Snön smälte aldrig bort inatt, när jag sov, som jag trodde. Den ligger kvar, blöt och tung, för att genomtränga mina tygskor och blöta ned mina byxor. Tänkarna blir lika blöta som kläderna i snöslask. Det kommer att bli jobbigt att ta sig till jobbet idag.
Det ryker från min kaffekopp. Jag brände mig på tungan när jag tog den första klunken och nu vågar jag inte dricka mer. Det var en bild på lillsyrrans kompis i GP. Jag spillde yoghurt över den och blev tvungen att riva ut den. Nu känner jag mig taskig. Det var ju faktiskt inte meningen, utan bara mitt undermedvetna som agerade.
Om en halvtimma måste jag börja traska, genom snödrivorna, mot Annedal, för att stå i köket bland snorungar och snorkfröknar. Sagor & Swing guidar mig i morgonljusets kyla, ett dovt brus hörs från bilarna i stan, det töar i trädkronorna och droppar faller handlöst ned mot marken och lämnar våta avtryck i den frosttäckta asfalten. Jag vill inte gå ut, för jag vet att jag kommer frysa. Snön är blöt och kall, och världen är så stor, så stor. Jag har viktigare saker för mig än att diska tallrikar och kantiner. Varför måste bambatanterna vara sjuka, varför kan inte Lillemor på Nordhemsskolan sjukskriva sig istället, så man får lite SO.
Jaja, maten lagar sig ju inte själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar