Det hela började sommaren 2006. Desillutionerad, håglös och bakfull satt jag på balkongen till en trerummare på Briljantgatan 67, rökte en LOOK och försökte knåpa ihop en hemtenta i Lit.Vet A. Jag fattade inte - och fattar fortfarande inte - vad häcken suckar, ännu mindre varför, och var allmänt uppgiven. Kursen var snart slut, kontraktet (om man nu kan kalla det så med tanke på att vi bodde svart) skulle gå ut om en månad eller två och jag hade varken jobb eller framtidsutsikter. Situationen var tämligen labil.
Som en nödens gudinna ringde då min gamla Nokia 3210 med sin bekanta, egenkomponerade version av Kvicksilver och rösten, tillhörande Per Svensson, i andra änden frågade om jag inte kände för att fördriva den lilla tid man har med någon vettig sysselsättning istället. "Släng på dig blåjeansen, snyt daj i näven och ta vagnen hit imorgon..." inbillar jag mig att han sa, och jag gjorde lydigt som han sa och befann mig på Thorildsgatan 5, 06:45 - förväntansfull och nervös.
Det var sommar, det var gassande sol och det var uppkavlade t-shirtärmar med Lucky Strikepaketet innanför. Som Pers lärling lärde jag mig allt om Brf Guldlänkens källargångar och gräsmattor, allt om bittra fastighetskötare och cyniska lokalvårdare, allt om konspirerande bostadsrättsföreningar och förvaltarkarteller, allt om det ljuva livets gröna på andra sidan. Jag fick en inblick i det gamla Sverige, där folkhemskossan fortfarande stog och råmade i Folkets Hus. Tillsammans med Fred Åkerström, Olle Adolphson och Mattias Alkberg gjorde vi arbetarklassuppror, stog upp för proletäriatet, tog från de rika och gav till de fattiga. Vi byggde luftslott av sandlådornas ogräs, förvaltade drömmar i pannrummet på Ängemarken 5. Om helgerna satt vi på balkongen i Tynnered; drack visky, diskuterade Stig Claesson och grät oss till sömns efter Sovjetfyllor och Dean Martin-imitationer.
Och någonstans där började det första fröet att gro. Tanken om något bättre på andra sidan havet, det nya Europa med all dess färd och glans, sigenare och sjömän, kullerbyttor och champagne. Den 15 september stod vi och såg på Drottningtorget förvånade, bleka och skrämda men med ett enda uppdrag...
Som en nödens gudinna ringde då min gamla Nokia 3210 med sin bekanta, egenkomponerade version av Kvicksilver och rösten, tillhörande Per Svensson, i andra änden frågade om jag inte kände för att fördriva den lilla tid man har med någon vettig sysselsättning istället. "Släng på dig blåjeansen, snyt daj i näven och ta vagnen hit imorgon..." inbillar jag mig att han sa, och jag gjorde lydigt som han sa och befann mig på Thorildsgatan 5, 06:45 - förväntansfull och nervös.
Det var sommar, det var gassande sol och det var uppkavlade t-shirtärmar med Lucky Strikepaketet innanför. Som Pers lärling lärde jag mig allt om Brf Guldlänkens källargångar och gräsmattor, allt om bittra fastighetskötare och cyniska lokalvårdare, allt om konspirerande bostadsrättsföreningar och förvaltarkarteller, allt om det ljuva livets gröna på andra sidan. Jag fick en inblick i det gamla Sverige, där folkhemskossan fortfarande stog och råmade i Folkets Hus. Tillsammans med Fred Åkerström, Olle Adolphson och Mattias Alkberg gjorde vi arbetarklassuppror, stog upp för proletäriatet, tog från de rika och gav till de fattiga. Vi byggde luftslott av sandlådornas ogräs, förvaltade drömmar i pannrummet på Ängemarken 5. Om helgerna satt vi på balkongen i Tynnered; drack visky, diskuterade Stig Claesson och grät oss till sömns efter Sovjetfyllor och Dean Martin-imitationer.
Och någonstans där började det första fröet att gro. Tanken om något bättre på andra sidan havet, det nya Europa med all dess färd och glans, sigenare och sjömän, kullerbyttor och champagne. Den 15 september stod vi och såg på Drottningtorget förvånade, bleka och skrämda men med ett enda uppdrag...
1 kommentar:
:)
Skicka en kommentar