inför 2006

Så nalkas ett nytt år med nya förhoppningar och nya besvikelser, och det är kanske dags att göra en årsammanfattning så man vet vad man har att vänta inför kommande 12 månader. Här följer de 10 viktigaste punkterna för min kasuella existens ur 2005 års perspektiv (ej i kronologisk ordning):

• Jag har få smaka på arbetsmarknadskonkurrensens bitterljuva sötma, och tagit del av skola- & vårdgenren (för att uppfylla treeningheten tänker jag satsa stenhårt på omsorg nästa vår).
• Jag har tagit studentexamen från Sjölins Gymnasium och där med tagit ett steg närmre insikten om att något sådant som upplysning endast existerar på film.
• Jag har förstått hur otroligt liten en 90säng verkligen är.
• Jag har skapat nya, men ack så ovärderliga vänner att dansa och slåss med.
• Jag har blivit ringaktad 11-åriga brats på Östra Hagaskolan.
• Jag har lärt mig åka rullstol och upplevt känslan av vinden i håret när man far ner för Bosöns brantaste backe mitt i natten under påverkan av Norrlands 7,8-or.
• Jag har blivit förälskad i en stad.
• Jag har blivit dumpad för en annan stad.
• Jag har skaffat mig en hängiven fascination för ”blanda Prada med second hand”.
• Jag har, på lånad tid, upplevt gemenskapen män emellan när de i en alkoholstinn eufori bevistar inoljade amerikaner som showbrottas in för 50.000 betalande besökare.

Som det ser ut har 2006 ganska höga krav på sig.

bortomland

Jag sitter redan och pillar med vårskivan. Är det den latenta åstundan efter nya tider, körsbärsblom och vackert väder som smyger sig fram i ett reflexartat playlistkomponerande, månne? Snöstormen utanför mitt fönster levererar mig ingen vidare frid, inte heller vetskapen om att det snart är över skänker någon tröst i årsskiftets allt mer antågande raseri. Tvunget nödgas jag att vänta tills ikväll med att fukta strupen med destruktivitetens devota och depraverande söta brygder.
Det är lite svårt att koncentrera sig när stormvindarna härjar utanför men mitt stilla sinne befinner sig miltals bort, i en potpurri av flärd och skimrande fjordar, i en strävan, en längtan efter att allt snart ska ta slut. Jag orkar inte längre vänta. Men alla låtar jag lyssnar på förvrids till frivolt kyliga julkonsertduetter med Carola och Christer Sjögren. Till och med den vackraste vårballad med Nick Cave förintas av vintern och Kung Bores moralkaksfilosofi. Synden ligger under snön.
Jag har papper att skicka in till CSN, sånt ger mig ångest. Det är så jäkla jobbigt att fylla i massa ansökningar och kryssalternativ. Kuvertet ligger på bordet och hånar mig och min inkonsekvens. Det enda jag kan tänka på är vilka fruktansvärda hemskheter som drabbar mig ifall jag fyllt i fel någonstans bland alla tusentals blanketer. Antagligen kommer jag att sluta på existensminimum som straff för negligerande och amoraliskt beteende, jag kommer aldrig att kunna flytta hemifrån eller skaffa jobb, jag måste gå utbildningskurser på ABF och på kompetensutvecklingsföreläsningar där majoriteten är förtidspensionerade mustaschprydda och chinosbärande äldre män (läs: snuskgubbar) som heter Leif och vars enda nöje är GT:s söndagsbilaga, vars enda lycka är att de när som helst i arbetsveckan, mellan 10 och 18, kan besöka bolaget och införskaffa en flaska explorer, vars enda förtret är att alla porrbiografer som grasserade på Odinsplatsen nu är igenbommade, vars enda tidsfördriv är att frikostligt – och utan att någon bett dem – berätta om sin livserfarenhet och yrkeskompetens… jag är körd!

extended revelation

Jag märkte precis att jag har både TV4+ och TV4 Film, likväl som Kunskapskanelen/Barnkanalen. Mitt liv har fått en ny mening.
Nu ska jag se på Forma Kroppen.

A night in

Här rinner stearin och doftar avdammad jul och kallt kaffe. Jag laddar min iPod med nya låtar. Det tar tid. Idag har jag blivit dumpad av i stort sett alla jag ringt. Det svider lite, för det är inte ofta jag ringer folk. Så jag har legat inne och läst BON och kollat på TV. Det är inte många bra program under mellandagarna. Fast tiden går ändå. Nu är det kväll, snart är det natt, och jag har en lång dag framför mig…
Först och främst måste jag fixa mina brillor (Om någon vill ha ett tipps: lägg aldrig era glasögon på sängen när du ska duscha. Oddsen att något dumt händer med dem då är inte på din sida). Sen ska jag fixa länken till klocka och efter det bär det av till banken. Man kanske kan unna sig något fint också, något passande inför det nya året. Vem vet?
Inte jag. Jag har tappat tron.

Nu har ljusen slocknat.

varats baksidor

Det är 6 plus ute, regnet studsar mot fönsterrutorna och jag tackar gudarna (?) för att jag tillbringar denna eftermiddag inomhus. Jag har dragit på mig en gedigen infektion, såhär lagom dan före… Ett varmt bad, lite senare ikväll efter lussebaket, får bli kuren som räddar mitt usla liv. Med badskum.
Jag gick igenom min skivsamling för att kolla vad som behöver införskaffas under mellandagarna. Jag hittade massa skivor jag fick julen i sjuan; Thåström, Rage against the machine, Korn, Ebba Grön… Jag trippade på nostalgipsykotiska vågor och julstämningen, den jag suktat efter i över en månads tid nu, infann sig direkt. Det är konstigt hur ett litet minne kan förändra en hel världsbild. Eskapismen står väl högt i tak när jag tänker tillbaka på hur jag satt i Nordhamsskolans bamba och försökte snacka med oförstående klasskamrater om hur fruktansvärt bra just de skivorna var, men ingen, verkligen ingen, hade någonsin hört talas om dem. Så här i efterhand har jag lite svårt att begripa hur jag kunde dyrka dessa skivor så, jag förstår inte vad det är som är så bra med dem längre. Och förmodligen var de aldrig speciellt bra. Fast ett barns neopubertala hjärtas lustar kan aldrig ha fel.
Olle svängde förbi nyss, på vägen till Bengans. Vi snacka lite nonsens och försökte synka våra scheman inför annalkande helger. Imorgon är det Julafton, men på den 25:e är det maltsammankomst på den lokala puben som gäller. Vi måste ju döva vår ensamhet och slå ihjäl tiden så att vi slipper våndas i all evinnerlighet.

Evigt är blott det, som alltid har funnits till. Det som en gång har blivit till, skall en gång upphöra att vara till: sådan är lagen för allt varande.
- Martin Birck

morning has broken

Onsdag morgon. Man behöver väl inte beskriva det tydligare. Adventsstjärnor och värmeljus lyser ut genom miljonprojektsfönster i twilightskimrande gryningsljus, som förvrider tiden i rosigt sken som reflekteras i bostadskomplexens plåtklädda fasader. På nyhetsmorgon testar de julskinka och sill, det är den 21 december, fjärde advent passerade fort och försvann periferin. Den röda julen står för dörren, med mistlar och blödande pepparkakshjärtan. Kollektivtrafiken strejkar i New York när kommersen härjar som värst. En antikommersialistsisk känga rakt i nyllet på affärskonstilationens mecka. Jag vet inte vems sida jag står på. Jag gillar ju lussebulle och glögg.

Nej, nej, nej vad folk än säger

Försökte tigga till mig en promenad, blev ombedd att återkomma. Är otroligt stressad för tillfället och jag har ingen aning om hur jag ska hantera situationen. Det är så mycket i mitt liv som är kaosartat och som jag inte riktigt får styrsel på. Igår började jag städa mitt rum, ordentligt!, men kom inte längre än till att sortera alla skivor och alla böcker i CD-ställ och bokhylla. Har försökt ta mig an det idag igen, men golvet täcks av pryttlingar och skräp, och i sängen ligger likt förbannat en hög med kläder och en mängd CD-R och disketter som jag inte har något hum om huruvida jag ska försöka sortera eller helt sonika kasta. Jag vet inte ens om det är värt att kolla upp vad det är på. Det kan i för sig vara roligt, och lite intressant, men tiden det tar väger emot.
Jag gör en plan. Databordet, med tillbehör, ska vara i ordning ikväll. Det är ett ultimatum, ställt av mig själv. Vad är oddsen på att det kommer hända?

Soundtrack var underbart bra igår, oavsätt vad GP:s Johan Lindqvist anser. Vad vet han...
Jag och morsan hade en otroligt trevlig kväll tillsammans, så stötte jag in i en gammal bekant också. Det är inte varje dag – faktiskt!

Min nacke är stel – är det stress? – och jag finner mig inte riktigt i situationen. Klart det är trevligt med fast vick och smickrande erbjudanden, men jag vill få ut något själv. Det gör jag inte som det är nu. Nu har jag bara tråkigt och vet inte hur jag ska slå ihjäl tiden, jag känner mig småfet och uppsvälld, min garderob är lika grå som Göteborgshimmelen och veckorna är lika händelserika som ett katolskt bröllop.
Vilken jävla dålig aforism.

Broken Imaginary Time

Julruschen har börjat. Konstigt nog märker jag inte av det. Jag lever i min egna lilla värld och dansar runt på orosmoln av läroplanering och överdrivet stort ansvar. Inga julklappar inhandlade, inga idéer om vad jag önskar mig, ingen stämning, ingenting. Inte ens en gnutta längtan efter vad som komma skall. Är det för att jag blir äldre eller är det för att jag blir tröttare? En kombination antagligen.
Det var först idag jag märkte att ådrorna på mina händer har blivit tydligare. Jag läste någon stans att efter det att man fyllt 20 så går kroppen in i en ständig nedbrytningsprocess. Fy fan va onödigt att bli vuxen då. Jag hade hellre lallat runt som fyraåring och jagat duvor hela livet än att bli myndig och respekterad medborgare i landet Sverige.
Och tiden går ju så fort, som vi alla vet och bittert fått erfara. Inte bara när man har roligt. Det är nästan de gråa timmarna som flyter förbi snabbast. Allt slöseri med livskraft. Fast å andra sidan slösar man inte mer tid när man sitter och stirrar in i väggen än när man räddar världen. All tidsförlust är meningslös i slutändan, när allt kommer kring.
Varför strida? Varför lida? Finns ingen tid att ta ned månen…

Men klaga kostar inget

Med Aftonbladets korsordsbilaga och en kanna kaffe har jag tillbringat denna stillsamma kväll, och ämnar fortsätta med detta tidsfördriv om ingenting mer vederbörlig tänkas inträffa i min tillvaro. Existensen kommer i skymundan när man inte längre kan motivera sig att smyga utanför dörren annat än för att köpa blandfärs.
Min MSN-status står på offline. Det är väl ett sett att gardera sig. Men den som läser detta får gärna övervara och gnugga geniknölarna tillsammans med mig. Jag kan till och med förbehålla en kopp presskaffe som blivit över – dock inte Gevalia. Jag har gett upp hoppet om de där oväntade besöken. En annan tröttnar på att vänta, beklagligtvis, för jag har så dåligt tålamod. Nu är det bara jag, Cornelis och mitt korsord som vankelmodigt dväljs och väntar mirakel som skulle ha inträffat för två år sedan. Nu är jag gammal och grå, jag börjar redan känna av arbetsmarknadens hårda dagg – i dubbel bemärkelse – som sliter upp huden på min rygg och lackar min panna.
Blir man inte hånad av vuxna som tror att man är ung och oerfaren blir man utskrattad av tonåringar som tycker man är föråldrad och pretentiös, till och med förmäten. Hur fan ska en stackars nitton-, snart tjugo-, åring förhålla sig gentemot ett Jante-Sverige så hårt och kallt. En decemberdröm är bara myten om en väg härifrån. Ett annat liv, ett annat jag.
Ett rigoröst leverne som någonstans ska bottna i en stark och självständig individ – det är väl det vi strävar efter? Det är ju därför man går upp på morgonen; inte för att vi vill, eller för att vi måste. Det är drömmen om en väg härifrån. För inget hade kunnat tvinga oss, om vi inte verkligen inbillat oss att det var för det bästa. Den bästa drömmen. Drömmen som besjungits så många gånger om. Avhållsamhet, renlighet, ärlighet, erfarenhet. Det danar karaktär, men den rotlösa känslan finns kvar.
Världen är så stor, så stor. Linus är så liten.

Off the wagon

Tillbaka i den schemalagda ensamheten igen. 2 och en halv timmas lång rast kan vara farligt för själen – för mycket kaffe och för många grubblerier. Idag har jag fixat återbäringen, betalningsuppgörelser och skuldavskrivningar. Och sprungit i trappor. Man hinner med mer än man anar på en lunchrast.
Det är svårt att inte bli sentimental när man är och rotar i gamla garderober. Att jobba på sin gamla skola river upp en del - jag ska inte säga sår, men någonting. En fråga man dock bör ställa sig är hur fan man kan motivera sig att ränna runt uppe i ett fängelse på ett berg. Inte undra på att ungarna ger varandra stryk. Om dryga timmen ska jag ha 9E i Svenska och jag borde väl börja tänka på att masa mig iväg snart.
Bortser man från det stökiga rummet känns det nästan som jag har koll på läget idag. I eftermiddag ska jag och Merking ge blod. Den du!

Sonday morning comin' down

Om det är något som irriterar mig idag så är det att jag missade reprisen av Dokument: Humor. Jag gillar Public Service och utbudet Sveriges Radio har. Det finns många bra probram på såväl Kanal 1 som TV2. En sak jag inte fattat bara är varför det heter Kanal 1 och TV2.
Jag funderar på att klippa mig idag, men jag vågar inte ringa Maya och fråga om hjälp. Dessutom finns det ingen platts att hålla till på. Jag borde egentligen städa mitt rum också. Sortera upp bland alla jävla papper och hänga in mina kläder i garderoben.
Fast klädhögen på golvet är ganska effektiv ändå. Sen är det ju en bra film på TCM vid tio över fyra och då har jag ju bara dryga två timmar på mig. Plus att jag måste öppna alla luckor i julkalendern, riva av dem och klistra fast på baksidan – för att se vad det blir menar jag.
F.ö. har jag ganska höga förväntningar på den annalkande kvällen. Några öl och lite käk är precis vad jag behöver i ”mitt Pompeji av ruiner” och det blir en perfekt avslutning på en arbetsam vecka, som tärt både psykiskt och fysiskt. Cirkeln sluts – man kan diskutera rekapitulationen och prata ut om livets plågor. Och snacka är ju något vi alla kan.

En dag som alla andra

Mitt rum är stökigt, som vanligt. Jag är sysslolös, som vanligt. Datorskärmens skarpa sken skär i mina ögon och hårddiskens surr ger mig huvudvärk, som vanligt. Här är alltig som det alltid har varit och jag orkar faktiskt inte bry mig om att försöka ändra på det.
Jag kom hem från jobbet för dryga timmen sen och jag har väl inte direkt lyckats åstadkomma någonting av värde direkt. Pratade lite med Pia i Vikariepoolen, och det var ju trevligt i och för sig. Telefonsamtalet jag fick från en främmande människa som ville anställa mig på Fond förbryllar mig fortfarande. Men jag har inte modet att ringa upp och kolla vad han egentligen ville. Det för väl ebba ut i sanden, som allt annat som tilldrar sig runtomkring mig.
För tillfället känner jag ett visst sug efter korsord, och funderar samtidigt på vad jag orkar göra för middag. Macka med ost känns inte speciellt angeläget. Mina kläder luktar gammal disk.
Jag är kaffesugen.