Så slår man ihjäl ytterligare en måndagskväll men hjälp av en artikel om Tecktonik i The Guardian. Oavsätt vad folk än säger gillar jag tidningens lite smålamt gubbiga förhållningssätt till sin omgivning. Det passar mig. Jag har fått förlika mig med att jag är mer Björn Hellberg än Andres Lokko, vilket egentligen inte är fy skam. Det är bara det att jag alltid sett mig själv som en av alla de på populärkulturens barrikader och inte sådär pinsamt Engdahlsk och förlegad. Men man kan inte fly från sitt öde, som en populär amerikansk TV-serie nyligen lärt mig.
Plötsligt ser jag klart. Varför jag alltid snappar upp det nya svarta lite senare än resten av kretin och varför jag alltid snöar in mig på saker som är minst 18 månader gammalt. Jag har aldrig riktigt sett det som ett problem, bara lite underligt att jag kan leva i en sådan bubbla. Men äntligen förstår jag. Det växer mossa i mina öron och ögonen täcks av stora buskar att kanon. Jag har lärt mig att leva med mig själv utan att behöva göra någon större ansträngning.
Plötsligt ser jag klart. Varför jag alltid snappar upp det nya svarta lite senare än resten av kretin och varför jag alltid snöar in mig på saker som är minst 18 månader gammalt. Jag har aldrig riktigt sett det som ett problem, bara lite underligt att jag kan leva i en sådan bubbla. Men äntligen förstår jag. Det växer mossa i mina öron och ögonen täcks av stora buskar att kanon. Jag har lärt mig att leva med mig själv utan att behöva göra någon större ansträngning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar