Egentligen borde jag gå på en promenad ikväll. Jag har suttit inne framför teven och käkat kakor, från Hemköp, sen jag kom hem vid halv fyra. MTV visar Chapelle's Show - ett avsnitt jag sett fem gånger - och jag känner mig fet och flottig. Mycket kan bero på att jag aldrig fick tid att duscha imorse och inte orkat göra det sen heller. Problemet är bara att jag inte kan komma på vem som kan tänkas vilja slå följe med en depressiv lärarvikarie med tort hår och svettiga armhålor. Alla volentärer är välkomna att anmäla sig. Call me!
En sak till har jag gjort idag: snackat i telefon. Som fan.
Annars är jag fortfarande väldigt förvånad, och stolt, över min sociala pondus. I personalrummet är det jag som styr diskussionerna. Idag var det om förslaget att slopa timplanen och om kursintegration och ämnesval. Frågan är bara ifall de överhuvudtaget brydde sig om vad jag sa eller bara nickade och log för att vara artiga. Jag vet ju hur jag skulle göra när det kommer någon som snackar alldeles för mycket skit. "Stirra in i vägge, fylla skallen med hat" och ta en till öl.
Jag undrar vad det ska bli av lilla mig. Alla verkar ha så fina planer på vad som ska hände dem, jag förlitar mig på sinkadusen och att slumpen ska spela mig i händerna - åtminstone en gång, eller två. Ni förstår, jag är en så kallad känslomänniska. Det är bara att blunda och köra på.
Nu ska jag eventuellt ta den där promenaden.
Vafan vet jag om Big Bang?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar