Av oklara skäl har jag börjat lida av kroniska sömnproblem. Inte de klassiska där man ligger vaken om nätterna och vrider sig så att lakanen blir svettigt skrynkliga, utan det raka motsatta. Jag kan gå och lägga mig i den dygdiga tiden av 11 PM och ändå vakna som ett vrak morgonen, eller snarare eftermiddagen efter med en enda önskan om att få vända på sig och somna om. Idag ställde jag klockan på sju, snoozade till halv nio och stängde av den helt vid tio. 25 minuter över ett ringde Elsa och frågade om jag var på biblioteket. Då kände jag mig misserabel.
Nu sitter jag bland kvitton och tomma filterpaket och försöker samla mig och mina tankar. Planen är att ha skrivit klart en analys av Terence Rattigans The Browning Version med historisk kontext till imorgon. I stället surfar jag runt på GP:s hemsida och svär mig hes över dåliga reportrar och meningslösa artiklar. Det borde inte vara så svårt att ta sig samman och plita ner 500 ord av parallellism till efterkrigstiden, fast jag har liksom tappat förmågan att formulera mig. Det är en skrämmande känsla; att veta exakt vad man vill säga, men att vara helt oförmogen att uttrycka det.
Tvätten hänger på tork bredvid garderoben och en ny laddning snurrar redan i maskinen medan jag förfaras över det faktum att gamla Filmstaden Downtown ska bli ett Åhléns. Det är nästan skandalöst hur man får misshandla gamla kulturella flaggskepp på ett sådant sätt. En sak att man inte kan hålla öppet längre men en totalrenovering à la Victoria Arena borde kriminaliseras. Jag förstår inte hur folk inte kan inse skönheten i gamla biografer eller värdet i att bevara dem. I och med Royals nedläggning hade GP för någon vecka sedan en omröstning vilken av biograferna som skulle slopas. Man fick välja mellan Royal, Palladium och Capitol. Pest eller kolera? Det är befängt att man ens skulle behöva göra ett sådant val. Slopa Bergakungen istället.
Kan man inte göra något mer värdefullt med tomma salonger istället? I Manchester har en sen länge nedlagd bio blivit en tre våningar stor innomhusmarknad. Här i Brighton finns det en biograf som heter Duke of York. Det är privatägd och drivs av entusiaster. De, förutom att visa ett urval av gamla klassiker och nya filmer, anordnar spelningar och allehada evenemang. I maj kommer de till expempel visa Eurovisionsschlagerfestivalen på storbildsskärm. Allt utan något vinstintresse, men de lyckas ändå konkurera med stans biocentrum ODEON. Det är inte annat än att man fäller en tår över kultur som går ur tiden.
Nu sitter jag bland kvitton och tomma filterpaket och försöker samla mig och mina tankar. Planen är att ha skrivit klart en analys av Terence Rattigans The Browning Version med historisk kontext till imorgon. I stället surfar jag runt på GP:s hemsida och svär mig hes över dåliga reportrar och meningslösa artiklar. Det borde inte vara så svårt att ta sig samman och plita ner 500 ord av parallellism till efterkrigstiden, fast jag har liksom tappat förmågan att formulera mig. Det är en skrämmande känsla; att veta exakt vad man vill säga, men att vara helt oförmogen att uttrycka det.
Tvätten hänger på tork bredvid garderoben och en ny laddning snurrar redan i maskinen medan jag förfaras över det faktum att gamla Filmstaden Downtown ska bli ett Åhléns. Det är nästan skandalöst hur man får misshandla gamla kulturella flaggskepp på ett sådant sätt. En sak att man inte kan hålla öppet längre men en totalrenovering à la Victoria Arena borde kriminaliseras. Jag förstår inte hur folk inte kan inse skönheten i gamla biografer eller värdet i att bevara dem. I och med Royals nedläggning hade GP för någon vecka sedan en omröstning vilken av biograferna som skulle slopas. Man fick välja mellan Royal, Palladium och Capitol. Pest eller kolera? Det är befängt att man ens skulle behöva göra ett sådant val. Slopa Bergakungen istället.
Kan man inte göra något mer värdefullt med tomma salonger istället? I Manchester har en sen länge nedlagd bio blivit en tre våningar stor innomhusmarknad. Här i Brighton finns det en biograf som heter Duke of York. Det är privatägd och drivs av entusiaster. De, förutom att visa ett urval av gamla klassiker och nya filmer, anordnar spelningar och allehada evenemang. I maj kommer de till expempel visa Eurovisionsschlagerfestivalen på storbildsskärm. Allt utan något vinstintresse, men de lyckas ändå konkurera med stans biocentrum ODEON. Det är inte annat än att man fäller en tår över kultur som går ur tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar