The laugh's on him

Så för att lätta upp stämningen tänkte jag bara uppmärksamma George W. Bush och hans uppträdande på Correspondence Dinner igår. Skämten är i toppklass och när han går igång framför orkesten kan man bara inte låta bli att älska honom. Var det inte något i den stilen Boris Jeltsin gick lös, redigt på kröken, då han var i Sverige och hälsade på? Nu vet jag att det sägs att Bush råkar vara nykterist, men det tror jag vad jag vill om. Det finns väl inte en kotte från Texas som inte super till på visky i tid eller annan.

Semidepression och skrivkramp

Av oklara skäl har jag börjat lida av kroniska sömnproblem. Inte de klassiska där man ligger vaken om nätterna och vrider sig så att lakanen blir svettigt skrynkliga, utan det raka motsatta. Jag kan gå och lägga mig i den dygdiga tiden av 11 PM och ändå vakna som ett vrak morgonen, eller snarare eftermiddagen efter med en enda önskan om att få vända på sig och somna om. Idag ställde jag klockan på sju, snoozade till halv nio och stängde av den helt vid tio. 25 minuter över ett ringde Elsa och frågade om jag var på biblioteket. Då kände jag mig misserabel.
Nu sitter jag bland kvitton och tomma filterpaket och försöker samla mig och mina tankar. Planen är att ha skrivit klart en analys av Terence Rattigans The Browning Version med historisk kontext till imorgon. I stället surfar jag runt på GP:s hemsida och svär mig hes över dåliga reportrar och meningslösa artiklar. Det borde inte vara så svårt att ta sig samman och plita ner 500 ord av parallellism till efterkrigstiden, fast jag har liksom tappat förmågan att formulera mig. Det är en skrämmande känsla; att veta exakt vad man vill säga, men att vara helt oförmogen att uttrycka det.
Tvätten hänger på tork bredvid garderoben och en ny laddning snurrar redan i maskinen medan jag förfaras över det faktum att gamla Filmstaden Downtown ska bli ett Åhléns. Det är nästan skandalöst hur man får misshandla gamla kulturella flaggskepp på ett sådant sätt. En sak att man inte kan hålla öppet längre men en totalrenovering à la Victoria Arena borde kriminaliseras. Jag förstår inte hur folk inte kan inse skönheten i gamla biografer eller värdet i att bevara dem. I och med Royals nedläggning hade GP för någon vecka sedan en omröstning vilken av biograferna som skulle slopas. Man fick välja mellan Royal, Palladium och Capitol. Pest eller kolera? Det är befängt att man ens skulle behöva göra ett sådant val. Slopa Bergakungen istället.
Kan man inte göra något mer värdefullt med tomma salonger istället? I Manchester har en sen länge nedlagd bio blivit en tre våningar stor innomhusmarknad. Här i Brighton finns det en biograf som heter Duke of York. Det är privatägd och drivs av entusiaster. De, förutom att visa ett urval av gamla klassiker och nya filmer, anordnar spelningar och allehada evenemang. I maj kommer de till expempel visa Eurovisionsschlagerfestivalen på storbildsskärm. Allt utan något vinstintresse, men de lyckas ändå konkurera med stans biocentrum ODEON. Det är inte annat än att man fäller en tår över kultur som går ur tiden.

Efter ytterligare nyhetsintag

Tydligen har några italienare i Turin sålt förfalskad olivolja. Dessutom höll de på att få iväg en last på 25 000 liter. 25 000 liter! Vin, mozzarella och olivolja - allt är farligt. Det är sant så som Per alltid har hävdat: "Italy is out to get you!"
Vidare ska Martin Westerstrands nya project Lillasyster ha lirat hos Hells Angles. Sånt tycker jag är sjukt skrockigt. Förvisso har jag vänner som spelat på liknande gangstertillställningar, men till deras försvar kan jag säga att de var livrädda hela tiden. Dessutom gör Martins uttalande det hela helt otroligt roligt: "Du menar att det skulle vara fel att spela där, eller?".
En parantes är att Hells Angles tydligen ska ha plockat bort apostrofen från Hell's med förklaringen att helvetet finns i så många olika former. Min spontana reaktion är den då bara borde flyttats.
Dagens artikel på svenska Wikipedia handlar om Tom Waits.
Och slutligen: Vad trodde den här snubben?

Jante om Frankrike

Det är mer krut i Frankrike. Som svensk blir jag fruktansvärt avensjuk. Jag menar inte att jag sympatiserar med alla värderingar och stereotyper hos grodätarna men att de är mycket tuffare (läs: odiplomatiska) än övriga EU-bor måste man i alla fall ge dem. Frågan är om Fredrik Reinfeldt äns vet vem Hu Jia ens är. Inte för att jag vill vara högfärdig (jag visste inte vem han är innan februari), det är ju trots allt bra att vår stadsminister tar lite ställning han också. Fastän det känns som det är en gärning endast för att gagna sig själv och visa sig duktig inför sina svenskar.

Lite senare och fortfarande lika mycket att göra

Efter att ha diskat upp efter Stacey (för förtonde gången) kunde jag äntligen sjunka ner i soffan med en välförtjänt kaffe och lite klassisk TV-underhållning. Båda avsnitten av Whose Line Is It Anyway? hade en i princip ny uppsättning, vilket gjorde upplevelsen än mer njutningsbar. Dessutom unnade jag mig lite marmelad på ostmackorna. Mitt enda aber är att jag på något sätt lyckats klämma fast en brödkant längst ner i brödrosten. Tur att man ska flytta snart då. Nu väntar bara den förbannade dammsugningen.

När man vet vad man borde göra men ändå inte gör det

En sak jag borde tagit tag i dammsugning av mitt rum. Istället sitter jag och äter Walkers Salt & Vinegar. Fick e-post från Frida om att schemat har ändrats ytterligare en gång och det verkar som en deadline för lingvistikuppsatsen försvunnit. Men vad gör det. Kanske borde man fila lite på den i alla fall. Fast jag har ju precis köpt nytt kaffe; det måste ju drickas upp innan det blir dåligt. Helt kontraproduktiv har jag ändock inte varit idag. Jag slängde upp en annons på Gummtree Brighton. Hoppas någon nappar nu bara.

Och så...

Ironiskt nog vill bloggen att tidigare nämnt citat ska vara rosa.

Att bli vid sin läst

Djupt försjunken i Understanding English Grammar - Part I: An Overviews spännande analys av så kallade tag questions är det inte det att boken inte finns i handel och att jag därför sitter med 275 uppkopierade sidor eller det faktum att den är skriven för norska studenter och därför hänvisar till norsk grammatiks lik- och olikheter med engelskan, utan snarare det faktum att det i det någonstans på de sista sidorna letar sig in en genusvetenskapligt pinsamt inadekvat kommentar:

It has been pointed out that women use tag questions more than men . . . [I]t does not have to be taken as a sign of the lack of confidence of women, as is often done. It could just as well be taken as a positive sign; the use of tag questions reveals an open attitude from the speaker and willingness to involve the adressee in mutual communication.

Kan någon förklara för mig vad det har med engelsk grammatik att göra. Det känns som att Stig Johansson och Per Lysvåg borde hålla sig till det de behärskar bäst. Jämföra norska och engelska.

Dagens nymoderniteter

Jag har ingen aning om hur det funkar men en viss Mattias Östmar har utvecklat någon sorts helvetesmaskin som analyserar folks bloggar. Och som alla andra presonlighetstest ska det tydligen stämma. Jag blev i alla fall "Väktare" samt "Åsiktsmaskin". Personligen får jag inte de två att passa ihop med varandra. Men fräckt är det.

Man lär sig något nytt varje dag

Tydligen ska New Kids in the Block återförenas. Undra varför. Men inte visste jag att Mark Wahlberg har varit med i det pojkbandet. Dock innan skivdebuten.

Appropå konstiga saker

Jackie Arklöv har fått sitt namn varumärkskyddat hos Patent- och regestreringsverket.

Jeansshock

Nä, nu går skam på torra land. Enligt Sofie Karlsson på stuk (vem fan är det?) är det inne med utsvängda byxor. Man blir ju rent utav upprörd när man hör sånt nonsens. Upp till kamp alla ni som bor i Göteborg, upp på barrikaderna och slåss för allas vår sak. Jag ska personligen gå ut med brännbollsträ och knacka varenda djävul som kommer ut från Stuk i schaffs i sommar. Det ska bli mitt fritidsnöje.
Jag förstår inte hur någon kan få för sig att det skulle kunna vara snyggt med 70-talschick. Då kan man ju lika gärna säga att det är trendigt med dreads och hampakoftor i batik. Fast å andra sidan kan man kanske inte lite för mycket på en brud med mittbena, tunt fyrkantiga bågar och jeansjacka med glitter. Hur fan fick hon det jobbet?

Fråga:

Varför i helvete blev texten rosa?

Helt jävla värdelös är jag inte

Det här har jag åstadkommit idag:

tvättat skärpet till min jacka som av någon underlig anledning fick en kräksliknande fläck av att hänga i garderoben på Digital
tvättat mina Schmoove som av någon mystisk anledning fick ett flertal snusliknande fläckar av att befinna sig på dansgolvet på Digital
skokrämat mina svarta Sthlm Design samt mina bruna farfarsskor från Myrorna
bytt uppsatsämna från det stora frågeteckenföljda chavs till det något mindre frågeteckenföljda teknologi
ordnat och fejjat med återvinning i huset
läst ut The Acid House

Imorgon ska jag ringa Lyn och säga upp mitt kontrakt. Nog förtjänar jag lite Heroes 3 innan jag åker till Elsa.

...och så kom haglet

Solen hade precis penetrerat genom molntäcket när jag klev av bussen vid Coldean Lane. Snön ran sakta iväg längsmed gräsmattorna och atmosvären tinade upp så till den milda grad att hårdingarna längsmed Shortgate Road log mot varandra när de möttes. Nu har det öst ned isklumpar från skyn i 20 minuter konstant. De stutsar på asfalten och smälter snabbt bort i rabatter och rännstenar. Jag kollar menande upp mot himlen och ställer mig frågan. Vad är meningen...?

Skriet från datorsalen

Som vanligt när det gäller mig sitter jag på biblan och gör allt som står i min makt för att undvika att plugga. Jag borde gnugga geniknölarna för att klura ut ett bra ämne att skriva en lingvistisk uppsats om, samt ett litteraturvetenskapligt dito att skriva en annan uppsats om men det mesta känns så hopplöst meningslöst grundlöst. Var är charmen, var är förkärleken? Allt är bara ett endlöst måste. Jag kommer bli tvungen att ta mig i kragen så småningom, det vet jag, men vad får jag ut av det? Istället vill jag bara läsa klart The Acid House, dricka en kopp kaffe och lyssna på smältsnön som droppar från träden. Det är lite småfjolligt, jag vet, men det står jag för.

Morgonstund har guld i mund

Det är en speciell känsla att lyckas masa sig upp tidigt. Inte minst när det är sommartid och solen har gått upp. Man slipper all den där stressen man åsamkar sig då man drar sig alltför länge och inser en halvtimma försent att man borde gått upp för en halvtimma sen. Med rykande kaffekopp sitter man vid frukostbordet och låter doften av färsk trycksvärta fylla näsborrarna. Kanske drar det lite från balkongdörren så gardinen makligt vajar till och fiskmåsarna vaknar en efter en i en saltstänkt abode. Fast nu har jag ju varken kaffe, morgontidning eller balkong.

Endast tomten är vaken

Med nyuppdaterad iPod ligger jag och kollar på snötäcket utanför. Eller, jag hade tittat ut om det inte varit för de neddragna persiennerna (i England är man konstig om man inte notoriskt täcker för fönstren och man tar ju seden dit man kommer). Nu ser jag bara ett plåttäcke framför rutan och egentligen så är det nog inte så mycket snö kvar längre. Det som kom smälte snabbt bort, men i förmiddags var det närmare en decimeter kramsnö. Jag kastade två snöbollar: en som snuddade Elsa och en som nästan träffade en vägskylt. Nu tycker jag vintern är avklarad, finito, no more. I förrgår kunde man gå ut i bara skjortärmarna - det tycker jag mer om. Jag förstår inte poängen i att det ska snöa i april, även om folk här säger att det är mer snö än de någonsin sett i Brighton. Men det är helt klart bra samtalsämne.

This just in:

Så har ytterligare en gigant gått ur tiden. Oavsett hans politiska åsikter var han stor på vita duken.

Allt på ett (säkert) kort

Gårdagen blev en dagen efter framför laptopen med Heroes 3, Across the Universe och Curb Your Enthusiasm. Simma lugnt, Larry! - som SVT:s översättning lyder - har tidigare bara varit ytterligare ett namn i TV-tablån men i veckan beslutade jag mig för att verkligen se det. Nästan alla jag känner tycker det är bra så då måste det ju vara värt åtminstone en titt. Det var det och i vanlig ordning har Linus hoppat på en trend lite väl sent - i detta fallet 7 år.
Beatlemaniamusikalen var däremot lite av en besvikelse. Genom college rockversioner av diverse ballader fick man intrycket att allt som The Beatles någonsin klämt fram bara handlade om olycklig kärlek. Även om intrigen utspelar sig mitt under USA:s Vietnamera så lyckas inte riktigt det pressumtiva politiska budskapet skina igenom. Det bästa jag sett inblandande någon form av The Beatles är Jason Schwartzmans gestaltning av Ringo Starr i Walk Hard: The Dewey Cox Story. Men det är bara en parantes.
3DO:s spel däremot lämnar ingen besviken. Ingen politik, ingen humor. Bara ren och skär fantasy. OCh ibland är det skönt att slippa tänka.

This just in:

Morrissey är en jävla gnällspik.

Duschbekymmer

I brist på annat läser jag Johan Wanloos blorg. Av någon anledning sitter jag inne i mitt skumma rum när solen strålar utanför. Jag väntar på tvätten. Det klantiga är att jag råkade slänga in alla handdukar så nu sitter jag här och kna inte duscha förens maskinen snurrat och surrat klart och då kan jag ändå bara svepa in mig i en äckligt dyblöt trasa. Fuck it! Jag får göra som man gjorde om man glömt handduken efter träningen i Valhalla - ta tishan.

Man är alltid så klok dagen efter

Det blev en sväng förbi American Apparel för att jaga bort segheten från gårdagens frivoliteter och sinkadus. Regnet hängde i luften och jag kände att jag behövde en matrost-tröja för att klara mig igenom kommande kriser. Nu är det bara frisyren - eller "frippan" som Hanna idag lärde mig att alla coola katter säger - som behöver fixas till. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa pengaproblemen. Det tar emot att behöva snylta på päronen, fast det hör kanske till. Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att något jobb skulle komma rusande till min frälsning. Även om jag mot förmodan skulle skaffa mig något så skulle inte den lilla inkomsten hjälpa mig speciellt mycket. Men, men. Vi får la se.

En glad kalypso om våren

Igår var det den första riktiga vårdagen. Den började inte så, men den blev det på eftermiddagen. Onsdag morgon på väg till universitetet var inte kul. Det regnade ett sådant regn som inte syns men likförbannat lyckas blöta ner minsta lilla söm och väck på underkläderna. Dessutom tyckte bussen att det var extra kul att inte komma så vi blev stående på hållplatsen i närmare en kvart i en busskur som av oförståliga skäl inte är speciellt anpassad efter det engelska klimatet - det påminner mer om en anslagstavla än väderskydd.
Men det sprack upp och Emy, Elsa och jag firade in den första aprildagen med "en öl i parken". Ölen var i själva verket en flarra Lambrini och parken blev en bänk nere vid stranden. Känslan av vår fyllde oss i takt med att det söta vinet rann ner i våra strupar och kvällen slutade på Audio. Förtillfället är jag mer pepp på WOW än någonsin.

Brist på fantasi

Kul av GP att avslöja andra tidningars aprilskämt. Verkligen professionellt. Eller är det kanske deras bidrag till denna putslustiga dag.