Till Elsas förtret har jag bestämt mig för att ge Försent för edelweiss en till chans. Även om Håkan Hellström är lite väl tröttsam med sitt ömsom gnällande och ömsom hyllande Göteborgsbeskrivningar så kan jag inte låta bli att intresseras av skivan. Och som sagt har jag bara lyssnat igenom den en gång.
Dock känner jag mig lika lurad denna gång. Faktum är att jag känt mig lika lurad, om inte mer och mer, för varje ny skiva han släppt sen debuten. Känn ingen sorg för mig i Göteborg är klart klanderfri - visst finns det några få rötna låtar på den men helheten är helt okej, men efter den har jag bara blivit besviken. Det är nästan som han medvetet gör sämre och sämre skivor bara för att jävlas med en; eller så är det bara jag som inte fattar för alla andra verkar ju lyriska (som vanligt).
Hitsen blir färre och gnället värre och jag kan inte låta bli att tycka det är synd och skam att en herr Hellström faktiskt är en artist vars Best Of-skiva jag faktiskt skulle välkomna, mest för att han nångon gång igen ska få släppa ett album som är rent igenom bra. Men det kanske bara är jag som är cynisk.
Dock känner jag mig lika lurad denna gång. Faktum är att jag känt mig lika lurad, om inte mer och mer, för varje ny skiva han släppt sen debuten. Känn ingen sorg för mig i Göteborg är klart klanderfri - visst finns det några få rötna låtar på den men helheten är helt okej, men efter den har jag bara blivit besviken. Det är nästan som han medvetet gör sämre och sämre skivor bara för att jävlas med en; eller så är det bara jag som inte fattar för alla andra verkar ju lyriska (som vanligt).
Hitsen blir färre och gnället värre och jag kan inte låta bli att tycka det är synd och skam att en herr Hellström faktiskt är en artist vars Best Of-skiva jag faktiskt skulle välkomna, mest för att han nångon gång igen ska få släppa ett album som är rent igenom bra. Men det kanske bara är jag som är cynisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar