Appropå GPTV:s nya tjänst Favoriter

Eftersom jag älskar folk med ett sinne för humor.

Brittisk media

När Mårten och jag igår eftermiddag låg utslagna i vardagsrummet och betänkte våra synder framför BBC News började jag fundera på varför det inte var ett enda internationellt inslag på det 30 minuter långa nyhetsprogrammet. Vi slog över till någon ITV-kanal för att titta på ett underhållningsprogram som handlade om upplopp och korrumperade guvenörer i Sydamerika. Det är intressant att spekulera i hur de brittiska TV-tittarna uppfattar världen.
I BBC:s morgonsoffa har man diskuterat prins Harry och hans potentiella insatser i Afghanistan samt att kvinnor får fria idag (29 februari). Sen var det väder och nu är det ett inslag från Marwell Zoo i Hampshire. Det handlar om en leopardunge.

This just in:

Nya bud; det är öl och Monopol som gäller.

Manlig vänskap

Med intentionen att läsa lite om engelska språket tog jag imorse 25:an tre hållplatser och satte mig på universitetsbiblioteket. Efter jag tragglat mig igenom fem-sex sidor om bokstäver kollar jag i litteraturlistan bara för att inse att de senaste 100 sidorna jag läst inte står med. Så nu kan jag fruktansvärt mycket om grammatikens inverkan på språket. Dessutom har jag glömt min iPod någonstans, förhoppningsvis hos Elsa; så jag kunde inte lyssna på lugnande musik för att motverka de negativa energiströmarna.
Nu sitter jag och väntar på Mårten. Vi ska dricka öl, spela Fifa och leka med tändstickor. På asken jag köpte idag frågade de efter en engelsk spelare, aktiv under 60- och 70-talet, som på en säsong satte 13 straffsparkar för sitt ligalag men brände de enda två han tog för landslaget. Den enda engelske lirare jag kan från den tiden är Bobby Moore.

Tabloidlandet

Igår publicerade The Sun en undersökning de gjort bland 100.000 av sina läsare. Det visade sig att 99% ville återinföra dödsstraff. Det är så ironiskt att jag inte ens orkar kommentera det.

Förändringens vindar

Tanken var att jag skulle städa och möblera om. Några papper blev sorterade och vittvätten fixad, annars ser det ganska mycket ut som vanligt i det instängda rum jag sett dagen passera i. Det är mycket troligt att jag överdoserat kaffe ty jag är alldeles snurrig. Visserligen har jag läst lite metafysik men annars känner jag mig ganska värdelös.
Fast idag gjorde jag det; konverterade min iPod, det vill säga. Otroligt men sant, som poeten sa. Nu har jag i alla fall en fräscht uppdaterad MP3-spelare som kan hålla mig sällskap på vägen till skolan imorgon. Ut med det gamla och in med det nya.

Missöden

Jag föll för det outtalade grupptrycket och skulle uppdatera min bloggs utseende. På något sätt lyckades jag radera ut hela skiten, vilket inte var så kul. Jag har suttit och pillat meddet i över en timma nu och äntligen lyckades jag få tillbaka den. Fast jag är ändå inte nöjd med det nya formatet. Det ser fel ut. Förhoppningsvis vänjer man sig efter ett tag.

Att göra saker man inte borde göra när man borde göra andra saker

Man hittar en eller annan godbit när man orienterar runt i SVT:s arkiv. Till exempel en handbollsmatch mellan Majorna och ett jugoslaviskt lag daterad till 1954 -11-15.

En dag mitt i veckan

Vad gör man om man har för lite minne på sin laptop för att kunna zipa upp Flash Gordon eller eventuellt Big Love?

Vardagens små detaljer/Vardagens smådetaljer

På campusområdet finns en bokhandel ämnad att ta in den litteratur studenterna på The University of Sussex kommer att behöva under läsåret. Den heter JS Bookshop och har en e-post via domänen johnsmith.co.uk.

Dagens låtlista:

Eftersom solen gassar, påskliljorna slagit ut och fruktträden blommar gjorde jag mig en liten spellista - med låtar som för mig av en eller annan anledning är väldigt våriga - i huvudet då jag promenerade längsmed Lewes Road på väg hem från universitetet:

1. La Vie En Rose - Edith Piaf
2. Be a Stranger - The Bear Quartet
3. I'm a Cuckoo - Belle & Sebastian
4. Kvicksilver - bob hund
5. Johnny B. Goode - Freddie & the Dreamers
6. Råd till dej och mej - Olle Adophson
   

England är och förblir ett mysterium

Isle of Portland i Dorset har ett inte helt okompliserat förhållande till kanniner. De små luddiga djuren anses föra otur med sig och det hela har gått så långt att man än idag inte nämner dem vid sitt riktiga namn, rabbit(-s), utan säger saker som underground mutton eller those furry things istället. Orsakerna kring det mytomspunna, långörade domedagsväsnet tycks många. Dock är en förklaring att deras jordhålor orsakat att ras i gruvor och att stora skördemaskiner brakat ihop - de sprider helt enkelt död och förintelse varhän de än vandra. När filmen The Curse of the Were Rabbit kom ut hösten 2005 kunde den inte heta heta det någonstans i närheten av Dorset, på grund av risken att uppröra invånare på Isle of Portland, utan fick helt sonika byta namn till Something Bunny is Going on.

Jag älskar apokalypsprofetior

I vanlig ordning gör jag allt för att undvika att plugga, så jag rotade upp en bok i en av bibliotekets tusentals hyllor: Can We avoid a Third World War Around 2010?, anno 1979, av Peter Peeters.

iPrekär situation

Den iPod jag har i min ägo är daterad till medeltiden någon gång, då man fortfarande var tvungen att registrera den till ett specifikt iTunes-bibliotek. Detta var nemas problemas så länge det specifika iTunis-bibliotek fanns tillgängligt. Tyvärr slutade det vara det för en ganska lång tid sedan; en mix av strejkande iPod samt byte av dator gjorde att jag struntade i att omorganisera låtarna och så vidare. I och med att det är en 20GB-sak så tänkte jag att det nog inte skulle vara några problem, men jag har insett mer och mer hur frustrerande det är att inte kunna synka sin iPod med den musik man vill lyssna på utan måste rätta sig efter musiksmak à la 2004.
Hittintills har jag dragit mig för att konvertera MP3-spelaren för att starta om på ny kula. Det är många låtar på den som jag skulle sakna något oerhört om de försvann och eftersom min laptop inte är överdrivet smockad vad det gäller musik så tar det emot att radera en hel musikera av personlig anknytning. Dock skulle det kanske vara bra att rensa ut lite ur fråden och bli av med de där mindre roliga sekvenserna av dåligt inflytande och slippa skämmas sådär som man gör varje gång man bläddrar förbi Embassy, Three Is a Crowd, TTA och andra pinsamma band man av någon anledning lyssnat på.
Jag finner verkligen mig själv stående i valet och kvalet. Så mycket som jag verkligen vill kunna lägga in nytt vill jag verkligen inte bli av med pärlor som Olle Adolphson, Art Brut-bootlegs och Buzzcocks. Visserligen kan man ju skaffa fram vissa grejer på annat håll men den tid det krävs att jag lägger ner på det kanske inte vägs upp av det faktum att jag kan lyssna på Goldfrapps nya eller Tom Waits hela reportuar. Men vem vet...

Dagens låtlista:

1. Real Animal - The House of Love
   
2. Penelope Tree - Felt
   
3. Son of a Gun - The La's
4. He's Frank (Slight Return) - The Monochrome Set
   
5. Up the Hill and Down the Slope - Loft
   
6. Jacket Hangs - Blue Areoplanes
7. Total Recall - The Sound
   
8. Simply Thrilled Honey - Orange Juice
   
9. Keep an Open Mind, or Else - McCarthy
10. It's a Fine Day - Jane
    
11. The Revolutionary Spirit - The Wild Swans
    
12. Reward - The Teardrop Explodes
    
13. Love at First Sight - Gist
14. 7 Minutes to Midnight - Wah! Heat
    
15. God Gave Us Life - Half Man Half Biscuit
    

Sunday evening's crime

Sad Bastard verkar vara något deckartjohej med en huvudkäraktär som droppar linen: "You think you're cool / but you're only in the vestibule". Inte min vanliga litteratur men det får väl gå an för ikväll. Av någon anledning får den mig att tänka på en av Stefan Sundströms E.T.C.-krönikor om hur en hippie och en raggare i hans grannskap blir förälskade och flyttar ihop. Och helt värdelös kan ju inte Hugo Hamilton vara då han krafsat ihop stycken som:

As everyone knew, pain and pleasure were the same thing, only on opposite ends of the scale. Understanding this was the basis of capitalism; if you didn't grasp the barometer of human longing, then you were fucked as far as making money was concerned.

Positiva helgdagshändelser

Traditionsenligt satte man på SVT Play igårmorse för att kolla in det senaste avsnittet av På Spåret. Det var riktigt skönt att se Lennart och Cecilia spöa skiten ur Karin och Stefan (framför allt Stefan). Jag upphörs aldrig att förvånas över Hoa-Hoas intellekt. Att Cecilia Hagen är klipsk är ingen överraskning men Lennart Dahlgren alltså. Underskatta aldrig en tyngdlyftare.

Elsa och jag såg klart Conte d'été idag, del tre i Éric Rohmers fyra årstidsfilmer. Carl rekomenderade den och jag är ledsen att göra honom besviken, men det var inget mästerverk direkt. Klart sevärd, fast jag hade nog för höga förväntningar.

Dagens bästa supris var Terry Richardsons Terryworld som stod gömd i en hylla i ett litet galleri på Kensington Garden. Det är en bok jag har letat efter i en halv evighet och plötsligt är den bara där för £39.99 - som hittat. Helgen har varit otippat positiv. Det bästa är nästan att jag inte bränt en spänn på krogen, förutom de två John Smith's som slank ner till ManU - Arsenal på King and Queen men det var en fyramålsseger värd.
F.ö. hittade jag en boken Sad Bastard av Hugo Hamilton i ett skumt antikvariat nära Tidy Street. Jag har ingen aning om vem han är och omslaget är vedervärdigt, men en roman vars första mening är "Coyne sat drinking his pint." kan inte vara dålig. Eller? Det återstår att se. Men först lite Heroes 3.

- Imorgon är du min, oh lovely!

Facebook: det nya Soviet?

Egentligen är jag på biblioteket i syftet att läsa lingvestik men jag kan inte låta bli att reflektera över The Indipendent on Sundays artikel om Facebook. Det stod om folk som råkat illa ut i olika sociala och proffesionella situationer: bl.a. en person som tagit en blå måndag och skyllt på familjeangelägenheter och dagen efter poserat som druga på en Halloweenfest i ett nytt fotoalbum på communityn och en The Argosmedarbetare som utryckligen kallat sin arbetsplats för skit - båda fick kicken. Visst är det synd om dem, men jag kan inte låta bli att tycka att de båda betett sig obota klantigt.
Till en början känns det som de kanske blivit felbehandlade av både Facebook och respektive företag, men i slutänden har det bara sitt eget enfald att skylla på. Det känns väl ganska naturligt att en person som skobbar från jobbet får kicken, likaså väntat att någon som via ett internationellt medie liknar sitt jobb vid avföring. Och egentligen tycker jag det är ganska rättfärdigat att en arbetsgivare kollar upp sina anställda genom frivilliguppgifter. Det anställdes inte direkt någon privatdetektiv.
Det var även några stipendiebelönade tennisungdomar sopm poserat på festbilder som misst både prispengar och förtroende. Fast om man elitsatsar på en idrott nu för tiden kanske man borde spola kröken. Vad det gäller den lärare som fick kicken från en katolsk skola efter att ha kommit ut på sin profil är det snarare en fråga om huruvida påven hängt med i jämlikhetsutvecklingen.
Att Facebook å andra sidan är en världsomspännande Storebror kan dock anses alarmerande. Men faktum är ju att var mänska är fri att göra som denne vill. Åtminstone vad det gäller att bli communitymedlem eller inte. Problemet är inte att de skapade ett behov, det hemska är att det i vårt undermedvetna var efterfrågat. För de som oroar sig över äganderätt, lättillgänglighet, utnyttjande och våra rättigheter att bestämma var vi själva ska figurera har friheten att stanna utanför. Så kan de skratta rått åt oss idioter som sålde oss själva då det visar sig att alla konspirationsteorier besannats och Facebooks grundare står i förbund med Djävulen, Saddam Hussein och Phillip Morris.

De onda, de goda, de fula

Bilderna får gårdagens spelning ligger på Facebook. Blandade intryck är väl nyckaleordet för kvällen. Det började med ett alderles för energiskt Slagsmålsklubben. Det hade väl gått an om det inte var för ADHD-Frej som mer eller mindre drog ner hela konserten med sitt infantila mellansnack. Grejen med det bandet är att de gör hyffsat dansvänlig och publikfriande musik, men de har inte lärt sig leverera. Live blev alltihop lite av ett dåligt skämt - den fanns ingen poäng.
Andra bandet, Video Nasties, var rentutav rötet. Frontfiguren var arketypen 15-åring som fått en elgitarr tillsammans med alldeles förmycket uppmuntran i julklapp av sina föräldrar. Det lät som alla unga män med elgitarr låter. Tråkigt är bara en eufomism.
Till sist klev Late of the Pier på. Då blev det äntligen lite sväng. Trots att de lät förvånandsvärt annorluna mot hur de lilla jag hört på Internet lät så var det en kolosalt energifylld upplevelse. Jag vet egentligen ingenting om bandet i fråga, men vad gör de när det kliver in tre små pojkar och gömmer sig bakom silverklädda medaljongmönstrade skärmar och sjunger låtar om björnar som närmar sig. Kvällen blev minst sagt otippad.

Lördagssol

Tvätt i maskinen, stekt lök och potatis i magen, dammråttor i hörnen. Snart ska jag bege mig hem till Elsa i Kemp Town men först måste jag bara få ordninga på saker och ting häromkring. Miami ikväll, som back in the day. Fast först rödvinsmiddag på 14A George Street.
Carl, Elsa och jag köpte idag biljetter till Late of the Pier som ska lira på C2 imorgon. Sen tog vi en cigg i förädsikt vårig februarisol och diskuterade Nya vågen bland barnfamiljer och turister. Snart ska jag packa en väska med kläder och läxböcker men först måste jag borsta tänderna.

Hur saker och ting ter sig olika för olika människor och vad det får för konsekvenser för hur man uppfattar dem

Jag tycker den mesta svenska musiken just nu är minst tio år gammal, trist och oinspirerande. Det finns det andra som inte gör. Jag anser att Hamlet går att tolkas och att en freudiansk utsvävning om första gången ett barn upptäcker sig själv i en spegel och därför börjar tvivla på sin egen existens är relevant i ett sådant sammanhang. Vissa håller kanske inte med. Jag hävdar bestämt att det finns rätt och fel vad det gäller litterära analyser och att man kan ta reda på vad författare uttrycker genom att kolla på deras språkliga teknik. Andra kan tycka det är nonsens och hokuspokus. Jag vet vem som har rätt. Många tror att de vet.

Ode

Här är ett bevis på att min lärare - som jag inte vill nämna vid namn då han mycket väl kan vara en sådan som googlar sitt eget namn - är och förblir ett missförstått geni. Här är bevis nummer två:

- Frågan är huruvida motivet är tallen i bakgrunden eller om vederbörande bara är dålig på det där med skärpa

As time goes by

Jag tog mig in till stan, det vill säga korsade övergångstället vid Old Steine och knallade in i några av North Laines andrahandsbokaffärer. Fan va böcker det finns. Till min glädje fan jag A Clockwork Orange på en av hyllorna. Jag lånade ut mitt exemplar till Mårten i höstas och det försvann i röran på Staplefield Drive. Utgåvan jag hittade idag ä samma, fast i bättre skick, och kostade bara något pund mer. Mårten får bjuda mig på ett gäng öl när han kommer hit.

Inne på Resident lyckades jag roffa åt mig ett såntdär kvadratiskt, brunt kuvert med flyers som jag ägnat eftermiddagen åt att gå igenom. Där fanns väl inget jättespännande. Dock är jag fortfarande lyrisk över den senaste tidens musikkavalkad - Audio igår var inte fy skam det heller - och i jakt på kickar är jag villig att testa vad som helst. Funderar lite på att kolla in Operator Please när de ska lira på Pressure Point. De verkar knappast vara världens mest inovaiva band men ändå. Det är ju gratis så varför inte.

Nästa tisdag ska Laura Marling lira också. Visserligen kan det tyckas lite tjatigt med whaleande ledsna kvinnor i tajta jeans och stora koftor men jag anar mig finna en viss substans utöver det vanliga. Även det gratis så. Dessutom måste man ju utnyttja det faktum att man befinner sig i en musikstad.

En tyst minut

Idag är det 50 år sedan flygkraschen i München, då det charterplan som skulle föra Manchester Uniteds spelare hem från efter segern i Belgrad störtade vid ett misslyckat startförsök.

Valmöjligheten

En sak som skulle vara bra var om jag satte igång min argumenterande text angående en bojkott av OS i Beijing. Men istället ligger jag i sängen och kollar på¨bilder av mig själv på Elsas dator. Kanske tar jag en cigarettpromenad lite senare, kanske köper jag tidningen, kanske ligger jag kvar och slösar bort några timmar till. Valet är fritt, fast inte för det kinesiska folket.

Kulturkrock

Idag är det fettisdagen. Det firar man i England genom att käka pankakor. Det r fruktansvärt mcket fräschare än semla om ni frågar mig. I The Independent skriver de fakiskt om att man i Sverige har "a sweet bum filled with almond past and whipped cream, served with hot milk" som heter fastlagsbulle. I Tyskland har de nåt friterat som heter fasnacht och italienarna käkar columba. Vad är då våffeldagen?

Manliga förebilder

Genom tiderna har jag haft min beskärda del av idoler. Förutom de eviga James Dean, Jean-Luc Godard och Tom Waits var jag i högstadiet såld på Thomas Öberg och allt han symboliserade, i gymnasiet länge inne på Per Hagman, Daniel Larsson och och Bret Easton Ellis och som postgymnasist hade jag en släng av Kris Kristofferson. De har alla självklart fortfarande en stor plats i mitt hjärta. Men som årstider skiftar gör även själens smaklökar. Nyligen höll jag Jay McInerney som fanbärare för min kulturella skolning men sen jag flyttat till Brighton har saker och ting förändrats.
Irvine Welsh besitter en Shakespeareisk förmåga att vända på en femöring och samma karaktäristiskt fyndiga drag som Oscar Wilde, men där slutar nog referenserna till litteraturhistorien. Med sin orginellt utpräglade framtoning gestaltar han andrahandsmedborgarens plats i samhället och vardagen hos den osynligt grå massan. Skarpt kritiskt och isande sarkastiskt beskriver han världen ur ett litterärt grodperspektiv. Men det är hans små personlighetsskildringar och sinnesbilder som gör honom till en av de stora. Bara ett av många bevis på hans kvaliteer:

It gave him the strange impression that the tobacco was the consumer and she was the depreciating product: with every puff she was being used up.

En stund på jorden

Ljuden från St James's Street letar sig upp och in genom den lilla gläntan i takfönstret på tredje våningen där jag ligger och läser The History of Love av Nicole Krauss. Fiskmåsarnas skrik ekar mellan hustaken, solen har påbörjat sin vandring ner ur zenit, snart ska jag tända dagens andra cigarett. Av någon anledning susar namn som Hemingway och Erlend Loe snabbt förbi i mitt huvud. Det är ett stilla liv jag lever. I alla fall i eftermiddag.

Om hur allting kan vända

Det blev inte riktig som jag tänkt mig igår. Missförstå mig rätt: det var en underbar kväll, bara inte vad jag väntat mig. Starskonserten var lite av en besvikelse. Det började med ett minst sagt urvattnat förband och redan där dog lite av stämningen. Det var till och med så illa att Elsa och undertecknad sprang hem för att hämta ett glömt kamerabatteri istället ör att lyssna klart. Apostle of Hustle, som de heter, liknar en JC-version av Smashing Pumpkins - precis som alla andra band i den smeten. Något som jag poängterade för alla i min närhet, även fast jag aldrig lyssnat på Smashing Pumpkins, och senare fick bekräftat då jag tjuvlyssnade på en 40-årig, flintskallig, musikskribentaktig Nick Hornby lock-a-like. De var inte dåliga, bara tråkiga.

Vad det gäller Stars entré var stämningen som sagt lite däst. Jag gjorde några tafatta försök att digga med i hitsen, fast det kändes hit(s) men inte längre. Hursomhelst är det ju alltid kul med livemusik. Det underliga är att jag tycker de är grymma då jag lyssnar på dem i iTunes, och till saken hör att jag är lite av en Starsnybörjare, men de var oförmögna att leverera samma upplevelse på scen. De lät mer som ett The Smiths-inspirerat Partille Rock-vinnande segpopband än den kanadensiska indie jag fått dem beskrivna för mig som. De var inte dåliga, bara tråkiga.

Men eftersom vi hällt i oss lite vin och ännu mera öl var vi inte de som bangade en helkväll. Vi strålade samman med Jonatan och Sofia för en natt på Casablanca. Där var det tequila, Paul Simon, Come on Eileen, transor och en mystisk man som smög sig in och dansade med oss som gällde. Den mystiske mannen var de facto så mystisk att jag kände mig tvungen att ta tusen bilder på honom, fast då jag inte har min kamerasladd här får ni nöja er med att föreställa er honom. Han hade blå myströja.

För tillfället sitter jag hemma och E&E och facebookar på Emys dator. Den jävlas med mig. Så även Internetuppkopplingen vi åke snålskjuts på.

Kejsarens nya kläder

Igår blev jag galen. Det hela började med att jag såg en snyggt praktisk skinnväska i en andrahandsbutik på Kensington Street i lördags. Den ville jag ha, men hade inte på mig de 35 pund som krävdes. Lite senare på Topman såg jag en schysst jacka som matchade väskan nätan löjligt bra. Saken var biff. Dessutom har jag länge gått och suktat över ett par jeans från American Apparel samt nya Converse, med tanke på att mina ligger i en garderob någonstans i Nya Masthugget. Med andra ord fanns det ingen återvändo.
Igår blev jag galen. Via en tur till loppmarknaden vid tågstationen där jag köpte en praktiskt snygg skinnpärm till Elsa rökte vi oss ner till North Laine där jag inhandlade min väska och vi varsinn kopp på Brighton Coffee Company. Sen hastade vi till North Street där jag köpte ett par gröna byxor. Kan kanske bli vårens nya svart. På The Office köpte jag benvita låga tygskor och på Topman ovan nämda jacka. Satan så snygg jag kommer vara.
Igår blev jag galen. Inför Art Brut-konserten skulle jag peppa lite hemma hos Elsa, där även alla påsar med kläder låg, och jag ville bestämt ha min nya jacka. Till min förtvivlan upptäcker jag att någon klåpare glömt att ta bort den lilla färgpatronsdosan/larmet som sak hindra mindre laglydiga från att sno. Det slog mig att det kanske var därför det pep konstigt då jag gick ut ur affären, men då ingen arg vakt kom och visiterade mig ägnade jag inte det speciellt mycket eftertanke. Vilket kanske var dumt eftersom jag satt där med en stor plasbit innanför slaget. För ett litet ögonblick blev min kväll förstörd. Till sist beslutade jag mig för att inte låtas slås ned av någon sådan futtilitet, tog på mig jackan och såg en grym konsert. Imorse gick jag tillbaka och fixade bort larmet. På vägen träffade Hanna. På hemvägen Hanna igen. Så lite bra förde missödet ändock med sig.

Dagen efter sent en söndagskväll

Igår spelade Art Brut sin, enligt Eddie Argos, 28:e spelning på Concorde 2. Alla var där, speciellt jag. Inte helt överraskande bjöds det på ett livligt och underhållande uppträdande. Det som slog mig var hur bra förband de lyckats plocka ut. A.Human var en liveakt utan dess like. Så mycket energi utan att det någonsin kändes påklistrat. Sångaren påminde om den avkomma det skulle bli om Thomas Öberg och Jim Morrison skulle haft barn ihop och lät som David Stewart. Ibland önskar man att man var någon form av skivproducent.
På tal om avkommor så ska ju Lykke Li vara produkten av Johan Zachrisson och en före detta sångare i Tant Strul; men huruvida det är Kajsa Grytt eller Kärsti Stiege är oklart. Wikipedia kan inte bestämma sig. Enligt The Guardian är hon från Portugal.

Vanebildning

Angående min frånvaro skyller jag det på att jag börjat spela "Heroes of Might and Magic III". Med extension pack! Det kommer inte bli mycket annat gjort för min del. Annars är det mycket Hot Chips nya som gäller. Plus Stars på Concorde 2 ikväll.