Lågvattenmärke

Och idag satte Göteborgs-Posten ny standard när Rebecca Hedin och Carina Olofsson i sin artikel om Victor Fridéns lungkollaps. Utan minsta tanke på källkretik hänvisar de hej vilt till Wikipedia(!). Det hade inte varit jättesvårt att slå i NE. Eller göra som man ananrs alltid gör i tidningsartiklar; ge fan i källhänvisning. Men vad kan man begära av sportjournalister? Det kanske är det som kallas new...

Om att läsa förbi syftet

Eftersom ordet intersektionalitet redan är överrepresenterat här och jag kört fast kan jag lika gärna passa på att ventilera mina tankar. Jag har parläst Moa Martinsons roman Kvinnor och äppelträd tillsammans med Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gundarna som är nya. Detta egentligen enbart för att det har varit en uppgift i min PK-kurs. Och tur var väl det, för jag har hittat åtminstone december månads guldkorn. Visserligen gillade jag redan Anyuru, även om jag inte läst-läst honom, och det är väl svårt att förneka Martinson hennes storhet; men instängd bland adventsstjärnor och sekundärlitteratur har jag fastnat för något nytt.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.

Så många frågetecken

I ett försök att hitta Per Sinding-Larsens inslag om julskivor i gårdagens Kulturnyheter dök jag istället på detta. Det är något som man lyckats undanhålla mig. Undra om Sinding-Larsen minns att det var han som hetsade Karl Vento, iförd banandräkt, att hoppa in i intet ont anande tältare på Roskildefestivalen för några somrar sedan. Jag måste fråga Per (Svensson) ifall han påpekade det. Hursomhelst är det förbannat roligt. Hoppas Efraim har kvar filmen.
En annan sak: varför rättade inte Felix Per Sinding-Larsen varje gång han uttalade bandnamnet? eller är det jag som sprungit runt och gjort bort mig genom att säga fel till alla?

Goddag tristess

Snön gick från att vara försiktigt gemytlig till brutal och kallt beräknande. I rabatterna ligger ett fåtal frostkluimpar kvar än, men mestadelen av iskristallerna smälter bort i deras ödesdigra landning. Det spelar ingen roll hur säger piloten är, vissa plan är dömda att krascha.
Det är någon form av jippo på Pocket Shop, Kungsportsplatsen, angående Förnuft och känsla och jag borde väl pallra mig dit. Inte för att jag tror det kommer vara till någon större nytta för mig. Det är mest för att kunna säga att jag har varit där, för att synas. Om vädret tillåter.
Arbetslöshetsillusionerna hägrar fortfrande i min vardag och trots att jag har en hel drös med antaganden kan jag inte låte bli att känna mig sysslolös. Att vara stressad och uttråkad på samma gång är en underlig känsla. Men det är helt enkelt en sådan dag, torsdagen 11 december.
Istället för att stjäla teorier ur Åsa Arpings litterära folkhemsanalys bläddrar jag i Järnias reklambilaga som kom med dagens GP. Det är underligt hur köpsbehöven ökar ju sämre ekonomi man har. För ett ögonblick övervägde jag behovet av en glögggryta. Rakt som en korkskruv, för att sno en liknelse från Ed Harcourt.

Funderingar över lunchpaus

Medan jag går runt här hemma och hostar grönt klet och kokar min ekologiska potatis försöker jag fundera ut var någon skulle kunna tänka sig att anställa mig. Bemanningsbranchen känns inte så lockande men i slutänden är det kanske det enda alternativet. Jag har lite kört fast i min intersektionalitetsanalyslusta, då det visat sig att den mesta forskningen kring ämnet rör etnicitet snarare än ekonomisk klasstillhörighet. Som vanligt i studiestunder ökar bloggratiot till tusen, men det är väl så det ska vara. Jag har ju inget annat att fly undan till, det är så städat det kan bli och Galago, nr 94, har inte kommit än. Så vad kan man göra. Nu ska jag äta löksill samtidigt som jag slösurfar lite.

Problemställning

I och med att jag numera är rökfri (med undantag för en eller annan cigarett jag tjuvröker då Elsa är långt, långt borta eller när Elsa är med) sitter jag framför en laptop och missbrukar bryggkaffe i mina försök att formulera en någorlunda anständig mening rörande den pressumtiva divergensen i att låta tre stycken överklasskvinnor prata göteborska, som så sker i den aktuella uppsättningen av Förnuft och känsla. Det går sådär. Men jag vet att någonstans långt bak i skallen finns en fulländad formulering om hur det symboliserar den ekonomiska maktstruktur som är bärande tema pjäsen igenom. Ett tag var jag inne på slagord som "Jane Austen skrev inte om kärlek, hon skrev om klasskamp!", men insåg snabbt att det är lite väl radikalt och kanske till och med jobbigt att understryka med vetenskapliga källhänvisningar. Men jag är något på spåret.

Försvarstal

Förutom att jag läser fortsättningskursen i Lit.vet. och en femtonpoängskurs i litteratur med genusinriktning har jag nu även hakat på min vänskapskrets bokcirkel. Detta gör att jag med enkelhet kvalar in som pretentiös. Men till mitt försvar måste jag få påpeka hur anspråkslös jag ändock är i mina antaganden.
Den 18 december ska jag lämna in en 10-sidig uppsats och även om åtta dagar är en relativt lång tid kan jag inte låta bli att känna mig usel över det faktum att jag än inte utarbetat något exakt ämne än. Att jag dessutom ämnar nyttja samma uppslag som B-uppsats ställer mig knappast i bättre dager. Att jag hittills inte läst i närheten av en tredjedel av all kurslitteratur gör det inte lättare att orientera sig inom terminologin. Infallet att hoppa på amatöranalysläsningen grundar sig troligast i att det egentligen är på just den nivån jag ligger. Det har alltså ingenting med bekräftelsebehov att göra.
Allt detta säger jag varken för att skryta eller som eftergift. Endast för att jag inte har så mycket annat att säga.

Mimesis - vad som skulle kunna ha hänt

Internet har legat nere i en vecka. Det gör det med jämna mellanrum. Lite för jämna om man frågar mig - men det är det ingen som gör. Det finns så mycket jag skulle velat ha sagt, istället för att göre en Blondinbella och ha en veckas uppehåll. Till exempel: en recension av julkalendern, en hyllningstext till min nyvunna favoritförfattare Moa Martinson, en presentation av intersektionaliteter i Stadsteaterns Förnuft och känsla, lite skryt om att jag ska på sista föreställningen av Park Aveny och andra trivialiteter. Det är inte försent ännu, tänker kanske ni. Och det är ju sant. Men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka att jag värmt min fisksoppa i vattenbad.

Dagens låt:

På året

Min fascination för På Spåret började redan i högstadiet. Det var den perfekta eftermiddagsunderhållningen när man kom hem efter matcherna på helgen. Det eskalerade sedan i gymnasienåren då jag satt hemma, med morsa och ett glas vin, skrockandes framför teven. Kulmen kom sen när det visade sig att en go gäng i min umgängeskrets delade min förkärlek för ordvitsar och smålulliga programledare. Jag har många minnen från "På Spåret"-kvällar men de kanske mest klassiska är den berömda, några år gamla Röda rummet-fyllan samt då Mårten, Olle och jag samlades hemma hos Adam i Coldean förra hösten för att kolla via SVT Play. Ikväll kan det bli lika klassiskt.

Ytterligare uppgörelse

Tydligen är jag väldigt mer kunnig innom området mode än området sex. Det står klart efter att jag gjort Expressens modeord-test. Sju av tio. Hell to the yeah!

Rågade mått och rinnande droppar

Klockan 22:05 igårkväll låg jag i min säng och inväntade den så välförtjänta vilan. Klockan 22:06 börjar någon i lägenheten ovanför plöja en svensk version av I want to Rock. Nu kan det tyckas gammalt att lägga sig vid tio och gnälligt att klaga på hög musik, men faktum är att det var så högt ljud att jag hörde allt när jag höll för öronen. Så jag såg Jante i vitögat och slängde på mig ett par jeans för att bege mig upp och ringa på. Tio sekunder efter att jag tryckt in ringklockan öppnar en kortväxt, glasögonprydd man i medelåldern i mjukisbyxor dörren.
"Hej! Är det ni som spelar så hög musik?" frågar jag förvånandsväckande artigt.
"Låter det så mycket? Då ska jag säga till." svarar han och stänger dörren snabbt efter sig. Då jag kommer ner igen är musiken märkbart sänkt men fortfarande väldigt tydligt hörbar.
Det jag undrar är hur man orkar bo i det oljudet. Även hur man inte förstår hinten "Är det ni som spelar så hög musik?" som "Stäng av eller jag ringer störningsjouren idiotdjävel!!!!!". Och till sist: märkte han att jag glömt stänga gylfen?
fem minuter senare börjede grannen bredvid att spela gitarr. Jag förstår honom. Det var väl det enda sättet att stänga oljudet ute.

En produktiv vecka?

När Elsa stack iväg till New York gav jag mig själv några få uppdrag jag ämnade att utföra:

1. såga gardinstång
2. kolla soffan på Bolagret
3. tvätta
4. plantera om krukväxter
5. avbeställa GP
6. skriva önskelista
7. laga jordgloben
8. plocka ut överflödigt porslin ur skåpen
9. stuva undan gammalt bråte
10. fixa datorn
11. köpa dubbelhäftande tejp

Punkterna 1-3, 5-7 samt 9 är åtgärdade. Dessutom har jag fixat blomjord, lagt över alla bilder från datorn och köpt ost.

Det innovativa Sverige

Den svenska litteraturen måste vara jättetrist. Det kan inte vara på något annat sätt. Augustpriset har delats ut sedan 1989, det vill säga i 19 år. På dessa nitton åren har både Kerstin Ekman och P O Enquist fått priset två gånger vardera. Då är det något som inte står rätt till. Men vad vet jag? Jag har ju inte läst någon av dem och kommer antagligen, i ren protest, inte att göra det heller. Konstigt är det i alla fall.

Istället för att hitta på något eget:

Uppgörelse

Jag var ju tvungen att göre oral-testet också. Den här gången gick det bättre. Fyra rätt av sex möjliga.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Återigen har jag drabbats av någon underlig form av sömnsjuka. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp om mornarna utan ligger kvar till långt in på förmiddagen. Idag skippade jag till och med den föreställningsanalys jag borde gått på. Det är i sig inget större problem eftersom jag vägrar lyssna på vad andra tycker. Däremot hade jag behövt prata med Lions och Forser om min B-uppsats. Men, men.
Istället har jag rotat blöand gammalt skräp och papperslappar som ligger i lådor här och var. Det är alltid lika intressant att hitta sina gamla gymnasiedikter. Fy fasiken vad brådmogen man var under den tiden. Jag fattar inte hur jag orkade vara så pretentiös. Ungdomen lär sig aldrig. Det är bara att kolla på några av mina äldre blogginlägg för att se det.
Lite senare ska jag nog höra av mig till Plura och erbjuda honom det där glaset vatten och visa honom artikeln om Plura. Först ska jag bara dricka mitt nybryggda kaffe.
Och just det: undertiden vattnet puttrar igenom kaffebryggaren passar jag på att göre GT:s "Testa dig själv" om sexställningar. Jag fick tre av nio.

I brist på annat

Jag tänkte bara passa på att sipsa om den här boken. Det är den bästa jag läst tror jag.

Jag har bestämt mig

För att gemene man ska lära sig att uppskatta musik på riktigt, eller snarare inte ta den för given, krävs det att man aktivt försökar den. Det tyckte i alla fall Bill Drummond när han införde No Music Day. I sin paradox tycker jag ändå att den gamle KLF:aren har en poäng, varför jag också bestämt mig för att fira denna högtidsdag. Det är även intressant att se huruvida det kommer att lyckas. Inte för att jag på något sätt är en musikgalning som inte kommer att klara mig utan min iPod och eftersom jag endast lyssnar på P1 så blir väl det största radiohotet alla vinjetter. Däremot stöter man nog på problem så fort man sätter foten utanför dörren. Jag antar att det kan vara ganska svårt att leva upp till manifestet när det knappast är speciellt vida känt. Det är i alla fall tur att det inte inträffar på lördag, då hade man ju missat melodikrysset.

Dagens citat:

"Alltså, jag lyssnade på emo långt innan det blev coolt"

- Anonym kursare,

angående hur trendkänsliga folk är.

Ett snabbt konstaterande

På radio sa de att man 'satt dit' spam mailens konung och att detta skulle varit märkbart i din inkorg. Notering: Jag har inte märkt någonting. Slutsats: Radio ljuger. Åtgärd: Kolla mer på TV.

Ytterligare bevakning av media

Något som blivit allt mer påtagligt är tidningarnas intensivare Internetifiering. Det är väl inget fel i sig, men ibland ställer man sig frågan varför man överhuvudtaget betalar för en morgontidning när man möts av "[l]äs hela recensionen på www.gp.se/kultur"-anslag på var och varannan sida. Är det så dyrt med papper att de inte kan trycka upp dem?
Och när man ändå är igång och namndroppar för att öka sina läsarsiffror vill jag passa på att nämna något positivt angående dagens GP. I artikeln "Bloggar helt utan spärrar" skriver Bo Rothstein om den avdemokratiserande effekt bloggvärlden har fått. Utan att gå in på några detaljer tänkte jag bara påpeka underhållningsvärdet i den. Sen huruvida det är Rothsteins avsikt eller huruvida den är skriven med självinsikt eller högmod låter jag vara osagt.

Det där med att vara i allmänhetens tjänstgöring

När jag läser Lawen Mohtadis kulturkrönika i dagens GP slår det mig att hon fångat exakt det jag försökte förmedla för någon vecka sedan. Jag vet inte om hon har rätt vad det gäller Halal-TV då jag själv inte har sett det, men det som antyds vara kärnan i problemet är det samma jag försökte sätta fingret på. Public Service bryr sig inte längre om kvaliten på produktionen. Man ser tydligt hur SVT i en desperat jakt efter tittare kommersialliserat sig till absurdum. Detta gäller inte bara nysatsningar som ovan nämnda utan även gamla klassiker, vilka man aldrig trodde skulle vika sig inför populariserande krav. Skamligt är att Kobra - SVT:s kulturella flaggskepp - har gått ned sig nämnvärt och känns numera rentutav dekis. Istället för att gå ner på djupet har man nu börjat göra mer snabbt ytliga och skrikigt häftiga repotage med fårvånandsvärt dåligt pålästa reportrar och Kristofer Lundström försöker förgäves knyta ihop säcken likt en halvtaskigt skriven ramberättelse. Det är synd, tidigare har jag alltid ställt mig bakom Velolles inofficiella uttalande: "Jag älskar Public Service!" och tyckt att just Kobra har varit bra investerade licenspengar.

Samhällstjänst

Så har man gjort dagens insats och fyllt i Statistiska centralbyråns "Enkätundersökning om användandet av alkohol, narkotika och läkemedel i Sverige". Man kunde välja att göra det via Internet, med användarnamn, lösenord och annat sånt fräckt; men jag föredrar den gamla hederliga "såhär kryssar du i rätt ruta"-metoden. Faktum är att ingen annan av de jag känner (vilka jag har frågat) verkar tycka det är mödan värt att fylla i SCB-enkäter. Jag tycker det är underbart. För en gångs skull känns det som man gör något meningsfullt, som man är delaktig i någonting större, som man räddar världen. Jag brukar avensjukt glutta igenom de tidningsartiklar där resultat precenteras och stött konstatera att jag minsann inte dög som en av de "58 000 personer i åldern 15-64 år", att jag blivit utsorterad av statestiken. Men för en gångs skull fick jag vara med och leka. Nu har ajg fått blodad tand.

Två kommentarer angående dagens GP

1. "Obama gick Vita husesyn"? Visst jag håller med om att man kanske inte kan avbryta rapporteringen från USA helt abrupt men detta är verkligen inget förstasidestoff.
   
2. I konsumentdelen står det om föräldrar som på fullaste allvar tycker det är en bra idé att köpa presenter à 200 kronor varje gång någon unge på dagis fyller år. Varför i helvete då? Är man fyra bast gammal har man ju lika kul med inslagspappret som med turtlesgubben i.
   

On her majesty's public service

Nyss gjorde jag ett skräckis-quiz på SVT:s hemsida. Jag var inte fullt så bevandrad som jag vill framställa mig att vara. Egentligen skulle jag kolla in dagens Kobra om Francoise Sagan. Jag vill dra mig till minnes att min ungdomsidol Per Hagman ska ha varit väldigt förtjust i hennes verk. Men det kanske bara är något jag fått för mig.

Ett bryskt uppvaknande

Om dryga timmen börjar Sjöcharmörer med Lasse Dahlquist och det är en inre konflikt att bestämma huruvida jag ska se den eller om jag, vilket jag borde, ska läsa om Sven Wollter och Galileis liv. Än så länge har jag inte stigit upp i dess rätta bemärkelse, även om jag har värmt mig lunch. Dagens morgonrock blev diverse Pulp-hits, men i brist på inspiration har jag nu bytt till Tom Waits för att få min evinnerliga granne att knipa igen. Inte vet jag om det funkar direkt: han verkar vara utom all räddning. Istället skvätter jag ner duken med vattnig tomatsås.
Imorse när jag skulle koka gröt bodde det ett djur i vetegrynen. När jag öppnade påsen fladdrade det till av någon malliknande sak. I någon nanosekund han jag fundera "hur hamnade den där?" men sen rotades en hemkunskapslektion anno -02 fram ur något dammigt skrymsle längst bak i huvudet och jag fylldes av en genomträngande skräck: "Tänk om det spridit sig och det bor tusentals små insekter i skafferiet!!!!" Nu går jag runt och nojjar mig och funderar på om jag borde rensa ut varenda skåp och lucka och ringa Anticimex. Till råga på allt så stod det i tidningen om att jätteråttor invaderat Sundsvall. Konstigt nog i den annars så 'lustiga' "Godmorgon!"-notisen.

Förlorad metaforik

Dagens lunch blir sill och potäter, och så har en annan bjudit hem sig på middag hos föräldrarna för tredje dagen i rad. Är man gräsänkling så är man. Utanför gör november ett bobmastiskt försök till att överträffa sig själv. Det lyckas ganska bra faktiskt. I princip varenda blad på linden utanför fönstret har plåst av i dagens kvasistorm och ligger nu som gula lik i vattenpölarnas smuttsbruna vatten. Jag försöker förjäves finna någon symbolik i lövens virvlande dans men mitt sinne är inte lagt för bildspråk i skrivande nu.
Dagens glada överrsakning blev att den lektion jag bergsäkert trodde var imorgon istället är på tisdag och stressfaktorn gick således ned till orange beredskap. Alltså har helgen varit förhållandevis tillfredsställande. Om man bortser från att Man U torskade mot Arsenal igår.

En annan fråga:

Varför heter det anka i tidningar och groda i sportsammanhang?

Frukost framför Cheers

Jag skulle egentligen ha skrivigt något dräpande om en artikel i GP, men det visade sig att jag hade läst fel. Istället sitter jag och överväger att läsa på lite inför morgondagens lektion. I nuläget känns det som en ganska bra idé. Igår svängde jag förbi Cinemateket och kollade på Jan Troells Utvandrarna. I helvet vilken mastodontrulle. Det är andra gången i mitt liv som jag varit med om ett så kallat interlude. Första gången var när jag såg Fyra nyanser av brunt på Folkan. Hur är det med det där: är det för att de måste byta filmrulle eller vad?

Och så sitter man här...

En fradagskväll utan planer och jag har lite svårt för att bestämma mig för huruvida det är behagligt eller bara urholkande. Snart är det dags att korka upp viskyn och glo på Dangerous Liaisons. Sen går ju Min kusin Vinny på trean inatt också. Men än så länge får jag nöja mig med flädersaft och Tom Waits. Skansros släppfest igår blev trots allt lite hårdare än jag hade med i beräkningarna och jag kom aldrig iväg till universitetet imorse. I fyllan och villan fick jag för mig att det var en bra grej att beställa Staropramen på mitt Barclayskort och idag känner jag allt lite ånger. Men man får väl ta det för vad det är. Jazzhuset var som det brukar och det slog mig hur gammal jag är. Jag såg nämligen ungar som jag har vikarierat för en gång i tiden. Det är inte helt lungt åndå.

Bara för att man kan

Tänk er scenariot: Det är en onsdagskväll, inget bra på TV och man har alldeles förlite pengar för att klara sig månaden ut. Klart man häller i sig en halv flaska portvin framför Get Smart.

Resultatet av Humanistens bokbytardag:

• Atomised - Michel Houellebecq för Resa till nattens ände - Louis-Ferdinand Céline
• Svinlängorna - Susanna Alakoski för Gentlemen - Klas Östergren
• Älskad, saknad - Joyce Carol Oates för Snabba Cash - Jens Lapidus

Ett objektivt inlägg

På en så historisk dag som denna vill väl alla sätta sitt avtryck, och jag undrar bara lite lätt om det inte är någon annan som tycker att svensk massmedias bevakning av det amerikanska presidentvalet tagit i lite i överkant? Så ofantligt, kolosalt, fenominalt och totalitärt är inte USA:s inflytande över Sverige. Eller? Inte ens svenska valet får ju sådan uppmärksamhet. Snacka om mindervärdeskomplex. Vad jag minns snackade man inte alls såhär mycket om Kerry-Bush för fyra år sedan. Fast jag är väl för ung för att minnas.

Ytterligare en tanke

Det slår mig att problemet med mina 'musik'-älskande grannar kanske är karmas sätt att hantera hur jag under högstadie- och gymnasietiden insisterade på att tortera min familj, mina vänner, bekanta och fiender med diverse aktusiska Lars Winnerbäcktolkningar myself. Dock vet jag inte om jag förtjänar så mycket som två straffuträttare.

Fight fire with fire

Den oändliga historien fortsätter. Elsa har en teori om att vi hamnat mitt i skottelden utav våra grannars musikkrik. Men fan ta neutraliteten - jag är inget Schweiz - så idag döna jag på med Joy Division i hopp om att kunna få någon matro. Än så länge är det för tidigt att säga huruvida det gett resultat, men förhoppningsvis fattar de vinken. Annars blir jag så illa tvungen att knalla upp till päronen för att läsa min teaterteori.

Dagens nostalgi

Första föreläsningen efter tentan och jag försökte lite smidigt luska ut huruvida det faktiskt var en tentaöl i fredags. Men som det ser ut var så alltså inte fallet. Annars jobbar de bra på att dölja det för mig. Det är en urbota trist klass man hamnat i där inte ens tentaöl är heligt.
På tal om öl är det på dagen ett år sedan November Spawn a Mozzer på Greenhouse Effect. Det är inte utan att man romantiserar lite kring tiden i Brighton, även om jag under hösten var pank som en lus och Olle och jag bodde inneboende hos den jävligaste av alla djävlar. Han hette Joe och hade en postorderfru. Eller i alla fall en japansk hemmafru han inte förtjänade.
Vad jag ville ha sagt med detta var inte så mycket mer än det att jag är sugen på öl.

Saker man endast gör när man borde skriva på sin hemtenta, del III:

• lyssna på tysk country på vinyl
• kolla gamla avsnitt av The Bionic Woman
• surfa på en sajt om döda porrstjärnor
  

Tillbakablick

Som de flesta kanske märkt är Duellen, tillika Söndagsskolan, utrotningshotad. Jag frånsäger mig allt ansvar i och med att de sista menlöst desperata inläggen har kommit från undertecknad. Dock måste jag bara passa på att belysa det senaste. Bilden är alltså från vårterminen i gymnasiet. Ooh, those were the days.

Fredagens "att göra"-lista

SKRIVA UT:
tentor
fakturakvitton
MAILA UT:
till Urkund
HÄMTA UT:
böker på My Way Livs på Värmlandsgatan
KÖPA UT:
St Feuillien
en pava rödtjut

Ett avbrott

Som för att ta en paus i tentaskrivandet samt gå in mina nya F-troupe tog jag en sväng förbi HasseFrisör, följt av Apoteken och avslutning på Hemköp vid Stigbergstorget. Där möter jag en bekant som gör den skummaste inhandlingen jag någonsin skådat: avokado, stekfläsk och tandkräm. Vadå konstig kombo? Jag upprepar: avokado, stekfläsk och tandkräm.
I rest my case.

Saker man endast gör när man borde skriva på sin hemtenta, del II:

• rengör strykjärnet
• våtinpregnerar sina mockaskor
• tvättar handtvätt
• lyssnar på Pernilla Andersson
• lägger patiens
  

Vi kallar det kasst

För ovanlighetens skull bänkade jag mig igårkväll framför teven för att kolla in Public Service nya programsatsning Dom kallar oss artister. Premiäravsnittet skulle handla om ingen mindre än allas vår Håkan Hellström. Han och jag har på många sätt vuxit ifrån varandra och därför känns det irrelevant att börja diskutera hans folkligt infantila myspysbeteenden porträtteringen igenom. Det jag verkligen tyckte var upprörande var den tafatta produktionen. Det verkade som om Magnus Broni inte hade något att fråga och man bara lät Hellström gå på tomgång. Hur många gånger har man inte hört historierna om Gullbergskaj och usel bilkörning? Inget illa ment mot artisten i fråga - har han inte mer att prata om kan han inte hjälpa det - utan snarare redaktionen för programet som snaras verkade vara mer intresserade av att mjölka ur ett redan ganska magert koncept än att utforska och utfråga en annan så ganska tillbakadragen kändis. Den uppenbara parafraseringen på De kallar oss mods blir en skymf mot Stefan Jarl, och SVT lyckas inte på något sätt skapa ett intresseväckande porträtt. Inte heller känner jag mig sugen på att se nästa veckas avsnitt om Per Gessle.

(Fre)Dagens citat:

"Jag skulle kunna tänka mig att du är en sån som blir aggressiv när du är full"
- Anonym kursare,

angående absolut ingenting (vad är det för jävla påhopp, egentligen?).

Saker man endast gör när man borde skriva på sin hemtenta:

• laga fodret i sin trench coat
• sortera tre år gamla anteckningar
• rengöra ugnen
• kolla på Alla älskar Raymond
• google sitt eget namn
• läsa tidningen Linné/Centrum
  

En tanke om gårdagen

Med devisen "Gratis är godast" kastade jag mig, igårkväll, med huvudet före rakt in i den öppna baren på Weekday-partyt. Jag kan inte säga att jag ångrar mig, men i dagsläget - med lillgamla ungar i Lilla Aktuellt i bakgrunden - känns det lite tungt. Det värsta är nästan att alla kläder de ställde ut var antingen gamla eller fula.Ord och inga visor.

Dagens citat:

"Jag är här för att läsa Litteraturvetenskap"
- Anonym kursare,

angående huruvida det känns relevant att leta ironier i så kallade kvinnliga författarskap.

Ett genomgående tema

Lika typiskt som att det börjar hagla just som man ska ut och handla, samt att det slutar precis när man kommit hem igen, är det att granne nummer två - han med Bloodhound Gang och elgitarren - också upptäckt allas vårt hatobjekt Lars Winnerbäck. Numera tävlar han alltså med granne nummer ett - han som alltid tolkar Lasse på guran - om vem som kan mörda en redan uttjatad låt mest. Det vill säga akustisk 'singer/songwriter'-konsert i stereo. Ja.

Föraningar

Jag sa ju att det kändes skumt att beställa från Skolshoppen. Igår fick jag förvisso ett bekräftelsemail men de ville att jag skulle punga ut 217 kronor för något de anonserade ut för 130. Dessa felande 87 kronor ska således utgöra moms samt frakt. En snabb uträkning: momsen ligger på närmare 18 procent, vis à vis 23 kronor, vilket skulle innebära att frakten är på 64 kronor. Va i helvete? Något för Sverker och gänget detta?

Ett inlägg i debatten

- Lillahagen? Nej, Alliansen.

Bokköp

Nyss gjorde jag en beställning på Skolshoppen. Det var det skummaste jag någonsin gjort och det känndes lite som om jag var på förbjuden mark. Jag skrev bara in vilken bok jag ville köpa samt adress och sen stod det att jag var klar med mitt köp. Vad händer nu då? Kommer det något så old school som en faktura eller vad? Det hela känns i alla fall väldigt hemligt.

Det där med att inte veta

I torsdags fann jag mig på en efterfest jag inte riktigt kan förklara hur jag hamnade på. Där lyssnades det på post-jazz, diskuterades seriemördartraditioner och dracks 69 kronig visky från Danmark. Dagen efter hade jag en obehaglig känsla av att något dumt hade inträffat, fast jag kunde inte sätta fingret på vad. Det kan jag fortfarande inte och antagligen gjorde jag inte bort mig mer än vanligt, men jag kunde ändå inte se mina kursare i ögonen idag.

Måndagens första upptäckt

Att jag inte är så med i svängen som jag skulle vilja vara är jag den förste att skriva under på, men på något vänster verkar man ändå fungera som någon form av inspirationskälla. Synd bara att han verkar röten. Undra om man kan klämma dem på upphovspengar?

(Går)Dagens citat:

"Det kändes som ett svek"
- Anonym kursare,

angående uteblivandet av diskution under måndagens lektion om konkretism vs. språkmaterialism.

Major breadown

Det var så mycket jag skulle berättat. Som till exempel 10 anledningar att känna sig 20 år äldre än vad man är eller Den jättelika vägspärren. Men eftersom Tre har jävlats med oss i en vecka så blir det inget med det. Istället tänkte jag bara informera om att den långa frånvaron har berott på att Internet vägrat fungera hemma hos oss. Och ingen hjälp fick vi heller. Det lustiga var att det funkade över allt annars, förutom just i vår lägenhet. Tills igårkväll. Så nu har Elsa och jag spenderat morgonen framför säsong tre av Heroes. Värt varenda minut.

I inkorgen

Jaha. Är det nu man stämplar in? Eller går hem? Vaknade just i bergsjön. Va fan. Ingen semester direkt.

From: Olle Hellblom

7:03am 5-OCT-08

Uppgörelse -08

Länge har jag hyst agg gentemot Hemköp, och det har inte enbart att göra med överprisering. Är det inte otrevliga säljare som raggar telefonabonemang så är det fifflande i kassan. Som ni förstår är mitt hat empiriskt. Och varför skulle dagens besök skilja sig från något av de andra? Till saken hör att jag mer och mer sällan handlar där men idag fick lättjan grepp om mig och jag svängde in för att köpa ett paket tagiatelle. Som av en slump lyckades jag få syn på ett paket som var hyffsat billigt - närmare bestämt 10.95 för 500 gram. "Schysst!" tänker jag och stegar mot kassan. När kassörskan väl dratt streckkoden och jag står berädd med mina elva spänn flimrar 14.00 upp på skärmen. Nu får de väl ändå ta och ge sig. Aldrig att jag kuvar mig under deras förtryck. Som den rättskaffens människa jag är säger jag att det är fel pris. Kassörskan kilade iväg för att kolla, och medan köns hat växer mot mig blir jag alltmer osäker. Men rättvisan skall segra! Jag hade rätt, kassörskan knappade nu in den nya, korrekta summan och jag gick vinnande ur striden. Över lag är inte den här historian specielt traumatiserande, fast jag kan inte låta bli att gå runt och vara förbannad över att deras mer eller mindre medvetna slapphänthet. Och hade det inte varit för att jag bara handlat en sak hade jag knappast reflekterat över det förrän jag befunnit mig i hissen.

Grannsämja

Halvägs igenom en Lars Ellseströms analys av Sonja Åkessons "Äktenskapsfrågan" drog grannen igång nån gammal livespelning med Lars Winnerbäck, så jag fick ta en paus. Istället stekte jag mig en omelett och maxade Blond on Blond med Dylan. Moahahaharg!!

Nya tag

Med bryggkaffe och Nyhetsmorgon möter jag dagen. Jag gick upp vid sex och kokade ägg, för att njuta av lugnet utanför. På tv pratar de lån och räntor och jag fattar absolut ingenting. Jag känner mig hundra år gammal. Nyss försökte jag köpa biljetter på SF. Det tog 20 minuter. Say no more.
Jag hade en lista på alla stordåd jag skulle utföra idag, men den har försvunnit någonstans i yran. Och eftersom mitt minne aldrig har varit vad det borde så står jag nu med en snopen min. Dessutom regnar det så jag vet inte hur sugen jag är på att ge mig ut på stadens gator och torg.
Men hösten är i alla fall här.

Uppvaknande

"Du luktar som en alkis" var det sista Elsa sa innan hon gick hemifrån.

Den sista anhalten

Så var det klart. Imorgon är det den första oktober och hösten kan börja på riktigt. Tentafrågorna är inskickade och snart bär det av för en tentaöl eller sju. Dock inte med någon av mina kursare då det inte verkar som någon har styrt upp det (och inte heller tänker jag göra det (så social är jag inte (även om jag gjorde ett tappert försök och frågade Mattias över Soviet))). Bobo kommer istället att ledsaga mig genom natten. Mot Sherwoodskogen! Imorgon är det Hellboy som gäller.

Följetong

Idag testade jag att banka i väggen då min granne till Yngwie Malmsteenswannabe försökte riva av en salva. Det funkade till viss del. Han övergav gitarren och gick på stereon istället. Framsteg!

Ang. mina grannar

Helvete, det är som att bo i en jävla musikaffär! Det borde vara skottpengar på Stairway to Heaven.

Vad Elsa och jag kom hem med från Bokmässan i lördags:

• Röde Orm; I Västerled - Charlie Christensen (Linus)
  
• Arne Anka del 6: Manöver i mörkret - Charlie Christensen (Linus)
• Drift - Liv Strömquist, Jan Bielecki (Linus)
• Einsteins fru - Liv Strömquist (Elsa)
• Hey Princess - Mats Jonasson (Linus)
• Simons 120 dagar - Simon Gärdefors (Linus)
• Åke Ninja och andra jävlar - Johan Wanloo (Linus)
• Den skitstora Johan Wanloo-boken - Johan Wanloo (Linus)
• Mods; Stockholm 1964-1967 - Urban Nilmander, Kenneth Ahlborn (Elsa)
• SED; Stunning Eastern Design - Ralf E. Ulrich, Ernst Hedler för Taschen (Linus)
• Steve McQueen; William Claxton photographs - Taschen (Linus)
• Skeppsbrutna i rymden - Philp Wylie, Edwin Balmer (Linus)
• Kosmisk kollision - Philp Wylie, Edwin Balmer (Linus)
• Alternativ Luna - Carl Henner (Linus)
• Ordspråk och talesätt - Pelle Holm (Linus)
• Alice och Hjördis; Två systrar. Dagböcker och brev 1885-1964 - Per Wästerberg (Elsa)
• ettårspremuneration på Galago, samt 3 lösnummer (Linus)

Är det det här som är limbo?

I lägenheten ovanför mig bor en tonåring med förkärlek för Bloodhound Gang och halvtaskigt utförda elgitarrsolon. I lägenheten bredvid mig bor ett AXE-parfymerad gitarrmongo som tror han heter Lars Winnerbäck. I lägenheten däremellan bor jag. Just nu har båda fått för sig att hålla konsert. I vanliga fall kan man vistas i det andra rummet, nu finns inget det andra rummet. Jag har fortfarande inte skrivit klart min hemtenta som ska vara inne i morgon. Faktum är att jag har över 2000 ord kvar. Men det har jag inte tid med nu, för nu är det KRIG. Så jag pumpar PULP på full patte. Det kan de djävlarna ha!

Lika bär leka bär

Det här är någon som delar min fascination för fragmentariska mobiltelefonstjuvlyssningar.

Då Linus och Rasmus, en decemberkväll, mötte Fares Fares för första och förhoppningsvis enda gången

AKT 1 SCEN 1

LINUS, i bara skjortärmarna
RASMUS, i smokingkavaj och fluga
FARES FARES, i svart t-tröja och jeans

På herrtoaletten. FARES FARES står längs till vänster vid en i övrigt tom urinoar CENTER. Dörren RIGHT är stängd. Klubbmusik hörs utifrån.

Enter RASMUS

RASMUS ställer sig längs till höger vid urinoaren.

Enter LINUS

Utan att stänga dörren efter sig ställer sig LINUS i mitten. FARES FARES gör en gest av att dra upp gylfen.

FARES FARES (mot LINUS, retoriskt) Stänger du inte dörren efter dig?
LINUS (skämtsamt) Nä, här finns ändå inget att se.
FARES FARES Är du en sån där exhibitionist eller?
LINUS (tveksamt) Eeh... Ja.
FARES FARES Och du bryr dig inte om att det finns andra här inne?
LINUS Men du är ju klar och...
FARES FARES (avbryter aggressivt) Så du är både exhibitionist och egoist. Lycka till i livet! (går mot dörren, hejdar sig och vänder sig mot RASMUS) Faen, va fula kläder du har. Vem fan tror du att du är?

Exit FARES FARES

Nabo

Som många andra har jag grannar. Det är väl i och för sig trevligt men som med mycket annat här i världen tillför det en del komplikationer. Jag ander mig själv vara en lagom tolerant medmänniska, öppen för mycket om än principfast. Då jag lämnade England och flyttade tillbaka till Sverige trodde jag tiden av våldsamt gapande förpubertala ungar och tillsynes hörselskadade grannar med dålig musiksmak var över. Men icke... Våningen ovanför Elsa och mig bebos nämligen av det sistnämnda och troligtvis även det förstnämnda. Nu kan man i och för sig inte säga så mycket om dålig smak utan att väldigt fort finna sig ute både tunn och hal is, dock kan jag utan att skämmas säga att om man på allvar diggar loss till Bloodhound Gang på subwoofad högstavolym är man i behov av någon form av hjälp. Att människan i fråga också drar av diverse knaggliga hårdrocksolon gör inte det hela bättre. Om kvällarna kan han (för jag utgår från att det är en kille i högstadie-/gymnasieåldern) ibland dra av Internationalen, vilket i sig kan vara trevligt om det inte vore för att han envisas att skråla med - och då med Pluton Sveas text. På förmiddagen runt elva går han allt som oftast igång, vilket sätter mig i en påfrestande sits då jag har föreläsningar på eftermiddagen och gjärna spenderar tiden därinnan till att plugga.
Det är inte av jante som jag drar mig för att gå upp; jag hade utan att skämmas kunna gå upp och ge honom en riktig avhyvling om den inte vore för att Elsa och jag gärna bjuder hem vänner för att underhålla med musik och dans om helgerna, så jag kan inte gärna vara den som kastar den första stenen. Och inte heller gärna i glashus. Än så länge har den enda lösningen för att undslippa de smärre discot varit att pallra mig hemmifrån (länge provade jag med öronproppar men det gör så förbaskat ont efter ett par timmar). Men det är inte varje dag man känner sig för att husera på KTB åtta timmar om dagen. Turligt nog ändras mitt schema nästa vecka så jag har tidiga föreläsningar istället och kanske slutar skitungen att skolka.
.

Kulturkrock

Efter The Lost Boys på Cinemateket i söndags insåg Elsa och jag att vi var för slöa för att laga middag så vi beställde hämtkäk från Cyrano istället. Jag tog en Nicoise - det vill säga en pizza med anjovis och oliver. Den var god, om än bitvis mäktig. Mitt urin luktar fortfarande inlagd fisk.

Appropå nya stalkinglagar

Förra veckan var det Försvarsmakten och denna vecka är det Radiotjänst. Det verkar som om Storebror är ute efter mig. Det hela började med att jag någon gång i slutet av augusti fick ett brev vari det låg ett USB-minne samt ett kort med texten "Har du det som krävs" och lite längre ner med lite mindre text "Du behöver Internetuppkoppling". I och med polemiken kring FRA och så vidare känndes det inte helt hundra att plugga in något militären skickat till mig och därför hamnade brev med innehåll i en strategiskt placerad hög på golvet. Någon dag senare damp det ner ytterligare ett brev med en fet broschyr om någon ny officiersutbildning och tillhörande brev där det stod att jag ansågs lämplig - jag som inte ens fullföljde mönstringen? Men med tanke på att jag de facto tillhör Utbildningsreserven, det vill säga att jag i princip kan bli inkallad när som helst, känns det inte jättekul att bli trakaserad av Sveriges försvar. Det fortsatte i veckan med att jag fick ett brev där Radiotjänst i Kiruna AB tyckte att jag skulle anmäla TV-innehav - jag som inte ens har TV? Även detta kuvert ligger nu i samma strategiska hög som föregående post. Fast ikväll rågades ändå måttet. När jag satt på muggen ringde det. Elsa ville inte svara med tanke på att det hade ett ganska skumt riktnummer (som egentligen inte är ett riktnummer visade det sig (men det är en annan historia)). Jag kollade upp numret på Internet och det visade sig komma från ett av Radiotjänsts kontor i Stockholm. Vafaen, har de inget bättre för sig än att förfölja stackars CSN-bidragare?

En scen från verkliga livet

Påväg över Järntorget för att möta Joanna passerar jag en kraftigt överviktig kvinna i 40års åldern som på klingande västgötska skäller ut någon på andra sidan av en mobiltelefon med orden: "Vad är det för fasoner!?! Dra kniv på bröllop!!". Det tog ett tag att smälta.

Praktmiss

Då Samuel igårkväll ringde och frågade mig om jag skulle hänka på och se Derbyt någonstans tackad jag artigt men bestämt nej och hänvisade till diverse kurslitteratur som skulle plöjas. Då jag såg GP:s förstasida idag insåg jag vilken jubelidiot jag var som stannade hemma. Vad väger att slippa hamna några hundra sidor efter i kursstarten mot att se ett segrande Grönsvart?

I lördags hände det igen

Elsa och jag är i godan ro på väg in på Hemköp för att handla fetaost. När vi precis kommit igenom slussen med automatiska dörrar hör vi bakom oss: "Ööh! Har ni Comviq?".

Vad har jag nu gett mig in på?

För ett tag sen ringde det från en opinionsundersökningsfirma, å Vittras vägnar, för att kolla hur lyckad jag har blivit efter gymnasiet. Det visade sig att jag råkade gå med på att ställa upp på ytterligare ett intrervjutillfälle, med fotografering (!). De vet vilka knappar de ska trycka på för att fånga mig. Linslusen har och kommer för alltid styra mitt liv.

Direktreklam

Nu gör jag en fuling igen och länkar till ett eget inlägg. Jag var bara tvungen att uppmärksamma alla på den kommentar jag fått. Efter nograna efterforskningar (jag kollade in hennes bloggprofil) har jag kommit fram till att jag inte har någon som helst aning om vem människan är. Jag känner mig utnyttjad.
En annan rolig grej är att två minuter efter det att Elsa och jag plockade bort "Ingen reklam, tack"-skylten från vår dörr damp det ner ett mindre kalhygge i brevlådan. Svepet heter det visst.

Diskbänkssurrealism

AKT 1 SCEN 1

ELSA, ung kvinna i ett stressat samhälle
LINUS, pojkvän
SÄLJARE 1, produkt av kommersialismens stormakter
SÄLJARE 2, kollega

Det är onsdagkväll inne på ett större snabbköp. Efter kassorna finns en ATG-butik CENTER man kan välja att passera genom på utvägen. Precis vid dess ingång RIGHT står ett högt bord och två säljare från ett större mobiltelefonbolag.

Enter ELSA och LINUS

SÄLJARE 1 (närmar sig ELSA) Vad har du för telefonoperatör?
ELSA Vad?
SÄLJARE 1 Har du Comviq?
ELSA Mmm, ja (går mot ATG-butiken, SÄLJARE 1 följer efter).
SÄLJARE 1 Då ska du följa med.
ELSA Vad!?
SÄLJARE 1 Kom här! (tar tag i ELSAs ärm och börjar föra henne mot SÄLJARE 2) Du ska följa med.
LINUS (blir stående utan för ATG-butikens dörr med en trött och uppgiven min. Väntar i någon sekund, verkar tänka på något. Följer senadn efter.) Kom, (tar tag om livet på ELSA) vi har inte tid med det här (uppenbart riktat mot SÄLJARE 1)
SÄLJARE 1 (sarkastiskt) Ja, gud så jobbigt det är!
LINUS Du kan i alla fall försöka vara lite trevlig. Tänk på att du ska få något sålt också.

Exit ELSA och Linus

En start på dagen

För första gången på elva veckor har jag kunnat vardagsvakna av mig själv, läsa några kapitel för att sen gå upp och koka ägg till bruset från Ring P1. Regnet har slungats mot rutorna ända sen Elsa tog pendeln till Borås och igår kunde jag kryssa av ytterligare två punkter på min lista: då jag som bäst stog och skrubbade på ett handfat ringde Carl och sa att jag hade en halvtimma på mig att ta mig till Notting Hill.
Med kaffet framför mig har jag idag lyckats eställa biljetter till Henrik Schyfferts 90-talsshow. Äntligen kom jag på en bra födelsedagspresent till storasyrran. I eftermiddag kanske jag ska knalla iväg till Movieline och fixa en åt den lilla också. Idag ska jag annars försöka tvätta och eventuellt söka bostadsbidrag. Dock har Olles hiskeliga historier och folk som blivit återbetalningsskyldiga skrämt upp mig å det grövsta så jag är fruktansvärt tveksam. Men, men...

En tanke för dagen:

På väg mot Nils Ericson terminalen passerade Elsa och jag genom Kompassen. Det fullkomligt sprudlade av små gäng med förstaårsgymnasister och det slog mig hur lite som egentligen förändras. I de klungor av högfärdsgalna småpojkar i blommande pubertet, vilka drev ut från NK i överflöd, tykte jag mig kunna ana det lilla osäkra Jag som en gång för så länge sedan också florerat i de förvirrade samskoleitkretsar i jakt på erkännande. Förvisso gick jag aldrig på Samskolan utan på Sjölins, vilket vissa menar är värre fast jag menar är bättre. Det ultimata beviset för det håller jag som det faktum att jag inte läser på Handels.

Näst intill 50 procent

Första dagen på semestern har plötsligt gått över i eftermiddag och jag kan kallt - och möjligtvis något överflödigt - konstatera att det är mycket snack och lite verkstad då jag inspekterar min att-göra-lista. Men varför gråta över spilld mjölk, som poeten sa. Det är bara att glödjas åt det lilla som blivit av (märk väl att punkten "unna sig en skiva" inte är gjord än):

• lämna in skor
• betala räkningar
• städa toalett
• hämta cyklarna
• fylla på mobilen
• kolla kurslitteratur
• dricka öl med Carl
• unna sig en skiva
• blogga
• betala far
• tvätta
• betala FFS
• köpa ost
• införskaffa jackan från Igor the Dog

Ett sakta uppvaknande

För de som undrar över veckorna som sprungit förbi till synes obemärkta vill jag hänvisa till diverse inlägg på Istanbull. Annars blickar jag framåt inför kommande läsår. Annat på tapeten just nu:

• CSN
• panamahatt
• HSB Gbg back 50 mille
• fastna för cykelhajpen
• Duellen re-unite '08
• adressändring

Få vet vad lycka är

Till slut kom det befriannde meddelandet jag som de senaste veckorna, i ångestladdad trans, väntat på. Orosmolnet över mitt huvud blåstes bort av friska vindar ifrån Nordsjön då Tom äntligen fått tummen ur och fixat fram alla koder som behövs för att jag ska kunna betala tillbaka de 91 quid jag tydligen skall vara skyldig honom. Det är konstigt hur en sådan struntsumma kan få en så i obalans. Jag har verkligen mått dåligt över den här haltande skulden. Inte minst på grund av hans något debila morsa som hetsat och gått bakom ryggen på både mig och sin son. Fast jag vet med mig från tidigare erfarenhet att man icka skall ropa hej. Men i lyckoruset kan jag inte låta bli att göra det ändå, kosta vad det kosta vill. HEJ! Och som Ola så tröstande uttryckte det: "Det hör till. Man ska bli blåst på hyra när man bor utomlands. Du växer som människa då." Om jag nu bara kunde lösa det där med Litteraturvetenskapen så att vi får bo kvar i vår älskade tvåa med kokvrå.

Juli: en sammanfattning

1. Joanna hittar, kvällen efter Cheesy / Not Cheesy, en ostkub i sin plånbok då hon ska betala för sitt iste en bakislördag på Bönor&Bagle och utbrister: "Näh, men fy! Vad gör den här?"
2. Josefin "lagar" Carls klocka genom att dra ut skruven man ställer in tiden med med tänderna efter uppmaningen "Använd inte tänderna" (Josefins ansiktsuttryck och Carls uppgivenhet är obeskrivligt obetalbara)
3. "Du gör det för samhället. För socialismen!" Joannas mamma läxar upp mig för att jag aldrig tagit Simborgarmärket
4. Per bjuder upp samma mamma under allsång till Calle Schewens vals
5. JustD, Nintendo Wii och kaffe med Quantro

Bubblare: Max som skäller ut Per för
att han är trött en fredageftermiddag på Notting, Olle skäller ut mig för att
jag funderade på att banga Förö, den polska morsan som försökte para ihop mig
med sin dotter då jag lagade deras badkarsblandare, Felix uppenbara
bidéfetisch, Oskar förklarar för sin flickvän varför jag har sidbena med "Han
gick på Sjölins"

P1, krukväxter och vuxenpoäng

I dagens GP står det om bråket mellan Barie och Brat. Något som känns totalt innehållslöst om det inte vore för det faktum att Barbies Mattel anlitat kriminaltekniker för att analysera och räkna ut de exakta tiderna för skisser och penseldrag. Grissom, släng dig i väggen!

Gårdagen bestod av HSB-incestens invaderande av Notting Hill. Pank som jag är fokuserade jag mer på maten än ölen. Vissa gjorde tvärt om. Vid åtta tiden ragglade alla åt var sitt håll, utom jag som gick spikrakt åt samma - hemåt. I övrigt måste min frånvaro bortförklaras med den nya lya Elsa och jag flyttat till. Nu mer bor jag alltså i portuppgång 28, istället för 22. Resten är sig likt. Och som plåster på såren tänkte jag dela med mig av min uppfattning av samboskap och rutiner anno 2007 till alla er oinvigda.

Snart bär det av till skärgården och ett besök hos Yoa. Om bara vädret ville ordna upp sig först.

Dåliga omdömen

I dagens Metro kallar Leif Granlind, deras "fotbollsexperten", Robert Perlskog eminent. Är inte det samma Perlskog som minuten innnan Spaniens 2-1-mål kallade det svenska försvaret för stabilt.

Allmän förfrågan

Var det någon mer än jag som märkte att Carola heilar i dagens Metro?

Dagens uppvaknande

Nyss såg jag en fiskmås som åt en död skata. Blä...

Konsten att traggla

Så sitter man här igen. Tömd på ord, fast tvingar sig i sin fåfänga krysta fram någon form av meningslöshet. Dimman ligger tät över Mossens idrottsplat och Gibraltargatan kan tyckas oändligt lång en morgon som denna. På radio pratar de om fotbollspelare med designutbilningar och utanför källarfönstret ser jag Brf-medlemmars fötter springa till bussen. Jag gömmer mig i lunchrummets dunkel, flyr verkligheten med bryggkaffe och gratistidningar. Området ska göras Midsommarfint, men allt jag kan tänka på är lunchlådan med matvete.

FS-blues

Så har HSB-sommaren tagit fart. Efter en sävlig vecka i Haga tillsammans med Fredrik a.k.a "Försäkringsbolagen tvingar oss till kriminalitet" har jag äntligen blivit uppdaterad till det åtråvärda Lilla Le. Det kommer bli två behagsamma veckor med P1, Diesel och Allotol. Solregnet sköljde mitt ansikte när jag gick längs Gibraltargatan. Halvvägs upp mötte jag Olle som var på väg ner till kontoret på Thorildsgatan. Han mumlade något om att Per försovit sig och försvan sen iväg tillsammans med den stilla morgontrafiken.

De oändliga gräsmattorna, gula öknar, har desperat sugit i sig allt av de senaste dagarnas regnvatten. Men det är till synes förjäves. Portuppgångarna väntar på svepen från min fasta hand och soppkärlen har skiftats för veckan. Det är med ett lugn och visst vemod jag blickar ut över kvarteren. Om mornarna är allt så tyst...

Plats i centrum

Jo, jag vet att det är ganska fult att länka till sig själv men jag måste bara få dela med mig av det här. Kommentaren i fråga fick mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag har nog inte skrattat så mycket sen innan kriget.

En dag i mörka moln

Jaha, det här visade sig bli en riktigt jävlig dag. Dåligt väder, dåliga värderingar och dåliga hyresvärdinnor. Det visar sig att jag får krypa till korset en gång till och låna stålar av föräldrarna. Men, men. Jag har ju i alla fall jobb i sommar. Kanske kommer jag kunna spara ihop lite. Nu bråkar hela huset över jag vet inte vad. Lyn har diskat Toms disk, Stacey lackar ur, jag måste punga ut 303 pund för ett rum jag inte kommer bo i. Och inte kan jag använda depositionen för det.

Diskbänksrealism:

Uttryck man borde använda oftare:

1. Allons-y, Alonso!
2. B-lagare
3. Perfa!
   
4. Så är bestämt
5. Britney
   

Hälsoresan

Så begav jag mig ut på en löptur för andra dagen i rad. Det ökar min träningsprocent med, ja 5 miljarder, med tanke på att igår var första gången jag spreng på över ett år. Det var fruktansvärt mycket tråkigare nu än när Olle och jag flåsade fram i Slottskogen förra vintern och fruktansvärt mycket jobbigare än när jag på den gamla goda tiden plöjde några mil i veckan (en sådär fyra år sedan). Men det känns bra. Nyttigt och sånt. Förhoppningsvis lyckas jag pallra mig iväg ett par gånger till den här veckan; och sen är jag back on track! Inte för att jag springer speciellt långt eller snabbt, fast det måste väl vara hälsosamt ändå. Det är nästan så att jag förtjänar de där tentaölen ikväll.

Tattare och återvinning

Igår eftermiddag satt jag och försökte plita ihop en slutkläm på en försenad 500-ords-essä angående The Ladykillers och A Clockwork Oranges presumtiva subliminalt nationalistiska symboler. Mitt när desperationen var som värst väktes jag ur frossan av ett frenetiskt pinglande ute på gatan. Bakom buskagen kunde jag skönja någon form av minilastbil brumma fram i sakta mak. En glassbil från femtiotalet var min första tanke men nej; det visade sig vara ett gäng pikies som samlade in skrot och annat brick-a-brack som man inte längre behövde. Det fick mig att tänka på hur de i Budapest två gånger om året slänger allt det där bråtet som ligger på vinden och skräpar ut på gatan för att låta den kommunala sophanteringen ta hand om det över natten. Då Per och jag gick runt där och såg sigenartanter rota trodde vi i vår naivitet att det var rester av barikader som uppstod ur demonstrationerna och firandet då det var femtio år sen upproret 56. Men då vi kom tillbaka till hostelet förklarade värden vad som egentligen försegick. Det bästa var att vem som helst fick länsa skräphögarna efter saker de behövde, till skillnad från de svenska konteinrarna. Och jag vet mycket om fynd i konteinrar.

The laugh's on him

Så för att lätta upp stämningen tänkte jag bara uppmärksamma George W. Bush och hans uppträdande på Correspondence Dinner igår. Skämten är i toppklass och när han går igång framför orkesten kan man bara inte låta bli att älska honom. Var det inte något i den stilen Boris Jeltsin gick lös, redigt på kröken, då han var i Sverige och hälsade på? Nu vet jag att det sägs att Bush råkar vara nykterist, men det tror jag vad jag vill om. Det finns väl inte en kotte från Texas som inte super till på visky i tid eller annan.

Semidepression och skrivkramp

Av oklara skäl har jag börjat lida av kroniska sömnproblem. Inte de klassiska där man ligger vaken om nätterna och vrider sig så att lakanen blir svettigt skrynkliga, utan det raka motsatta. Jag kan gå och lägga mig i den dygdiga tiden av 11 PM och ändå vakna som ett vrak morgonen, eller snarare eftermiddagen efter med en enda önskan om att få vända på sig och somna om. Idag ställde jag klockan på sju, snoozade till halv nio och stängde av den helt vid tio. 25 minuter över ett ringde Elsa och frågade om jag var på biblioteket. Då kände jag mig misserabel.
Nu sitter jag bland kvitton och tomma filterpaket och försöker samla mig och mina tankar. Planen är att ha skrivit klart en analys av Terence Rattigans The Browning Version med historisk kontext till imorgon. I stället surfar jag runt på GP:s hemsida och svär mig hes över dåliga reportrar och meningslösa artiklar. Det borde inte vara så svårt att ta sig samman och plita ner 500 ord av parallellism till efterkrigstiden, fast jag har liksom tappat förmågan att formulera mig. Det är en skrämmande känsla; att veta exakt vad man vill säga, men att vara helt oförmogen att uttrycka det.
Tvätten hänger på tork bredvid garderoben och en ny laddning snurrar redan i maskinen medan jag förfaras över det faktum att gamla Filmstaden Downtown ska bli ett Åhléns. Det är nästan skandalöst hur man får misshandla gamla kulturella flaggskepp på ett sådant sätt. En sak att man inte kan hålla öppet längre men en totalrenovering à la Victoria Arena borde kriminaliseras. Jag förstår inte hur folk inte kan inse skönheten i gamla biografer eller värdet i att bevara dem. I och med Royals nedläggning hade GP för någon vecka sedan en omröstning vilken av biograferna som skulle slopas. Man fick välja mellan Royal, Palladium och Capitol. Pest eller kolera? Det är befängt att man ens skulle behöva göra ett sådant val. Slopa Bergakungen istället.
Kan man inte göra något mer värdefullt med tomma salonger istället? I Manchester har en sen länge nedlagd bio blivit en tre våningar stor innomhusmarknad. Här i Brighton finns det en biograf som heter Duke of York. Det är privatägd och drivs av entusiaster. De, förutom att visa ett urval av gamla klassiker och nya filmer, anordnar spelningar och allehada evenemang. I maj kommer de till expempel visa Eurovisionsschlagerfestivalen på storbildsskärm. Allt utan något vinstintresse, men de lyckas ändå konkurera med stans biocentrum ODEON. Det är inte annat än att man fäller en tår över kultur som går ur tiden.

Efter ytterligare nyhetsintag

Tydligen har några italienare i Turin sålt förfalskad olivolja. Dessutom höll de på att få iväg en last på 25 000 liter. 25 000 liter! Vin, mozzarella och olivolja - allt är farligt. Det är sant så som Per alltid har hävdat: "Italy is out to get you!"
Vidare ska Martin Westerstrands nya project Lillasyster ha lirat hos Hells Angles. Sånt tycker jag är sjukt skrockigt. Förvisso har jag vänner som spelat på liknande gangstertillställningar, men till deras försvar kan jag säga att de var livrädda hela tiden. Dessutom gör Martins uttalande det hela helt otroligt roligt: "Du menar att det skulle vara fel att spela där, eller?".
En parantes är att Hells Angles tydligen ska ha plockat bort apostrofen från Hell's med förklaringen att helvetet finns i så många olika former. Min spontana reaktion är den då bara borde flyttats.
Dagens artikel på svenska Wikipedia handlar om Tom Waits.
Och slutligen: Vad trodde den här snubben?

Jante om Frankrike

Det är mer krut i Frankrike. Som svensk blir jag fruktansvärt avensjuk. Jag menar inte att jag sympatiserar med alla värderingar och stereotyper hos grodätarna men att de är mycket tuffare (läs: odiplomatiska) än övriga EU-bor måste man i alla fall ge dem. Frågan är om Fredrik Reinfeldt äns vet vem Hu Jia ens är. Inte för att jag vill vara högfärdig (jag visste inte vem han är innan februari), det är ju trots allt bra att vår stadsminister tar lite ställning han också. Fastän det känns som det är en gärning endast för att gagna sig själv och visa sig duktig inför sina svenskar.

Lite senare och fortfarande lika mycket att göra

Efter att ha diskat upp efter Stacey (för förtonde gången) kunde jag äntligen sjunka ner i soffan med en välförtjänt kaffe och lite klassisk TV-underhållning. Båda avsnitten av Whose Line Is It Anyway? hade en i princip ny uppsättning, vilket gjorde upplevelsen än mer njutningsbar. Dessutom unnade jag mig lite marmelad på ostmackorna. Mitt enda aber är att jag på något sätt lyckats klämma fast en brödkant längst ner i brödrosten. Tur att man ska flytta snart då. Nu väntar bara den förbannade dammsugningen.

När man vet vad man borde göra men ändå inte gör det

En sak jag borde tagit tag i dammsugning av mitt rum. Istället sitter jag och äter Walkers Salt & Vinegar. Fick e-post från Frida om att schemat har ändrats ytterligare en gång och det verkar som en deadline för lingvistikuppsatsen försvunnit. Men vad gör det. Kanske borde man fila lite på den i alla fall. Fast jag har ju precis köpt nytt kaffe; det måste ju drickas upp innan det blir dåligt. Helt kontraproduktiv har jag ändock inte varit idag. Jag slängde upp en annons på Gummtree Brighton. Hoppas någon nappar nu bara.

Och så...

Ironiskt nog vill bloggen att tidigare nämnt citat ska vara rosa.

Att bli vid sin läst

Djupt försjunken i Understanding English Grammar - Part I: An Overviews spännande analys av så kallade tag questions är det inte det att boken inte finns i handel och att jag därför sitter med 275 uppkopierade sidor eller det faktum att den är skriven för norska studenter och därför hänvisar till norsk grammatiks lik- och olikheter med engelskan, utan snarare det faktum att det i det någonstans på de sista sidorna letar sig in en genusvetenskapligt pinsamt inadekvat kommentar:

It has been pointed out that women use tag questions more than men . . . [I]t does not have to be taken as a sign of the lack of confidence of women, as is often done. It could just as well be taken as a positive sign; the use of tag questions reveals an open attitude from the speaker and willingness to involve the adressee in mutual communication.

Kan någon förklara för mig vad det har med engelsk grammatik att göra. Det känns som att Stig Johansson och Per Lysvåg borde hålla sig till det de behärskar bäst. Jämföra norska och engelska.

Dagens nymoderniteter

Jag har ingen aning om hur det funkar men en viss Mattias Östmar har utvecklat någon sorts helvetesmaskin som analyserar folks bloggar. Och som alla andra presonlighetstest ska det tydligen stämma. Jag blev i alla fall "Väktare" samt "Åsiktsmaskin". Personligen får jag inte de två att passa ihop med varandra. Men fräckt är det.

Man lär sig något nytt varje dag

Tydligen ska New Kids in the Block återförenas. Undra varför. Men inte visste jag att Mark Wahlberg har varit med i det pojkbandet. Dock innan skivdebuten.

Appropå konstiga saker

Jackie Arklöv har fått sitt namn varumärkskyddat hos Patent- och regestreringsverket.

Jeansshock

Nä, nu går skam på torra land. Enligt Sofie Karlsson på stuk (vem fan är det?) är det inne med utsvängda byxor. Man blir ju rent utav upprörd när man hör sånt nonsens. Upp till kamp alla ni som bor i Göteborg, upp på barrikaderna och slåss för allas vår sak. Jag ska personligen gå ut med brännbollsträ och knacka varenda djävul som kommer ut från Stuk i schaffs i sommar. Det ska bli mitt fritidsnöje.
Jag förstår inte hur någon kan få för sig att det skulle kunna vara snyggt med 70-talschick. Då kan man ju lika gärna säga att det är trendigt med dreads och hampakoftor i batik. Fast å andra sidan kan man kanske inte lite för mycket på en brud med mittbena, tunt fyrkantiga bågar och jeansjacka med glitter. Hur fan fick hon det jobbet?

Fråga:

Varför i helvete blev texten rosa?

Helt jävla värdelös är jag inte

Det här har jag åstadkommit idag:

tvättat skärpet till min jacka som av någon underlig anledning fick en kräksliknande fläck av att hänga i garderoben på Digital
tvättat mina Schmoove som av någon mystisk anledning fick ett flertal snusliknande fläckar av att befinna sig på dansgolvet på Digital
skokrämat mina svarta Sthlm Design samt mina bruna farfarsskor från Myrorna
bytt uppsatsämna från det stora frågeteckenföljda chavs till det något mindre frågeteckenföljda teknologi
ordnat och fejjat med återvinning i huset
läst ut The Acid House

Imorgon ska jag ringa Lyn och säga upp mitt kontrakt. Nog förtjänar jag lite Heroes 3 innan jag åker till Elsa.

...och så kom haglet

Solen hade precis penetrerat genom molntäcket när jag klev av bussen vid Coldean Lane. Snön ran sakta iväg längsmed gräsmattorna och atmosvären tinade upp så till den milda grad att hårdingarna längsmed Shortgate Road log mot varandra när de möttes. Nu har det öst ned isklumpar från skyn i 20 minuter konstant. De stutsar på asfalten och smälter snabbt bort i rabatter och rännstenar. Jag kollar menande upp mot himlen och ställer mig frågan. Vad är meningen...?

Skriet från datorsalen

Som vanligt när det gäller mig sitter jag på biblan och gör allt som står i min makt för att undvika att plugga. Jag borde gnugga geniknölarna för att klura ut ett bra ämne att skriva en lingvistisk uppsats om, samt ett litteraturvetenskapligt dito att skriva en annan uppsats om men det mesta känns så hopplöst meningslöst grundlöst. Var är charmen, var är förkärleken? Allt är bara ett endlöst måste. Jag kommer bli tvungen att ta mig i kragen så småningom, det vet jag, men vad får jag ut av det? Istället vill jag bara läsa klart The Acid House, dricka en kopp kaffe och lyssna på smältsnön som droppar från träden. Det är lite småfjolligt, jag vet, men det står jag för.

Morgonstund har guld i mund

Det är en speciell känsla att lyckas masa sig upp tidigt. Inte minst när det är sommartid och solen har gått upp. Man slipper all den där stressen man åsamkar sig då man drar sig alltför länge och inser en halvtimma försent att man borde gått upp för en halvtimma sen. Med rykande kaffekopp sitter man vid frukostbordet och låter doften av färsk trycksvärta fylla näsborrarna. Kanske drar det lite från balkongdörren så gardinen makligt vajar till och fiskmåsarna vaknar en efter en i en saltstänkt abode. Fast nu har jag ju varken kaffe, morgontidning eller balkong.

Endast tomten är vaken

Med nyuppdaterad iPod ligger jag och kollar på snötäcket utanför. Eller, jag hade tittat ut om det inte varit för de neddragna persiennerna (i England är man konstig om man inte notoriskt täcker för fönstren och man tar ju seden dit man kommer). Nu ser jag bara ett plåttäcke framför rutan och egentligen så är det nog inte så mycket snö kvar längre. Det som kom smälte snabbt bort, men i förmiddags var det närmare en decimeter kramsnö. Jag kastade två snöbollar: en som snuddade Elsa och en som nästan träffade en vägskylt. Nu tycker jag vintern är avklarad, finito, no more. I förrgår kunde man gå ut i bara skjortärmarna - det tycker jag mer om. Jag förstår inte poängen i att det ska snöa i april, även om folk här säger att det är mer snö än de någonsin sett i Brighton. Men det är helt klart bra samtalsämne.

This just in:

Så har ytterligare en gigant gått ur tiden. Oavsett hans politiska åsikter var han stor på vita duken.

Allt på ett (säkert) kort

Gårdagen blev en dagen efter framför laptopen med Heroes 3, Across the Universe och Curb Your Enthusiasm. Simma lugnt, Larry! - som SVT:s översättning lyder - har tidigare bara varit ytterligare ett namn i TV-tablån men i veckan beslutade jag mig för att verkligen se det. Nästan alla jag känner tycker det är bra så då måste det ju vara värt åtminstone en titt. Det var det och i vanlig ordning har Linus hoppat på en trend lite väl sent - i detta fallet 7 år.
Beatlemaniamusikalen var däremot lite av en besvikelse. Genom college rockversioner av diverse ballader fick man intrycket att allt som The Beatles någonsin klämt fram bara handlade om olycklig kärlek. Även om intrigen utspelar sig mitt under USA:s Vietnamera så lyckas inte riktigt det pressumtiva politiska budskapet skina igenom. Det bästa jag sett inblandande någon form av The Beatles är Jason Schwartzmans gestaltning av Ringo Starr i Walk Hard: The Dewey Cox Story. Men det är bara en parantes.
3DO:s spel däremot lämnar ingen besviken. Ingen politik, ingen humor. Bara ren och skär fantasy. OCh ibland är det skönt att slippa tänka.

This just in:

Morrissey är en jävla gnällspik.

Duschbekymmer

I brist på annat läser jag Johan Wanloos blorg. Av någon anledning sitter jag inne i mitt skumma rum när solen strålar utanför. Jag väntar på tvätten. Det klantiga är att jag råkade slänga in alla handdukar så nu sitter jag här och kna inte duscha förens maskinen snurrat och surrat klart och då kan jag ändå bara svepa in mig i en äckligt dyblöt trasa. Fuck it! Jag får göra som man gjorde om man glömt handduken efter träningen i Valhalla - ta tishan.

Man är alltid så klok dagen efter

Det blev en sväng förbi American Apparel för att jaga bort segheten från gårdagens frivoliteter och sinkadus. Regnet hängde i luften och jag kände att jag behövde en matrost-tröja för att klara mig igenom kommande kriser. Nu är det bara frisyren - eller "frippan" som Hanna idag lärde mig att alla coola katter säger - som behöver fixas till. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa pengaproblemen. Det tar emot att behöva snylta på päronen, fast det hör kanske till. Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att något jobb skulle komma rusande till min frälsning. Även om jag mot förmodan skulle skaffa mig något så skulle inte den lilla inkomsten hjälpa mig speciellt mycket. Men, men. Vi får la se.