått ta stryk på grund av mitt impulsiva och måttligt brådmogna agerande, och det är till tonerna av The Boy With the Arab Strap jag börjar fasa mer och mer för om jag möjligtvis gjort något ännu värre.
När man ringt diverse samtal för att se så man inte gjorde något dumt och efter att ha läst Olles utförliga redovisning börjar bakisångesten lägga sig lite, och när jag inser att jag faktiskt bara brände 200 pixipaler, och var av hälften var på Bloflys skiva, så känner jag mig näst intill helt lugn.
Om något sådant över huvud taget existerar.
För tillfället kan jag inte göra så mycket mer än att bara vänta på att Josefin ska höra av sig och det här kan bli bra, det här kan bli jävligt bra.

Between the bars

När jag vaknade för fyrtio minuter sedan hade jag redan lovat mig själv att jag skulle städa mitt rum innan jag gick till jobbet vid 12. Så jag slängde i mig frukosten - och satte mig framför datorn istället. Det är bekvämare.
Igentligen (eller, jag vill i alla fall inbilla mig det) så var tanken att jag ska skriva en jobbansökan, men jag får alltid en sån prestationsångest hur jag ska uttrycka mig och snärjer in mig själv i sliskiga metaforer som osar av klyschiga floskler och Chanelle. Jag vet inte riktigt vad jag försöker få sagt.
Det känns för övrigt som en evighet sen jag gjorde något vettigt av tillvaron. Jag driver mest runt som en osalig ande och kedjetänker på kaffe, fast jag är för lat för att brygga det. Och för slö för att lämna lägenheten. Jag lyssnar på något Last Poets-inspirerat band som namedroppar värre än Mike Skinner. Jag borde igentligen läsa lite i Lunar Park, jag borde igentligen städa mitt rum, jag borde egentligen ge mig ut och springa, jag borde egentligen skärpa till mig en smula.
Men va faen...

I väntan på Fraiser

Dirty Sanchez på TV och jag har inte lämnat lägenheten på hela dan. Det enda jag sysslat med är att vara bakis och käka gröt. Jag såg på den där filmen på SVT också, Wonder boys, och den var väl helt ok... antar jag... som en prickigkorvsmörgås (utan smör för annar blir man tjock). Undra om det är något speciellt med kvällsmörkret i november som gör att man blir sugen på en nattamacka eller eventuellt cigarettpromenad. Eller så är det bara för att jag totalt sakna förmågan att behärska mina drifter.
Är fortfarande lite orolig över vissa sms som florerar runt i etern. Men det löser sig... som allt annat här i världen går det över. Ska ni se.

Let it come down

Idag kom det, det som jag fruktat. "Är du en fullis?" En jävla unge kände igen mig från när jag satt utan för Oskar Fredrikskolan. Jag får väl skylla mig själv, och hoppas att ingen lärare minns mig. Även om rektorn kollade lite konstigt på mig när jag satt inne på expeditionen så känner jag mig lite säker. Jag har ju ganska många från lärarkollegiet på min sida: Åke, Rick, Marga, Anja... många kommer nog ta mitt parti ifall det skulle bli problem.
Dessutom hörde jag en rolig anekdot från Åke Strands sida när vi satt i personalrummet. Den inbegrep en zebra, skolvinden och en klockan-fem-på-morgonen-fylla.

f.ö. stal hon mitt hjärta

Ett alarmerande sms tvingade upp mig förut. Nu vet jag inte hur jag ska hantera det, och jag vet inte vem jag ska fråga. Det är alltid svårt när alkohol är inblandat.
F.ö. grät jag när jag såg på TV idag.

Lite tröttare samma måndag - & med några fler insikter

Detn ständiga frågan: Vänner eller Simpsons? Alltid står man i valet och kvalet. Men Simpsons hade Halloween-special så...
Helt plötsligt har jag fattat varför det var så tomt på Kings Head igår. Ingen har ju några pengar, p.g.a. värdetransportrånen. Alla banomater är ju tömda. Var finns en fascistisk despot när man behöver en?
Jakob har nog lite rätt i det han skrev på Duellen-bloggen. Har man jobb så har man ingen fritid. Jag har ju faktiskt bara varit hemma och på Oskar Fredrik idag, trots att jag endast jobbade 4,5 timmar. Det känns lite sorgligt.
Men vadå...

Cheap Mondays

Jag börjar jobba på Oskar Fredrik om en halvtimma. Det gick ju bra sist och så, men jag vågar inte gå dit utan linser. Hur fan kan man vara så dum att man sätter sig och dricker öl utanför en skola under deras frukostrast?
Som man bläddrar får man ligga, som poeten sa.
Jag har kommit på att jag har en väldigt massa ställen jag måste skriva på, fast jag funderar på att skippa Skunk helt och hållet. Det finns inhenting där för mig ändå. En bra sak med att ha många olika bloggar är att jag kan variera mig - jag menar det är ju kanske lite tjatigt och mycket narcissistiskt att skriva i en gemensam blogg varje dag. Alltså kan jag ju variera mig genom att plita ner lite tankar och funderingar även här. Så de mindre begåvade inte känner sig utkonkurrerade.
Igår, på Kings Head, slogs jag ned av en oerhörd erinran av hopplöshet. Inget ovanligt i och för sig, men det var starkare än det oftast är. Som om det var på riktigt denhär gången. På riktigt och på allvar...

Working class hero

Jag fick en gång berättat för mig om kliande tisdagsmorgonar, men onsdag eftermiddag är nog fan värst. Jag väcktes klockan två av ett SMS och kunde inte somna om, så jag slog på Kanal 5 och käkade frukost framför Falcon Crest. Nu känner jag mig tjock.

Det är obehagligt hur saker man gillar påminner en om jobbet:

Falcon Crest

Öl

Polen

Åka buss i gryningen

Det låter som en skolresa.

Jag har lite ont i axeln och det svider i ögonen. Vet inte vad jag kan hitta på idag. Igår lyckades jag ju slå ihjäl tiden ganska bra, trots att jag drev vind för våg. Idag känner jag att jag kommer behöve lite mer struktur. Egentligen bör man väl börja med att ta en dusch, sen kanske jag ska ringa Olle.

Jag har tappat lusten att bli full.

Jag ringer nog Olle först.

Confessions of a Dangerous Mind

Klockan närmar sig så sakteliga sju och solen har sån gång. Jag rökte upp min sista Lucky Strike när jag väntade på bussen igår kväll, sen mådde jag lite illa. Fast jag var jävligt bra på att hålla humöret uppe. Ingen tycks märka vad som håller på att hända, och jag orkar inte fly från det längre. Det är lika bra att spela med.
Det är massa folk som pratar med mig på MSN, men jag vet inte om jag har något att säga till dem. Det är konstigt: igår gnällde jag över ensamheten och nu tål jag inte ljudet av andras röster. Jag bara sitter och väntar på att tiden ska gå, helt orkeslös och utan viljan att engagera mig. Med det är väl som det brukar vara på en tisdagskväll när hösten börjar tränga sig på.
Nu är i alla fall den vackraste tiden på året.

Det är jävligt irriterande att jag måste lägga in all musik i min iPod på nytt. Har suttit hela sommaren med en kraschad dator och svurit mig sanslös. Nu när jag äntligen fått ordning på det hela och ominstallerat diverse program - iTunes t.ex. - så visar det sig att skivorna jag brände inte fungerar.
Det finns så många problem att ta itu med men som vanligt är det inget läge för sånt.