Själv bodde aldrig Graham Greene i Brighton och lär bara ha fattat tycke för staden som turistort och farsinerats av dess välpolerade fasad och murknande innandöme. En stad som till ytan verkar vara paradiset på jorden fast därunder är ett tillhåll för något av Englands grövsta kriminalitet. Så som det såg ut på 30-talet. Många gånger återvände han till den pittoreska kustbyns under blomstrande sommarglans och han har spelat en stor roll för publiciteten och det ökade intresset för Brighton.
“Brighton Rock” utspelar sig i kärnan av det som för många verkar vara en idyll. Intet ont anande turister flanerar längsmed standpromenaden just under rådande maffiauppgörelse. Ett av gängen har fått en ny ledare, den sill synes hänsynslöse Pinkie, som nu måste hävda sin rättmätighet. Han är en hatfylld sjuttonåring med blodet kallt som en repril och han skyr inga medel för att ta över staden. Hans notoriska hämdbegär driver honom dock själv mot ruinens brant och likt ett klassikt grekisk tragedi kan man ana lyckan vända och utskönja de ena systematiska klavertrampet efter det andra.
I Pinkies misantropiska världsbild och oförklarliga destruktivitet kan vi finna många andra intertexter genom litteraturhistorien. J.D. Salingers Holden, i “Catcher in the Rye”, och hans likgiltighet har många gemensama drag med Greenes yngling, likt den förvisso äldre Patric Bateman och hans blodtörst i Bret Easton Ellis “American Psyco”. Tydligast parallell är nog den blott femtonåriga våldsfixerade sexförbrytaren Alex i “A Clockwork Orange”, vars författare även besitter många likheter med Graham Greene.
Anthony Burgess flyttade till Hove efter att ha diagnostiserats med en hjärntumör och bestämde sig för att bli författare på fulltid. Där blev han vittne till det stora slagsmålet mellan mods och rockabillys, från vilket han hämtade inspiration till sin roman. Även om det skiljer över tjugo år mellan “Brighton Rock” och “A Clockwork Orange” är det lätt att finna spåren av inspiration Burgess hämtade ut hela Greenes författarskap. Alex ofrånkomliga öde speglar den litterära ironin i Pinkies undergång, även om man anar en viss utveckling hos den förra som den senare aldrig gör någon antydan till. Den vitala skillnaden är den att då Alex försöker begå själmord överlever han sitt fall medan Pinkie störtar från de vita klipporna.
I Greenes roman är det dock inte den unge mannen som driver handlingen, vissa menar även att han inte äns är en av huvudkaraktärerna. Ida Arnold, självutnämnd välgörare och dektektiv, och hennes snokande tvingar Pinkie att begå illdåd efter illdåd, i sån hög takt att han inte själv får tid att reflektera över konsekvenser. I sista delen går det upp för honom hur Ödet lekt med honom likt katten leker med musen. Alla broar är brända och skeppen har lämnat hamnen för länge sedan. De moraliska aspekterna svämmar över och de småkatolska budskapet blir lite väl överdådigt och uppläxande. I “A Clockwork Orange” lyckas Burgess dock tona ned maximerna till läsarens tolkning. Alex våldshandlingar är fristående alla andras inflytande, det är först senare han blir ett offer för Den Styrande Handen.
Författarnas gemensamma religiösa bakrund till trots finns det vitala skillnader mellan dem. Burgess personliga upplevelser speglas tydligt i hans författarskap, medan Greene snarare försörjt sig på att skriva kiosklitteratur. Graham Greene tappar lite av sitt budskap då han valt att dölja det i deckarformat och seriösiteten i hela hans produktion kan ifrågasättas, när det Anthony Burgess däremot lyckas förmedla med sin dystopiska science fiction blir glasklart.
“Brighton Rock” utspelar sig i kärnan av det som för många verkar vara en idyll. Intet ont anande turister flanerar längsmed standpromenaden just under rådande maffiauppgörelse. Ett av gängen har fått en ny ledare, den sill synes hänsynslöse Pinkie, som nu måste hävda sin rättmätighet. Han är en hatfylld sjuttonåring med blodet kallt som en repril och han skyr inga medel för att ta över staden. Hans notoriska hämdbegär driver honom dock själv mot ruinens brant och likt ett klassikt grekisk tragedi kan man ana lyckan vända och utskönja de ena systematiska klavertrampet efter det andra.
I Pinkies misantropiska världsbild och oförklarliga destruktivitet kan vi finna många andra intertexter genom litteraturhistorien. J.D. Salingers Holden, i “Catcher in the Rye”, och hans likgiltighet har många gemensama drag med Greenes yngling, likt den förvisso äldre Patric Bateman och hans blodtörst i Bret Easton Ellis “American Psyco”. Tydligast parallell är nog den blott femtonåriga våldsfixerade sexförbrytaren Alex i “A Clockwork Orange”, vars författare även besitter många likheter med Graham Greene.
Anthony Burgess flyttade till Hove efter att ha diagnostiserats med en hjärntumör och bestämde sig för att bli författare på fulltid. Där blev han vittne till det stora slagsmålet mellan mods och rockabillys, från vilket han hämtade inspiration till sin roman. Även om det skiljer över tjugo år mellan “Brighton Rock” och “A Clockwork Orange” är det lätt att finna spåren av inspiration Burgess hämtade ut hela Greenes författarskap. Alex ofrånkomliga öde speglar den litterära ironin i Pinkies undergång, även om man anar en viss utveckling hos den förra som den senare aldrig gör någon antydan till. Den vitala skillnaden är den att då Alex försöker begå själmord överlever han sitt fall medan Pinkie störtar från de vita klipporna.
I Greenes roman är det dock inte den unge mannen som driver handlingen, vissa menar även att han inte äns är en av huvudkaraktärerna. Ida Arnold, självutnämnd välgörare och dektektiv, och hennes snokande tvingar Pinkie att begå illdåd efter illdåd, i sån hög takt att han inte själv får tid att reflektera över konsekvenser. I sista delen går det upp för honom hur Ödet lekt med honom likt katten leker med musen. Alla broar är brända och skeppen har lämnat hamnen för länge sedan. De moraliska aspekterna svämmar över och de småkatolska budskapet blir lite väl överdådigt och uppläxande. I “A Clockwork Orange” lyckas Burgess dock tona ned maximerna till läsarens tolkning. Alex våldshandlingar är fristående alla andras inflytande, det är först senare han blir ett offer för Den Styrande Handen.
Författarnas gemensamma religiösa bakrund till trots finns det vitala skillnader mellan dem. Burgess personliga upplevelser speglas tydligt i hans författarskap, medan Greene snarare försörjt sig på att skriva kiosklitteratur. Graham Greene tappar lite av sitt budskap då han valt att dölja det i deckarformat och seriösiteten i hela hans produktion kan ifrågasättas, när det Anthony Burgess däremot lyckas förmedla med sin dystopiska science fiction blir glasklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar