Välkommen till förorten!

Snart ska jag hämta de sista grejerna från Tynnered och börja sortera ned kläder i malpåse. Jag har förökt få patiensen att gå ut hela förmiddagen men min hjärnbark verkar vara som marinerad i grappa. Jag blir yr bara av att tänka gårdagen. En vanlig kväll på Kings Head kan tyckas.
Jag baddar mina sår med mineralvatten och nostalgi. Men av någon anledning är det inte bra nostalgi. Att vara bakis när det är soligt är inte grejen. Att åka spårvagn bakis är inte heller kul. Att vara bakis i en spårvagn en solig dag kan vara något av det värsta. Så man kan förstå varför jag drar mig.
Jag försökte glömma massa saker igår, sånt man inte vill minnas. Men hur jag än dränkte hjärncell efter hjärncell ligger det fortfarande kvar dar i bakhuvudet och trycker.
Sommaren rasar, jag vill läsa böcker och ligga i en säng hela dagen. Synd bara att jag inte har någon säng.

konstiga slut på konstiga veckor

Det när man på fredag eftermiddag, nånstans på Liljeforsgatans oändliga gräsmattor och med iPoden på suffle, hör hur dagens låt, ”Friday I’m in love”, som av en slump, dra igång i lurarna som man glömmer av en vecka av helvetets kval samt det faktum att man skumpar fram på en monstermaskin till gräsklippare. Samma gräsklippare som jag igår körde fast med i Lilla Les lervälling. Och jag glömmer, de facto, även det – hur jag stod i störtande hällregn med skyffel, rep och traktor, kämpandes för att gräva fram både däck och axel ur en sönderblöt plätt med f.d. gräs. Allt är som bortblåst. Precis som minnet av att jag nån gång skurit mig i tummen så jag blev tvungen att akutbesöka Sahlgrenskvita väggars kala rum.
En konstig dag. En brytningspunkt.
I alkoholångornas fördunklande illumination försvinner sanningen och tvivlet. Helt plötsligt verkar allt spontant och provokatorisk. Patologi och depravering går hand i hand som en av existensens omistliga deputationer.
Jag har löst korsord och druckit vin med morsan.

lösöre

En kul grej hände på jobbet idag: jag skar av mig tummen.

dag för dag

Tisdag
Det var moln på himmelen, det minns jag, och jag skulle lägga ner alla mina böcker i kartonger, inför flytten, men kom liksom aldrig igång. Fanta-reklamen stod på i bakgrunden – en marknadsföring som verkar gå ut på att få köpkraftiga TV-tittare att tappa lusten till konsumtion för all framtid. I hopp om att slippa packning gick jag ner till närbutiken och köpte cigg. Dagarna rinner ur händerna på mig.
Reklamen med ”Big Bill” och ”Small Bill” får mig att vilja vara en amerikansk high school-tonåring, på riktigt.
Bobo kom in och sa något trist, jag ställde mig på balkongen och rökte, sen gick jag och la mig. Då var klockan 20:45.

Onsdag
Linus kläcker den dumma idén om AW på Kingan till Per och glada i hågen försvinner två naiva ynglingar iväg till krogen, direkt efter jobbet. Där sitter redan grabbarna grus (Jens & Felix) och skvallrar om den förlorade sonen (Olle). Joanna kommer, Duelen håller låda, Pelle känner sig utanför och går hem. En efter en droppar alla av. Kvar blir jag och Felix när Anna och Andreas kommer in och diskussioner om Påven, arbetarklass och utlösning löser all världens problem.
På något sätt lyckas Felix övertala mig om att det är lill-lördag och att man måste dricka Jim Beam hemma hos Olle, dagen till ära. Så vi hamnar på utkiken, jag blir full, vi ska ut. På Nef är det GayStraight2Hell. Jag dansar.
När sista vagnen gått blir jag tvungen att sova nattens resterande 1,5 timmar på kontoret, dit jagoturligt nog hade nycklarna och, dum som jag är, med mig ut.

Torsdag
Baksisrus och power-sleep i skotkärra, till trots, blir jag sugen på en öl lagom till att jag klippt den sista gräsmattan. Jag möter upp Victor och Jens på Kings Head, dricker ”Sam Adams” och ”London” i goda vänners lag, tigger cigg och hamnar till sist (och som faktiskt tyder på en viss styrka i karaktär) på Cigarren med Bodin och varsin cigarill.
Missade Whitest boy alive.
Jag träffade Ågren på vagnen hem. Han sa att jag såg ut som en frilansare.

Fredag
Jag försov mig. Tommy ”alla muslimer på denna jord är mina dödsfiender” Andersson hade hittat en pava Jeltsin-vodka i ett badrumskåp och det smaka kaka. Pelle och jag försvann till Jeffery’s och träffade en krokodil som hette Magnus.
Robert skjutsade oss till Kungen. Vi tog en promenad, jag hittade en sjal, Per blev kallad James Dean, vi drack Aveny ale på Beafeater och försvann åt varsitt håll.

Lördag
Jag har börjat ifrågasätta mitt alkoholsinne. Idag ska vi till Tynnered. Där ska jag dricka vin. Det var inte igår.
Kom precis hem från Bolaget, snart ska jag laga tofu åt min syster.

give me cigarettes and alcohol

Jag ska bli man! Det är i alla fall tanken med Pers och min resa genom Europa. Det lät så bra när vi sa det, efter att ha lyssnat på Mikael Persbrandt något peniskomplexa radiopret. Men nu så här i efterhand känns det som ett Sysifos-projekt att bli manligheten personifierad. Och ärligt talat vet jag inte om jag vill bli en man. Det finns så många krav man måste uppfylla. Det är inte det att jag har fått reseångest, tvärt om. Men det känns som målet har blivit något annat. Och, de facto, vi var nog aldrig riktigt seriösa med det.
Nu vill jag ha något starkt och lugnande att dricka, men jag tror inte det går att få tag på på Stadsbiblioteket.

Funderingar över cigaretter och en pulverkaffe

Jag har alltid haft svårt att beskriva känslor, men kanske känns det lite som utanför vindrutan igår, nånstans i skymningsbranden över den danska heden, tillsammans med Erland Øyes loja stämma, på en 12 timmar lång bussresa. Att komma hem är som att resa i tiden. Berlin gav mig så mycket mer än huvudvärk och två svidande ögon. Det var 10 minuter innan Rostock-Gedser jag insåg att det börjar ta slut och att jag senare skulle bli tvungen att röka TaxFree-cigaretter på däck under en sakta sjunkande kvällssol. En solnedgång som fick världen att dö en smula, då det orangea eldklotet, med ett fräsande, försvann ner i ett kolsvart vråldjup. När jag slängde fimpen i det skummande vågsvall som slog mot buken på båten visste jag att det snart var över. Nu återstår bara en vecka på HSB, ytterligare två i en stökig lägenhet och sen är det dags att börja ta farväl – skicka mail och vykort.
Det känns som det är så mycket som jag lämnat ogjort, som jag bara fortsätter fly, fast det är på ett sätt en skön känsla. Efter att jag kom hem igår natt hade jag svårt att sova så jag rotade fram min dagbok, som jag inte skrivit i på ett halvår och satte mig på balkongen med Jan Hammarlunds samlingsskiva i lurarna och kedjerökte i en timma. Med det gälla gnällandet från ”Valarna som sjunger” i ryggen fick jag en sån vilja att bidra med någonting. Det är svårt.
Att komma hem till en ödelagd 3:a mitt i natten, när hungern bitit sig fast och kylskåpet står lika tomt som alltid - utan hopp om frukost till morgondagen - känns det också lite ensamt. Att inte ha någon som väntar på en och är villig att lyssna när man har så mycket att berätta lämnar en så till en själv. På många vis är det karaktäristiskt för hela den senare halvan av det här året. Inte för att det på något sätt förändrar min syn på Tynnered och Västra Frölunda. Briljantgatan 67 kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Sovstadsromantiken och doften av orientaliskt livsmedel har etsat sig in i min själ, de långa spårvagnsresorna har försvunnit ut ur mitt medvetande och allt lämnar bara ett nytt hål.
Jaha, så har man blivit sådär långrandig som vanligt, utan att ha fått någonting sagt egentligen. Jag ville ju bara berätta att jag har en flaska Jim Beam och två paket Davidoff som ska ta slut innan kvällen gör det. Någon som känner sig manad för en sovjetfylla?

Dagens låt: ”Lilla bäcken” - Allan Edwall