Söndagskvällsförvriden

I väntan på att Elsa ska komma hem från puben lyssnar jag på Iron & Wines senaste platta och äter pastapesto. Jag vet, jag vet, man borde passa på att lyxa till det när man är hemma hos ett fullt kylskåp för en gångs skull, men bohemen i mig kräver ett fattigmanslevene. Dessutom är jag faktiskt kvar här i över en vecka till.
Det finns många saker man glömt med Sverige:

Canada Goose
40 cl-glas
Falcon Export på tapp
garderobstvång
Per Gessle

Katastrofen är ett faktum

Jag har slut på rizla. Gaaah!

Rött

Dagen till ära började jag frukosten med att bloda ner hela bordet. Sällan får jag näsblod, men idag var tydligen lägligt. Dessutom har jag den senaste tiden börjat skära mig när jag rakar mig - det har i mitt femåriga regelbundna rakbladsnyttjande inte varit någor problem tidigare - och idag var inget undantag då jag stod och avlägsnade mitt tämligen omanliga fjun från hakan. Färgen röd symboliserar så fruktansvärt många vida skilda ting. Jul och fruktbarhet, passion och erotik, krig och elände, värme och hat, skräck och förtjusning. Eller i mitt fall otur och klantighet. Jag bär inget rött plagg idag. Det är dock en diskret röd söm på oket på min skjorta. Det är inte så tacky som det låter. Dessutom har jag kofta över.

Update:
Nyss skar sig morsan i tummen.

Det är inte långt kvar

Tre julklappar har jag slagit in. Det är allt. Resten var redan inpackat eller så har syrran tagit på sig ansvaret för den proceduren. Snart ska jag gå coh lägga mig men jag funderar på att rulla mig en julcigg först. Nåt produktivt har jag alla fall sysslat med idag och resultatet blev en alternativ jullåtlista:

1. "Den brinnande tomten" - bob hund
2. "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" - Tom Waits
3. "Just the Other Side of Nowhere" - Kris Kristofferson
4. "Jultomten är faktiskt död" - Cornelis Vreeswijk
5. "Les Trois Cloches" - Edith Piaf
6. "Last Night When We Were Young" - Frank Sinatra
7. "Tonight I don't sleep" - The Chrysler
8. "Julgröten" - Lars Winnerbäck

Jag kollar på klipp med Nils Liedholm och undrar varför det alltid var bättre förr

Morsan spelar julskivor som det inte fanns någon morgondag, det är Lennon och Triad för hela slanten. På tvåan spelar Harriet Andersson och Per Myrberg i Doris Lessings "Tigerleken". Jag har alltid farsinerats av hur rationaliserade bråk är i litteraturen. Alla säger så smarta och välformulerade saker. När jag är förbannad kan jag inte tänka och det är först i efterhand jag inser alla fyndigt bitska saker jag kunde ha försvarat mig med.
För bara några år sedan innebar julen att hela familjen började julstäda en hel vecka innan julafton. Mitt bidrag iår var att jag igår morse tömde diskmaskinen. Det där med julstämning sitter i för sig väldigt mycket i huvudet. Jag har knappt varit ledig och därför inte hunnit aklimatisera mig till hela den fröjderfulla högtidshelgen. Och precis som de senaste åren kommer väl mysighetsfaktorn att höjas någon gång i mellandagarna. Jag har inte ens någon adventsstjärna.

Appropå att de är El Classico ikväll

En naken Hemingway

Om någon skulle be mig beskriva vad som menas med manligt skulle jag bara svara en sak: Ernest Hemingway. Han var den vandrande defenitionen av manlighet och allt därtill. Han söp, jagade, älskade, odlade skägg och flyttade till en liten stuga i skogen. Ser man en bild av honom skulle man kunna tro att han var valfångare eller isbjörnsmördare eller något annat livsfarligt. Fast han var även en förlorad själ, sökande och längtande, som aldrig riktigt visste vad han skulle ta vägen.
I i många av hans verk tyder det mesta på att han någonstans innerst inne aldrig riktigt blev den där mannen som drack whisky i frukostkaffet. 1986 släpptes den post mortum publiserade, ofullständiga romanen “Garden of Eden”. Enligt sägen var det änkefrun som kom släpandes med manuskripten i två matkassar till förlaget. Texten hade Hemingway arbetat med i femton år, samtidigt som han färdigställt bland annat “The Old Man and the Sea” och “A Moveable Feast”. I detta epos samlas allt var Hemingway representerar, men samtidigt mycket av hans dolda, tillbakadragna sidor.
“Garden of Eden” är lite av en potpourri i Hemingwayism. Det går utan svårigheter att läsa in flera av hans kändaste verk, nästan som en pastisch på sig själv. I sig är det en fröjd att få så mycket av honom på en och samma gång – vilket i sin tur ger en bra ingång till att läsa mer om man inte tidigare gett sig an honom – men det absolut vakraste är att man lyckas fånga författaren med garden nere. I boken exponeras hela Hemingway, machoidealen är som bortblåsta, buffligheten omvandlad till modös försiktighet och isbergsprincipen i sin fulla rätt.
Trots att mallen är den klassiska och temat inte skilljer sig avsevärt mycket från andra böcker så kan man ändå ana en väsentlig skillnad. För första gången går det att utläsa Hemingways eget liv och hans egen strävan, om än dolt under den genialiska berättartekniken. Hans världsbild, kvinnosyn och relation till sin far bäddas in i en olycklig kärlekshistoria, som för en gångs skull slutar någorlunda väl. “Garden of Eden” är en bra inledning till Hemingways hela författarskap samtidigt som det fungerar som en alternativ biografi över hans liv.

De 10 bästa förstaspåren

1. "Thunder road" – Bruce Springsteen (Born to Run)
2. "Five years" – David Bowie (Ziggy Stardust and the Spiders from Mars)
3. "Mis-shapes" – PULP (Different Class)
4. "Radio Gaga" – The Queen (The Works)
5. "Tom Traubert's Blues (Four Sheets to the Wind in Copenhagen)" – Tom Waits (Small Change)
6. "Out on the Weekend" – Neil Young (Harvest)
7. "Infra riot" – The Soundtrack of Our Lives (Behind the Music)
8. "We dance" – Pavement (Wowee Zowee)
9. "Turn the Page" – The Streets (Original Pirate Material)
10. "Rock 'n' Roll Star" – Oasis (Definitly Maybe)

Årets julklapp:

Någon okänd välgörare där ute som känner för att lägga det här under min gran? Gärna med tillhörande flygbiljett England-Sverige tur och retur.

Ojämställd 20-års jubilar

Igår såg jag reprisen av “På Spåret” med Sven och Stina Wollter i ena laget och Karin Hübinette och Stefan Holm det andra laget och som alltidär det eviga Triple & Touch där för att förpesta min tillvaro. Den här gången gjorde det en tolkning av Louise Hoffstens “Let the best man win”, vilket i sig var helt harmlöst, neutralt och tråkigt ända tills de kom till någon form av crescendo där de skulle peppa deltagarna. Från Ken och Göran munnar hör man “Kom igen Sven!” och “Kom igen Stefan!”, Stina och ... hade de totalt glömt bort. Självklart gick detta obemärkt förbi men jag kan inte låta bli att ifrågasätta hur jobbigt det hade varit att bara nämna övriga deltagare också, när de ändå var igång. Eller skita i det helt och hållet.
Jag är fullt medvetan om att låte heter “Let the best man win” och det kanske uppstår vissa problem att omtolka den till “Let the best man and woman win” eller “Let the best contesters win”. I och med att det är ett uttryck som härstammar från en tid då sammhället kanske inte var riktigt lika medvetet om jämställdhetsfrågor och allmänt folkvett så måste man inse att man i detta fall handlar om en vilken-som-helst-person. Då ärdet inte speciellt svårt att räkna ut, även för två gammelsvenska föredettingar till studiomusiker, hur fel det är när man bara inkluderar den manliga sidan av deltagarna.
Vi snackar trots allt familjeunderhållning à la Sveriges television. Det är inte helt okej med sådana tabbar, även om det kanske bara var jag som tänkte på det. Med all säkerhet tänkte i alla fall inte Ingvar Oldsberg eller Björn Hellberg på det. Inte verkade varken Dresinen eller Första klass tänka på det heller. Var är Claes Elfsberg när man behöver honom? Public Service borde faktiskt ha en tittarombudsman(/kvinna).

Fem saker man inte bör göra när man hälsar på sin syster i Malmö:

1. Omedvetet upprepa allt man hör på skånska för att skånska låter så kul
2. Säga: “Det är ju han den där skåningen” när man ser Staffan Bengtsson på stan
3. Kolla åt höger när man ska snedda över gatan
4. Sätta sig på en bänk, bredvid något som ser ut att vara en uteliggare, för att rulla en cigg
5. Gå in på JC

Tar det aldrig slut?

Just som man tror att man är i hamn, släpper ner garden och lutar sig tillbaka så smäller det. Några minuter innan tåget mot Göteborg skulle avgå satte jag mig på en bänk inne på Malmö Centralstation för att rulla mig en cigarett. Inte tänkte jag speciellt mycket på den sjaskige mannen bredvid mig som på mina väskor på golvet. Då ciggen är rökklar tar jag mina grejer och går ut. Den var bra rullad och rökningen blev en njutning väl förunnad. Tåget kommer in på perongen, det tar väl fem minuter att komma till sin plats, men inget mer med det. Någonstans utanför Lund går det upp för mig: påsen med syrrans julklapp låg kvar på bänken där jag satt och förberedde mina synder. I panik sliter jag upp min engelska mobil då jag inte har några pengar på min inhemska och ringer syrran. Hon är där på någon halvtimma, men paketet är spårlöst försvunnet. Antingen är det någon där uppe som vill att jag ska sluta röka eller så jävlas de bara med mig.
Dessutom var det inte X2000, som jag trodde det skulle vara, utan jag tvingades åka med något vanligt jävla skittåg.

Funderingar i väntan på annat

Har precis sett Mattias Ekström spöa Michael Schumacher i Race of Champions 2007. Efter loppet interjuvade man vinnaren och det lät precis som Engström pratade med tysk brytning. Gör han det för att han skäms över sin svenska accent, för att det är lättare att uttala orden så eller för att han är omgiven av så många engelskspråkiga tyskar?

Imorgon kväll tar jag X2000 mot Göteborg

Det låter kanske som om jag har en oerhörd hemlängtan, vilket inte är helt sant eftersom jag vet att jag kommer bli rastlös efter bara en vecka i mitt gamla rum. Det är bara så skönt att kunna känna igen sig. Spännande som det är att upptäcka nya saker – nu lät det som om jag var på någon exkursion av något slag – och träffa nya människor så är det faktiskt smidigt och bra att ha lite rutin på vardagen. Veta hur allt fungerar, vilken buss man ska ta, vad som går på TV.

Svensk TV, det är helt otroligt. När jag vaknade imorse kunde jag kolla på svensk TV. Inte för att det var något att ha, men jag kände igen programtablån. Det mesta runtomrking påminde mig f.ö. väldigt mycket om Sverige. Min systers lägenhet är urtypen av den urbana nyrenoverade skelskifteskåk arbetaklassen husserade i en gång i tiden. Hon har på något sett lyckats få förstahandskopntrakt. Trots att jag var fullt medveten om att jag befann mig i Malmö så kändes det som att vakna upp någonstans i Gamla Masthugget. Till och med lukten var den samma.
Det är svårt att säga om jag direkt har saknat någonting hemifrån. Någonting av värde det vill säga. Små vardagsproblem som dåligt fungerande kollektivtrafik, irrationella kranar och engelsmän som inte vet hur man diskar räknas inte riktigt. Inte heller kompisar eller familj, för det är alldeles för stort. Jag tänker snarare på stadsrelaterade fenomen, klubbar och det kulturella livet. Problemet är ju att jag inte riktigt kommit in i Brighton än, vilket förhoppningsvis bara är en tidsfråga, och det är så lätt att ropa efter Stadsteatern, P1 och UppåtFramåt. Snart sätter sig väl vardagsrutinen också och en sak bör man ju ha klart för sig: det är inte London jag flyttat till.

Ready to wear

Ryggsäcken står i hörnet, full av Shakespeare och Fitzgerald. Alla småpryttlingar och viktigheter nedpackat. Jag har kollat in tidtabellen och bestämt mig för vilken buss jag ska ta. Nu ska jag bara varva ned och ställa in mig på att lämna England. Det är ingen jättestor grej egentligen med tanke på att jag kommer tillbaka i januari, fast resa har alltid haft en speciell laddning för mig. Spelar ingen roll om jag bara ska ta pendeln in till London eller vidare mot Paris, Krösatåget genom Småland eller flyget till Stockholm, färjan till Finland eller buss mellan Riga och Warzawa. Jag vet inte vad det beror på, men det är en exalterande spänning som ligger i luften så fort jag äns tänker på att åka någonstans. Rastlös rotlöshet. Snart kanske jag hamnar någonstans där jag kan slappna av.

Egentligen borde jag packa nu

Bussen till Gatwick har nummer 747. Spännande.

En skål gröt och engleska tepåsar

Jag förstår inte varför jag alltid envisas med att dricka blaskigt te om mornarna. I frysen ligger ett paket med helt okej fair trade-märkt kaffe och på diskbänken står en i princip orörd pressobryggare. Ändå ska jag likt förbannat hälla i mig den bruna pissljumna sörjan. Det här som ändå ska vara Europas tenation, varför har de inte riktigt te? Allt är på påse. Det finns säkert tio olika versioner av tepåsar men bara en affär i hela Brighton&Hove som säljer te på lösvikt. Fast det verkar inte rikitgt som engelsmännen bryr sig. De häller i så jävla mycket mjölk och socker så det märks inte att de har något annat i. Lite som amerikaner och deras bryggkaffe.

Nocturne

Kläderna hänger fuktiga på tvättstället och imorgon kommer det vara ett tjockt med kondens på fönsterrutorna. Vattendroppar, kvicksilversnabba rinnandes på insidan av glasen, bildar små pölar på det vitmålade fönsterbrädet där paket rizla lyser hånfullt blått. Pengar och cigg går som hand i handske, speciellt avsaknaden av dem. Jag skulle kunna samla ihop de fimpar som ligger utspridda lite varstans på undervåningen, fast så desperat får vi hoppas att jag aldrig blir. Det går väl att sova utan hjälpmedel en natt. Dessutom har jag hört att sängrökning dödar fler än lungcancer.

Försoning med ett öde

Imorgon ska jag upp klocka sju för första gången på riktigt länge. Det är nästan så att jag glömt hur man gör. Mina lata förmiddagar har åsamkat mig mycket lidande och det är först under kvällstimmarna jag börjar inse att hela det radda av kaos och förödande följder som drabbat mig den senaste tiden de facto beror på min egen lättja. Och någonstans innerst inne har jag vetat om det hela tiden. Det är bara surt att inse sina egna brister.
Jag får helt enkelt ta skiten under naglarna som de erfarenheter det är. Förhoppningsvis löser allt sig och gör det inte det så blir även det ett litet äventyr. Min nyvunna, tillbakalutade inställning kommer sig av de två avsnitt "Star Trek" jag såg samtidigt som mina housemates stillade sin THC-relaterade hunger. Jag mumsade i mig russin från gröna vindruvor.

Konsten att älta:

Som plåster på såren kollade jag in "Bender's Big Score", fast allt känns fortfarande lika jävligt. Får helt enkelt ta och ladda ner fler filmer så man överlever den här gudsförgätna måndagen. Allt som skulle blivit så bra. Jag hade kammat benan extra nogrant, plockat ut den förvisso ända rena och hela fast ändock stiligaste skjortan, putsat myggjagarna. Ja, allt var nästan perfekt.
Dagens låt: "Shit song" - Kate Nash

Kyla och bitterhet

Det drar in orkanvindar från Engelska kanalen och minusgraderna har slutligen letat sig hela vägen ner till kustlandet. En höstdag i december med vissna rosor och plastpåsar som täcker tomten. Överföringen jag gjorde i torsdags har fortfarande inte registrerats på mitt konto. Jag har ingen aning om hur jag ska göra med betalning av hyra eftersom jag inte heller tycks kunna skapa någon Internetbank. De senaste veckorna har hallt mer eller mindre faljerat. Något som skulle bli en tida av ekriation och glädje har omvandlats till något av det stressigaste och mest påfrästande i mitt liv.
Det är förvånandsvärt hur dåligt saker och ting fungerar i det här landet. Jag funderar nästan på att ge upp och bränna ner kåken för att slippa allt sånt här. Jag hade de perfekta julklapparna, fast de kan jag inte köpa med tanke på att transaktionen tömde även mitt svenska konto. Såå. Jag ska göra en kopp te, steka ett ägg och krypa ner under täcket och inte komma fram förens bussen till Pool Valley svänger förbi imorgon eftermiddag. När kommer lugnet efter stormen?

Snabbmatslandet

17 år på McDonalds var tydligen inte nog.

Dagens citat:

Igårnatt satt jag och läste igenom Duellens alla gamla inlägg och slogs av hur mer välformulerade vi var för något år sedan. Man ska ju inte banka på egen trumma men jag blev faktiskt lite stolt då jag läste en text och fann detta:

Visdom, vinter och vikariat fryser känslorna, likväl som åsikterna, till små, små isbitar att lägga i whiskeyn – den som åker fram fredagkväll – där den smälter i rumstemperaturen och sprider ut sig i blodet, tillsammans med alkoholen, för varje klunk man tar, och när man till slut druckit tillräckligt mycket vågar man äntligen visa vem man egentligen är.

Majestätsbrott

Enligt GP ska SVT köra en serie om Knugen & CO:s bortbytingar. Håller Sverige på att förvandlas till England eller? Den som tänker se det kan ju ta och höra av sig till mig. Jag är sjukt intresserad av rojalistiska vänsterprassel.

I väntan på vad?

Så sitter man här ännu en kväll och försöker få tiden att gå. Inte för att jag på något sätt eller vis behöver, utan mest för att det känns så fel att gå och lägga sig. Sömnen lockar mig inte, inte överhuvudtaget. Vad gör man då? Jag skulle kunna läsa ut "The Garden of Eden" som jag tragglat med ett tag nu (vilket i sig är konstigt med tanke på att det är den bästa Hemingway jag läst) men den känns lika trött och trist som tvätthögen som bara växer där i hörnet. Jag skulle kunna skriva något. Det har jag inte gjort på hur länge som helst trots att jag har tusentals bra uppslag. Fast det blir ändå lite småsegt i längden.
Granatsplitter har letat sig in i tänkarna och klyver min vilja till två hjälplösa klumpar. Oformbar gegga, mitt huvud. Likheterna är ganska många. Hela min världsbild måste pusslas samman igen lagom till tisdag. Likgiltigheten och Antipatin har bitit sig fast vid halspulsådern och suger ut ljuset. Här skulle allt lika gärna vara dött, intresset finns inte kvar. Natten bryter sig in genom persiennerna och skuggar lekmansaxiomen. Det finns ingenting kvar utom de ensama tonerna som darrar ut genom dörrspringan.
I huset är det lyhört, man hör minsta viskning. Nu är det knäpptyst. Alla har gått och lagt sig och det är bara jag som sitter uppe och vakar denna tredje advent. Här betyder det ingenting men bilden av det ensamma fjärde ljuset i staken verkar så sorglig. Veken hänger i skenet av dess tre brinnande syskon. Kvar står det där, oanvänt, oälskat och, likt den
felande länken kring vilka alla samlas och pekar, lämnad åt sin egen inre brand.

Musikåret -07

Snart börjar det bli dags summera, lista och betygsätta årets alla skivor. Fast hur kul har 2007 egentligen varit rent musikaliskt sett? Svenska band och artister som Kent, The Hives, Lars Winnerbäck, Sahara Hotnights och The Though Alliance har släppt nytt, vilket känns exakt lika spännande som en annalkande högstadiereunion. Utanför Sverige har fokus legat på nykomlingen Kate Nash som, likt M.I.A., Feist och LCD Soundsystem, håller till i det redan ganska trista indie-/electro-/pophörnet som kändes pasé för tre år sedan. Åt rockhållet har vi den eviga Springsteen samt Foo Fighters. Äldre män är inte riktigt lika sexigt som det var 1994 - det samma gäller f.ö. Arcade Fire och deras arenarock. Arctic Monkeys känns lite väl tvåtusensex och har folk inte tröttnat på singer/songwriter à la Rufus Weinwright än. Plink plonk, gud va inspirerande. Nä, jag förstår inte hur alla musikjournalister ska kunna utgjuta något vettigt ur ett långt år av besvikelser. Antagligen blir det väl bara värre också, när allt är gjort och sedan länge förlegat. Ha inga förhoppningar inför nästa år, det säger jag bara.

Vafan ska man ta sig till när man inte längre har råd att köpa julklappar?

En lördag i snooker och cigeretters tecken. Gatljusen har tänts och elementen har sats på. I vardagsrummet sitter Stacey fortfarande i morgonrock, jag är oduschad och hopplös. I onsdags tog jag ett kontobesked som sa att jag hade över £100 kvar. Något förvånande men ytterst tacksamt. Igår tog jag ett nytt kontobesked. Då stod det -£191. Nu är jag deprimerad och misserabel och har suttit framför datorn och teven om vart annat.
Jag hade lovat Elsa en hyffsat fin julklapp, jag hade lovat mig själv en ny skjorta inför nyår, jag hade lovat att komma hem till jul. Nu har jag fan inte ens pengar till bussbiljetten som ska ta mig till Gatwick. Men det är väl så det ska vara. Det där med regn efter solsken är skitsnack. Det är åskmoln efter solregn.

Lika som bär?

- David Letterman vs. Thore Skogman

Mannaminne

Min mormor fyller 98 idag. Det är otroligt gammalt. Även om hon inte är så pigg och inte orkar göra speciellt mycket nu för tiden måste hon ha en otrolig livsvilja när hon sitter i sin två, där min moster hälsar på dagligen och sköter det som hemtjänsten inte har tid/får betalt för. Antagligen är hon nöjd med att ha upplevt två världskrig, en depression, fyra överlevande barn och allt annat som hinns med under tio dicenium. Om det för oss som födds på senare halvan av 1900-talet inte känns så spännande att ha levt i inte bara två olika århundraden utan även två olika millennium så är det nog väldigt speciellt när man är två år yngre än ett sekel.

Dagens citat:

"Jag var sällan ung." - Björn Hellberg

Slå niehundranollanolla för det här keyboardsolot

Stjärnor och höghus

Julbelysning har jag aldrig haft mycket till övers för, men adventsstjärnor är ett undantag. Det är nog en av de få saker jag saknar med Sverige. Det finns inget så varmt och inbjudande som en 5-8 kantig papperslykta som lyser i fönstret när man vandrar hem genom nattens kyla. Speciellt i ett grått höghus. Det har lite samma effekt som en trappuppgång. När jag var liten samlade jag på trappuppgångar. De påminde mig så väldigt mycket om Alfons Åberg. En ensam lampa som lyser i en port. Det är poesi.

Dagens citat:

"Mikrofoner är som barstolar: man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem." - Thomas Öberg

Aber

Hur man än försöker går det inte att hitta en snygg översättning på human mind. För det var något i stil med "the strange complexity of the human mind" som jag ville skriva. Fast på svenska. Nu får det bli som det blir:
Det är konstigt hur sinnet kan växla och slå om så enkelt. Under mina två-och-en-halv månader på 32 Woodhouse road längtade inte efter annat än att kunna laga riktig mat. Kikärtor på burk, currysås på burk och couscous var det enda vi åt där. Det var trist, det var smaklöst, det tog förvånandsvärt lång tid, det var inte speciellt smidigt. Allt som är negativt med matlagning komprimerat till tre ingridienser och en micro. Varje gång vi skulle ta oss för att 'laga' käk höll jag mig undan så mycket jag kunde utan att Olle skulle fatta vad jag höll på med. Jag längtade till den dagen då jag fick tag på en lya med riktigt kök.
Dagen kom och för två veckor sedan flyttade jag in på 129 Moulsecoomb way. Nu står jag handfallen i köket och bara glor på kastrullerna. Skafferiet är fyllt olivolja, rosmarin, vitlök, pasta, linser och rotgrönsaker men jag kan inte ta mig för att laga något. Inspirationen har runnit ur mig. Alla de dagar borta i Hove, all den längtan, alla besvärjelser och förbanelser har totalvänt och gjort mig apatisk. Jag vill inte ens koka gröt. Mat är tråkigt. Vitabönor och ägg är det enda jag kan tänka mig. Mest för att jag bor i England.

Teknik

iTunes kopplar inte med LastFM längre. Varför?

I've got Friday on my mind

Ciggen är slut, pengarna har sinat, mörkret har lagt sig och de flesta har åkt hem till Sverige. Jag har kollat igenom mobilen efter någon att skicka SMS till och insåg att jag har typ tre nummer allt som allt. Egentligen är jag inte speciellt sugen på att dra iväg och göra något, men inte heller lockar ytterligare en decemberkväll framför SVT:s PLAY, så det blir nog Providence som vanligt. Det är väl dags att börja peppa lite: Dire Strait, Kristofferson, The Knife, Pontus & Amerikanerna, Lasse D o.s.v.
Jag har damsugit hela nedevåningen och försökt skura toaletten, men som vanligt i England är det där med hushållsarbete inte så överprioriterat och det fanns varken hink eller toaborste och jag kände mig inte jättesugen på att krypa omkring på knä med en scotsprite. Däremot damsög jag bort all spindelväv i taket. Imorgon ska jag försöka komma upp i någorlunda kristlig tid. Sova till tolv varje dag kan inte vara bra för själen. Speciellt inte när man ligger kvar till fyra.

I skrivande stund

Jag väntar på de som ska komma hem till mig och dricka öl. Är de inte här snart börjar jag utan dem.

Allt är nu slut

Jag lyssnar på Richard Hawley, utanför mitt fönster bråkar tre katter i solskenet. Det var minusgrader imorse, frosten i gräset hade fryst till en vit silvermatta och imma täckte rutorna i mitt rum. Nu har vintersolen väckt dagen till liv och imman omvandlats till kondens som sakta rinner ner för glaset. Efter sista tentan stannade Olle, Adam och jag kvar och rökte en cigg i solskenet. Det var uppsluppen stämning, avslappnat.

Hey man, cool man

Det blev en kväll med Champions league, Golden Virginia, Stella Artois och allmän ungkarlsmissär. Inte så att jag klagar, jag har saknat det. Det är bara morgondagen jag grämer mig för. Jag vet vad som väntar: en klocka som ringer vid sju, ingen frukost en cigg, ,ett avsnitt "Frasier", två cigg, ett avsnitt "Frasier", tio minuters väntan på busshållplatsens minusgrader med förlite iPodbatterier och en dödstrist tenta. Sen kan jag äntligen ta första bärsen.
Dagens playlist går på repeat. Jag kan inte somna och dendär gnagande vardagskänslan av för mycket kaffe och för lite stimulans har gripit tag i mig som om jag vore sjutton på nytt. Nattsudd och populärkultur tycks vara det enda som driver mig nu för tiden. Kanske borde man söka jobb på en tabloid. Sälja själen, köpa min kärlek för pengar. Sjung vackert i skorrande strängar.

Dagens sanning:

Av någon anledning har min kropp börjat strejka. Hade det inte varit för Elsa hade jag sovit till långt in på eftermiddagen. Vissa dagar känns det som livet håller på att falla ihop. Det är tisdag, det kliar. När jag gick upp och skulle ta en dusch stank det av cigarettrök och stekos i hela lägenheten och handduken jag tvättade igår och hängde upp i vardagsrummet hade dragit åt sig all den lukten. Frukosten var slut och jag fick kila iväg till en off license i närheten. Tänkte passa på att köpa nya rizla fast självklart leggade snubben i kassan mig. Vad tror han, att någon under arton rullar eget? Antagligen. Det här är England.


Jag har i alla fall tagit mig i kragen nu. Ska höra av mig till Olle så vi kan dra ner på stan, med öppna spjäll.

This just in:

R.I.P.

Skype is the world

9 672 498 personer online just nu. Det är fler än vad det är invånare i Sverige.

Andra ljuset

Det var en behagligt långsam helg med frågesport och satir, alkohol och rulltobak, drömlös sömn på en soffa någonstans i Coldean och en morgon med superormar. En romantisk dimma ligger som ett täcke över min hjärna när jag försöker återskapa eskapaderna. Jag har varit så barnsligt uppfylld av den befriande fyllan att jag totalt missat vad det var för helg.
Kombinationen avsaknad av rutin och annorlunda traditioner fick mig att försumma det faktum att det var 2 i advent igår. Jag missade till och med att Första advent har varit, jag missade till och med Helgen v. 48. Saker och ting tappar sin betydelse. Om det har att göra med ålder eller miljöombyte men jag har tappat lusen och känslan för allt vad julfirande heter.
Utanför mitt sovrumsfönster sträcker sig Moulscoomb way och dess rangliga tvåplansvillor i tegel. På trottoaren springer de små tonårsligisterna, under ändlösa slingor av blinkande stämningshöjare. Grönt, blått och rött ska förkylla kvarteren efter mörkrets intrång och leda nattvandrarna hem. En smaklös komersialism peekar då det på grannens stupränna klättrar en skinande liten keramiktomte.
En julkalender om giriga barn och griniga tomtar, en julrush under amerikanskt inflytande, julpynt från helvetet, bittra cynismer. Jag har berövats min barnsliga längtan och glädje. Det har precis kommit till min vetskap att det ska göras en nyversion av "Brideshead Revisited". Ingenting är heligt längre.
Dagens låt är "Monday Monday Monday" med Tegan and Sara.

Cover

Igår såg jag det första avsnittet av "På spåret" och kunde inte låta bli att må illa över Ken och Görans våldtäckt på "Rock the Casbah". Kan sånt verkligen vara lagligt?

Insomnia

Som vanligt en natt till en fradag sitter jag uppe och räknar timmar. Jag har sagt godnatt, släckt lyset, varvat ned men ändå är det något som gnager mig. Det som under dagen och kvällen varit en lättnadskänsla har helt plötsligt vänt och börjat plåga mig. Nattmaran som rider mig i vaket tillstånd, inbillningar och övertolkningar, vardagsångest och rädslan för att inte ha något att göra under helgen. Ja, allt påhitt som kan tänkas för att kunna tycka synd om sig själv.
Idag gick jag över till att rulla egna cigaretter. Har suttit hela kvällen och rullat och pressat ner dem i ett gammalt Lucky Strike-paket så jag slipper den där gulnande äckelskänslan på fingrarna. Nu sitter jag uppe med min playlist bara för att kunna säga "I smoked my brain the night before on cigarettes and songs that I've been picking". Vit, manlig, självömkande låtsas-rock'n'roll leder mig genom de sista timmarna av sömnlöshet.

Nattens visdom

Det slog mig precis att Winston Churchill fått Nobelpriset i litteratur.

Disclaimer

Fortfarande ser jag ingen lösning på mitt volymproblem. Alla förslag är välkomna. Istället lyssnar jag på The Bear Quartet via iPoden, som jag kopplat in till de nyinköpta, relativt dåliga, små datorhögtalarna, samtidigrt som jag äter min frukost/lunch/middag bestående av äggröra och en cigarett. Överallt i huset är det nedsläckt, på gatan utanför drar ungdomar omkring och letar efter någon som kan köpa ut åt dem och skymningen har sedan länge mörklagt hela England.
Om en liten stund ska jag lägga mig i sängen och ögna igenom de tal och noveller som ska vara förberedande för morgondagens lektioner (inte för att det överhuvudtaget kommer att behövas). Först ska jag bara göra lite Movie Quizzes på ansiktsboken. Jag har i alla fall fått i ordning mitt rum.

Lata dagar

Stacey kom hem någon timma efter att jag gått upp. Jag hade hunnit dricka första koppen kaffe och ta en cigg framför "Whose line is it anyway?" och städa upp efter gårdagens slag. Nu glider jag runt i mina badmintonshorts och vinröda jacka från American Apparel och tänkte köra maraton med årets julkalender. Efter många om och men lyckades jag tillslut ladda ner Real Player, fast nu är problemet att volymen tycks ha ballat ur. Dock inget jag orkar engagera mig i förtillfället.
Förut hittade jag en nyckelpiga i sängen. Jag försökte ta en bild på den men min kamera är för dålig och den vägrade stanna för en pose. Jag släppte ut den i kylan istället, fullt medveten om att den antagligen kommer att frysa ihjäl. Fast här inne hade den bara dött en plågsam död av rökskador. Eventuellt bli ihjältrampad av en toffla.
Äntligen känner jag mig som hemma, även om det blir lite tomt utan Elsa här. Äntligen kan jag glida runt i kalsongerna hela eftermiddagen, dricka öl framför teven, snacka skit med kombosarna, steka ägg eller bara ligga i soffan utran att känna mig ivägen. Alla här verkar väldigt avslappnade. Med det mesta. Jag får bara inte göra det till en vana att röka innomhus.

Reqiem for a Wednesday

Och så var man gräsänkling igen. Faktum är att jag är gräsänkling mestadels av tiden. Fast när allt för en gångs skull känns som vanligt blir allt förödande lätt att hantera och man glömmer av saknaden. Nu ligger jag apatiskt i min säng och glor ut över Shakespeare-antologierna och gratistidningarna som täcker golvet. Ciggpaketet ligger utom räckhåll. Igår var jag tvungen att bjuda hem några kompisar för att dränka ensamheten i TV-sorl och Stella Artois. Förhoppningsvis tyckte minna house mates att det var lugnt att vi rökte ut dem ur vardagsrummet. De har lite mer av ett nio-till-fem-liv.
Imorgon är de första lektionerna på nästan över en vecka, tillika de sista på hela kursen. För första gången någonsin har jag inte separationsångest. Inte för att jag vet vad det beror på men jag tycks kunna hantera det faktum att saker och ting går över. Plus det att jag för en gångs skull inte bara överger något. Jag stannar här, skapar mig ett någorlunda drägligt liv här. Får en vardag och en sysselsättning. Hoppas jag på, i alla fall.

This just in:

Insåg precis att jag stavade fel på min egen adress när jag gjorde en adressändring hos banken. Jävligt klantigt. Hoppas det inte spelar någon roll.

This just in:

Det går lite bättre nu. Ta i trä.

Köpkraft -07

Jag har suttit hela förmiddagen och gjort låtlistor som jag aldrig kommer lyssna på. Det är lite som alla litteratur jag köper men aldrig läser, eller alla vinylskivor jag inte kan spela. Ett maniskt materialistiskt beteende jag aldrig lyckats få bukt med. Jag kan ligga dagarna i enda och bara glo rakt in i min provisoriska bokhylla och älska mig själv för min goda smak och stilrena attityd. Varje bok är noga utvald och placerad i korekt ordning, sorterade i underkategorier så som acceptabla klassiker, modern populism, personliga favoriter och allmänna måsten. Självklart föröker jag intala mig att någon gång i livet kommer jag få tid att plöja igenom allt, fast innerts inne vet jag att sannolikheten inte är stor. För att överhuvudtaget ha en tillstymmelse till chans att komma ikapp mig själv och min bibliofili måste jag ta ett sabbatsår och inte införskaffa mig någon form av läsbar kultur. Vilket i för sig inte är en omöjlighet. Det är bara den där känslan av att hamna efter som hindrar mig från att slå av på köptempot.
I våras startade jag två nya tidningsprenumerationer. Sammanfattningsvis kom det då fyra olika tidningar på cirka två månader (förutom alla de gratistidningar jag notoriskt plockade på mig på stan). Sällan hade jag ork att läsa mer än en och en halv. Sen åkte jag till England. Det var inte direkt så att jag sa upp prenumerationerna då. Nu kommer jag lagom till jul komma hem till en halvmetershög med magasin. När fan ska jag läsa alla de artiklarna? Fast det ser ju snyggt ut i tidskriftssamlaren.
I lördags var det “By nothing day”, en dag jag tycker är oerhört sympatisk och välbehövd i vårt kommersialistiska samhälle. Tidigare har jag alltid ställt mig frågan om folk överhuvudtaget klarar avhållningen från inköp denna endaste dag. Nu är frågan sanrare huruvida jag kan motstå kliandet i fingrarna när jag promenerar förbi HMV:s skivrea. Fast det blev faktiskt bara ett gäng John Smith's.

En eftermiddag på biblioteket III

En eftermiddag på biblioteket II

Idag passade jag på att svänga förbi min blivande bostad och fylla i papper och signera signatur. Stacey öppnade dörren och log sitt välkomnande leende som påminner en om hur bortglömd tandhygienen är i detta land. För första gången i mitt liv fick jag äran att skriva en check. Vuxenpoäng!
I ett ögonblick av hurtighet beslutade jag mig för att promenera till universitetsområdet. Solen låg lågt över de gröna kullarnas kala trän. Vid en rondell sjöng några småfåglar i buskaget och luften var friskare än på länge. Djupa andetag verkade nästan få baksmällan att släppa: blicken blev skarpare, tanken klarare. Dock hade jag kvar brännandet av gammal fylla i halsen. Med lätta steg kunde jag lämna den jagande känslan av hopplöshet bakom mig. Precis som regnet igår natt skölde mig nykter blåste nu de lätta brisarna mig tom. Det luktade vår. Vädret är lika mano som jag.
Dagens låt: "Behind the mask" - Señor Coconut

En eftermiddag på biblioteket

Frossandes i musikkuriosa surfar jag runt och läser på diverse bandsidor, men hjärnan är för mosig för att kunna ta in något. Gårdagen tog nästan knäcken på mig. Efter matchen drev vi runt till bar efter bar, drack öl efter öl, snackade Bajen vs. RIK. Vi stannade till sent på något ställe nere vid stranden. Vissa drog därifrån lite tidigare än andra och jag tillhörde de andra. Efter ett tag blev det ändå dags att dra och jag kände ett visst ansvar att meddela de som intagit dansgolvet, för att sen gå på muggen. Då jag kom ut fren urinoaren upptäckte jag att det var öde och tomt i hela lokalen. Vart tog alla vägen undrade jag kort, innan jag tog en uppfriskande promenad genom en mörk kuststad.

- Mats, jag känner mig som du ser ut

Adolecent depression

Senaste boken jag har gett mig an heter "The Wrong Boy" och är skriven av Willy Russell. I vanlig ordning handlar den om en deprimerad yngling och jag har börjat se ett mönster. De senaste böckerna jag har läst har i princip alla handlat om gnälliga, självömkande tonåringar som driver omkring och skyller allt sitt elände på andra: "Catcher in the Rye", "Brighton Rock", "A Clockwork Orange", "När oskulder kysser" och nu den om den Morrissey-älskande Raymonds bekymmer och besvär. Inte konstigt att jag håller på att förvandlas in till en brådmogen martyr à la Den Unge Werther. Jag sitter likt en Martin Brick-kopia och grinar över världens alla orättvisor, allt på grund av den jävla skönlitteraturen.
Jag blev högröd i ansiktet då jag, inklämd vid en fönsterplats på 25:ans buss, insåg det patetiska i mitt lättpåverkade sinne. En sak att man drömmer om TV-serier man sett mycket på kort tid eller reflekterar över sin vardag i jämförelse med fiktion av varierande kvalitet, men att de facto förvandlas till en litterär antihjälte på grund av ett svagt undermedvetande är befängt, till och med skrämmande. Tänk hur mycket övriga intryck påverkar mig i sådana fall. Jag är raklambranchens våta dröm.
Tidigare har jag alltid tyckt mig vara kritisk och nyanserad i mina åsikter. Aldrig mer kommer jag kunna se på mig själv som den opåverkade, självständiga medborgare jag en gång gav intrycket av att vara. Jag är vad Marcus Birro skulle kalla förstörd. Kanske är det det livet handlar om, man ska inte själv fylla sin tabula rasa utan bara vänta på etablisemangets stora paintbrush. Jag börjar bli till åren. Jag har gett upp hoppet.

Friday on my mind

Jag förstår inte vad jag oroade mig för - jag är ju ett geni - och dessutom vär provet nästan exakt den exempeltenta jag övat på. Skrev den på mindre än fyrtio minuter, sen blev det raka vägen till Wetherspoon för en välförtjänt öl. Nu sitter jag på The Westbourne i min ensamhet och väntar på att köket ska öppna. De spelar "Slow moves" med Jozé Gonzáles. Senar ikväll ska jag kolla in ett band som heter Turbowölf - de är inte så illa som bandnamnet ger sken av. Det blir min första spelning sen The Mummers för nästan tre månader sedan.
Ölen jag dricker är knappt en folköl och jag kan inte låta bli att känna mig lite lurad när vetskapen om att Harvey's är slut nådde mig. Men varför gnälla när jag har all anledning att fira. Morgondagens VOC/MCT-test har mitt medvetande redan raderat ut och ikväll och även om det känns extra ensamt just nu, när paret i rummet bredvid mitt ligger och flämtar, kan jag inte låta bli att tycka att världen ler lite åt mig. Om två veckor kommer Elsa och då blir allt frid och fröjd igen.

This just in:

Det här bevisar min teori om att hon alltid varit en sell-out. Hur kan man överhuvudtaget villja beblanda sig med något som har med Jan Guillou att göra?

Sovmorgon

I vanlig ordning orkade jag inte masa mig upp när det var dags att åka till universitetet. Min säng var alltför lockande. Egentligen får jag knappt plats i den och varje morgon vaknar jag med nackspärr, exakt lika trött som kvällen innan. Ända sen vi kom hit har jag sovit i snitt 2-3 timmar längre än jag har brukat. Så när Olle hade varit nere och käkat frukost låg jag fortfarande och slumrade. Han lämnade mig åt mitt öde – jag har lyssnat på Suede hela morgonen.
Den här morgonen var det dock något utöver det vanliga som band mig. Bland trassliga lakan låg jag och försökte förjäves återvända in i min dröm igen. Den handlade om Shakespeare minns jag. Och Ian Flemming. Inte för att jag vet hur Ian Flemming ser ut, men det måste havarit han. Jag har alltid antagit att han ser lite ut som Jay McInerney i trenchcoat, fast när jag vaknade till ur min dvala insåg jag att jag inte har någon aning om hur McInerney ser ut heller.

Nostalgi och långa vägar hem

Helt plötsligt var klockan över åtta och ögonen har börjat grusas. De sista timmarna har ägnats åt rekreerande "Kenny Starfighter" och annan allmän uppdatering. På senare tid har jag haft svårt att upprätthålla kulturintresset och nu när jag äntligen fått igån laptopen kände jag att det var dags att nyttja den seriöst. Det är trådlöst bredband på de flesta ställena på campus och sålides även på biblioteket.
När jag ögnade igenom diverse morgontidningars Internetupplagor var det inte svårt att undgå alla artiklar om, för och åt Astrid Lindgren. Det är svårt att inte känna sig berörd. Precis som generationen innan mig mins exakt var de befann sig då fick reda på Palmes död eller deras föräldrar som mins var de var då de hörde om Gustaf Adolf, minns vad jag gjorde. Jag satt i Nordhemsskolans musiksal, det var lunchrast och jag lyssnade på P3. På elevvalet den eftermiddagen försökte jag ge intrycket av att vara oberörd, något som antagligen var en ren och skär försvarsmekanism.
Än idag kan jag känna mig lite blödig då jag tänker på hur min uppväxt präglats av Lindgrens författarskap. Det är inget övanligt med det, men ibland vill jag inbilla mig att alla böckerna, filmer och serier baserade på böckerna och känslan runtomkring betydde lite mer för mig än för någon annan. Jag minns hur min mamma läste "Mästerdektektiven Blomkvist" för mig och min storasyster, sena höstkvällar då vi låg nerkurade under täcket, oberörda av stormarna utanför.
Stormen utanför biblioteket kommer jag inte undan. Med för få cigaretter väntandes på busshållplatsen, krumryggad i kylan. Bultandet i huvudet gör sig redan måmindt. Som tur är hann jag ladda iPodbatterierna igår natt. Låtlistan kommer bara bestå av låtar som minner om barndomen, en svunnen tid, nångång.

Reflektion kolon

Kan man verkligen fira någon som är död? Jag trodde det hette att man hyllar.

Den är inte hygglig

Lennie säger vad han tycker om Henke. F.ö. sjukt kul att det är Magnus Härenstam på bilden.

Dan före dan före...

Direkt efter Halloween och All Saints' Day börjar julpyntningen i detta landet. Blåa ljus snirklar sig likt girlanger över North Street och ut från klocktornet vid Churchill Square hänger långa rader med små lampor. Affärerna har inte ballat ur riktgit en, fast det är som sagt bara en tidsfråga. Det där med högtider har alltid varit komplext under min, politiskt sett, dualistiska uppväxt. Eftersom mina föräldrar, likt de flesta andra femtiotalister med proggkoftan undangömd längst ner i garderoben, gjort en mindre klassresa (i alla fall morsan) ställde jag mig i mina tidiga tonår ambvivalent till deras klassföräderi.
Indoktrinerad med Nationalteaterns "Koldolmar och Kalsipper" blev jag tidigt politiskt medveten och hade svårt att förstå att teorin inte alltid korrelerar med vardagen. Extra problematiskt blev det kring jul, då den komersiella materialismen tog överhanden. Å ena sidan har jag alltid gillat mysighetsfaktorn i det traditionalistiska tänket, släkttillvaron och jullovsmorgon, å det andra haft svårt för klappjakten, årets julklapp och NK:s skyltning. Samma sak gäller Påskens godisätande. Att de flesta högtider dessutom har religiös bakgrund har inte gjort det lättare att förhålla sig till den inre striden.
Kanske är det för att jag börjar bli äldre men när jag läste GP:s sammanfattning av TV-kanalernas julhelgssattsningar kunde jag inte låta bli att längta lite efter glögg, andventsljustake och "White Christmas". Jag kommer inte ha råd att köpa några julklappar, inte heller springa på Mellandagsrean eller gå på Lisebergs Julmarknad, och kanske är det som gör det lite lättare att förhålla sig till annalkande dopp i grytan. Vetskapen om att det i år endast kan handla om Karl-Bertil Johnsson, pulkor och Strindberg-maraton under täcket med en kopp varm choklad och lussbulle gör hela spektaklet mer nedtonat. Det är väl sant som gamla mormor mus sa: "att julen den är roligast för alla som är små".

Den här tentan kommer gå åt helvete:

Biblioteket jag sitter på grundades av Elizabeth II, fredagen den 13 november 1964.

Sista skriket

Man vet att det börjar balla ur när ciggpauserna är fler än antalet frågor avklarade. Att hålla koncentrationen känns hopplöst svårt och det blir inte bättre av prestationsångesten av att alla andra sitter djupt försjunkna i kompendier och exempeltentor. Motivationen dalar ju mer jag läser och ju mer jag inser hur lite jag fattar. Jag fattar alla termiologi och syntaxen, men jag förstår aldrig vad de frågar efter. Fruktansvärt nedslående. Istället fördriver jag tiden med minnestexter tillägnade Astrid Lindgren och allmän kuriosa rörande Charlie Parker.

En litterär supris

Intet ont anande om det komiska värdet i Waughs författarskap stod jag den där stilla tidagen i oktober och vägde Penguin Pocket-versionen “Scoop” i min hand. Min erfarenhet av hans verk sträckte sig till den indoktrinering min flickvän gett mig med BBC serien “Brideshead Revisited” och således förväntade jag mig något ofantligt cyniskt och demoraliserande med en potentiell Jeremy Irons i huvudrollen. Baksidetexten, i min tolkning, lovade mig något sådant:

Lord Copper, the newspaper magnate, prided himself on a flair for discovering ace reporters. But owing to a slight case of mistaken identity the man he picked to 'cover' the civil war in the African Republic of Ishmaelia was less than a novice at the business.
SCOOP is an irreverent novel about Fleet Street and its hectic pursuit of hot news, narrated with all Evelyn Waugh's exuberant sense of satire.

Istället sitter jag med en bok vars protagonist skulle kunna gestaltas av Roan Atkinson eller John Cleese. Jag började inse att någonting var fel när jag tio sidor in i boken kom på mig själv att skratta högt på bussen, så att alla tonårsmammor blängde på mig som vore jag the village fool. En överväldigande överraskning, inte helt ovälkommen, och jag har nu svårt att lägga ifrån mig boken för att ta mig an viktigare sysslor; så som Imperative, mood, reciprocal pronouns och fyra sorters Adverbial.

Ett eko från biblioteket

Det blev inte så intensiva studier som man kanske hade föredragit, fast vad är Prepositional Phrases mot YouTube-klipp med Betty Page. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte får åka hem förän jag plöjt igenom hela häftet, vilket antagligen kommer ta nån timma till. Fast bilbliotek är ganska mysigt ändå, det är alltid så lugnt och tyst. Det är bara kopieringsmaskinerna och hissarna som surrar välbekant sövande.
När jag var liten fantiserade jag ofta om att stana kvar i stora varuhus efter stängning och spendera natten i de breda gångarna mellan hyllorna fulla av livsmed, med det tickande ekot från mina egna skor som enda sällskap. Jag skulle äta så många plommon och så mycket grillad kyckling jag bara orkade, läsa Bamse och Kalle Anka och slutligen somna i en stor bal med hushållspapper. Nu för tiden brukar jag snarare fantisera om att somna nere i något dammigt arkiv, bara för att kunna försvinna ett tag. Det är något sublimt över stora, tysta lokaler.
Centralstationen tidigt på morgonen, NK-huset fem minuter innan stängning, skolan klockan fyra en fredagseftermiddag, Masthuggshallen efter sista träningen är alla ställen jag mer än gärna spenderar tid på. Jag vet inte vad det är som gör det, men mäktigheten av stå ensam i vad som uppfattas so-m ett tomrum är överväldigande. Varje ljud förstärks, rörelserna går slow motion, tiden står still. Det blir mer och mer sällsynt med dessa upplevelser, i alla fall i mitt liv. Ibland känns det bra att göra sig liten och försvinna in i något skrymsle. Det är nog vad jag skulle behöva.

F.ö.

Jag trodde inte Dr. Alban var tandläkare.

Kallt kaffe och en bränd skiva bröd

En måndag i november borde vara grå, kall och fuktig, vältrande i vemodsfärger, susande tyst och deprimerande. Så var inte fallet en solig förmiddag, i röran bland lösblad och boktravar på mitt skrivbord, med toast och marmelad. En morgon med shuffle och Evelyn Waugh. I rummet brevid låg Olle och sov bort förmiddagens gyllene strålar. Ord som prisma, brilljant och accentfärger dök upp i huvudet och jag längtade ut till skogen. Daggen hade ännu inte dunstat bort från murgrönans mörka blad, som täcker tegelväggar och stenmurar runt om i landet. Hot Chip sjöng om färger samtidigt som jag romantiserande tog en klunk av det svalnande kaffet. Helgens blåmärken börjar blekna.
Södagskvällen blev en sådan med choklad, Gerard Depardieu och 1500-talets Frenkrike, när mörkret lagt sig utanför och familjen Savage stängt av elementen. Lugnet har äntligen fött överhanden och jag känner mig inte längre lika frustrerad över min tillvaro. Jag har lärt mig att stänga av. Nu finns det inget som kan störa längre. Om två veckor kommer Elsa och jag flyttar till friheten i ghettot.
Sommaren mellan sjuan och åttan läste jag Stig Claessons novellsamling “Blå Måndag”, ett halvår senare hörde jag New Orders låt “Blue Monday” och utan att de egentligen har någonting med varandra att göra fick båda två så pass stor inverkan på mig att det inte börjar en ny vecka utan att jag tänker på dem. Smaka på orden: blå måndag, blue Monday. Det är en speciell klang över dem, kalla det poesi eller vad ni vill, vacker är det.
När kaffet kallnat och det bara fanns en liten brödkant kvar på assietten la jag ifrån mig “Scoop” och gjorde mig i ordning för annalkande bussresa mot universitetet. Nyrakad mötte jag en stad i lunchrusning, höstfrisk och skinande. Mäniskor brådskande på väg någonstans, utan tid att stanna och vila sig. Vart är alla på väg, varför stressar de så? Har de ens kontrollen över sina egna liv?

Döda bloggar

För ett tag sedan övervägde jag att rensa ut i min länksamling. Många av mina vänners bloggar verkar ha tacklat av helt och hållet, vilket till min stora sorg gör mig tämligen ouppdaterad vad det gäller bekanskapskretsens vardagsbestyr. Jag kom på bättre tankar och insåg värdet i att ha kvar min blogroll, det vore tragiskt att radera ut samlingen av högst personliga tankar och verderingar, anekdoter och minnen, komik och tragedi. I skrivande stund funderar jag på att göra en Facebook-rejd och försöka övertala alla att ta tag i det där igen. Synd och skam vore det att låta deras möda och slit falla i glömska på grund av deras egen neglekt.
Förvisso kan det ju vara ett sociopolitiskt ställningstagande att våga-vägra-blogg, i sann Alex anda, och därför upphöra med dagliga små inlägg, fast det blir ju nästan lite väl post-pessimistiskt. Eventuellt lider bloggandet av en postponerad depression, fast det är lite väl neodystopiskt att åkalla en pregenererad nedgång av Internetjournalistik. Virtanens nya blogg suger ju, liksom många andra erkända bloggare. Det konstiga är nästan hur deras populäritet skiftar så. Men livet är ju ett enda långt till och från, så varför skulle inte boggen vara det. Hursomhelst är det interna bloggandet alltid intressant, oavsätt proffsbloggarnas uppgång och fall.

Det går an

Det ploppar i mitt öra och snart ska jag beställa en till Harvey's. En lugn fredagskväll med dyr billjard och bussen hem innan nattaxa. Det var nog faktiskt exakt vad jag behövde. Som en konsekvens kom jag upp i hyffsad tid morse och kunde ge mig an "Scoop" av Evelyn Waugh. Har dock inte kommit så långt än, Spindelharpan och flipper tog över. Vilket man verkligen inte tolka som något negativt. På The Westbourne spelar de funk och ikväll har John bestämt att det är Grabbkväll. På krogen.
Nu var det klart. Jag kommer från och med 1 december bo på 129 Mouslecoomb way bland shaves och annat löst slödder. Snart kommer man inte kunna skillja på mig och en fotbollshuligan. Grymt! Saker och ting har börjat lösa sig fint och om jag bara pallar att plugga inför grammatiken så kommer mitt liv bli en dans på rosor. Har nästan bestämt mig för att gå B-kursen nu...

This just in:

R.I.P.

A Brighton Clockwork

Själv bodde aldrig Graham Greene i Brighton och lär bara ha fattat tycke för staden som turistort och farsinerats av dess välpolerade fasad och murknande innandöme. En stad som till ytan verkar vara paradiset på jorden fast därunder är ett tillhåll för något av Englands grövsta kriminalitet. Så som det såg ut på 30-talet. Många gånger återvände han till den pittoreska kustbyns under blomstrande sommarglans och han har spelat en stor roll för publiciteten och det ökade intresset för Brighton.
“Brighton Rock” utspelar sig i kärnan av det som för många verkar vara en idyll. Intet ont anande turister flanerar längsmed standpromenaden just under rådande maffiauppgörelse. Ett av gängen har fått en ny ledare, den sill synes hänsynslöse Pinkie, som nu måste hävda sin rättmätighet. Han är en hatfylld sjuttonåring med blodet kallt som en repril och han skyr inga medel för att ta över staden. Hans notoriska hämdbegär driver honom dock själv mot ruinens brant och likt ett klassikt grekisk tragedi kan man ana lyckan vända och utskönja de ena systematiska klavertrampet efter det andra.
I Pinkies misantropiska världsbild och oförklarliga destruktivitet kan vi finna många andra intertexter genom litteraturhistorien. J.D. Salingers Holden, i “Catcher in the Rye”, och hans likgiltighet har många gemensama drag med Greenes yngling, likt den förvisso äldre Patric Bateman och hans blodtörst i Bret Easton Ellis “American Psyco”. Tydligast parallell är nog den blott femtonåriga våldsfixerade sexförbrytaren Alex i “A Clockwork Orange”, vars författare även besitter många likheter med Graham Greene.
Anthony Burgess flyttade till Hove efter att ha diagnostiserats med en hjärntumör och bestämde sig för att bli författare på fulltid. Där blev han vittne till det stora slagsmålet mellan mods och rockabillys, från vilket han hämtade inspiration till sin roman. Även om det skiljer över tjugo år mellan “Brighton Rock” och “A Clockwork Orange” är det lätt att finna spåren av inspiration Burgess hämtade ut hela Greenes författarskap. Alex ofrånkomliga öde speglar den litterära ironin i Pinkies undergång, även om man anar en viss utveckling hos den förra som den senare aldrig gör någon antydan till. Den vitala skillnaden är den att då Alex försöker begå själmord överlever han sitt fall medan Pinkie störtar från de vita klipporna.
I Greenes roman är det dock inte den unge mannen som driver handlingen, vissa menar även att han inte äns är en av huvudkaraktärerna. Ida Arnold, självutnämnd välgörare och dektektiv, och hennes snokande tvingar Pinkie att begå illdåd efter illdåd, i sån hög takt att han inte själv får tid att reflektera över konsekvenser. I sista delen går det upp för honom hur Ödet lekt med honom likt katten leker med musen. Alla broar är brända och skeppen har lämnat hamnen för länge sedan. De moraliska aspekterna svämmar över och de småkatolska budskapet blir lite väl överdådigt och uppläxande. I “A Clockwork Orange” lyckas Burgess dock tona ned maximerna till läsarens tolkning. Alex våldshandlingar är fristående alla andras inflytande, det är först senare han blir ett offer för Den Styrande Handen.
Författarnas gemensamma religiösa bakrund till trots finns det vitala skillnader mellan dem. Burgess personliga upplevelser speglas tydligt i hans författarskap, medan Greene snarare försörjt sig på att skriva kiosklitteratur. Graham Greene tappar lite av sitt budskap då han valt att dölja det i deckarformat och seriösiteten i hela hans produktion kan ifrågasättas, när det Anthony Burgess däremot lyckas förmedla med sin dystopiska science fiction blir glasklart.

Vad är det dom inte fattar?

När jag igår skickade ett snällt mail till SJ:s support där jag förklarade problemet med hemsidan och att jag var tvungen att använda Internet i och med att jag inte bor i Sverige fick jag det här svaret:

Vid problem med biljettbeställning på vår hemsida, vänligen kontakta SJ Internetsupport på telefonnummer 0771 – 75 75 99, tonval 2, öppet M-F 06.00-22.00, L-S 08.00-22.00

Höstblås

Mörkret har lagt sig stilla över stan under tiden jag slösat bort en timma eller två framför YouTube, Facebook och LastFM. I jackfickan har jag tre Lucky och det är mindre än en timma kvar tills jag ska ringa Tom. Det jag borde göra är att leta upp Olle och plugga relativa pronomen och annat trams fast det tar emot. Peppen är fortfarande hög, hoppas bara den håller i sig till kvällen randas. En eftermiddag på campus behöver inte vara så illa. Kanske är det sovmorgonen, kanske är det nikotinet som pumpas runt i kroppen, kanske är det bara en vind av förändring, men bortsett från ett lätt tryck mot tinningen är all trötthet och tyngd som bortblåst.
Fram tills nu har jag knappt sett skymten av det där beryktade engelska regnet. Äntligen kom det. Det sköljer över rutorna i datasalen, tvättar bort alla fläckar och smutsen sköljs längsmed promenadvägarna. Stormen står vid dörren och kustlinjen suddas ut av gigantiska vågor, då de välter in över ruinerna av The West Peer. Ett skelett, ett spökskepp mitt i stan, som sträcker sig ut från stranden ut i havet, som en flykt från de tyngande hotellens höjder och klubbarna vid strandkanten. Så kom den, den efterlängtande hösten. Som saxofonsolot i Bruce Springsteens "Thunder road", som en våg av kärlek sköljandes över stan, som friheten av att kunna sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna.
Inga krav finns kvar, pretentionerna drunknade och maximerna sjönk. För en stun, om blott ett ögonblick, står jag fri i ösregnet. Katharsis och glömska. Om än bara idag.
Dagens låt: "I Ösregnet" - Olle Adolphson

Äntligen:

Jag lyckades beställa biljett! Helt otroligt.

Med LastFM:s hjälp guidar jag mig själv genom havet av ambient

En tradig diskussion om Graham Green med tysta klasskamrater till trots är jag på hyffsat humör. Eventuellt har jag fått tag på ett rum i Moulsecoomb, kanske inte det trevligaste av alla områden, fast det är skönt att komma ifrån 32 Woodhouse road. Jag ska ringa Tom efter klockan sex. Hoppas hoppas. Annars är det jämna plågor. Just nu är jag sjukt sugen på Real Ale Festival på Wetherspoon, följt av utgång. Hört om nån indieklubb vid korsningen North street/East Street som skulle vara bra. Pav Tav kallas stället. Jag tröttnade på Sparklehorse och gick över till Art Brut.

Konsten att älta:

Allt började med ett tattarmål från Arsenal i nittioandra minuten i lördags, efter det har det bara eskalerat. I tisdags försökte jag beställa flyg och tågbiljetter, vilket på Sterling gick prima och jag kom över en biljet till Köpenhamn för dryga sextio pund. Men på SJ:s hemsida sket det sig stort. Av någon anledning så har de beslutat att ha ett fungerande bokningssystem inte är speciellt nödvändigt. När jag på Wetherspoon i Chichester skulle äta i goda vänners lag igår fick jag vänta tio minuter längre än alla andra på min veggoburgare och när de väl bestämt sig för att servera mig kom det in en stor jävla köttbiff. Idag försökte jag boka tågbiljett igen, men icke! Så nu har jag en biljett till Köpenhamn men inget sätt att ta mig hem på...

- Jag har blivit blåst av SJ

Dagens pinsamhet:

Jag har precis insett att jag stavat Lewes med -is hela tiden. Ojojoj...

Om ändå

- Tänk om man var med i detta gäng

Det första jag ska göra när jag får pengar är att köpa cigg

Jag söker igenom Internet efter saker att göra, men det verkar lika öde som Paldiski då jag och Per förjäves sökte dess berömda Palace. En kliande tisdagsmorgon övergår sakta till en skavande förmiddag med solig kyla och trötta ansträngningar.Det blev inga fyrverkerier igår. De hade stängt av vägen mot Lewis redan vid fyratiden och det var inte mödan värt att knalla en timma för att se lite majbrasa. Nästa år kanske...
Fortfarande pank som en lus, fast med viss motivering att ta mig i kragen, tänkte jag idag promenera genom de outforskade delarna av Hove, får se om jag orkar när jag väl kommer hem. Det är sjukt lite syre i det här rummet. Funderar på att lämna Andreas grammatik och ta lunch. Allt känns så osammanhängande och värmen trycker mot tinningarna. Jag behöver nog lite stimulans från någon annanstans. Höstvädret brukar ju kunna lyfta upp mig, det är perfekt med en exkurssion till Chichester imorgon. Och en öl på det. Och så det efterlängtade nikotinet jag blivit så van vid ha stirrande runt i blodet.
Kvällarna blir så långa utan mina vanor, svårheten att bara ta en kopp kaffe och en cigarett drar ner mig till fördärvet. Det är som om jag blivit berövad min frihet. Säga vad man vill om hälsa och ekonomi, det är min rättighet att slösa bort mig själv. Konsekvenserna av avvänjning är fan värre. Bilder från en svunnen tid viner genoim mitt huvud, jag har börjat längta efter det där enfaldigt oåtkomliga livet, romantiseringen kring någonting som aldrig funnits annat än i mitt bröst.
Alla nostalgiska känslor som börjat bubbla upp i mig gör mig orolig. Jag känner igen mönstren av förvirring och självömkande - allt det där jag avskyr hos mig själv. Den innre striden gör mig apatisk och drömmande, timmar kan flyta förbi på ett ögonblick, då jag ligger i sängen och stirrar upp i himmelen. Jag inbillar mig att allt blir bra, bara jag får en cigarett.

This just in:

Googlar man mitt namn får man tre sökträffar.

Kaffepaus

Ibland kan man inte låta bli att beundra Ulfs sokratiska framtoning. Han frågar ut klassen om "the importance of oral practice" medan jag lyssnar på Rosie Thomas, via Last FM, och läser om orsken till Reinfeldts misslyckandsen.

Spankulera mera

Jag gick knappt utanför dörren igår, det blir ofta så nu för tiden, vilket antagligen är en bidragande orsak till min nedstämdhet. Kanske skulle man schemalägga lite promenadtid, så att man får i sig de där essentiella D-vitaminerna. Det är även ett lite mer ekonomiskt alternativ till tidsfördriv och dessutom är flanörestetiken sjukt underskattad. Dock är kanske en promenadkäpp lite väl magstarkt även för exhibitionisten Linus. Motion och frisk havsluft ska vara bra för körtlarna, vet jag att någon doktor har sagt. Det finns tydligen ett vandringssamfund här på universitet, fast det kanske är att ta i.

Ett tidsfördriv att dö för

-Det är Thunderbirds på bordern

November Spawn a Mozzer

Igår var det Morrisseys födelsedag här i Hove, med spränga trumhinnorna på Greenhouse Effect. Imorse, när jag vaknade, hörde jag ingenting förutom ett svagt brusande. Först trodde jag att det var bilarna utanför. Då jag insåg att vi bor på en lugn liten villas, som är långt ifrån så traffikerad, tvingades erkänna för mig själv att det nog var verkan från gårdagens Moz-kavalkader. Nu har bruset börjat lägga sig, men det trycker fortfarande i öronen. Jag har räknat mina mynt, fyra pund och 20 pence, och om jag sköter mina kort kommer jag klara mig tills på onsdag.
Idag ligger molnen lågt, men solen lyckas på något sätt tränga igenom. Rostfärgade löv dalar från träden och täcker snabbt gräsmattorna i de små villaträdgårdarna. Söndagslåtlistan är på i iPoden: Kristofferson, The Velvet Underground, Lasse W, Rosie Thomas, Haley Bonar. Lugnet har lagt sig över 32 Woodhouse road. Nyrakad i ren skjorta möter jag en dag som inte skiljer sig så mycket från någon annan i veckan. Bakfyllan var inte så tung att bära, maskaran rann inte så mycket och kragen skar inte i nacken. Rödögd och blödig har jag irrat runt i flera veckor; inte för att jag letat efter något, utan för att jag helt enkelt inte kunnat stå still.
Imorgon är det Guy Fawkes day, de har smällt fyverkerier hela veckan. Festerna upphör aldrig. Jag tänkte utmana ödet och bege mig till Lewis, när blymolnen täcker staden i skymningen. De är måna om sina högtider här. Väldigt seriösa.

Böcker alla utom jag har läst:

1. Alkemisten - Paulo Cuelho
   
2. Da Vincikoden - Dan Brown
   
3. Harry Potter och... - J.K. Rowling
   
4. Stieg Larsson-triologin
   
5. Bokhandlaren i Kabul - Åsne Seierstad
   

Dagens hat:

Den här bruden är inte okej! Plus allmänt röten journalistik.

Dagens besvikelse:

Arsenal-Manchester United 2-2 (Domaren var bäst)

Burgess vs. Kubrick

Den ambivalens Anthony Burgess ställdes inför i och med Standly Kubrciks omarbetning av “A Clockwork Orange” kan bidragit till den besvikelse han kände varje gång hans bok höjts till skyarna. Personligen tyckte han att hans andra romaner var mycket bättre och ryckte mest på axlarna då boken hyllats som en dystopisk sci-fi i klass med George Orwells “Nineteen Eighty-Four”. Filmen blev lite av en besvikelse, då han älskat “2001: A Space Odyssey” och hoppats att Kubrick skulle nyttja liknande impressionistiska och poetiska futurism. Burgess gillade inte den amerikanska överexploateringen av våldsscener som i orginalet är vagare beskrivningar och Alex egna tankegångar, inte heller uppskattade han den nya sensmoralen; ett resultat av den amerikanska publiceringen där sista kapitlet redigerats bort. Dock skrev han en artikel, 1972, för The Listener där filmen beskrivs som “very much a Kubrick movie, technically brilliant, thoughtful, relevant, poetic, mindopening” och fick även tillsammans med huvudrollsinehvaren Malcom McDowell rollen som moralisk försvarare. Kubrick drog sig undan – han stoppade distrubitionen i Storbrittanien – från debatterna krig den potentiella våldsuppmaning både boken och filmen ansågs ha och kvar blev bara ett fläckat rykte kring romanen. Anthony Burgess besvikelse över Kubrucks feghet går att läsa av i hans egen pjäs, från 1987, baserad på boken, där det i slutet av andra akten promenerar in en korpulent och skäggig man spelandes “Singin' in the Rain” på trumpet, för att sen bli utkastad.

Missbruk beivras

Ytterligare en dag framför YouTube och Wikipedia. Snart ska jag hoppa på bussen mot Palmera square, om jag kommer ihåg att kolla saldot vore det bra. Har jag tur har jag råd med en öl ikväll. Det är underligt ändå, hur jag på senare tid inset mitt beroende av Internet. Aldrig tidigare skulle jag göra mig så mycket besvär som nu. Igår åkte jag buss i sammanlagt 80 minuter för att kunna logga in ungefär lika länge. Man fattar aldrig riktigt hur priviligerad man är med bredband och Wi-Fi. En annan har ju bara sig själv att roa sig med, vilket ni kanske färstår inte alltid är så kul.
Så småningom kommer det börja skymma och då har jag inget annat än en heltäckningsmatta och ett flipperspel på laptopen att roa mig med.

Nobelpristagare i litteratur vilka jag har läst något av:

1. Rudyard Kipling (1907)
2. Selma Lagerlöf (1909)
3. William Butler Yeats (1923)
4. George Bernard Shaw (1925)
5. Erik Axel Karlfeldt (1931)
6. Hermann Hesse (1941)
7. Thomas Stearns Eliot (1948)
8. Pär Lagerkvist (1951)
9. Winston Churchill (1953)
10. Ernest Hemingway (1954)
11. John Steinbeck (1962)
12. Jean-Paul Sartre (1964)
13. Eyvind Johnson (1974)
14. Harry Martinson (1974)
15. Gabriel García Márquez (1982)
16. Toni Morrison (1993)
17. Harold Pinter (2005)

This just in:

Nicola Clase beklagar sig och är beredd att åtgärda de fel som begåtts. Visste hon inte att det är olagligt med svart arbetskraft innan Expressen uppmärksammade henne på det?

Hybris och framtid

Plötsligt så vände det. En natt med Olle Adolphson och Blake Morrisons biografiska inledning till "A Clockwork Orange". Att Anthony Burgess måste varit en intressant författare är kanske uppenbart, hans komplexa genialitet har dock lite i skymmundan av Kubricks filmatisering (som f.ö. inte baserat manuset på orginalversionen utan den reducerade amerikanska upplagan). Dessutom bode han, efter sin militärtjänst, i Hove och blev vittne till The Bank Holiday. Inte illa pinkat för en snubbe som skulle varit död innan sextiontalets början.
I euforin av nyvunnet hopp och samlad inspiration struntar jag i dagens lektion likaså. Det känns onödigt att sitta där och dras ner till den illitterata nivå. Måhända jag låter pompös och högfärdsgalen, men när jag för en gångs skull känner kreativitetens förlösande sötma struntar jag i vad folk egentligen tycker om mig. Jag vet ju att jag har rätt. Likt Don Quijote tar jag den lilla mänskan i försvar och drar ut på korståg mot filestin och enfaldets obevekliga väderkvarnar.
Aldrig räds jag nya utmaningar, aldrig skyggar jag inför annalkande hot; jag är riddaren av den sorgliga skepnaden, den maskerade hämnaren alla skrattade åt. Fast jag är inte ute efter ömsesidig respekt, ty jag vet att min vision kommer att segra. Upplysningens tid är kommen och jag är Descartes, Rousseau och Voltaire personifierad. Ni kommer att buga inför mig. Be afraid, be very, very afraid!

Turistens klagan

Så har ytterligare an dag förlöpt utan några större svårigheter. Molnen ligger stilla på himlavalvet, som en symbol för den stiltje som besatt min vardag. Jag stannade hemma idag, kände inget behov av att lära mig mer om reflexiva pronomen, inte heller att skaka fram i en buss med solens hånande strålar brännande genom rutan. Jag mår illa nog som det är. Igår struntade jag i allt vad festivas heter och låg hemma i sängen och räknade flygplanen genom takfönstret. Behovet av lägenhet blir allt mer påtagligt, fast orken att börja leta lyser med sin frånvaro. Mit letargiska tillstån blir mer kritiskt för varje dag som går, och det blir inte direkt bättre av att jag för tillfället inte har ett ruttet korvöre tillövers.
Att tänka gör mig bara stressad, så jag struntar i att plugga, struntar i att leta lya, struntar i all kontakt med verkligheten och ligger bara instängd i mitt dammiga schyffe och räknar dagar och nätter som springer förbi mig likt stressade storstadsbor på tunnelbanans perrong.