Med svalnande frukostgröt och en ångande kopp kaffe sitter jag och försöker styra upp mitt liv. Inte för att jag känner att det riktigt behövs utan mest för att det är sånt man ska göra. Planera sin kariärsbana - uppgång och fall. Men jag har det inte i mig. Jag är ingte den där rationella varelsen som Marx snackade om; jag är virrig, förtappad och fantasiförknippad. Det ställer till en del problem i själva samhällsanpassningen. Jag tror inte jag är ämnad för utbildningsväsenet. Det är inte min tepåse, som poeten sa.
Vissa dagar kan jag spendera flera timmar åt att stirra ut genom fönstret. Det är inte så att jag funderar eller grubblar på något speciellt heller, utan jag mest "vilar ögonen" på vår ovårdade trädgård - det är inte rationellt. Ibland händer det att några vildkatter stryker omkring i buskagen, då brukar jag vanligtvis titta en halvtimma till. Ibland om nätterna hör jag hankatternas parningsrop skära genom kvarteren, ibland slåss de mot rävarna som huserar grannskapet.
Mars börjar gå mot sitt slut, vilket vinden utanför inte velat förstå. Eller så är det den sista desperata kampen för överlevnad. Marskatterna sjunger inte längre, om man nu kan kalla det sång, men deras vilda och bekymmerslösa liv fortsätter. Våren står runt knuten och väntar på att få ta över, locka med nya äventyr, nya chanser att rättfärdiga sin storstadsromantik. Asfalt och maskrosor under tassarna, höghus och sagolundar att gömma sig bland, gatlyktor och lyftkranar som fäller skuggor över staden, där rovdjuren smyger omkring.
Vissa dagar kan jag spendera flera timmar åt att stirra ut genom fönstret. Det är inte så att jag funderar eller grubblar på något speciellt heller, utan jag mest "vilar ögonen" på vår ovårdade trädgård - det är inte rationellt. Ibland händer det att några vildkatter stryker omkring i buskagen, då brukar jag vanligtvis titta en halvtimma till. Ibland om nätterna hör jag hankatternas parningsrop skära genom kvarteren, ibland slåss de mot rävarna som huserar grannskapet.
Mars börjar gå mot sitt slut, vilket vinden utanför inte velat förstå. Eller så är det den sista desperata kampen för överlevnad. Marskatterna sjunger inte längre, om man nu kan kalla det sång, men deras vilda och bekymmerslösa liv fortsätter. Våren står runt knuten och väntar på att få ta över, locka med nya äventyr, nya chanser att rättfärdiga sin storstadsromantik. Asfalt och maskrosor under tassarna, höghus och sagolundar att gömma sig bland, gatlyktor och lyftkranar som fäller skuggor över staden, där rovdjuren smyger omkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar