This just in:

Insåg precis att jag stavade fel på min egen adress när jag gjorde en adressändring hos banken. Jävligt klantigt. Hoppas det inte spelar någon roll.

This just in:

Det går lite bättre nu. Ta i trä.

Köpkraft -07

Jag har suttit hela förmiddagen och gjort låtlistor som jag aldrig kommer lyssna på. Det är lite som alla litteratur jag köper men aldrig läser, eller alla vinylskivor jag inte kan spela. Ett maniskt materialistiskt beteende jag aldrig lyckats få bukt med. Jag kan ligga dagarna i enda och bara glo rakt in i min provisoriska bokhylla och älska mig själv för min goda smak och stilrena attityd. Varje bok är noga utvald och placerad i korekt ordning, sorterade i underkategorier så som acceptabla klassiker, modern populism, personliga favoriter och allmänna måsten. Självklart föröker jag intala mig att någon gång i livet kommer jag få tid att plöja igenom allt, fast innerts inne vet jag att sannolikheten inte är stor. För att överhuvudtaget ha en tillstymmelse till chans att komma ikapp mig själv och min bibliofili måste jag ta ett sabbatsår och inte införskaffa mig någon form av läsbar kultur. Vilket i för sig inte är en omöjlighet. Det är bara den där känslan av att hamna efter som hindrar mig från att slå av på köptempot.
I våras startade jag två nya tidningsprenumerationer. Sammanfattningsvis kom det då fyra olika tidningar på cirka två månader (förutom alla de gratistidningar jag notoriskt plockade på mig på stan). Sällan hade jag ork att läsa mer än en och en halv. Sen åkte jag till England. Det var inte direkt så att jag sa upp prenumerationerna då. Nu kommer jag lagom till jul komma hem till en halvmetershög med magasin. När fan ska jag läsa alla de artiklarna? Fast det ser ju snyggt ut i tidskriftssamlaren.
I lördags var det “By nothing day”, en dag jag tycker är oerhört sympatisk och välbehövd i vårt kommersialistiska samhälle. Tidigare har jag alltid ställt mig frågan om folk överhuvudtaget klarar avhållningen från inköp denna endaste dag. Nu är frågan sanrare huruvida jag kan motstå kliandet i fingrarna när jag promenerar förbi HMV:s skivrea. Fast det blev faktiskt bara ett gäng John Smith's.

En eftermiddag på biblioteket III

En eftermiddag på biblioteket II

Idag passade jag på att svänga förbi min blivande bostad och fylla i papper och signera signatur. Stacey öppnade dörren och log sitt välkomnande leende som påminner en om hur bortglömd tandhygienen är i detta land. För första gången i mitt liv fick jag äran att skriva en check. Vuxenpoäng!
I ett ögonblick av hurtighet beslutade jag mig för att promenera till universitetsområdet. Solen låg lågt över de gröna kullarnas kala trän. Vid en rondell sjöng några småfåglar i buskaget och luften var friskare än på länge. Djupa andetag verkade nästan få baksmällan att släppa: blicken blev skarpare, tanken klarare. Dock hade jag kvar brännandet av gammal fylla i halsen. Med lätta steg kunde jag lämna den jagande känslan av hopplöshet bakom mig. Precis som regnet igår natt skölde mig nykter blåste nu de lätta brisarna mig tom. Det luktade vår. Vädret är lika mano som jag.
Dagens låt: "Behind the mask" - Señor Coconut

En eftermiddag på biblioteket

Frossandes i musikkuriosa surfar jag runt och läser på diverse bandsidor, men hjärnan är för mosig för att kunna ta in något. Gårdagen tog nästan knäcken på mig. Efter matchen drev vi runt till bar efter bar, drack öl efter öl, snackade Bajen vs. RIK. Vi stannade till sent på något ställe nere vid stranden. Vissa drog därifrån lite tidigare än andra och jag tillhörde de andra. Efter ett tag blev det ändå dags att dra och jag kände ett visst ansvar att meddela de som intagit dansgolvet, för att sen gå på muggen. Då jag kom ut fren urinoaren upptäckte jag att det var öde och tomt i hela lokalen. Vart tog alla vägen undrade jag kort, innan jag tog en uppfriskande promenad genom en mörk kuststad.

- Mats, jag känner mig som du ser ut

Adolecent depression

Senaste boken jag har gett mig an heter "The Wrong Boy" och är skriven av Willy Russell. I vanlig ordning handlar den om en deprimerad yngling och jag har börjat se ett mönster. De senaste böckerna jag har läst har i princip alla handlat om gnälliga, självömkande tonåringar som driver omkring och skyller allt sitt elände på andra: "Catcher in the Rye", "Brighton Rock", "A Clockwork Orange", "När oskulder kysser" och nu den om den Morrissey-älskande Raymonds bekymmer och besvär. Inte konstigt att jag håller på att förvandlas in till en brådmogen martyr à la Den Unge Werther. Jag sitter likt en Martin Brick-kopia och grinar över världens alla orättvisor, allt på grund av den jävla skönlitteraturen.
Jag blev högröd i ansiktet då jag, inklämd vid en fönsterplats på 25:ans buss, insåg det patetiska i mitt lättpåverkade sinne. En sak att man drömmer om TV-serier man sett mycket på kort tid eller reflekterar över sin vardag i jämförelse med fiktion av varierande kvalitet, men att de facto förvandlas till en litterär antihjälte på grund av ett svagt undermedvetande är befängt, till och med skrämmande. Tänk hur mycket övriga intryck påverkar mig i sådana fall. Jag är raklambranchens våta dröm.
Tidigare har jag alltid tyckt mig vara kritisk och nyanserad i mina åsikter. Aldrig mer kommer jag kunna se på mig själv som den opåverkade, självständiga medborgare jag en gång gav intrycket av att vara. Jag är vad Marcus Birro skulle kalla förstörd. Kanske är det det livet handlar om, man ska inte själv fylla sin tabula rasa utan bara vänta på etablisemangets stora paintbrush. Jag börjar bli till åren. Jag har gett upp hoppet.

Friday on my mind

Jag förstår inte vad jag oroade mig för - jag är ju ett geni - och dessutom vär provet nästan exakt den exempeltenta jag övat på. Skrev den på mindre än fyrtio minuter, sen blev det raka vägen till Wetherspoon för en välförtjänt öl. Nu sitter jag på The Westbourne i min ensamhet och väntar på att köket ska öppna. De spelar "Slow moves" med Jozé Gonzáles. Senar ikväll ska jag kolla in ett band som heter Turbowölf - de är inte så illa som bandnamnet ger sken av. Det blir min första spelning sen The Mummers för nästan tre månader sedan.
Ölen jag dricker är knappt en folköl och jag kan inte låta bli att känna mig lite lurad när vetskapen om att Harvey's är slut nådde mig. Men varför gnälla när jag har all anledning att fira. Morgondagens VOC/MCT-test har mitt medvetande redan raderat ut och ikväll och även om det känns extra ensamt just nu, när paret i rummet bredvid mitt ligger och flämtar, kan jag inte låta bli att tycka att världen ler lite åt mig. Om två veckor kommer Elsa och då blir allt frid och fröjd igen.

This just in:

Det här bevisar min teori om att hon alltid varit en sell-out. Hur kan man överhuvudtaget villja beblanda sig med något som har med Jan Guillou att göra?

Sovmorgon

I vanlig ordning orkade jag inte masa mig upp när det var dags att åka till universitetet. Min säng var alltför lockande. Egentligen får jag knappt plats i den och varje morgon vaknar jag med nackspärr, exakt lika trött som kvällen innan. Ända sen vi kom hit har jag sovit i snitt 2-3 timmar längre än jag har brukat. Så när Olle hade varit nere och käkat frukost låg jag fortfarande och slumrade. Han lämnade mig åt mitt öde – jag har lyssnat på Suede hela morgonen.
Den här morgonen var det dock något utöver det vanliga som band mig. Bland trassliga lakan låg jag och försökte förjäves återvända in i min dröm igen. Den handlade om Shakespeare minns jag. Och Ian Flemming. Inte för att jag vet hur Ian Flemming ser ut, men det måste havarit han. Jag har alltid antagit att han ser lite ut som Jay McInerney i trenchcoat, fast när jag vaknade till ur min dvala insåg jag att jag inte har någon aning om hur McInerney ser ut heller.

Nostalgi och långa vägar hem

Helt plötsligt var klockan över åtta och ögonen har börjat grusas. De sista timmarna har ägnats åt rekreerande "Kenny Starfighter" och annan allmän uppdatering. På senare tid har jag haft svårt att upprätthålla kulturintresset och nu när jag äntligen fått igån laptopen kände jag att det var dags att nyttja den seriöst. Det är trådlöst bredband på de flesta ställena på campus och sålides även på biblioteket.
När jag ögnade igenom diverse morgontidningars Internetupplagor var det inte svårt att undgå alla artiklar om, för och åt Astrid Lindgren. Det är svårt att inte känna sig berörd. Precis som generationen innan mig mins exakt var de befann sig då fick reda på Palmes död eller deras föräldrar som mins var de var då de hörde om Gustaf Adolf, minns vad jag gjorde. Jag satt i Nordhemsskolans musiksal, det var lunchrast och jag lyssnade på P3. På elevvalet den eftermiddagen försökte jag ge intrycket av att vara oberörd, något som antagligen var en ren och skär försvarsmekanism.
Än idag kan jag känna mig lite blödig då jag tänker på hur min uppväxt präglats av Lindgrens författarskap. Det är inget övanligt med det, men ibland vill jag inbilla mig att alla böckerna, filmer och serier baserade på böckerna och känslan runtomkring betydde lite mer för mig än för någon annan. Jag minns hur min mamma läste "Mästerdektektiven Blomkvist" för mig och min storasyster, sena höstkvällar då vi låg nerkurade under täcket, oberörda av stormarna utanför.
Stormen utanför biblioteket kommer jag inte undan. Med för få cigaretter väntandes på busshållplatsen, krumryggad i kylan. Bultandet i huvudet gör sig redan måmindt. Som tur är hann jag ladda iPodbatterierna igår natt. Låtlistan kommer bara bestå av låtar som minner om barndomen, en svunnen tid, nångång.

Reflektion kolon

Kan man verkligen fira någon som är död? Jag trodde det hette att man hyllar.

Den är inte hygglig

Lennie säger vad han tycker om Henke. F.ö. sjukt kul att det är Magnus Härenstam på bilden.

Dan före dan före...

Direkt efter Halloween och All Saints' Day börjar julpyntningen i detta landet. Blåa ljus snirklar sig likt girlanger över North Street och ut från klocktornet vid Churchill Square hänger långa rader med små lampor. Affärerna har inte ballat ur riktgit en, fast det är som sagt bara en tidsfråga. Det där med högtider har alltid varit komplext under min, politiskt sett, dualistiska uppväxt. Eftersom mina föräldrar, likt de flesta andra femtiotalister med proggkoftan undangömd längst ner i garderoben, gjort en mindre klassresa (i alla fall morsan) ställde jag mig i mina tidiga tonår ambvivalent till deras klassföräderi.
Indoktrinerad med Nationalteaterns "Koldolmar och Kalsipper" blev jag tidigt politiskt medveten och hade svårt att förstå att teorin inte alltid korrelerar med vardagen. Extra problematiskt blev det kring jul, då den komersiella materialismen tog överhanden. Å ena sidan har jag alltid gillat mysighetsfaktorn i det traditionalistiska tänket, släkttillvaron och jullovsmorgon, å det andra haft svårt för klappjakten, årets julklapp och NK:s skyltning. Samma sak gäller Påskens godisätande. Att de flesta högtider dessutom har religiös bakgrund har inte gjort det lättare att förhålla sig till den inre striden.
Kanske är det för att jag börjar bli äldre men när jag läste GP:s sammanfattning av TV-kanalernas julhelgssattsningar kunde jag inte låta bli att längta lite efter glögg, andventsljustake och "White Christmas". Jag kommer inte ha råd att köpa några julklappar, inte heller springa på Mellandagsrean eller gå på Lisebergs Julmarknad, och kanske är det som gör det lite lättare att förhålla sig till annalkande dopp i grytan. Vetskapen om att det i år endast kan handla om Karl-Bertil Johnsson, pulkor och Strindberg-maraton under täcket med en kopp varm choklad och lussbulle gör hela spektaklet mer nedtonat. Det är väl sant som gamla mormor mus sa: "att julen den är roligast för alla som är små".

Den här tentan kommer gå åt helvete:

Biblioteket jag sitter på grundades av Elizabeth II, fredagen den 13 november 1964.

Sista skriket

Man vet att det börjar balla ur när ciggpauserna är fler än antalet frågor avklarade. Att hålla koncentrationen känns hopplöst svårt och det blir inte bättre av prestationsångesten av att alla andra sitter djupt försjunkna i kompendier och exempeltentor. Motivationen dalar ju mer jag läser och ju mer jag inser hur lite jag fattar. Jag fattar alla termiologi och syntaxen, men jag förstår aldrig vad de frågar efter. Fruktansvärt nedslående. Istället fördriver jag tiden med minnestexter tillägnade Astrid Lindgren och allmän kuriosa rörande Charlie Parker.

En litterär supris

Intet ont anande om det komiska värdet i Waughs författarskap stod jag den där stilla tidagen i oktober och vägde Penguin Pocket-versionen “Scoop” i min hand. Min erfarenhet av hans verk sträckte sig till den indoktrinering min flickvän gett mig med BBC serien “Brideshead Revisited” och således förväntade jag mig något ofantligt cyniskt och demoraliserande med en potentiell Jeremy Irons i huvudrollen. Baksidetexten, i min tolkning, lovade mig något sådant:

Lord Copper, the newspaper magnate, prided himself on a flair for discovering ace reporters. But owing to a slight case of mistaken identity the man he picked to 'cover' the civil war in the African Republic of Ishmaelia was less than a novice at the business.
SCOOP is an irreverent novel about Fleet Street and its hectic pursuit of hot news, narrated with all Evelyn Waugh's exuberant sense of satire.

Istället sitter jag med en bok vars protagonist skulle kunna gestaltas av Roan Atkinson eller John Cleese. Jag började inse att någonting var fel när jag tio sidor in i boken kom på mig själv att skratta högt på bussen, så att alla tonårsmammor blängde på mig som vore jag the village fool. En överväldigande överraskning, inte helt ovälkommen, och jag har nu svårt att lägga ifrån mig boken för att ta mig an viktigare sysslor; så som Imperative, mood, reciprocal pronouns och fyra sorters Adverbial.

Ett eko från biblioteket

Det blev inte så intensiva studier som man kanske hade föredragit, fast vad är Prepositional Phrases mot YouTube-klipp med Betty Page. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte får åka hem förän jag plöjt igenom hela häftet, vilket antagligen kommer ta nån timma till. Fast bilbliotek är ganska mysigt ändå, det är alltid så lugnt och tyst. Det är bara kopieringsmaskinerna och hissarna som surrar välbekant sövande.
När jag var liten fantiserade jag ofta om att stana kvar i stora varuhus efter stängning och spendera natten i de breda gångarna mellan hyllorna fulla av livsmed, med det tickande ekot från mina egna skor som enda sällskap. Jag skulle äta så många plommon och så mycket grillad kyckling jag bara orkade, läsa Bamse och Kalle Anka och slutligen somna i en stor bal med hushållspapper. Nu för tiden brukar jag snarare fantisera om att somna nere i något dammigt arkiv, bara för att kunna försvinna ett tag. Det är något sublimt över stora, tysta lokaler.
Centralstationen tidigt på morgonen, NK-huset fem minuter innan stängning, skolan klockan fyra en fredagseftermiddag, Masthuggshallen efter sista träningen är alla ställen jag mer än gärna spenderar tid på. Jag vet inte vad det är som gör det, men mäktigheten av stå ensam i vad som uppfattas so-m ett tomrum är överväldigande. Varje ljud förstärks, rörelserna går slow motion, tiden står still. Det blir mer och mer sällsynt med dessa upplevelser, i alla fall i mitt liv. Ibland känns det bra att göra sig liten och försvinna in i något skrymsle. Det är nog vad jag skulle behöva.

F.ö.

Jag trodde inte Dr. Alban var tandläkare.

Kallt kaffe och en bränd skiva bröd

En måndag i november borde vara grå, kall och fuktig, vältrande i vemodsfärger, susande tyst och deprimerande. Så var inte fallet en solig förmiddag, i röran bland lösblad och boktravar på mitt skrivbord, med toast och marmelad. En morgon med shuffle och Evelyn Waugh. I rummet brevid låg Olle och sov bort förmiddagens gyllene strålar. Ord som prisma, brilljant och accentfärger dök upp i huvudet och jag längtade ut till skogen. Daggen hade ännu inte dunstat bort från murgrönans mörka blad, som täcker tegelväggar och stenmurar runt om i landet. Hot Chip sjöng om färger samtidigt som jag romantiserande tog en klunk av det svalnande kaffet. Helgens blåmärken börjar blekna.
Södagskvällen blev en sådan med choklad, Gerard Depardieu och 1500-talets Frenkrike, när mörkret lagt sig utanför och familjen Savage stängt av elementen. Lugnet har äntligen fött överhanden och jag känner mig inte längre lika frustrerad över min tillvaro. Jag har lärt mig att stänga av. Nu finns det inget som kan störa längre. Om två veckor kommer Elsa och jag flyttar till friheten i ghettot.
Sommaren mellan sjuan och åttan läste jag Stig Claessons novellsamling “Blå Måndag”, ett halvår senare hörde jag New Orders låt “Blue Monday” och utan att de egentligen har någonting med varandra att göra fick båda två så pass stor inverkan på mig att det inte börjar en ny vecka utan att jag tänker på dem. Smaka på orden: blå måndag, blue Monday. Det är en speciell klang över dem, kalla det poesi eller vad ni vill, vacker är det.
När kaffet kallnat och det bara fanns en liten brödkant kvar på assietten la jag ifrån mig “Scoop” och gjorde mig i ordning för annalkande bussresa mot universitetet. Nyrakad mötte jag en stad i lunchrusning, höstfrisk och skinande. Mäniskor brådskande på väg någonstans, utan tid att stanna och vila sig. Vart är alla på väg, varför stressar de så? Har de ens kontrollen över sina egna liv?

Döda bloggar

För ett tag sedan övervägde jag att rensa ut i min länksamling. Många av mina vänners bloggar verkar ha tacklat av helt och hållet, vilket till min stora sorg gör mig tämligen ouppdaterad vad det gäller bekanskapskretsens vardagsbestyr. Jag kom på bättre tankar och insåg värdet i att ha kvar min blogroll, det vore tragiskt att radera ut samlingen av högst personliga tankar och verderingar, anekdoter och minnen, komik och tragedi. I skrivande stund funderar jag på att göra en Facebook-rejd och försöka övertala alla att ta tag i det där igen. Synd och skam vore det att låta deras möda och slit falla i glömska på grund av deras egen neglekt.
Förvisso kan det ju vara ett sociopolitiskt ställningstagande att våga-vägra-blogg, i sann Alex anda, och därför upphöra med dagliga små inlägg, fast det blir ju nästan lite väl post-pessimistiskt. Eventuellt lider bloggandet av en postponerad depression, fast det är lite väl neodystopiskt att åkalla en pregenererad nedgång av Internetjournalistik. Virtanens nya blogg suger ju, liksom många andra erkända bloggare. Det konstiga är nästan hur deras populäritet skiftar så. Men livet är ju ett enda långt till och från, så varför skulle inte boggen vara det. Hursomhelst är det interna bloggandet alltid intressant, oavsätt proffsbloggarnas uppgång och fall.

Det går an

Det ploppar i mitt öra och snart ska jag beställa en till Harvey's. En lugn fredagskväll med dyr billjard och bussen hem innan nattaxa. Det var nog faktiskt exakt vad jag behövde. Som en konsekvens kom jag upp i hyffsad tid morse och kunde ge mig an "Scoop" av Evelyn Waugh. Har dock inte kommit så långt än, Spindelharpan och flipper tog över. Vilket man verkligen inte tolka som något negativt. På The Westbourne spelar de funk och ikväll har John bestämt att det är Grabbkväll. På krogen.
Nu var det klart. Jag kommer från och med 1 december bo på 129 Mouslecoomb way bland shaves och annat löst slödder. Snart kommer man inte kunna skillja på mig och en fotbollshuligan. Grymt! Saker och ting har börjat lösa sig fint och om jag bara pallar att plugga inför grammatiken så kommer mitt liv bli en dans på rosor. Har nästan bestämt mig för att gå B-kursen nu...

This just in:

R.I.P.

A Brighton Clockwork

Själv bodde aldrig Graham Greene i Brighton och lär bara ha fattat tycke för staden som turistort och farsinerats av dess välpolerade fasad och murknande innandöme. En stad som till ytan verkar vara paradiset på jorden fast därunder är ett tillhåll för något av Englands grövsta kriminalitet. Så som det såg ut på 30-talet. Många gånger återvände han till den pittoreska kustbyns under blomstrande sommarglans och han har spelat en stor roll för publiciteten och det ökade intresset för Brighton.
“Brighton Rock” utspelar sig i kärnan av det som för många verkar vara en idyll. Intet ont anande turister flanerar längsmed standpromenaden just under rådande maffiauppgörelse. Ett av gängen har fått en ny ledare, den sill synes hänsynslöse Pinkie, som nu måste hävda sin rättmätighet. Han är en hatfylld sjuttonåring med blodet kallt som en repril och han skyr inga medel för att ta över staden. Hans notoriska hämdbegär driver honom dock själv mot ruinens brant och likt ett klassikt grekisk tragedi kan man ana lyckan vända och utskönja de ena systematiska klavertrampet efter det andra.
I Pinkies misantropiska världsbild och oförklarliga destruktivitet kan vi finna många andra intertexter genom litteraturhistorien. J.D. Salingers Holden, i “Catcher in the Rye”, och hans likgiltighet har många gemensama drag med Greenes yngling, likt den förvisso äldre Patric Bateman och hans blodtörst i Bret Easton Ellis “American Psyco”. Tydligast parallell är nog den blott femtonåriga våldsfixerade sexförbrytaren Alex i “A Clockwork Orange”, vars författare även besitter många likheter med Graham Greene.
Anthony Burgess flyttade till Hove efter att ha diagnostiserats med en hjärntumör och bestämde sig för att bli författare på fulltid. Där blev han vittne till det stora slagsmålet mellan mods och rockabillys, från vilket han hämtade inspiration till sin roman. Även om det skiljer över tjugo år mellan “Brighton Rock” och “A Clockwork Orange” är det lätt att finna spåren av inspiration Burgess hämtade ut hela Greenes författarskap. Alex ofrånkomliga öde speglar den litterära ironin i Pinkies undergång, även om man anar en viss utveckling hos den förra som den senare aldrig gör någon antydan till. Den vitala skillnaden är den att då Alex försöker begå själmord överlever han sitt fall medan Pinkie störtar från de vita klipporna.
I Greenes roman är det dock inte den unge mannen som driver handlingen, vissa menar även att han inte äns är en av huvudkaraktärerna. Ida Arnold, självutnämnd välgörare och dektektiv, och hennes snokande tvingar Pinkie att begå illdåd efter illdåd, i sån hög takt att han inte själv får tid att reflektera över konsekvenser. I sista delen går det upp för honom hur Ödet lekt med honom likt katten leker med musen. Alla broar är brända och skeppen har lämnat hamnen för länge sedan. De moraliska aspekterna svämmar över och de småkatolska budskapet blir lite väl överdådigt och uppläxande. I “A Clockwork Orange” lyckas Burgess dock tona ned maximerna till läsarens tolkning. Alex våldshandlingar är fristående alla andras inflytande, det är först senare han blir ett offer för Den Styrande Handen.
Författarnas gemensamma religiösa bakrund till trots finns det vitala skillnader mellan dem. Burgess personliga upplevelser speglas tydligt i hans författarskap, medan Greene snarare försörjt sig på att skriva kiosklitteratur. Graham Greene tappar lite av sitt budskap då han valt att dölja det i deckarformat och seriösiteten i hela hans produktion kan ifrågasättas, när det Anthony Burgess däremot lyckas förmedla med sin dystopiska science fiction blir glasklart.

Vad är det dom inte fattar?

När jag igår skickade ett snällt mail till SJ:s support där jag förklarade problemet med hemsidan och att jag var tvungen att använda Internet i och med att jag inte bor i Sverige fick jag det här svaret:

Vid problem med biljettbeställning på vår hemsida, vänligen kontakta SJ Internetsupport på telefonnummer 0771 – 75 75 99, tonval 2, öppet M-F 06.00-22.00, L-S 08.00-22.00

Höstblås

Mörkret har lagt sig stilla över stan under tiden jag slösat bort en timma eller två framför YouTube, Facebook och LastFM. I jackfickan har jag tre Lucky och det är mindre än en timma kvar tills jag ska ringa Tom. Det jag borde göra är att leta upp Olle och plugga relativa pronomen och annat trams fast det tar emot. Peppen är fortfarande hög, hoppas bara den håller i sig till kvällen randas. En eftermiddag på campus behöver inte vara så illa. Kanske är det sovmorgonen, kanske är det nikotinet som pumpas runt i kroppen, kanske är det bara en vind av förändring, men bortsett från ett lätt tryck mot tinningen är all trötthet och tyngd som bortblåst.
Fram tills nu har jag knappt sett skymten av det där beryktade engelska regnet. Äntligen kom det. Det sköljer över rutorna i datasalen, tvättar bort alla fläckar och smutsen sköljs längsmed promenadvägarna. Stormen står vid dörren och kustlinjen suddas ut av gigantiska vågor, då de välter in över ruinerna av The West Peer. Ett skelett, ett spökskepp mitt i stan, som sträcker sig ut från stranden ut i havet, som en flykt från de tyngande hotellens höjder och klubbarna vid strandkanten. Så kom den, den efterlängtande hösten. Som saxofonsolot i Bruce Springsteens "Thunder road", som en våg av kärlek sköljandes över stan, som friheten av att kunna sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna.
Inga krav finns kvar, pretentionerna drunknade och maximerna sjönk. För en stun, om blott ett ögonblick, står jag fri i ösregnet. Katharsis och glömska. Om än bara idag.
Dagens låt: "I Ösregnet" - Olle Adolphson

Äntligen:

Jag lyckades beställa biljett! Helt otroligt.

Med LastFM:s hjälp guidar jag mig själv genom havet av ambient

En tradig diskussion om Graham Green med tysta klasskamrater till trots är jag på hyffsat humör. Eventuellt har jag fått tag på ett rum i Moulsecoomb, kanske inte det trevligaste av alla områden, fast det är skönt att komma ifrån 32 Woodhouse road. Jag ska ringa Tom efter klockan sex. Hoppas hoppas. Annars är det jämna plågor. Just nu är jag sjukt sugen på Real Ale Festival på Wetherspoon, följt av utgång. Hört om nån indieklubb vid korsningen North street/East Street som skulle vara bra. Pav Tav kallas stället. Jag tröttnade på Sparklehorse och gick över till Art Brut.

Konsten att älta:

Allt började med ett tattarmål från Arsenal i nittioandra minuten i lördags, efter det har det bara eskalerat. I tisdags försökte jag beställa flyg och tågbiljetter, vilket på Sterling gick prima och jag kom över en biljet till Köpenhamn för dryga sextio pund. Men på SJ:s hemsida sket det sig stort. Av någon anledning så har de beslutat att ha ett fungerande bokningssystem inte är speciellt nödvändigt. När jag på Wetherspoon i Chichester skulle äta i goda vänners lag igår fick jag vänta tio minuter längre än alla andra på min veggoburgare och när de väl bestämt sig för att servera mig kom det in en stor jävla köttbiff. Idag försökte jag boka tågbiljett igen, men icke! Så nu har jag en biljett till Köpenhamn men inget sätt att ta mig hem på...

- Jag har blivit blåst av SJ

Dagens pinsamhet:

Jag har precis insett att jag stavat Lewes med -is hela tiden. Ojojoj...

Om ändå

- Tänk om man var med i detta gäng

Det första jag ska göra när jag får pengar är att köpa cigg

Jag söker igenom Internet efter saker att göra, men det verkar lika öde som Paldiski då jag och Per förjäves sökte dess berömda Palace. En kliande tisdagsmorgon övergår sakta till en skavande förmiddag med solig kyla och trötta ansträngningar.Det blev inga fyrverkerier igår. De hade stängt av vägen mot Lewis redan vid fyratiden och det var inte mödan värt att knalla en timma för att se lite majbrasa. Nästa år kanske...
Fortfarande pank som en lus, fast med viss motivering att ta mig i kragen, tänkte jag idag promenera genom de outforskade delarna av Hove, får se om jag orkar när jag väl kommer hem. Det är sjukt lite syre i det här rummet. Funderar på att lämna Andreas grammatik och ta lunch. Allt känns så osammanhängande och värmen trycker mot tinningarna. Jag behöver nog lite stimulans från någon annanstans. Höstvädret brukar ju kunna lyfta upp mig, det är perfekt med en exkurssion till Chichester imorgon. Och en öl på det. Och så det efterlängtade nikotinet jag blivit så van vid ha stirrande runt i blodet.
Kvällarna blir så långa utan mina vanor, svårheten att bara ta en kopp kaffe och en cigarett drar ner mig till fördärvet. Det är som om jag blivit berövad min frihet. Säga vad man vill om hälsa och ekonomi, det är min rättighet att slösa bort mig själv. Konsekvenserna av avvänjning är fan värre. Bilder från en svunnen tid viner genoim mitt huvud, jag har börjat längta efter det där enfaldigt oåtkomliga livet, romantiseringen kring någonting som aldrig funnits annat än i mitt bröst.
Alla nostalgiska känslor som börjat bubbla upp i mig gör mig orolig. Jag känner igen mönstren av förvirring och självömkande - allt det där jag avskyr hos mig själv. Den innre striden gör mig apatisk och drömmande, timmar kan flyta förbi på ett ögonblick, då jag ligger i sängen och stirrar upp i himmelen. Jag inbillar mig att allt blir bra, bara jag får en cigarett.

This just in:

Googlar man mitt namn får man tre sökträffar.

Kaffepaus

Ibland kan man inte låta bli att beundra Ulfs sokratiska framtoning. Han frågar ut klassen om "the importance of oral practice" medan jag lyssnar på Rosie Thomas, via Last FM, och läser om orsken till Reinfeldts misslyckandsen.

Spankulera mera

Jag gick knappt utanför dörren igår, det blir ofta så nu för tiden, vilket antagligen är en bidragande orsak till min nedstämdhet. Kanske skulle man schemalägga lite promenadtid, så att man får i sig de där essentiella D-vitaminerna. Det är även ett lite mer ekonomiskt alternativ till tidsfördriv och dessutom är flanörestetiken sjukt underskattad. Dock är kanske en promenadkäpp lite väl magstarkt även för exhibitionisten Linus. Motion och frisk havsluft ska vara bra för körtlarna, vet jag att någon doktor har sagt. Det finns tydligen ett vandringssamfund här på universitet, fast det kanske är att ta i.

Ett tidsfördriv att dö för

-Det är Thunderbirds på bordern

November Spawn a Mozzer

Igår var det Morrisseys födelsedag här i Hove, med spränga trumhinnorna på Greenhouse Effect. Imorse, när jag vaknade, hörde jag ingenting förutom ett svagt brusande. Först trodde jag att det var bilarna utanför. Då jag insåg att vi bor på en lugn liten villas, som är långt ifrån så traffikerad, tvingades erkänna för mig själv att det nog var verkan från gårdagens Moz-kavalkader. Nu har bruset börjat lägga sig, men det trycker fortfarande i öronen. Jag har räknat mina mynt, fyra pund och 20 pence, och om jag sköter mina kort kommer jag klara mig tills på onsdag.
Idag ligger molnen lågt, men solen lyckas på något sätt tränga igenom. Rostfärgade löv dalar från träden och täcker snabbt gräsmattorna i de små villaträdgårdarna. Söndagslåtlistan är på i iPoden: Kristofferson, The Velvet Underground, Lasse W, Rosie Thomas, Haley Bonar. Lugnet har lagt sig över 32 Woodhouse road. Nyrakad i ren skjorta möter jag en dag som inte skiljer sig så mycket från någon annan i veckan. Bakfyllan var inte så tung att bära, maskaran rann inte så mycket och kragen skar inte i nacken. Rödögd och blödig har jag irrat runt i flera veckor; inte för att jag letat efter något, utan för att jag helt enkelt inte kunnat stå still.
Imorgon är det Guy Fawkes day, de har smällt fyverkerier hela veckan. Festerna upphör aldrig. Jag tänkte utmana ödet och bege mig till Lewis, när blymolnen täcker staden i skymningen. De är måna om sina högtider här. Väldigt seriösa.

Böcker alla utom jag har läst:

1. Alkemisten - Paulo Cuelho
   
2. Da Vincikoden - Dan Brown
   
3. Harry Potter och... - J.K. Rowling
   
4. Stieg Larsson-triologin
   
5. Bokhandlaren i Kabul - Åsne Seierstad
   

Dagens hat:

Den här bruden är inte okej! Plus allmänt röten journalistik.

Dagens besvikelse:

Arsenal-Manchester United 2-2 (Domaren var bäst)

Burgess vs. Kubrick

Den ambivalens Anthony Burgess ställdes inför i och med Standly Kubrciks omarbetning av “A Clockwork Orange” kan bidragit till den besvikelse han kände varje gång hans bok höjts till skyarna. Personligen tyckte han att hans andra romaner var mycket bättre och ryckte mest på axlarna då boken hyllats som en dystopisk sci-fi i klass med George Orwells “Nineteen Eighty-Four”. Filmen blev lite av en besvikelse, då han älskat “2001: A Space Odyssey” och hoppats att Kubrick skulle nyttja liknande impressionistiska och poetiska futurism. Burgess gillade inte den amerikanska överexploateringen av våldsscener som i orginalet är vagare beskrivningar och Alex egna tankegångar, inte heller uppskattade han den nya sensmoralen; ett resultat av den amerikanska publiceringen där sista kapitlet redigerats bort. Dock skrev han en artikel, 1972, för The Listener där filmen beskrivs som “very much a Kubrick movie, technically brilliant, thoughtful, relevant, poetic, mindopening” och fick även tillsammans med huvudrollsinehvaren Malcom McDowell rollen som moralisk försvarare. Kubrick drog sig undan – han stoppade distrubitionen i Storbrittanien – från debatterna krig den potentiella våldsuppmaning både boken och filmen ansågs ha och kvar blev bara ett fläckat rykte kring romanen. Anthony Burgess besvikelse över Kubrucks feghet går att läsa av i hans egen pjäs, från 1987, baserad på boken, där det i slutet av andra akten promenerar in en korpulent och skäggig man spelandes “Singin' in the Rain” på trumpet, för att sen bli utkastad.

Missbruk beivras

Ytterligare en dag framför YouTube och Wikipedia. Snart ska jag hoppa på bussen mot Palmera square, om jag kommer ihåg att kolla saldot vore det bra. Har jag tur har jag råd med en öl ikväll. Det är underligt ändå, hur jag på senare tid inset mitt beroende av Internet. Aldrig tidigare skulle jag göra mig så mycket besvär som nu. Igår åkte jag buss i sammanlagt 80 minuter för att kunna logga in ungefär lika länge. Man fattar aldrig riktigt hur priviligerad man är med bredband och Wi-Fi. En annan har ju bara sig själv att roa sig med, vilket ni kanske färstår inte alltid är så kul.
Så småningom kommer det börja skymma och då har jag inget annat än en heltäckningsmatta och ett flipperspel på laptopen att roa mig med.

Nobelpristagare i litteratur vilka jag har läst något av:

1. Rudyard Kipling (1907)
2. Selma Lagerlöf (1909)
3. William Butler Yeats (1923)
4. George Bernard Shaw (1925)
5. Erik Axel Karlfeldt (1931)
6. Hermann Hesse (1941)
7. Thomas Stearns Eliot (1948)
8. Pär Lagerkvist (1951)
9. Winston Churchill (1953)
10. Ernest Hemingway (1954)
11. John Steinbeck (1962)
12. Jean-Paul Sartre (1964)
13. Eyvind Johnson (1974)
14. Harry Martinson (1974)
15. Gabriel García Márquez (1982)
16. Toni Morrison (1993)
17. Harold Pinter (2005)

This just in:

Nicola Clase beklagar sig och är beredd att åtgärda de fel som begåtts. Visste hon inte att det är olagligt med svart arbetskraft innan Expressen uppmärksammade henne på det?

Hybris och framtid

Plötsligt så vände det. En natt med Olle Adolphson och Blake Morrisons biografiska inledning till "A Clockwork Orange". Att Anthony Burgess måste varit en intressant författare är kanske uppenbart, hans komplexa genialitet har dock lite i skymmundan av Kubricks filmatisering (som f.ö. inte baserat manuset på orginalversionen utan den reducerade amerikanska upplagan). Dessutom bode han, efter sin militärtjänst, i Hove och blev vittne till The Bank Holiday. Inte illa pinkat för en snubbe som skulle varit död innan sextiontalets början.
I euforin av nyvunnet hopp och samlad inspiration struntar jag i dagens lektion likaså. Det känns onödigt att sitta där och dras ner till den illitterata nivå. Måhända jag låter pompös och högfärdsgalen, men när jag för en gångs skull känner kreativitetens förlösande sötma struntar jag i vad folk egentligen tycker om mig. Jag vet ju att jag har rätt. Likt Don Quijote tar jag den lilla mänskan i försvar och drar ut på korståg mot filestin och enfaldets obevekliga väderkvarnar.
Aldrig räds jag nya utmaningar, aldrig skyggar jag inför annalkande hot; jag är riddaren av den sorgliga skepnaden, den maskerade hämnaren alla skrattade åt. Fast jag är inte ute efter ömsesidig respekt, ty jag vet att min vision kommer att segra. Upplysningens tid är kommen och jag är Descartes, Rousseau och Voltaire personifierad. Ni kommer att buga inför mig. Be afraid, be very, very afraid!

Turistens klagan

Så har ytterligare an dag förlöpt utan några större svårigheter. Molnen ligger stilla på himlavalvet, som en symbol för den stiltje som besatt min vardag. Jag stannade hemma idag, kände inget behov av att lära mig mer om reflexiva pronomen, inte heller att skaka fram i en buss med solens hånande strålar brännande genom rutan. Jag mår illa nog som det är. Igår struntade jag i allt vad festivas heter och låg hemma i sängen och räknade flygplanen genom takfönstret. Behovet av lägenhet blir allt mer påtagligt, fast orken att börja leta lyser med sin frånvaro. Mit letargiska tillstån blir mer kritiskt för varje dag som går, och det blir inte direkt bättre av att jag för tillfället inte har ett ruttet korvöre tillövers.
Att tänka gör mig bara stressad, så jag struntar i att plugga, struntar i att leta lya, struntar i all kontakt med verkligheten och ligger bara instängd i mitt dammiga schyffe och räknar dagar och nätter som springer förbi mig likt stressade storstadsbor på tunnelbanans perrong.

Resan hem

Mörkret var redan ett faktum när jag gick utanför dörren, kylan mer påtaglig än på länge, där jag gick i invirad i halsduk och i alltför tunn jacka. Längs med husen, utmed gatan, vandrade jag bland äggskal och tappade Halloweenaccessoarer, skrålande undomar och tutande bilar. Känslan av vägen hem efter sista beställningen gjorde sig påmind, trots att klockan bara var strax efter nio. Pank och salongsberusad gick jag mitt öde till mötes: en tom säng, i ett kallt rum, med en tystnad större än döden. Ett vakum runt mig, en sovplats i rymden.
Alkohol är en farlig drog, kanske den värsta av dem alla. Det finns nog få saker så stagnerande effekter som fyllan; så konservativa konsekvenser och romantiserande föreställningar, nostalgiska önskningar och frivola tankar, lätta slutsatser och tomma ord som när man tagit sig ett jär och inser att timman är slagen. Med en blandning av bitterljuv glädje och svårsmält misantropi ragglar trashank efter trashank hem genom den iskalla natt som tillslut kommer sluka allt ljus och förvrängas till ett kolsvart monster med slöa klor.
Klor och tänder griper efter oss hela tiden, och även om vi inte märker det så rinner den sista sanden sakta men säkert genom timglasets smala öppning, rakt ner i botten. Och då finns det inte mycket annat att göra än att greppa flaskan vid halsen och bälga rakt ner i strupen för allt vad det är värt. Livet blir varken bättre, roligare eller längre än såhär.