Försökte tigga till mig en promenad, blev ombedd att återkomma. Är otroligt stressad för tillfället och jag har ingen aning om hur jag ska hantera situationen. Det är så mycket i mitt liv som är kaosartat och som jag inte riktigt får styrsel på. Igår började jag städa mitt rum, ordentligt!, men kom inte längre än till att sortera alla skivor och alla böcker i CD-ställ och bokhylla. Har försökt ta mig an det idag igen, men golvet täcks av pryttlingar och skräp, och i sängen ligger likt förbannat en hög med kläder och en mängd CD-R och disketter som jag inte har något hum om huruvida jag ska försöka sortera eller helt sonika kasta. Jag vet inte ens om det är värt att kolla upp vad det är på. Det kan i för sig vara roligt, och lite intressant, men tiden det tar väger emot.
Jag gör en plan. Databordet, med tillbehör, ska vara i ordning ikväll. Det är ett ultimatum, ställt av mig själv. Vad är oddsen på att det kommer hända?
Soundtrack var underbart bra igår, oavsätt vad GP:s Johan Lindqvist anser. Vad vet han...
Jag och morsan hade en otroligt trevlig kväll tillsammans, så stötte jag in i en gammal bekant också. Det är inte varje dag – faktiskt!
Min nacke är stel – är det stress? – och jag finner mig inte riktigt i situationen. Klart det är trevligt med fast vick och smickrande erbjudanden, men jag vill få ut något själv. Det gör jag inte som det är nu. Nu har jag bara tråkigt och vet inte hur jag ska slå ihjäl tiden, jag känner mig småfet och uppsvälld, min garderob är lika grå som Göteborgshimmelen och veckorna är lika händelserika som ett katolskt bröllop.
Vilken jävla dålig aforism.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar