Plötsligt så vände det. En natt med Olle Adolphson och Blake Morrisons biografiska inledning till "A Clockwork Orange". Att Anthony Burgess måste varit en intressant författare är kanske uppenbart, hans komplexa genialitet har dock lite i skymmundan av Kubricks filmatisering (som f.ö. inte baserat manuset på orginalversionen utan den reducerade amerikanska upplagan). Dessutom bode han, efter sin militärtjänst, i Hove och blev vittne till The Bank Holiday. Inte illa pinkat för en snubbe som skulle varit död innan sextiontalets början.
I euforin av nyvunnet hopp och samlad inspiration struntar jag i dagens lektion likaså. Det känns onödigt att sitta där och dras ner till den illitterata nivå. Måhända jag låter pompös och högfärdsgalen, men när jag för en gångs skull känner kreativitetens förlösande sötma struntar jag i vad folk egentligen tycker om mig. Jag vet ju att jag har rätt. Likt Don Quijote tar jag den lilla mänskan i försvar och drar ut på korståg mot filestin och enfaldets obevekliga väderkvarnar.
Aldrig räds jag nya utmaningar, aldrig skyggar jag inför annalkande hot; jag är riddaren av den sorgliga skepnaden, den maskerade hämnaren alla skrattade åt. Fast jag är inte ute efter ömsesidig respekt, ty jag vet att min vision kommer att segra. Upplysningens tid är kommen och jag är Descartes, Rousseau och Voltaire personifierad. Ni kommer att buga inför mig. Be afraid, be very, very afraid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar