Turistens klagan

Så har ytterligare an dag förlöpt utan några större svårigheter. Molnen ligger stilla på himlavalvet, som en symbol för den stiltje som besatt min vardag. Jag stannade hemma idag, kände inget behov av att lära mig mer om reflexiva pronomen, inte heller att skaka fram i en buss med solens hånande strålar brännande genom rutan. Jag mår illa nog som det är. Igår struntade jag i allt vad festivas heter och låg hemma i sängen och räknade flygplanen genom takfönstret. Behovet av lägenhet blir allt mer påtagligt, fast orken att börja leta lyser med sin frånvaro. Mit letargiska tillstån blir mer kritiskt för varje dag som går, och det blir inte direkt bättre av att jag för tillfället inte har ett ruttet korvöre tillövers.
Att tänka gör mig bara stressad, så jag struntar i att plugga, struntar i att leta lya, struntar i all kontakt med verkligheten och ligger bara instängd i mitt dammiga schyffe och räknar dagar och nätter som springer förbi mig likt stressade storstadsbor på tunnelbanans perrong.