Bipolär affektiv psykos

Vädret verkar ha fått en flipp. Det är nästan lika manodepressivt som jag är. På fyra dagar har det varit fyra olika sorters väder. Det är underbart! Alldrig trodde jag att det skulle vara såhär. På riktigt.
I 21 år har jag arbetat intensivt för att slå minsta spår av fördom hur skallen, på inte bara mig själv utan alla andra i närheten, och då blir det extra jobbigt när man på tre och en halv vecka tvingas acceptera fakta och helt kapitulera. Min ringa vistelse i på brittiska sydkusten har gjort att jag helt ofrivilligt släppt taget om min PK-sida. Britter kan vara något av den mest stereotypa nationalitet jag någonsin stött på. Det fick jag lära mig redan första lektionen i British Culture. Det blir så banalt när lektionstiden går ut på att upprepa slentriana uttalanden, subjektiva självklarheter och anndra löst skramlade platityder. Ingen ont om gymnasiet (läs: massvis ont om gymnasiet) men visst känns det som att ha börjat ettan igen.

Tre veckor i exil

När jag stirrar ner på mitt skrivbord, som står uppe i mitt heltäkningsmatteförsedda rum, ser jag hur det svämmar över av kompendium och slarvigt skrivna anteckningar, mina enda egentliga bevis för att jag faktiskt pluggar. Jag har knappt rört dem. Jag la dem i prydliga högar, som mer eller mindre självmant sprider ut sig över ekskivans repade lack.
Av någon anledning har jag börjat känna mig alienerad, det känns nästan som man blivit avskuren från verkligheten. Enstöringen i stugan, som bara tar kontakt med verkligheten när han blir sugen på visky. Det mesta som händer häromkring blir i längden ganska enformigt. Eller... jag har gjort samma sak i tre veckor, på samma ställe. Är det bara jag, eller är det alla andra det är fel på...

Requiem for a Dream

Jag drömmer mardrömmar allt oftare. Antagligen beror det på en för kort säng och ett för kallt rum, men det är fortfarande obehagligt. Vid tretiden brukar jag vakna upp, invirad i de resårförsedda lakanen och stirra ut i mörkret. Inatt kallades jag Nr 5 och jagades genom ett varuhuskomplexs hisschakt. Efter det att jag äntligen letat mig ut ur den dataanimerade labyrinten ringde jag till kundtjänst och frågade den äldre kvinnan i växeln vafan de sysslade med.
"This is No. 5, what's the bloody fuzz about?"
"Ooh! Hi, Linus! We've noticed that you want to quit smoking, but really don't put an effort to it..."
Herrejävlar!!

Var är stimulansen?

Skolk är en av de få lättjor jag aldrig attraherats av. Mycket för att jag oftast finner lärande väldigt stimulerande. Tyvärr är inte fallet så med de så kallade föreläsningar vi genomstår två gånger om dagen, fyra dagar i veckan, à tre timmar. Jag har nog aldrig tidigare upplevt känslan av att bli behandlad som ett dagisbarn - förutom möjligtvis på dagis. Vi går igenom de mest imbicilla fragment av ämnen, oavsätt vilket ämne det är. Jag har för första gången faktiskt tyckt att en lektion om poesi är trist och innehållslös. Och är det inte från katedern - förra vecka hade vi en genom gång om hur man använder ett lexikon - så är det de livs levande platityderna till klasskamrater som lyckas spoiljera min annars ganska produktiva dagar.
"Mention the first that comes to mind when you think of USA"
"Iraq, obesity and Lindsey Lohan"
Herrejävlar!

Väderleksrapport

Inatt regnade det. Och då menar jag inte sånt där gemytligt höststänk, utan sånt regn som får en att överväga att bli kristen och bygga en ark. Rakt in genom takfönstret ner på helteckningsmattan, där det nu är en blöt fläck.

Eftergift

Tar man en titt, och det böver inte vara en speciellt noggran inspektion, på det sånt jag skrivit den senaste tiden kan man, utan större svårighet, hitta ett mönster. Ett i särklass uttjatat tema, baserat på min otroliga skrivkramp. Jag ber så hämskt mycket om ursäkt ifall jag gjort någon upprörd med min omedvetna redundans.

Det går en ilning genom stan

Så kom den tillslut, den oundvikligt grå himlen. Träden är fortfarande gröna, men löven på marken är bleka och torra. Färglöshetens fukt tog över, mellan husen och över taken, och hösten dök överraskande, dock inte oväntat, upp en söndag i september. Kvällarna är fortfarande ljumma, men mornarna är förödande kalla. Än så länge läcker kylan inte in annat än i själen, heltäckningsmattan värmer tillräckligt för att klara sig igenom dagen, men det lär inte dröja länge innan även frosten letar sig in innanför rullgardinens falska skydd. Det är bara en tidsfråga innan trädkronorna börjar brinna och vågorna börjar resa sig mot pirar och kajkanter.
Med Clogs på iPoden möter jag den första riktiga höstdagen, symboliskt nog en måndag. En måndag som vilken som helst, en dag som alla andra i september. Fast hur man än försöker rationalisera så leder allt tillslut fram till att det var den här måndagen sommaren dog.

En vy med allmogenmotiv

Instangd pa ett nedganget, angestframkallande, smatt illaluktande Internethak, med en industriflakt surrandes i vaggen, forsoker jag samla fragmenten av minnen fran gardagens degenererande pastorala aventyr. I Rottingdean finns en pub fran 1300-talet, med inredning fran 1890-talet och klientel fran 40-talet. Det finns aven en klassisk coutry club, dit ev viss Lord George tog sex svenskar i hopp om att bli bjuden pa en dans. Han berattade om hur han en gang traffat en vacker svenska, av fin rang och med trevlig familj, fran Boras, eller narmare bestamt Frufallan. Det blev aldrig nagot dansande far Georges, som ocksa skulle kunna forsorja sig - i den man en lord behover forsorja sig - som Tommy Korberg body double, men Olle kopte honom ett glas vin.
Det sags att Brighton ska ha ett ganska valutvecklat musikliv, men av att doma fran det vi sag i gar sa ar det nog bara skitsnack. Pretentios indie ar pretentios indie var man an i varlden vander och orakade killar, med stupror och tygskor, som sjunger falskt kommer alltid att forpesta klubblandet. Jag vet inte om det ar bakfyllan som javlas eller om jag faktiskt har borjat trottna pa verklighetsflykterna. Svenskarna tar over varlden, kollonialiserar lagomstaderna runt om i Europa. Snart ar vi val fler an australiensarna.
Med grusade ogon har jag sett pa hur det myllrar och smattrar inne pa krogarna, langsmed uteserveringarna, ute i parkerna. Annars sa ar det val ungefar samma stagnierat och etablerat klubbliv har som dar. Lika slentrian som de fulla dubbeldackarna om mornarna och lika klyschigit som kallpratet i livsmedelsaffarerna. Men hur skulle vi klara oss utan det...

Odyssé

Rudyard Kipling talade om valars ryggar nar han forsokte beskriva kullarna vid Sussex sodra kust. Valar, sjungande i skymningseld, ett med vagornas svall, lekande, sorjande. De lamnar ett nastan klagande landskap - bade valarna och kullarna. Hur kan nagot sa brant se sa runt ut? Vita kalkklippor reser sig direkt ur det stormande vattnet, likt skyddande murar kring en gronskande slott. Septembersommar och semantik.
Varje by man hamnar i ar precis som vilken som helst, fast ack sa speciell, for det ar dar man ar. Husen ser lika dana ut, men med den dar lokala, imaginare, touchen som far de att se sa pitoreskt ut. Rye och Pevency, Hasings och Lewis. En ruin ar en ruin, gammal vittrande sten, var man an befinner sig, forutom just har. Och dar. Strindberg lar ha sagt att han reser endast for att ha sett. Jag tror han hade en poang dar.

Brighton Rock

Tiden är och förblir en abstrakt konvention. Min första vecka på ny boplats har i mitt huvud transformerats och bearbetats för att för mig framstå som eoner av upplevelser. Intrycken är fortfarande svårsamlade, trots - eller kanske på grund av - ett intensivt schema. Hittills har jag inte kunnat använda Internet i den utsträckning jag skulle ha önskat. Jag skyller allt på tekninkens komplexitet, medan snubben som sköter Tecnical Support antagligen anser mig vara en imbicill.
Englands sydkust är varm, strändernas oändliga, små runda stenar skimrar rött av solens ständiga brand. Hettan får den överraskande stora stora kuststaden att likna en charterort än den angloby jag förutsatt Brighton & Hove vara. Septembers kompensation för tre månaders konstant regnande tog de flesta svenska studenter i stan med storm. Människor går hand i hand längs strandpromenaden, nöjesfältet på The Brighton peer tjuter och blinkar i skynmningen, pubarna kryllar av dubbelgökar och barflugor, jag sitter på min kammare och läser om phonemes, allphones och minimal pairs.