Den ambivalens Anthony Burgess ställdes inför i och med Standly Kubrciks omarbetning av “A Clockwork Orange” kan bidragit till den besvikelse han kände varje gång hans bok höjts till skyarna. Personligen tyckte han att hans andra romaner var mycket bättre och ryckte mest på axlarna då boken hyllats som en dystopisk sci-fi i klass med George Orwells “Nineteen Eighty-Four”. Filmen blev lite av en besvikelse, då han älskat “2001: A Space Odyssey” och hoppats att Kubrick skulle nyttja liknande impressionistiska och poetiska futurism. Burgess gillade inte den amerikanska överexploateringen av våldsscener som i orginalet är vagare beskrivningar och Alex egna tankegångar, inte heller uppskattade han den nya sensmoralen; ett resultat av den amerikanska publiceringen där sista kapitlet redigerats bort. Dock skrev han en artikel, 1972, för The Listener där filmen beskrivs som “very much a Kubrick movie, technically brilliant, thoughtful, relevant, poetic, mindopening” och fick även tillsammans med huvudrollsinehvaren Malcom McDowell rollen som moralisk försvarare. Kubrick drog sig undan – han stoppade distrubitionen i Storbrittanien – från debatterna krig den potentiella våldsuppmaning både boken och filmen ansågs ha och kvar blev bara ett fläckat rykte kring romanen. Anthony Burgess besvikelse över Kubrucks feghet går att läsa av i hans egen pjäs, från 1987, baserad på boken, där det i slutet av andra akten promenerar in en korpulent och skäggig man spelandes “Singin' in the Rain” på trumpet, för att sen bli utkastad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar