Den vita vågen sköljde över förra veckan och jag känner mig nöjd, lyckad, ja till och med stolt. Samtidigt är det skrämmande att inse att det antagligen är första gången jag inte inmundigat alkohol, i någon av dess former, sen jag inledde mitt postgymnasiala liv. Med det menar jag inte att jag legat utslagen, drägglamdes på mattan vareviga helg sen studenten, men man får alltid i sig en eller annan droppe på ett eller annat sätt; en folköl framför Champions League, ett glas vin till middagen, en öl eller sju under pub quizet - inte nödvändigtvis allt på en och samma vecka, men... typ.
Upptäckten av min nya, starka karaktär har gjort mig infantilt energisk och upprymd, vilket för min annars så svart missantropiska persona blivit lite av en chock. Jag vet inte vad jag ska göra med alla posetiva strömningar: vad fyller jag för funktion då jag inte har något att gnälla över längre? Ett sätt att hantera situationen har varit att köra ner näsan i lingvestikböckerna, men nu har jag snart läst dem från pärm till pärm.
Dock känner jag faktiskt inte (och detta är en mening jag trott jag aldrig skulle yttra) något sug efter att ta den där slentrianstinna men ack så läskande ölen. Faktum är att jag utan problem skulle kunna hantera en vecka till - inte för att jag på något sätt ämnar försöka - speciellt eftersom pressen att klara av det har släppt. Frågan är bara om man kommer ha några kompisar kvar vid månadsslutet om man gång på gång avböjer minsta antydan till festivas (med tanke på att jag inte kan eller för den delen är rolig utan sprit).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar