För ett tag sedan övervägde jag att rensa ut i min länksamling. Många av mina vänners bloggar verkar ha tacklat av helt och hållet, vilket till min stora sorg gör mig tämligen ouppdaterad vad det gäller bekanskapskretsens vardagsbestyr. Jag kom på bättre tankar och insåg värdet i att ha kvar min blogroll, det vore tragiskt att radera ut samlingen av högst personliga tankar och verderingar, anekdoter och minnen, komik och tragedi. I skrivande stund funderar jag på att göra en Facebook-rejd och försöka övertala alla att ta tag i det där igen. Synd och skam vore det att låta deras möda och slit falla i glömska på grund av deras egen neglekt.
Förvisso kan det ju vara ett sociopolitiskt ställningstagande att våga-vägra-blogg, i sann Alex anda, och därför upphöra med dagliga små inlägg, fast det blir ju nästan lite väl post-pessimistiskt. Eventuellt lider bloggandet av en postponerad depression, fast det är lite väl neodystopiskt att åkalla en pregenererad nedgång av Internetjournalistik. Virtanens nya blogg suger ju, liksom många andra erkända bloggare. Det konstiga är nästan hur deras populäritet skiftar så. Men livet är ju ett enda långt till och från, så varför skulle inte boggen vara det. Hursomhelst är det interna bloggandet alltid intressant, oavsätt proffsbloggarnas uppgång och fall.
Förvisso kan det ju vara ett sociopolitiskt ställningstagande att våga-vägra-blogg, i sann Alex anda, och därför upphöra med dagliga små inlägg, fast det blir ju nästan lite väl post-pessimistiskt. Eventuellt lider bloggandet av en postponerad depression, fast det är lite väl neodystopiskt att åkalla en pregenererad nedgång av Internetjournalistik. Virtanens nya blogg suger ju, liksom många andra erkända bloggare. Det konstiga är nästan hur deras populäritet skiftar så. Men livet är ju ett enda långt till och från, så varför skulle inte boggen vara det. Hursomhelst är det interna bloggandet alltid intressant, oavsätt proffsbloggarnas uppgång och fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar