Resan hem

Mörkret var redan ett faktum när jag gick utanför dörren, kylan mer påtaglig än på länge, där jag gick i invirad i halsduk och i alltför tunn jacka. Längs med husen, utmed gatan, vandrade jag bland äggskal och tappade Halloweenaccessoarer, skrålande undomar och tutande bilar. Känslan av vägen hem efter sista beställningen gjorde sig påmind, trots att klockan bara var strax efter nio. Pank och salongsberusad gick jag mitt öde till mötes: en tom säng, i ett kallt rum, med en tystnad större än döden. Ett vakum runt mig, en sovplats i rymden.
Alkohol är en farlig drog, kanske den värsta av dem alla. Det finns nog få saker så stagnerande effekter som fyllan; så konservativa konsekvenser och romantiserande föreställningar, nostalgiska önskningar och frivola tankar, lätta slutsatser och tomma ord som när man tagit sig ett jär och inser att timman är slagen. Med en blandning av bitterljuv glädje och svårsmält misantropi ragglar trashank efter trashank hem genom den iskalla natt som tillslut kommer sluka allt ljus och förvrängas till ett kolsvart monster med slöa klor.
Klor och tänder griper efter oss hela tiden, och även om vi inte märker det så rinner den sista sanden sakta men säkert genom timglasets smala öppning, rakt ner i botten. Och då finns det inte mycket annat att göra än att greppa flaskan vid halsen och bälga rakt ner i strupen för allt vad det är värt. Livet blir varken bättre, roligare eller längre än såhär.