Nu blev jag sådär melankolisk och håglös som bara jag kan bli. Den första snön föll tyst och försiktigt, la sig tungt övar hustaken och marken täcktes av en vit, vit matta, att låta fötterna drunkna och tankarna isoleras i. Sen smälter den undan lika snabbt igen, innan natten tagit slut.
Fast snart är det dags att vinterbona känslorna igen.
Christian Kjellvander sjunger om berusade händer och jag önskar att jag på något sätt också var lite pirum. Men för att intoxikera tankarna krävs så mycket mer än cigaretter och alkohol. Delirium och eufori. Kullerbyttor och champagne. Vart är vi på väg, månntro?
Det är så typiskt hur allt försvinner när man sätter sig ner och försöker koncentrera sina insikter. Jag har försökt samla dagens intryck i en kvart nu, och det enda jag kommit fram till är att det varit händelse- och meningslös, intryck- och uttryckslös, snövit dag. Vem vill tycka något när snön så fint dövar, kyler ner det pulserande smärtsamma. Allt det onda, röda försvinner i ett täcke av iskall snö. Vita vyer. Vita vyer att gömma sig under. Återigen en vinter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar