Inte riktigt lillgammal

Så slår man ihjäl ytterligare en måndagskväll men hjälp av en artikel om Tecktonik i The Guardian. Oavsätt vad folk än säger gillar jag tidningens lite smålamt gubbiga förhållningssätt till sin omgivning. Det passar mig. Jag har fått förlika mig med att jag är mer Björn Hellberg än Andres Lokko, vilket egentligen inte är fy skam. Det är bara det att jag alltid sett mig själv som en av alla de på populärkulturens barrikader och inte sådär pinsamt Engdahlsk och förlegad. Men man kan inte fly från sitt öde, som en populär amerikansk TV-serie nyligen lärt mig.
Plötsligt ser jag klart. Varför jag alltid snappar upp det nya svarta lite senare än resten av kretin och varför jag alltid snöar in mig på saker som är minst 18 månader gammalt. Jag har aldrig riktigt sett det som ett problem, bara lite underligt att jag kan leva i en sådan bubbla. Men äntligen förstår jag. Det växer mossa i mina öron och ögonen täcks av stora buskar att kanon. Jag har lärt mig att leva med mig själv utan att behöva göra någon större ansträngning.

Försent för Håkan

Till Elsas förtret har jag bestämt mig för att ge Försent för edelweiss en till chans. Även om Håkan Hellström är lite väl tröttsam med sitt ömsom gnällande och ömsom hyllande Göteborgsbeskrivningar så kan jag inte låta bli att intresseras av skivan. Och som sagt har jag bara lyssnat igenom den en gång.
Dock känner jag mig lika lurad denna gång. Faktum är att jag känt mig lika lurad, om inte mer och mer, för varje ny skiva han släppt sen debuten. Känn ingen sorg för mig i Göteborg är klart klanderfri - visst finns det några få rötna låtar på den men helheten är helt okej, men efter den har jag bara blivit besviken. Det är nästan som han medvetet gör sämre och sämre skivor bara för att jävlas med en; eller så är det bara jag som inte fattar för alla andra verkar ju lyriska (som vanligt).
Hitsen blir färre och gnället värre och jag kan inte låta bli att tycka det är synd och skam att en herr Hellström faktiskt är en artist vars Best Of-skiva jag faktiskt skulle välkomna, mest för att han nångon gång igen ska få släppa ett album som är rent igenom bra. Men det kanske bara är jag som är cynisk.

Dagens låt: Cocaine - Eric Clapton

I lördags hade jag mitt första möte med kokain och min första tanke var att det var jävigt skabbigt.. Det var nån skum, ranglig fransos som försökte sno min Stella och när jag påpekade att den tillhörde mig rabblade han en lång ohörbar harrang för att avsluta med "Do you want cocaine?". Jag avböjde snällt och förklarade för hans mer engelskspråkiga vänner att det inte var lungt. De sa att de förstod och gick iväg för att snacka med honom ett tag. Tio minuter senare sitter de vid köksbordet och drar linor. Då körde Elsa ut dem. Och det värsta av allt var nästan att de rökte inomhus utan att öppna fönstret.

Natten till måndag

Att ha plöjt andra säsongen av Heroes och gått på en strikt diet av rostbröd och choklad har gjort mig tämligen uppstissad. Jag försökte varva ner med sista avsnittet av Antikrundan och ströläsa lite om wrestling men finner mig minst lika igång som innan. Jag för väl skylla på sommartiden.
Det har blivit lite av en lat människa av mig och jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Istället för att leta infallsvinklar för en framtida lingvistisk utredning sitter jag och läser om om Dave Batistas lesbiska mamma. Jag vet inte riktigt hur det blev intressant men på något sätt tillfredställer det mig.
Datorn är på gränsen till överhettad efter att ha stått på hela dagen och jag funderar på att packa ihop snart. Ska bara kolla min populäritet på Facebook först. Det lär inte vara någon skillnad sen sist.

Och så...

Vafan finns det för nyhetsvärde i det här?

This just in:

Så här efter min litteraturtenta måste jag bara påpeka att Dolphan aldrig upphör att vara kung. Citat som "'Die hard' under en rockkonsert" och "Jag hämtade idén från Madonna." kan mycket väl bli framtida klassiker.

Politik+Sport=Sant

Tack och lov att någon i Sverige har fattat galoppen. Synd bara att SOK verkar vara ett gäng rötägg hela högen.

This just in:

Peppen blev, om möjligt, galet mycket högre nu när Sonic Youth ska lira också.

Svamp

Undra om Tom och Stacy har något kaffe? Kan man med att sno kaffe från sina housemates? Jag får se det som en betalning för att jag städat och tvättat badrumsmattan. Det visade sig att den var vit och inte alls i den där nyansen av brunt som får en att tänka på kombinationen vårdhem och underkläder. Jag är i desperat behov av kaffe.
På Facebook görs det Anti fungus-reklam och jag kan inte låta bli att reflektera över hur många (förut jag) som verkligen klickar på den länken. Har man problem med svamp mellan tårna så vänder man sig nog inte till en Internetcommunity det första man gör. Antagligen inte det sista heller.
En sak om det varit blue pills eller något annat pseudo-Viagra. Det finns alltid en eller annan godtrogen Joe Average. Fast vad vet jag? Kanske är fotsvamp ett jätteproblem utan vedertagna läkemedel och allt man kan göra är att vända sig till; ja, Internetutbudet. Fotsvamp är kanske ett lika stort mysterium som HIV-virus eller elallergi.
Med detta i åtanke ska jag nu rulla mig en cigarett, sätta på Pavement och rota igenom varenda skafferi här i huset i jakt efter java. Dagens låt: Zwampen - Electric Banana Band

This just in:

Tråkiga nyheter. Henrik Schyffert lägger ner sin blogg. Det var kul så länge det varade.

Borta bra

Imorgon kommer Elsa hem igen. Och med hem menar jag hit. För just nu ser jag Brighton och Hove mer som mitt hem än vad Göteborg är. Här har jag bostad, sysselsättning, vänner och bekanta. Förvisso har jag både vänner och bekanta i Göteborg, hos mina föräldrar antar jag att jag alltid är mer än välkommen att bo och sysselsättning kan man allt skaffa sig var man än befinner sig. Problemet är att det hade varit som att åka tillbaka två år i tiden - inget jag planerar att göra inom det närmaste. Även om jag mer än dagligen romatiserar om back in the day och drömmer mig tillbaka till det "bekymmerslösa" livet så skulle jag inte vilja ta upp det igen. Det känns; jag ska inte säga gjort, gammalt eller pasé men inte längre tillgängligt.
Igår googlade jag lite på Hultsfredfestivaler jag har varit på, mest för att jag inte ville lägga mig, och märkte till min förvåning att ingen av den där värmen eller postgymnasiala längtan infann sig. Liksom för att testa mig ytterligare lyssnade jag lite på Håkan Hellström bara för att finna färre anledningar till att leta sig tillbaka. Varken Göteborg eller tonårsromatik lockar mig; att sitta på en klipphäll i Slottskogen med en ljummen folköl i näven och pilotbrillorna på sniskan låter jag nästkommande generation åta sig. Det får bli mitt arv till dem.
Jag minns hur Olle för inte så länge sedan upprördes av Joannas slarviga formulering då hon hänvisade till Stockholm som sitt hem. Jag både förstår honom samtidigt som jag tycker det är lite konstigt. Själklart kommer ens hemstad alltid vara ens hem, men man kan inte lalla runt och hela tiden tänka: "Jag bor inte här." Då blir man ju fan schitzofren.
Uppenbarligen bottnar våra olika uppfattningar i olika synsätt - trots att jag gärna ser mig och Olle som likatänkande själsbröder med sunda värderingar och en vettig världsåskådning. Ofta finner jag Olles tillbakalutade rutinbaserade livsfilosofi med stammispubar, stryktips och Söndagsöppet nganska tilltallande, men i tid eller annan kokar rastlösheten över och jag kan till och med bli deprimerad av att inte få leka äventyr. Det är inte så att jag vill vara någon form av dreadsklädd Svenne-Indiana Jones som tar trippen Indien-Thailand-Australien vart tredje år och däremellan knegar på vårdhem. Jag blir bara frustrerad när det är stiltje i vardagen. Jag har inte tid att vänta; jag börjar fan bli gammal.
Jag menar: Goethe var 25 när han gav ut Den unge Werthers lidanden, Klas Östergren dito när Gentlemen släpptes, Ian Curtis 23 när han dog och Oscar Carlén är nitton bast gammal och ska börja lira i Flensburg-Handewitt. Och här sitter jag i en möglig kåk i ett av Brightons värstingområden och gråter över spilld mjölk. Fast å andra sidan har väl de blivit framgångsrika just på grund utav att de gav in för rutinen.

Apati råder här i vår socken, för sant

Toms notoriska beat dunkar från övervåningen och jag försöker motivera mig till att lyfta upp Language Change - Progress or Decay och läsa om Jean Aitchisons syn på hur språkförändring är varken eller. Lite tråkig analys; att det är något ounvikligt harmlöst, men det är ju sant. Det är inte så att jag tycker det är tråkigt, jag kan bara inte samla kraft. Det är nog bäst jag kokar mig en kanna kaffe innan jag sätter igång. Kanske en cigarett på det..?

Vardagens små detaljer/Vardagens smådetaljer

För tillfället har jag 333 album inlagda i iTunes.

Och så hände det

Håkan Hellström blev Lars Winnerbäck.

Droppen

Bägaren blev överfull och jag bröt ut i städmani. Eftersom ingen annan verkar bry sig om hushållssysslor här i kåken fick jag ta tag i köket. Det goa är att alla är borta en tid framöver så antagligen kommer det hålla sig någorlunda fräscht. Sen började jag damsuga upp Stacys allt äckelhår som spridigt sig över hela lägenheten, likt syfilis i Singapores hamn vid förra sekelskiftet. Med tanke på att jag är den enda som bor på nedervåningen och således är den enda som drabbas av allt snusk så är jag den enda som bryr mig om städning. Sånt kan visserligen vara tämligen enerverande, men vafaen: This is England. Det är ingen mening att hetsa upp sig över bagateller så nu sitter jag och lyssnar på The Sonics och drömmer big bort till Way Out West. Snart läge för löksoppa.

Engelskt (o)väder

Nu är det officiellt det sämsta vädret på hela min vistelse här i Brighton. I och för sig är det strålande solsken just nu men för bara fem minuter var det hagelstorm. Och då snackar vi inte några små vita knappnålshuvuden utan puttekulestorlek. Tack och lov att man satt inne i röran på sitt rum.

- Gött att få en sån i huvudet

Storstadsromantik

Med svalnande frukostgröt och en ångande kopp kaffe sitter jag och försöker styra upp mitt liv. Inte för att jag känner att det riktigt behövs utan mest för att det är sånt man ska göra. Planera sin kariärsbana - uppgång och fall. Men jag har det inte i mig. Jag är ingte den där rationella varelsen som Marx snackade om; jag är virrig, förtappad och fantasiförknippad. Det ställer till en del problem i själva samhällsanpassningen. Jag tror inte jag är ämnad för utbildningsväsenet. Det är inte min tepåse, som poeten sa.
Vissa dagar kan jag spendera flera timmar åt att stirra ut genom fönstret. Det är inte så att jag funderar eller grubblar på något speciellt heller, utan jag mest "vilar ögonen" på vår ovårdade trädgård - det är inte rationellt. Ibland händer det att några vildkatter stryker omkring i buskagen, då brukar jag vanligtvis titta en halvtimma till. Ibland om nätterna hör jag hankatternas parningsrop skära genom kvarteren, ibland slåss de mot rävarna som huserar grannskapet.
Mars börjar gå mot sitt slut, vilket vinden utanför inte velat förstå. Eller så är det den sista desperata kampen för överlevnad. Marskatterna sjunger inte längre, om man nu kan kalla det sång, men deras vilda och bekymmerslösa liv fortsätter. Våren står runt knuten och väntar på att få ta över, locka med nya äventyr, nya chanser att rättfärdiga sin storstadsromantik. Asfalt och maskrosor under tassarna, höghus och sagolundar att gömma sig bland, gatlyktor och lyftkranar som fäller skuggor över staden, där rovdjuren smyger omkring.

En lång fredag

Meteorologerna jiddrade om snöoväder, men här är det strålande solsken. Det blåser kanske lite väl friska vindar. Har precis klämt i mig en skål pasta och sitter och är stolt över mig själv. Jag lyckades nämligen dela ut inte mindre än 5 CV:n igår. Dessutom han jag med att se alla tre piratfilmerna med Johnny Depp och läsa ut Gulliver's Travels. Snacka om att jag hade mysko drömmar inatt.
Annars går det mesta på tomgång. Jag borde försöka plugga, men det känns så hopplöst. Inte det att det är tråkigt, snarare tvärt om, men jag vet inte var jag ska börja. Så det får väl bli lite Heroes 3 och sen kanska jag börjar läsa John Nivens Kill Your Friends. Jag kan konsten att slå ihjäl tid, om jag bara vill.

Evert Taube var Sveriges första stora rapstjärna och här har ni beviset:

Sveriges bruna politik

Här har vi ytterligare ett bevis på att Moderaterna tror att man kan lösa alla problem med pengar: "Varje flykting som frivilligt [...] lämnar Sverige ska få 20 000 kronor [...]" Det känns väl skönt att äntligen ha löst problemet med illigal imigration.

Onsdagsångest

Det var till grannens domedagsmusik jag vaknade. Tanken var att jag skulle kommit upp runt 9-ish, men nu stog klockan på halv tolv och jag fick seriösa funderingar på vad jag vill med mitt liv. Efter att jag klivit ur duschen, rakat och torkat mig, för att sen knalla in i mitt skumma, dammigt unkna rum hade dessa funderingar försvunnit. Så nu sitter jag här och låtsas som ingenting, lyssnar på Lykke Li och försöker peppa mig till att dammsuga.
Helt värdelös har jag inte varit den här veckan dock. Igår storhandlade jag järnet, eller... Jag handlad för under £15 men allt i små äckliga bruna mynt, typ. Således var jag den där populära personen vid självbetjäningen som stod i tio minuter och pillade in penny efter penny, medan kön bakom bara växte och växte och det suckades högre och högre. Det finns någon form av växlingsmaskin på Tesco, men (ett stort MEN) de tar 7% i "växlingsavgift". Hell no! tänkte revolutionär-Linus. Sen svängde jag förbi 99p-store och köpte galgar, bajsborste, skoblock, kakor och annat man behöver för att ha en dräglig tillvaro. Dessutom lyckades jag fynda en ram, i en skum butik i North Laine, till Belmondo-Sebergporträttet jag fick av Elsa.

Stans största whigga

Av någon oförgrundlig anledning har jag lyssnat väldigt mycket på Jurassic 5 idag, vilket får mig att känna mig som den här snubben.

Den närmsta veckan

Elsa åkte till Paris imorse och således kommer att jag ha närmare en vecka att fördriva på egen hand. Det betyder löksoppa varje dag och sitta uppe mitt i natten och lira Heroes 3. Detta kommer även bli mitt tidsfördriv.

Update

Så blev det äntligen dags för dagens första kaffe med tillhörande cigg. Och, ja: som de flesta redan lär ha gissat så blev det ingen CV-utdelning idag utan Heroes i sängen. Summan av lasten...

This just in:

HAHAHAHAHAHA!!!! Det är snöoväder i Göteborg.

This just in:

Det är kanske lite respektlöst att kläcka ur sig en dag som denna, men: Visste nån att ABBA hade en trummis?

Måndag ringer

St Patrick's day, eller Lá Fhéile Pádraig som det heter på irlänska. Det firas troligtvis på Provedence med stans billigaste bärs. Annars har lovet börjat och i och med det min duktiga vecka: jobbsökande, grammatikpluggande, essäskrivande och alla andra nyttopiller. Kanske är det till och med läge att använde de där joggingdojjorna som familjen släpade med över Nordsjön för några veckor sedan.
Neil Young väntar till morgonen, men jag går ut i spåret redan i eftermiddag. American Apparel here I come! Jag känner mig lite som Kenta; det kan vara min dag idag. Förvisso har solen sprungit och gömt sig i ett täcke av grå gröt, fast bakom molnen ligger himmelriket, som poeten sa.

Helgens åtaganden:

1. I'm not there
2. No country for old men
3. Kontroll
4. Big Love; säsong 1, avsnitt 9-10
5. Heroes; säsong 1, avsnitt 1-4
   

Det där med nostalgi

Det hela började sommaren 2006. Desillutionerad, håglös och bakfull satt jag på balkongen till en trerummare på Briljantgatan 67, rökte en LOOK och försökte knåpa ihop en hemtenta i Lit.Vet A. Jag fattade inte - och fattar fortfarande inte - vad häcken suckar, ännu mindre varför, och var allmänt uppgiven. Kursen var snart slut, kontraktet (om man nu kan kalla det så med tanke på att vi bodde svart) skulle gå ut om en månad eller två och jag hade varken jobb eller framtidsutsikter. Situationen var tämligen labil.
Som en nödens gudinna ringde då min gamla Nokia 3210 med sin bekanta, egenkomponerade version av Kvicksilver och rösten, tillhörande Per Svensson, i andra änden frågade om jag inte kände för att fördriva den lilla tid man har med någon vettig sysselsättning istället. "Släng på dig blåjeansen, snyt daj i näven och ta vagnen hit imorgon..." inbillar jag mig att han sa, och jag gjorde lydigt som han sa och befann mig på Thorildsgatan 5, 06:45 - förväntansfull och nervös.
Det var sommar, det var gassande sol och det var uppkavlade t-shirtärmar med Lucky Strikepaketet innanför. Som Pers lärling lärde jag mig allt om Brf Guldlänkens källargångar och gräsmattor, allt om bittra fastighetskötare och cyniska lokalvårdare, allt om konspirerande bostadsrättsföreningar och förvaltarkarteller, allt om det ljuva livets gröna på andra sidan. Jag fick en inblick i det gamla Sverige, där folkhemskossan fortfarande stog och råmade i Folkets Hus. Tillsammans med Fred Åkerström, Olle Adolphson och Mattias Alkberg gjorde vi arbetarklassuppror, stog upp för proletäriatet, tog från de rika och gav till de fattiga. Vi byggde luftslott av sandlådornas ogräs, förvaltade drömmar i pannrummet på Ängemarken 5. Om helgerna satt vi på balkongen i Tynnered; drack visky, diskuterade Stig Claesson och grät oss till sömns efter Sovjetfyllor och Dean Martin-imitationer.
Och någonstans där började det första fröet att gro. Tanken om något bättre på andra sidan havet, det nya Europa med all dess färd och glans, sigenare och sjömän, kullerbyttor och champagne. Den 15 september stod vi och såg på Drottningtorget förvånade, bleka och skrämda men med ett enda uppdrag...

Appropå Påsklovet

This just in:

Jag hade fel. Det finns en vettig diskografi över allas vår Evert. Det gjorde min dag.

But why?

Det är totalt omöjligt att finna en komplett diskografi över Evert Taube.

- Men stilig var han i alla fall

Fredagsbrydderier

Lagom till Påsklovet har jag lyckas dra på mig något form av mördarvirus som bosatt sig i min näshåla, vilket gör att snoret forsar utan uppehåll och min hals får mig att känna mig som en första klassens Karita. Dessutom lyckades jag inte ta mig upp ur sänge då det var dags att knalla till universitetet. Så nu ligger jag här i sängen, med salt gröt (jag har även förlorat förmågan att koka gröt), och tycker synd om mig själv.
F.ö. varför skulle jag vilja gå med i den här gruppen?

Lägesk(ontr)oll

Den vita vågen sköljde över förra veckan och jag känner mig nöjd, lyckad, ja till och med stolt. Samtidigt är det skrämmande att inse att det antagligen är första gången jag inte inmundigat alkohol, i någon av dess former, sen jag inledde mitt postgymnasiala liv. Med det menar jag inte att jag legat utslagen, drägglamdes på mattan vareviga helg sen studenten, men man får alltid i sig en eller annan droppe på ett eller annat sätt; en folköl framför Champions League, ett glas vin till middagen, en öl eller sju under pub quizet - inte nödvändigtvis allt på en och samma vecka, men... typ.

Upptäckten av min nya, starka karaktär har gjort mig infantilt energisk och upprymd, vilket för min annars så svart missantropiska persona blivit lite av en chock. Jag vet inte vad jag ska göra med alla posetiva strömningar: vad fyller jag för funktion då jag inte har något att gnälla över längre? Ett sätt att hantera situationen har varit att köra ner näsan i lingvestikböckerna, men nu har jag snart läst dem från pärm till pärm.

Dock känner jag faktiskt inte (och detta är en mening jag trott jag aldrig skulle yttra) något sug efter att ta den där slentrianstinna men ack så läskande ölen. Faktum är att jag utan problem skulle kunna hantera en vecka till - inte för att jag på något sätt ämnar försöka - speciellt eftersom pressen att klara av det har släppt. Frågan är bara om man kommer ha några kompisar kvar vid månadsslutet om man gång på gång avböjer minsta antydan till festivas (med tanke på att jag inte kan eller för den delen är rolig utan sprit).

This just in:

Äntligen, ack äntligen! Jag här nio skivor Evert Taube på datorn.

Dagens pepp:

- Märk väl Max von Sydows sch-liknande H i "Who can save you now?"

Språkkunskap

År 2002 gjordes en undersökning av skolungdomars (10-12 år gamla) stavningskunskaper. Där fick de stava till ord som parliament och favourite. Det visade sig att fler kunde stava till metatarsal än till Jane Austen. Det är i för sig inte jättekonstigt att prepubertala mellanstadieelever har problem med 1800-talsförfattare - att vissa särskrev Shakespeare är inget direkt helgerån med tanke på att det hävdas att han hade ett tiotal egna stavningar - men att samma glin har pli på ett litet ben i foten verkar vid första anblicken lite smått underligt. Till saken hör att David Beckham det året, lagom inför VM, bröt just sin metatarsal i Manchester Uniteds Champions leaguemöte mot Deportiv La Coruña och brittisk media gjort ett himla väsen kring det. Förvisso visste kanske inte alla ungarna exakt var benet satt; någonstans i foten och att det var illa för engelska landslaget var det viktiga. Frågan är bara hur många mellan tio och tolv som idag äns skulle kunna uttala det.

Science in the name of

Under 1930-talet gjorde en viss William Labov en lingvistisk undersökning i tre av New Yorks största varuhus. Hans intention var att ta reda på huruvida uttalet av bokstaven r i slutet av ord (så som car, beard, door o.s.v.) var sociologiskt betingat. Han smögomkring bland damunderkläder och husgeråd och frågade frågor där svaret skulle bli "Forth Floor", för att sen försvinna in bakom närmsta pelare och anteckna viktig information. Viktig information var inte bara uttalet utan även såndana faktorer som i Jean Aitchisons Language Change - Progress or Decay? beskrivs som "the sex, approximate age, and race". Trots att Labov kanske använde sig av något förlegade uttryck som ras så kan det tyckas lite småklantigt av Aitchinsons förlag att släppa igenom ett så pass politiskt inkorrekt ord i tredje utgåvan, anno 2001.
Dock är det läskiga hur alla dessa 264 ofrivilliga informanter blivit utsatta för vetenskapliga undersökningar helt utan deras vetskap. Så lätt det egentligen är att inkräkta någon annans inegritet. Och folk oroar sig över att Facebook skulle vara det nya Sovjet. Tänk bara på hur många som ränner runt med anteckningsblock och studerar, analyserar och bedömer dig i "studiesyfte". Nästa gång någon frågar dig om vägen: tänk till två gånger innan du svarar.

Plagiat?

Narcissistisk som jag är googlade jag på min egen blogg och då dyker detta upp. Vafaen, har folk ingen heder längre? Jag visste att jag skulle mönsterskyddat ett så genomtänkt och postgymnasialt namn.

Vit vecka

I brist på något intressant att rapportera klargör jag härmed att veckan med finbesök från Västerås tog knäcken på mig och jag nu tänker ta ledigt en tid framöver. Därmed är dagens låt, ja till och med veckans, Spritarnas tango med Fred Åkerström. "Tra la la la la laa… olé!"