Det blev inte så intensiva studier som man kanske hade föredragit, fast vad är Prepositional Phrases mot YouTube-klipp med Betty Page. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte får åka hem förän jag plöjt igenom hela häftet, vilket antagligen kommer ta nån timma till. Fast bilbliotek är ganska mysigt ändå, det är alltid så lugnt och tyst. Det är bara kopieringsmaskinerna och hissarna som surrar välbekant sövande.
När jag var liten fantiserade jag ofta om att stana kvar i stora varuhus efter stängning och spendera natten i de breda gångarna mellan hyllorna fulla av livsmed, med det tickande ekot från mina egna skor som enda sällskap. Jag skulle äta så många plommon och så mycket grillad kyckling jag bara orkade, läsa Bamse och Kalle Anka och slutligen somna i en stor bal med hushållspapper. Nu för tiden brukar jag snarare fantisera om att somna nere i något dammigt arkiv, bara för att kunna försvinna ett tag. Det är något sublimt över stora, tysta lokaler.
Centralstationen tidigt på morgonen, NK-huset fem minuter innan stängning, skolan klockan fyra en fredagseftermiddag, Masthuggshallen efter sista träningen är alla ställen jag mer än gärna spenderar tid på. Jag vet inte vad det är som gör det, men mäktigheten av stå ensam i vad som uppfattas so-m ett tomrum är överväldigande. Varje ljud förstärks, rörelserna går slow motion, tiden står still. Det blir mer och mer sällsynt med dessa upplevelser, i alla fall i mitt liv. Ibland känns det bra att göra sig liten och försvinna in i något skrymsle. Det är nog vad jag skulle behöva.
När jag var liten fantiserade jag ofta om att stana kvar i stora varuhus efter stängning och spendera natten i de breda gångarna mellan hyllorna fulla av livsmed, med det tickande ekot från mina egna skor som enda sällskap. Jag skulle äta så många plommon och så mycket grillad kyckling jag bara orkade, läsa Bamse och Kalle Anka och slutligen somna i en stor bal med hushållspapper. Nu för tiden brukar jag snarare fantisera om att somna nere i något dammigt arkiv, bara för att kunna försvinna ett tag. Det är något sublimt över stora, tysta lokaler.
Centralstationen tidigt på morgonen, NK-huset fem minuter innan stängning, skolan klockan fyra en fredagseftermiddag, Masthuggshallen efter sista träningen är alla ställen jag mer än gärna spenderar tid på. Jag vet inte vad det är som gör det, men mäktigheten av stå ensam i vad som uppfattas so-m ett tomrum är överväldigande. Varje ljud förstärks, rörelserna går slow motion, tiden står still. Det blir mer och mer sällsynt med dessa upplevelser, i alla fall i mitt liv. Ibland känns det bra att göra sig liten och försvinna in i något skrymsle. Det är nog vad jag skulle behöva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar