Förtjänster och morötter

Det är inte läge att vara bakis när man jobbar på en skola. Det är verkligen inte läge att vara bakis när man jobbar i skolmatsalen. Slutet på en av de värre dagarna den här hösten nalkas, befrielsen är här, jag kan gå ned i varv framför datorn med en kopp kaffe (dagens första!) och Tom Waits bittra stämma. När jag samlat kraft ska jag slänga av mig mina svettiga paltor och ta en lång dusch för att skölja av smutsen och olusten.
Det är bedårande hur tidigt jag gick och la mig igår, när jag rumlat hem.
Imorgon kanske man borde bege sig till GUMP och dansa sig utom all besinning och kasta kläderna i kristallkronan. Lite sång, lite dans, lite naket. Det skulle jag behöva i min gråa vardag. Frågan är bara om jag förtjänar det efter gårdagens eskapader och uttalanden. Och det där med att spara pengar går ju inte så bra när man bränner fler hundralappar på krogen än på… käk.
Jag tror jag är hungrig. Borde kanske ta mig en macka. Det har jag i alla fall förtjänat.
Idag är det den sista november. Inte för att det spelar någon större roll. Julkalendern börjar imorgon.

Morgonstund har guld i mun

Snön smälte aldrig bort inatt, när jag sov, som jag trodde. Den ligger kvar, blöt och tung, för att genomtränga mina tygskor och blöta ned mina byxor. Tänkarna blir lika blöta som kläderna i snöslask. Det kommer att bli jobbigt att ta sig till jobbet idag.
Det ryker från min kaffekopp. Jag brände mig på tungan när jag tog den första klunken och nu vågar jag inte dricka mer. Det var en bild på lillsyrrans kompis i GP. Jag spillde yoghurt över den och blev tvungen att riva ut den. Nu känner jag mig taskig. Det var ju faktiskt inte meningen, utan bara mitt undermedvetna som agerade.
Om en halvtimma måste jag börja traska, genom snödrivorna, mot Annedal, för att stå i köket bland snorungar och snorkfröknar. Sagor & Swing guidar mig i morgonljusets kyla, ett dovt brus hörs från bilarna i stan, det töar i trädkronorna och droppar faller handlöst ned mot marken och lämnar våta avtryck i den frosttäckta asfalten. Jag vill inte gå ut, för jag vet att jag kommer frysa. Snön är blöt och kall, och världen är så stor, så stor. Jag har viktigare saker för mig än att diska tallrikar och kantiner. Varför måste bambatanterna vara sjuka, varför kan inte Lillemor på Nordhemsskolan sjukskriva sig istället, så man får lite SO.
Jaja, maten lagar sig ju inte själv.

There’s a fine line between pleasure and pain

Nu blev jag sådär melankolisk och håglös som bara jag kan bli. Den första snön föll tyst och försiktigt, la sig tungt övar hustaken och marken täcktes av en vit, vit matta, att låta fötterna drunkna och tankarna isoleras i. Sen smälter den undan lika snabbt igen, innan natten tagit slut.
Fast snart är det dags att vinterbona känslorna igen.
Christian Kjellvander sjunger om berusade händer och jag önskar att jag på något sätt också var lite pirum. Men för att intoxikera tankarna krävs så mycket mer än cigaretter och alkohol. Delirium och eufori. Kullerbyttor och champagne. Vart är vi på väg, månntro?
Det är så typiskt hur allt försvinner när man sätter sig ner och försöker koncentrera sina insikter. Jag har försökt samla dagens intryck i en kvart nu, och det enda jag kommit fram till är att det varit händelse- och meningslös, intryck- och uttryckslös, snövit dag. Vem vill tycka något när snön så fint dövar, kyler ner det pulserande smärtsamma. Allt det onda, röda försvinner i ett täcke av iskall snö. Vita vyer. Vita vyer att gömma sig under. Återigen en vinter.

Livet är en sand som i ett timglas rinner

Egentligen borde jag gå på en promenad ikväll. Jag har suttit inne framför teven och käkat kakor, från Hemköp, sen jag kom hem vid halv fyra. MTV visar Chapelle's Show - ett avsnitt jag sett fem gånger - och jag känner mig fet och flottig. Mycket kan bero på att jag aldrig fick tid att duscha imorse och inte orkat göra det sen heller. Problemet är bara att jag inte kan komma på vem som kan tänkas vilja slå följe med en depressiv lärarvikarie med tort hår och svettiga armhålor. Alla volentärer är välkomna att anmäla sig. Call me!
En sak till har jag gjort idag: snackat i telefon. Som fan.

Annars är jag fortfarande väldigt förvånad, och stolt, över min sociala pondus. I personalrummet är det jag som styr diskussionerna. Idag var det om förslaget att slopa timplanen och om kursintegration och ämnesval. Frågan är bara ifall de överhuvudtaget brydde sig om vad jag sa eller bara nickade och log för att vara artiga. Jag vet ju hur jag skulle göra när det kommer någon som snackar alldeles för mycket skit. "Stirra in i vägge, fylla skallen med hat" och ta en till öl.
Jag undrar vad det ska bli av lilla mig. Alla verkar ha så fina planer på vad som ska hände dem, jag förlitar mig på sinkadusen och att slumpen ska spela mig i händerna - åtminstone en gång, eller två. Ni förstår, jag är en så kallad känslomänniska. Det är bara att blunda och köra på.
Nu ska jag eventuellt ta den där promenaden.

Vafan vet jag om Big Bang?

Misantrophic High

Jag lallar runt i morgonrock – mina tofflor har jag förlagt – och sjunger Olle Adolphson. Förhoppningarna om en lärorik och äventyrsfylld dag är som uppslukade av tisdagsmorgonens beiga ljus och luftens minusgrader. Himmelen över Hisingen är grå.
Trots att hoppet sägs vara det sista som lämnar mänskan känns själva tillvaron tämligen uppgiven och jag sänder modfällda varningssignaler till min omgivning, via menlösa anteckningar med krassa dessänger och kommentarer. Jag kan inte påminna mig min intention med att slänga omkring bittra meningsbyggnader, innehållande cyniska synonymer.
På radion spelas Dans på Sunnanö och jag får en erinran syrener och jasmin. Parketten blir extra kall i draget från balkongdörren, extra kall utan tofflor.Det är nog bäst att jag tar och gör mig i ordning och förbereder mig lite på att lära 12-åringar om livets orättvissa färd.

kallt kaffe

En afton framför Filmkrönikan med en kopp java, som visserligen svalnat, vittnar om en ganska tom och trist dag. Det är förvisso alltid trevligt att spendera lite kvalitetstid med en god vän man jag kan inte låta bli att känna mig missnöjd och blaserad såhär en kvart innan primetime.
Jag vet inte vad jag ska hitta på ikväll och i ärlighetens namn bryr jag mig inte så mycket om vad som kommer att hända. Mitt rum är fortfarande en sanitär olägenhet och i desperat behov av omorganisering. Alexander Skarsgårds leende hånar mig genom TV-rutan och jag kan inte låta bli att bli frustrerad av min mentala paralysi. Varför är alla andra så iakttagande och framförhållande.Det är för övrigt fruktansvärt enerverande med folks anekdoter där kontentan är hur bra de är.

A day in the life

Datorn har gått bärsärk. Varje gång jag trycker på mellanslag öppnas ett nytt Explorer-fönster och sånt är irriterande om man planerar att göra något som kräver lite mer aktivitet än att porrsurfa. Så nu sitter jag vid min portabla Compaq Presario1700 och interagerar, integrerar och infiltrerar.
Göteborg och Lund är två helt vitt skilda saker, det har jag lärt mig under helgen. Det är förvisso två hålor, men den elitism man blir utsatt för i studentlivet går inte att jämföra med Göteborgs tafatta försök till att alienera främlingar.
Idag har jag suttit i hopknycklad i en bil hela förmiddagen och lyssnat på Josefins 12-årige lillebror som försökte briljera genom att påpeka att Warszawa är Polens huvudstad när vi snackade om vilka städer i Europa man borde besöka.
Snart börjar skånederbyt på SVT 24. Nån som vill komma ner till mig och kolla?
F.ö. är de som föraktar tågluff fjantar.

A hard night out

Idag väcks man klockan halv nio av ett telefonsamtal från systern som frågar: ”Var du möjligtvis ute igår?” Nu har jag packat väskan och är, i sinom tid, på väg mot Lund. Det är alltid lika kul att boka resor på fyllan. Tyvärr har ju en del andra reservationer fått ta stryk på grund av mitt impulsiva och måttligt brådmogna agerande, och det är till tonerna av The Boy With the Arab Strap jag börjar fasa mer och mer för om jag möjligtvis gjort något ännu värre.
När man ringt diverse samtal för att se så man inte gjorde något dumt och efter att ha läst Olles utförliga redovisning börjar bakisångesten lägga sig lite, och när jag inser att jag faktiskt bara brände 200 pixipaler, och var av hälften var på Bloflys skiva, så känner jag mig näst intill helt lugn.
Om något sådant över huvud taget existerar.
För tillfället kan jag inte göra så mycket mer än att bara vänta på att Josefin ska höra av sig och det här kan bli bra, det här kan bli jävligt bra.

Between the bars

När jag vaknade för fyrtio minuter sedan hade jag redan lovat mig själv att jag skulle städa mitt rum innan jag gick till jobbet vid 12. Så jag slängde i mig frukosten - och satte mig framför datorn istället. Det är bekvämare.
Igentligen (eller, jag vill i alla fall inbilla mig det) så var tanken att jag ska skriva en jobbansökan, men jag får alltid en sån prestationsångest hur jag ska uttrycka mig och snärjer in mig själv i sliskiga metaforer som osar av klyschiga floskler och Chanelle. Jag vet inte riktigt vad jag försöker få sagt.
Det känns för övrigt som en evighet sen jag gjorde något vettigt av tillvaron. Jag driver mest runt som en osalig ande och kedjetänker på kaffe, fast jag är för lat för att brygga det. Och för slö för att lämna lägenheten. Jag lyssnar på något Last Poets-inspirerat band som namedroppar värre än Mike Skinner. Jag borde igentligen läsa lite i Lunar Park, jag borde igentligen städa mitt rum, jag borde egentligen ge mig ut och springa, jag borde egentligen skärpa till mig en smula.
Men va faen...

I väntan på Fraiser

Dirty Sanchez på TV och jag har inte lämnat lägenheten på hela dan. Det enda jag sysslat med är att vara bakis och käka gröt. Jag såg på den där filmen på SVT också, Wonder boys, och den var väl helt ok... antar jag... som en prickigkorvsmörgås (utan smör för annar blir man tjock). Undra om det är något speciellt med kvällsmörkret i november som gör att man blir sugen på en nattamacka eller eventuellt cigarettpromenad. Eller så är det bara för att jag totalt sakna förmågan att behärska mina drifter.
Är fortfarande lite orolig över vissa sms som florerar runt i etern. Men det löser sig... som allt annat här i världen går det över. Ska ni se.

Let it come down

Idag kom det, det som jag fruktat. "Är du en fullis?" En jävla unge kände igen mig från när jag satt utan för Oskar Fredrikskolan. Jag får väl skylla mig själv, och hoppas att ingen lärare minns mig. Även om rektorn kollade lite konstigt på mig när jag satt inne på expeditionen så känner jag mig lite säker. Jag har ju ganska många från lärarkollegiet på min sida: Åke, Rick, Marga, Anja... många kommer nog ta mitt parti ifall det skulle bli problem.
Dessutom hörde jag en rolig anekdot från Åke Strands sida när vi satt i personalrummet. Den inbegrep en zebra, skolvinden och en klockan-fem-på-morgonen-fylla.

f.ö. stal hon mitt hjärta

Ett alarmerande sms tvingade upp mig förut. Nu vet jag inte hur jag ska hantera det, och jag vet inte vem jag ska fråga. Det är alltid svårt när alkohol är inblandat.
F.ö. grät jag när jag såg på TV idag.

Lite tröttare samma måndag - & med några fler insikter

Detn ständiga frågan: Vänner eller Simpsons? Alltid står man i valet och kvalet. Men Simpsons hade Halloween-special så...
Helt plötsligt har jag fattat varför det var så tomt på Kings Head igår. Ingen har ju några pengar, p.g.a. värdetransportrånen. Alla banomater är ju tömda. Var finns en fascistisk despot när man behöver en?
Jakob har nog lite rätt i det han skrev på Duellen-bloggen. Har man jobb så har man ingen fritid. Jag har ju faktiskt bara varit hemma och på Oskar Fredrik idag, trots att jag endast jobbade 4,5 timmar. Det känns lite sorgligt.
Men vadå...

Cheap Mondays

Jag börjar jobba på Oskar Fredrik om en halvtimma. Det gick ju bra sist och så, men jag vågar inte gå dit utan linser. Hur fan kan man vara så dum att man sätter sig och dricker öl utanför en skola under deras frukostrast?
Som man bläddrar får man ligga, som poeten sa.
Jag har kommit på att jag har en väldigt massa ställen jag måste skriva på, fast jag funderar på att skippa Skunk helt och hållet. Det finns inhenting där för mig ändå. En bra sak med att ha många olika bloggar är att jag kan variera mig - jag menar det är ju kanske lite tjatigt och mycket narcissistiskt att skriva i en gemensam blogg varje dag. Alltså kan jag ju variera mig genom att plita ner lite tankar och funderingar även här. Så de mindre begåvade inte känner sig utkonkurrerade.
Igår, på Kings Head, slogs jag ned av en oerhörd erinran av hopplöshet. Inget ovanligt i och för sig, men det var starkare än det oftast är. Som om det var på riktigt denhär gången. På riktigt och på allvar...