Jag söker igenom Internet efter saker att göra, men det verkar lika öde som Paldiski då jag och Per förjäves sökte dess berömda Palace. En kliande tisdagsmorgon övergår sakta till en skavande förmiddag med solig kyla och trötta ansträngningar.Det blev inga fyrverkerier igår. De hade stängt av vägen mot Lewis redan vid fyratiden och det var inte mödan värt att knalla en timma för att se lite majbrasa. Nästa år kanske...
Fortfarande pank som en lus, fast med viss motivering att ta mig i kragen, tänkte jag idag promenera genom de outforskade delarna av Hove, får se om jag orkar när jag väl kommer hem. Det är sjukt lite syre i det här rummet. Funderar på att lämna Andreas grammatik och ta lunch. Allt känns så osammanhängande och värmen trycker mot tinningarna. Jag behöver nog lite stimulans från någon annanstans. Höstvädret brukar ju kunna lyfta upp mig, det är perfekt med en exkurssion till Chichester imorgon. Och en öl på det. Och så det efterlängtade nikotinet jag blivit så van vid ha stirrande runt i blodet.
Kvällarna blir så långa utan mina vanor, svårheten att bara ta en kopp kaffe och en cigarett drar ner mig till fördärvet. Det är som om jag blivit berövad min frihet. Säga vad man vill om hälsa och ekonomi, det är min rättighet att slösa bort mig själv. Konsekvenserna av avvänjning är fan värre. Bilder från en svunnen tid viner genoim mitt huvud, jag har börjat längta efter det där enfaldigt oåtkomliga livet, romantiseringen kring någonting som aldrig funnits annat än i mitt bröst.
Alla nostalgiska känslor som börjat bubbla upp i mig gör mig orolig. Jag känner igen mönstren av förvirring och självömkande - allt det där jag avskyr hos mig själv. Den innre striden gör mig apatisk och drömmande, timmar kan flyta förbi på ett ögonblick, då jag ligger i sängen och stirrar upp i himmelen. Jag inbillar mig att allt blir bra, bara jag får en cigarett.
Fortfarande pank som en lus, fast med viss motivering att ta mig i kragen, tänkte jag idag promenera genom de outforskade delarna av Hove, får se om jag orkar när jag väl kommer hem. Det är sjukt lite syre i det här rummet. Funderar på att lämna Andreas grammatik och ta lunch. Allt känns så osammanhängande och värmen trycker mot tinningarna. Jag behöver nog lite stimulans från någon annanstans. Höstvädret brukar ju kunna lyfta upp mig, det är perfekt med en exkurssion till Chichester imorgon. Och en öl på det. Och så det efterlängtade nikotinet jag blivit så van vid ha stirrande runt i blodet.
Kvällarna blir så långa utan mina vanor, svårheten att bara ta en kopp kaffe och en cigarett drar ner mig till fördärvet. Det är som om jag blivit berövad min frihet. Säga vad man vill om hälsa och ekonomi, det är min rättighet att slösa bort mig själv. Konsekvenserna av avvänjning är fan värre. Bilder från en svunnen tid viner genoim mitt huvud, jag har börjat längta efter det där enfaldigt oåtkomliga livet, romantiseringen kring någonting som aldrig funnits annat än i mitt bröst.
Alla nostalgiska känslor som börjat bubbla upp i mig gör mig orolig. Jag känner igen mönstren av förvirring och självömkande - allt det där jag avskyr hos mig själv. Den innre striden gör mig apatisk och drömmande, timmar kan flyta förbi på ett ögonblick, då jag ligger i sängen och stirrar upp i himmelen. Jag inbillar mig att allt blir bra, bara jag får en cigarett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar