Imorgon kommer Elsa hem igen. Och med hem menar jag hit. För just nu ser jag Brighton och Hove mer som mitt hem än vad Göteborg är. Här har jag bostad, sysselsättning, vänner och bekanta. Förvisso har jag både vänner och bekanta i Göteborg, hos mina föräldrar antar jag att jag alltid är mer än välkommen att bo och sysselsättning kan man allt skaffa sig var man än befinner sig. Problemet är att det hade varit som att åka tillbaka två år i tiden - inget jag planerar att göra inom det närmaste. Även om jag mer än dagligen romatiserar om back in the day och drömmer mig tillbaka till det "bekymmerslösa" livet så skulle jag inte vilja ta upp det igen. Det känns; jag ska inte säga gjort, gammalt eller pasé men inte längre tillgängligt.
Igår googlade jag lite på Hultsfredfestivaler jag har varit på, mest för att jag inte ville lägga mig, och märkte till min förvåning att ingen av den där värmen eller postgymnasiala längtan infann sig. Liksom för att testa mig ytterligare lyssnade jag lite på Håkan Hellström bara för att finna färre anledningar till att leta sig tillbaka. Varken Göteborg eller tonårsromatik lockar mig; att sitta på en klipphäll i Slottskogen med en ljummen folköl i näven och pilotbrillorna på sniskan låter jag nästkommande generation åta sig. Det får bli mitt arv till dem.
Jag minns hur Olle för inte så länge sedan upprördes av Joannas slarviga formulering då hon hänvisade till Stockholm som sitt hem. Jag både förstår honom samtidigt som jag tycker det är lite konstigt. Själklart kommer ens hemstad alltid vara ens hem, men man kan inte lalla runt och hela tiden tänka: "Jag bor inte här." Då blir man ju fan schitzofren.
Uppenbarligen bottnar våra olika uppfattningar i olika synsätt - trots att jag gärna ser mig och Olle som likatänkande själsbröder med sunda värderingar och en vettig världsåskådning. Ofta finner jag Olles tillbakalutade rutinbaserade livsfilosofi med stammispubar, stryktips och Söndagsöppet nganska tilltallande, men i tid eller annan kokar rastlösheten över och jag kan till och med bli deprimerad av att inte få leka äventyr. Det är inte så att jag vill vara någon form av dreadsklädd Svenne-Indiana Jones som tar trippen Indien-Thailand-Australien vart tredje år och däremellan knegar på vårdhem. Jag blir bara frustrerad när det är stiltje i vardagen. Jag har inte tid att vänta; jag börjar fan bli gammal.
Jag menar: Goethe var 25 när han gav ut Den unge Werthers lidanden, Klas Östergren dito när Gentlemen släpptes, Ian Curtis 23 när han dog och Oscar Carlén är nitton bast gammal och ska börja lira i Flensburg-Handewitt. Och här sitter jag i en möglig kåk i ett av Brightons värstingområden och gråter över spilld mjölk. Fast å andra sidan har väl de blivit framgångsrika just på grund utav att de gav in för rutinen.
Igår googlade jag lite på Hultsfredfestivaler jag har varit på, mest för att jag inte ville lägga mig, och märkte till min förvåning att ingen av den där värmen eller postgymnasiala längtan infann sig. Liksom för att testa mig ytterligare lyssnade jag lite på Håkan Hellström bara för att finna färre anledningar till att leta sig tillbaka. Varken Göteborg eller tonårsromatik lockar mig; att sitta på en klipphäll i Slottskogen med en ljummen folköl i näven och pilotbrillorna på sniskan låter jag nästkommande generation åta sig. Det får bli mitt arv till dem.
Jag minns hur Olle för inte så länge sedan upprördes av Joannas slarviga formulering då hon hänvisade till Stockholm som sitt hem. Jag både förstår honom samtidigt som jag tycker det är lite konstigt. Själklart kommer ens hemstad alltid vara ens hem, men man kan inte lalla runt och hela tiden tänka: "Jag bor inte här." Då blir man ju fan schitzofren.
Uppenbarligen bottnar våra olika uppfattningar i olika synsätt - trots att jag gärna ser mig och Olle som likatänkande själsbröder med sunda värderingar och en vettig världsåskådning. Ofta finner jag Olles tillbakalutade rutinbaserade livsfilosofi med stammispubar, stryktips och Söndagsöppet nganska tilltallande, men i tid eller annan kokar rastlösheten över och jag kan till och med bli deprimerad av att inte få leka äventyr. Det är inte så att jag vill vara någon form av dreadsklädd Svenne-Indiana Jones som tar trippen Indien-Thailand-Australien vart tredje år och däremellan knegar på vårdhem. Jag blir bara frustrerad när det är stiltje i vardagen. Jag har inte tid att vänta; jag börjar fan bli gammal.
Jag menar: Goethe var 25 när han gav ut Den unge Werthers lidanden, Klas Östergren dito när Gentlemen släpptes, Ian Curtis 23 när han dog och Oscar Carlén är nitton bast gammal och ska börja lira i Flensburg-Handewitt. Och här sitter jag i en möglig kåk i ett av Brightons värstingområden och gråter över spilld mjölk. Fast å andra sidan har väl de blivit framgångsrika just på grund utav att de gav in för rutinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar